Citatet har hämtats ur en essä som den lärde Cui Ying skrev omkring hundra år efter vår tideräknings början. Den polaritet och det främlingskap mellan stadsbon och bonden som citatet utrycker går som en röd, och stundom blodig, tråd genom Kinas historia. Från äldsta tid och fram till våra dagar har Kinas jordbrukare tvungits bära den tyngsta ekonomiska bördan. Politiska tänkare och praktiska statsmän har insett att förutsättningarna för ekonomisk och politisk makt samt kulturell blomstring skapas genom böndernas slit på fälten. Men få av Kinas härskare har visat förståelse för böndernas villkor. Ekonomiskt förtryck har ofta parats med förakt, vilket illa rimmar med den konfucianska lärans högtravande tal om kejsarens fadersroll och den kinesiska marxismens tomma tes om jämlikhet.
Under en lång följd av år kunde jag inte, och ville inte heller besöka Kina, trots att jag har kommit att betrakta Kina som mitt andra hemland. Eller kanske just därför.
Ett brev från min vän Li Rui, en av Kinas främsta författare, gör att jag bestämmer mig för att tillsammans med honom besöka Dijiahe, Difamiljens flod, den fattiga bergsby i provinsen Shanxi, där Li Rui under kulturrevolutionen tillbragte sex år som jordbruksarbetare. Li Rui, född 1950, förlorade båda sina föräldrar under kulturrevolutionen. Liksom miljoner andra ”intellektuella ungdomar” sändes han ut till landet för att omskolas av bönderna. Sina erfarenheter från den tiden har han skildrat i tre verk: Den sveklösa jorden (1989), Träden vill vila (2000) samt Den molnfria rymden (2003). Efter att ha översatt de tre verken trodde jag mig ha lärt känna byn och dess invånare.
I sitt brev, som når mig våren 2004, nämner Li Rui att rika kolfyndigheter har upptäckts i trakten och att byn Dijiahe och flera närliggande byar förmodligen kommer att utplånas som ett resultat av gruvdriften. Jag beslutar mig omedelbart för att besöka byn i slutet av augusti, tillsammans med min hustru Wenfen och min vän Li Rui.
Byn Dijiahe befinner sig på en höjd av 2 000 meter uppe på det mäktiga Lüliangmassivet i provinsen Shanxi, ungefär nittio mil västsydväst om Peking. Byn rymmer tjugotvå hushåll och sammanlagt omkring hundra personer. De flesta husen har flata tak och är byggda av tegel som bönderna själva har format och soltorkat. Varje hus rymmer två rum. Hälften av ytan i det ena rummet upptas av en stor kang, en tre meter lång och två meter bred tegelsäng, om under den kalla årstiden eldas utifrån. På den kangen sover hela familjen. Det andra rummet tjänar som kök och matplats.
Byäldsten, som heter Ma Zhengsheng, men gemenligen kallas Skottmånaden, är 56 år gammal. Förvarnad om vår ankomst erbjuder han oss att bo i sin äldste sons ”grotta”, som delvis är ingrävd i bergssluttningen. Väggarna och det välvda taket är klädda med tegelstenar.
Skottmånaden berättar att den genomsnittliga årsinkomsten för en bonde i byn uppgår till mellan sjuhundra och åttahundra yuan, ungefär lika mycket i svenska kronor. Varje familj har därtill lite egen mark, där de kan odla potatis, hirs och majs. Vardagskosten är enkel: välling på hirs eller majs, majsbröd och strimlad potatis, vid festliga tillfällen snabbfräst tillsammans med paprikastrimlor. Den magra årsinkomsten måste räcka till för att inhandla allt det som jorden inte förmår frambringa, som fotogen, tändstickor, salt, kryddor, tyg, tobak, brännvin, etc.
Sent en kväll uppsöks Li Rui av en man som tidigare tjänstgjort som partisekreterare i en grannby. Han har valt att lämna sin by i protest mot det skändliga sätt på vilket två andra partisekreterare i häradet har lurat av bönderna deras jord. När kolfyndigheterna upptäckts överlät dessa partisekreterare nyttjanderätten till jorden på ett gruvbolag. Enligt kontraktet skulle bönderna få 500 yuan per tunnland och år, under tio år, en ersättning som de förklarade sig nöjda med. Dessutom förespeglades de anställning vid gruvan. Samtidigt tillerkändes ett annat gruvföretag brytningsrätten. Resultatet blev att bönerna inte fick någon som helst ersättning för den jord som hade tagit från dem. Ingen enda av dem fick heller anställning vid de vägbyggen som redan hade igångsatts. Det hade däremot partisekreterarna, som trots sina låga löner har lyckats skaffa sig lastbilar och annan tung utrustning som vägbyggandet kräver. När bönderna första gången marscherade till häradsstaden för att protestera blev de bjudna på mat och brännvin av partipamparna och måste återvända, fulla och snopna. När de andra gången marscherade mot häradsstaden hejdades de av partipamparnas grävskopor och tvangs att vända hem igen.
Skillnaden i levnadsstandard mellan stadsbor och den jordbrukande befolkningen är enorm. De flesta stadsbor slipper betala skatt, men är delaktiga av den välfärd i form av sjukvård, utbildning och pensionsavtal som Staten består sina priviligierade medborgare med. Bönderna har fram till för några få år sedan måst betala jordbruksskatt, men får ingen del av välfärden. Missnöjet bland bönderna har vuxit enormt under senare år. Under 2012 förekom över 200 000 allvarliga folkresningar och smärre upplopp i Kina. Vis av erfarenheterna från juni 1989 har myndigheterna avstått från att kalla in Det kinesiska folkets befrielsearmé för att kväsa upproren. I stället litar de till de hurtiga huliganer som maffians bemanningscentraler beredvilligt ställer upp med, mot betalning.
Efter hemkomsten från Dijiahe träffade jag på en UD-middag en högt uppsatt tjänsteman vid det kinesiska regeringskansliet och uttryckte då min förtrytelse över det sätt på vilket partisekreterare hade tillskansat sig böndernas jord. När jag hade sagt mitt, förklarade den högt uppsatte tjänstemannen att det finns 800 000 byar i Kina och att de missförhållanden som jag hade påpekat förekom i varenda by. ”Varför gör då regeringen ingenting åt det?” frågade jag. ”Vi kommer att göra det”, svarade tjänstemannen. ”När då? sa jag, ”om 3000 år? Eller?”
Göran Malmqvist
