Mo Yan 15:ATT STUDERA UNDER PU SONGLING

莫言15: 學習蒲松齡

Trehundra li väster om min by ligger en ort som heter Zichuan. För trehundra år sedan satt en vitskäggig gubbe under ett stort pilträd utanför Pufamiljens gård i Zichuan. Framför sig hade han ett fyrkantigt bord och på det bordet stod det framdukat tekanna och tekoppar, tobakspung och pipa. Om folk som hade sina vägar åt det hållet var törstiga eller hade gått sig trötta, kunde de slå sig ner vid det bordet och dricka en kopp te eller röka en pipa. Och medan du rökte en pipa eller drack en kopp te, sa den vitskäggige gubben: ”Berätta en historia för mig, vilken historia som helst duger. Den kan handla om märkliga män eller märkliga händelser, om oxdemoner eller ormandar … vilken skröna som helst … jag ber dig …”. Hans hår var visserligen vitt och hans ansikte rynkigt, men hans ögon var lika klara som en treårig gosses, och det gjorde att ingen kunde neka att villfara hans begäran, allra helst som man hade druckit hans te och rökt hans tobak. Så alla som hamnade vid det bordet drog några skrönor, som kom att utgöra det material som sammanställdes till Sällsamma berättelser från Lättjans studerkammare. Den vitskäggige gubben kan förstås inte ha varit någon annan än Pu Songling, en himlabegåvad herre, som under sin högra bröstvårta hade ett födelsemärke, stort som en kopparslant.
Min farfars gammelfarfars gammelfarfar var hästhandlare, som flera gånger om året drev sin hästhjord förbi pilträdet utanför Pufamiljens gård. Han hade druckit Pu Songlings te och rökt hans tobak och hade självfallet också dragit några skrönor vid hans bord. Det var min ättefader som drog skrönan om mushonan A Qian, som spökar i en av historierna i Pu Songlings verk, och det är den enda av fler än fyrahundra berättelser i det verket som stammar från min hembygd Gaomi. Pu Songlings penna skildrar A Qian som en älsklig varelse, vacker att se på och därtill vänlig och särskilt skicklig när det gällde att samla spannmål. När hungersnöden slog till och folket svalt, grävde hon fram riskorn ur förråden som hon sålde med stor förtjänst. Den fattiglapp som hade tagit henne till sin hustru blev därmed mäkta rik och dessutom passade han på att köpa upp stora jordegendomar, när priset på jord var lågt. Han kunde därför klä sig i dyrbara pälsverk och rida de yppersta hästar. Det enda som fallerade var att A Qian gnisslade tänder medan hon sov, men sådan var hennes natur och det kunde man inte göra något åt.
När min ättefader hästhandlaren fick klart för sig att jag skriver romaner, sände han mig en dröm och drog iväg med mig för att avlägga visit hos min blivande mästare. Min ättefader red en vit häst och jag en röd. Vi red i sporrsträck västerut, snabbare än det elektrifierade tåget mellan Jiaodong och Jining. Det dröjde inte länge förrän vi satt av nedanför pilträdet utanför Pufamiljens gård. Min blivande mästare tog sig en tupplur under pilträdet, men vår ankomst väckte honom. Min ättefader sa. ”Kvickt ner på knä och banka pannan i marken!” Jag föll snabbt ner på knä och bankade tre gånger pannan i marken. Min blivande mästare mönstrade mig med en blick skarpare än en syl. Med en röst som påminde om en bisvärms surrande frågade han mig: ”Varför vill du ägna dig åt det här yrket?” Han såg på mig så strängt att jag inte vågade öppna munnen. ”Jag har läst vad du har skrivit”, sa han, ”och det är väl inte så oävet. Men det går ju inte upp mot mina verk!” ”Äldre broder Pu”, sa min ättefader, ”jag har dragit hit den här slyngeln i hopp om att Ni ska lära honom ett och annat.” Min ättefader sparkade mig i ändan och röt: ”Har du inte vett nog att banka pannan i marken inför din lärare?” Jag bankade igen pannan i marken tre gånger. Min mästare drog ur bröstfickan fram en stor pensel, som han slängde åt mig och sa: ”Gå hem och öva!” Jag tog emot den stora penseln och sa med låg röst: ”Men vi har redan börjat skriva på datorer …”. Min ättefader sparkade till mig och röt: ”Ska du inte tacka din mästare, din drummel?” Än en gång bankade jag pannan i marken inför min mästare.