Vi drömmer alltid under färd (Företal till Ingela Strandbergs diktsamling Vid Oro Skog)

Ingela Strandberg framstår för mig som en sentida romantiker. I de dikter som här presenteras delger Ingela Strandberg läsarna iakttagelser, förnimmelser, drömmar och minnen av de mest skilda slag. Hon möter i drömmen Sam Shepard, byter tankar om människans villkor med Thoreau, vill dricka sig full med van Goghs väninna Sien och beundrar Viktoria Benediktsons långa kjolar och höga kragar; hon hör Tom Waits sjunga ur fönstret ute på kärret; hon minns barndomens rädsla för det mörka huset, som fortfarande spökar i vuxna mardrömmar; hör gruset rassla på gårdsplanen under de levandes, och de dödas, steg; lär sig att tala regnets och lönnens språk; hon minns bäcken som sprang nerför landskapet med en genomskinlighet i fickan; syr sig en klänning av mörkret; hon ser hur en flock bensinmackar betar av gryningsljuset, hopfösta av timotejfält; hör hundskallen måla ljud; hör vattenvirveln gläfsa i strömmen; hör fruktträden sjunga mot mörkret; hon ser de vittberesta sädesfälten landa efter sin långa resa; ser hur oljefatet vid den uttorkade bäcken slutar läcka i kabbelekornas smöriga kollektiv; ser hur mossvattnet fyller traktorspåren med sitt svarta vin; ser tornseglarna vakta i den tatuerades trädgård; hör nätternas skrik av syren; minns barndomens trollkarl som kunde få tiden att stanna; ser planeterna samlas i mjölksilen på trädgårdsbordet; lyssnar till språket som om natten talas av smederna när rymdens hästar skos för gryning; ser hingsten förvandlas till Chagalls blåa häst, som hamnar i Einsteins stall; noterar att Stjärnhunden Sirius och den jordbundna gårdvaren som lyssnar till namnet Stella nosar i samma spår och att Sirius slocknar när Stella dör.

Ingela Strandbergs bildspråk, som är utomordentligt rikt på nyanser, präglas i hög utsträckning av surrealistiska drag. Dikten ”Jag känner en vacker glasblåsare” innehåller följande underbara strof:

Jag känner en vacker glasblåsare.

Han blåser för att överleva.

När hans hustru om kvällen

vyssjar barnet till sömns

liknar hon en omkullslagen

flaska övergiven

i långt strandgräs

där bara vinden spelar

i henne med sin dova

ton från havet.

När jag först läste de raderna leddes min tanke omedelbart till verk av Halmstadgruppens konstnärer. Erik Lindegrens Kosmisk moder, i Sviter, visar hur en kongenial mästare kan omvandla bild till ord. Om bild kan bli till ord, då bör också ord kunna bli till bild. Jag vet inte om Ingela Strandberg, när hon skrev den dikten, hade verk av Halmstadgruppens konstnärer i tankarna. Hon måste ha känt till gruppen, vars medlemmar ju verkade inte långt från dalen i Grimeton, där hon föddes och där hon har levt större delen av sitt liv. Själv är jag övertygad om att  Sven Jonson eller kanske Erik Olson hade kunnat omvandla de raderna till ett gripande konstverk.

Det förhållandet att Ingela Strandberg väljer att inte alltid synliggöra detaljerna i den inre verklighet som hon skildrar kan stundom få hennes poesi att framstå som svår. Gränsen mellan vad som kan förstås och vad som inte kan förstås är glidande; olika läsare kan ha olika uppfattningar om vad som är förståeligt. Jag har funnit att vad som först kan synas svårförståeligt ofta klarnar efter upprepade omläsningar. Men den läsare som ovillkorligen kräver att den poetiska texten ska avslöja allt den rymmer riskerar att gå miste om något högst väsentligt: den intuitiva upplevelsen av något som ligger förborgat i vad som inte kan omedelbart förstås.

För Ingela Strandberg kan en upplevd verklighet framstå som lika overklig som en tatuerad knarkare, stående oåtkomlig i sin trädgård, lik universums herre, omgärdad av zodiaken:

Verkligheten står i sin trädgård.

En blek man, en bekant till mig,

tatuerad, onåbar av vitt pulver och sömnlöshet.

Han bär hela zodiaken runt sin midja.

Pendeln ger vida utslag i Ingela Strandbergs diktning. Känslan av utanförskap kan slå över i trängtan efter gemenskap, känslan av utsatthet i trängtan efter tröst, skuldmedvetande i trängtan efter försoning, den djupaste misströstan i ett trots som gränsar till ursinne, romantisk dödslängtan i sprittande livslust.

Starkast markerar pendeln motsättningen mellan bundenheten till hembygden och en ungdomlig längtan efter det stora äventyret. Den följande sviten har titeln ”Ode till väg 153”.

Som jag längtar

att likt ett våldsamt skyfall

få rinna längs din asfaltshud, bort, bort,

få följa dina kurvor

förbi skogarna, få ligga

dallrande i timmerbilarnas

kåddoftande möten, få sugas in

i dina vita streck och uppgå i färdandet.

Du hör långtradarnas sång

om morronen, bromssuckarnas

utdragna rop i frostluften.

Du ser ostfrallan och kaffet

på motellet, där en nyskild kvinna

med stora bröst klirrar med porslinet

och där semlorna svettas under glas

i sina svettiga gräddblusar.

Som jag längtar

till värmen där

till morronkaffet

och skratten,

till svordomarna och resan vidare!

Som jag längtar 

till truckdrivarnas händer,

en kyss, en enda, mellan

vehiklarnas tystnad, där granskogen

ännu andas i lasten, där de tämjda

bilarna från Södertälje ännu drömmer

om sina ofödda farter!

O, väg 153, en natt ska jag

gå ut och lyfta upp dig ur

landskapet och rista dig

som en trasmatta i glädje

över dina sträckors möjligheter!

Samlingen innehåller övervägande långa sviter indelade i många strofer. Insprängda i dessa sviter finner vi stundom korta strofer, kännetecknade av stark poetisk lyskraft, som för tanken till Tranströmers haikudikter:

Darrande syr eken

sina hålsömsblad

med dörren på glänt

mot vintern.

Själv finner jag den följande kortstrofen nästan outhärdligt gripande:

Ett fröhus spricker

och ett barn

som ingen önskat

går från rum till rum

i alldeles för stora skor.

Andra kortstrofer kännetecknas av ett jordnära och drastiskt bildspråk:

Där vägen slutar

dör ett ödehus

med inälvorna 

fyllda av råttor.

I Ingela Strandbergs diktning förenas det helt nära med det oändligt fjärran. Det är få moderna svenska skalder förunnat att liksom hon förmå länka den jordiska verkligheten till universums under. Lik en schaman frambesvärjer skalden deltagande och medagerande från de kosmiska krafternas sida. I många romantiska diktares verk ger skiftningar i naturen upphovet till skiftande sinnesstämningar. I flera av Ingela Strandbergs dikter tycks skiftningar i landskapet frammanas av skaldens förnimmelser och aningar.

Scott Minar, amerikansk litteraturforskare och poet, har skrivit en utomordentligt inkännande essä om hennes egenart som poet att tjäna som Efterskrift till denna volym. Tack vare hans trägna insatser har hennes diktning under senare år till min stora glädje introducerats för amerikanska lyrikälskare. 

Göran Malmqvist

The Blindworm, a translation of Ingela Strandberg’s poem Kopparödlan by Göran Malmqvist

photo: Torbjörn Strandberg

In the little town that splashes

in the sea I spent the nights outside

or in the car

The waves murmured

All hotel rooms

were booked up

I stayed nowhere

The wood nymph taught me

to hide the black

hole in my back

where all depth is stored

The tarpaper roof

on the outhouse is

my ontological knife

On it I dance

That roof

saw me as a child it sees me now

as I squat

before the blindworm

that will teach me to play dead

Proud I carried the child

within me through the crowd

but was pierced by pity

Poor and turned out

I saw the moon reach all the way down

to the swell by Subbe lighthouse

Happy I caught

a splinter of eternity

and put it under my sweater

Then we shone on cats

and masturbators who watched over

the heart’s rhythm in their cramped cellar-vaults

The wood nymph taught me

to fall gently so that no lies

might catch the eyes of the villages

Taught me to sow

all bare spots in order to hide

the difficult love

You must understand

says the maple that you don’t

own the transgression

The others won’t allow it

They came towards me I was defenseless

In order to appease I began to

hang up curtains and sew

clothes for the children the woods stopped

visiting me the lakes the lakes

turned away I stood by the crossing

when they closed it there was much

blood in the butcher’s car when

we pulled out from there

I stand by a sea of polished brass

Ego is a myth 

Wheat is true

A mouse

runs into the field

and disappears

It’s very easy to disappear

I fled through the catacombs

of the villages the child lay

between my breasts and the frost

We walked in the outskirts

I loved the dead grass

that bent down before us as we came

Every night

a few of us go out

and scratch the paintwork

We never meet but

we know that we have a mission

The wood nymph taught me the body’s

most beautiful part is the neck

The transition or the distance

from head to spine

Where the cutting edge is applied

Where loneliness lives

In the little town that splashes

in the water there is a brick-red house

there I learnt the word humanist

That was what I wanted to become

already that time

when I saw my father cry leaning

over the trolley that would take us

to Ullared via the wild strawberry road

On the cell level

you can see all the way

to the first light

I watch a piece of meat

twisting over the fire

It kept together a belly

a back a head a leap

in darkly jingling grass

on a slope like freedom

Caught starved smothered split

By the blade

it called to mind when I

stood on the road and watched

the transport pass by

I like the ditches

my loyal companions

Like their muddy

water their hidden

undercurrents and their shallow

suggestions for survival

The wood nymph taught me

to milk

we sat out in the fields

our foreheads pressed against the bulging flesh

while the most delightful milk

moistened our skin glossy

We stole both thirst and milk

Then rinsed our vessels in

flowing water

and laughing withdrew

under the bark

I like the old garage

in the forest and the memory of the snow

packing the walls the memory

of the cheering in my throat of the firs and the blood

Yes even his wife who was expecting

but most of all of my seventeen

years and my utter lack of shame

In the little town that splashes

in the sea there was a little room

for enlightenment and refinement

There I weighed time

When I walked home across the square

the town was empty

A can without content

At nights the stars

howled like wolves

in a place from where 

a man appeared alone

and in spanking new clothes forged

by the eons’smiths

How I longed to go there

I come back in from a game I find

everything waiting for me see that it’s

evening now and that things will slip into dusk

the night go out carrying the cows on its back

and I lay myself down on the cool gravel

and grow cold

My long black coat

slimmed at the waist

in the pockets the ringing of bells and Vallejo

There is an empty space

where the particles rove about

The coat flaps around my calves

like a fish that wants to break

into the water

The farther out we drifted

the wilder the gleam of the lighthouse

As I squat

before the blindworm

that will teach me to be dead

Taking the lake home with me 

The broad swaths of the water

taking them with me deep into sleep

The head covered by darkness

Now I’m no longer visible

From the animal factories cars leave

early in the mornings 

blood urine screams

seep out of the vehicles soaking

the tracks until they run past

the blind dawn watchman

The scythe rests against a sound

The thin angry point

is hidden in a fold of skin

It’s a warm day

The moon white and fallen

Milk

The moon

shines above the animal factories

The smoke rises straight up

while pale Poles share

the nightshifts with the cows

The hard stones of the track’s embankment

The motor-coach that sang us closer

to you nothingness and the warmth from

the rail-car into my synapses

and a humiliating I feel

toilet-paper that blew out

from underneath and whirled around us

the sleepers the wild strawberries happily as

if you were celebrating something

My parents

never got a word

from either the church

or the local community centre

They were such as 

left empty rows behind them

The unborn

hang in clusters

above the mossy water

They resemble great gatherings

of swarming bees

Trembling

anxious to get away

The wood nymph taught me

to love the naked nights

The mist seizes me by the throat

the moss infiltrates 

the body but all the invisible

that looks at me laughingly whatever

it is I thrive on it

The night air touches me through the window

sugar-sweet and  raw it lures me to come out

outside is my home I run run over

wide open fields run farther in and out

outside is my home and I reach up

until the stars burn 

Come

calls the black stallion

in the brook

Come

The mane spreads

The hoof hairs float

I loosen his bridle

As I squat

before the blindworm

that will teach me to leave

the head alone

An old cow stands looking at me

on the shore quiet in Einstein’s circle

The dead sit in another boat

I don’t want to write the word love

I don’t want to I don’t want to I don’t want to

But I must

When death’s mist dissolves

soul after soul is forced down the throats

The flesh calls them in

Thea flesh will be stuffed full

The flesh owns them at once

And they pass the abysses

At first they stick to you nothingness

but then fall fall fall

I dreamt about Sam Shepard last night Selected Poems of Ingela Strandberg Translated by Göran Malmqvist

I dreamt about Sam Shepard last night.

He said: “You can write on the steering wheel!”

We hugged one another each on one side

of a ladder in a shack in Duarte,

California. The air heavy with smoke from

a fire, dry grass, grains of asphalt. Sorrow.

Woke up and went out.

The landscape slept.

My landscape.

That’s where the picture came to be.

I invented it myself so

don’t take it away from me I hate

it but don’t take it away from me.

The barns. The barns.

The soil.

The placenta.

The density of everything. The scattering of everything.

Like the tattered plastic

around the graves,

the fumbling with sorrow.

Or like the shell around

that night in a Packard, the seagulls

the seagulls the circling the shrill cries

the circling and the picture

lying ready on the table.

That’s what everybody wants.

I puke on it.

But don’t take it away from me.

I was born here.

It was here I taught myself to

sing, to herd cows in half moons

around a clover field, to pull

out calves and perform tricks on the trapeze.

I taught myself mind’s material.

I taught myself what the empty

room consists of

and my body’s weight in it.

The landscape

owned me, loved me, opened

me, I can never be closed again.

It is my friend, it blows me around

itself, shares my boredom and my lewd ways, my

mischievous joy. The sorrow. It cleanses my

sores and blows on them. In periods of de-

cency it leads me to boggy labyrinths

soft as moss, it heals me as much as it

divides me, reaches me

across the oceans and calls me

till I return home sick of longing to get away.

It is in this landscape I stroll.

One moment wild geese.

A sleeping horse in the fog.

It belongs to the already doomed, the bullet

is already lodged in its heart, perfectly, because

I placed it there myself, no, I take

the bullet out again, I heal the animal’s innocence

with my guilt. The landscape demands it.

I do everything the landscape demands of me.

I dreamt about Sam Sheppard last night.

He said: “You can write on the steering wheel.”

We always dream when under way.