I två tidigare inlägg på denna blogg har jag behandlat Zhou Shoujuans roll som översättare samt hans tolkning av August Strindbergs ”Fågel Fenix”. Detta inlägg presenterar min återöversättning till svenska av Zhou Shoujuans tolkning till kinesiska av Selma Lagerlöfs berättelse ”Vägen mellan himmel och ord” ur samlingen Troll och människor från 1915. Innan jag började översätta avstod jag från att läsa om berättelsen som jag första gången läste i min tidiga ungdom. Efter att ha avslutat översättningen kontrollerade jag min stavning av namnen på de personer och orter som omnämns i berättelsen.
VÄGEN SOM LEDER TILL HIMLEN*
Under en följd av år hade majorskan på Ekeby rått över en flygel som tillhörde godset och som hade upplåtits åt kavaljererna och till dem hörde den gamle översten Beerencreutz.
(Det förefaller mig att inledningen till Zhou Shoujuans översättning på ett utomordentligt sätt friserar Selma Lagerlöfs enligt min mening ganska tafatta inledning: ”Det var en gammal överste Beerencreutz, som under många år hade hållit till på Ekeby hos majorskan och bott i kavaljersflygeln.”)
När majorskan hade gått hädan, var det slut på det glada livet för kavaljererna. Överste Beerencreutz hade då flyttat till en gård vid sjön Lövens södra strand. Han bodde i två rum på övervåningen, ett lite större rum och där innanför en liten kammare. Bonden och hans familj bodde på nedre botten och lät den gamle översten förfoga över hela övervåningen. Där bodde han ända till sitt sjuttiofemte år utan att ha städslat en enda tjänare. Hans två rum var alltid välstädade och tre mål om dagen lagade han åt sig själv. Till och med sin häst både ryktade och utfodrade han själv. Han påstod att dessa sysslor höll honom sysselsatt, men om sanningen skall fram var han så fattig att han inte hade råd att städsla tjänare. Dagen i ända hade han händerna fulla.
I det stora rummet vävde den gamle översten en märklig matta. Folket i kyrksocknen funderade väldeliga över vad han höll på med. Mattan vävde han inte på någon vävstol; han lät garnet löpa från den ena väggen och till den andra och tillbaka igen. Folk som kom in i det rummet trodde sig ha hamnat i ett väldigt spindelnät. Den gamle översten kröp fram och tillbaka, från vägg till vägg, med sina garn som han så sinnrikt vävde samman i passande färger. När den mattan väl vart färdigvävd skulle den nog kunna mäta sig med den finaste matta från Kandahar och Buchara. Men det gick långsamt för gamlingen och trots att han hade arbetat länge på mattan hade han bara lyckats åstadkomma några få fot.
Den gamle översten sov på en tältsäng i den inre kammaren och den hade han sovit på när han på tysk mark stred mot Napoleon. Det övriga möblemanget var prydligt arrangerat i rummet.
(Här har översättaren utelämnat 70 ord, som skildrar möblemanget i kammaren och som har till uppgift att låta läsaren veta att den gamle översten hade sett bättre dagar).
En sommarnatt, när översten sov i den inre kammaren, väcktes han plötsligt av tunga steg i trappan.
(Här har Zhou Shoujuan utelämnat följande rader: ”Den nattliga vandrarn stampade så, att det dånade genom hela huset, stadigt och säkert, som om han skulle ha varit en gammal soldat.”)
När han såg halvmörkret utanför fönstret, förstod han att midnattstimman var nära.
(Här har Zhou Soujuan utelämnat följande rader: ”Men riktigt mörkt var det visst inte i rummet, för det var ju årets ljusa tid, och som översten bodde en trappa upp och inga grannar hade, höll han sig varken med luckor eller rullgardiner.”)
Han tänkte i sitt stilla sinne: ”Nog är det bra märkligt med gårdsfolket att de går och lägger sig utan att ha låst ytterdörren.” Översten var en mycket ordentlig herre och han brukade gräla på gårdsfolket för att de gick till sängs utan att ha låst dörren. Den här kvällen hade de säkert glömt att låsa dörren och det var därför som den objudne gästen hade kunnat ta sig in i huset. Att döma av de tunga stegen var inkräktaren inte någon tjuv och inte heller någon suput som i fyllan och villan letade efter natthärbärge.
(Här har Zhou Shoujuan utelämnat följande rader: ”Men någon, som inte hade där att göra, var det i alla fall, för översten visste att ingen av husets folk kunde gå på det där taktfasta sättet.”)
När översten lyssnade på stegen trodde han först att någon var på väg upp till vinden. Men vem hade kunnat tro att stegen ledde rakt fram till hans egen dörr. Efter en liten stund hörde han hur nyckeln vreds om i nyckelhålet. Den gamle översten tänkte för sig själv: ”Jojo, hur du än försöker öppna min dörr har du inte mycket för det: hitin kommer du inte!” För så förhöll det sig att översten innan han gick till sängs hade både låst dörren och häktat på haspen. Eftersom gårdsfolket var så slarviga, var han själv särdeles försiktig. Men underligt nog lyckades gästen hur lätt som helst öppna dörren och kliva in i det yttre rummet. Men därinne var ju den ofärdiga väven uppsatt, med garn som löpte kors och tvärs. Mörkt var det också i rummet och utan lyse vore det svårt att treva sig fram där. Den gamle översten tänkte: ”När den där sällen fastnar i min väv kommer han att förstöra mitt arbete.” Just som han tänkte kliva ur sängen och kasta den objudne gästen nerför trappan, hörde han hur stegen närmade sig dörren till kammaren, och de stegen var lika taktfasta som en soldats på exercisfältet. När översten vände blicken mot dörren såg han klart och tydligt att haspen var påhakad och sade då till sig själv: ”Hitin kommer du i alla fall inte, din…”… Men innan han hade hunnit tala till slut, slets dörren upp och dundrade i väggen, som om den hade gripits av en stormvind.
Den gamle översten satt rätt upp i sängen och röt med sin kommandostämma, som dånade likt åskan: ”Vem där?”
(Här har Zhou Shoujuan utelämnat följande rader: ”Än en gång var han färdig att rusa ur sängen för att visa ut den främmande, men blev så slagen av förvåning, att han blev sittande stilla. Han såg nämligen inte alls till den, som hade kommit in i rummet. Dörren stod uppkastad på vid gavel, översten kunde se in i nästa rum ända till de motliggande fönstren, och ljust tillräckligt var det, men han såg inte ens så mycket som skymten av en människa. Men att någon var inne i hans rum, det var i alla fall tydligt. Han hade hört stegen, ända tills de stannade innanför tröskeln.”)
Gästen slog klackarna samman och det risslade, som när ett svärd dras ur sin slida, och nu hördes en röst som svarade: ”Det är döden som anmäler sig, överste!” Den rösten lät mycket märklig, det var inte en mänsklig röst, men den var inte heller skrämmande. Översten tyckte att den kom liksom från en orgel eller något annat stort instrument. Den lät så allvarlig, men när han tänkte efter fann han den ändå behaglig. Hans själ fylldes av en längtan att själv få tränga in i den trakt varifrån det vackra ljudet kom.
Översten slet upp sin skjorta i väntan på att hans hjärta skulle genomborras av det vassa vapnet och sade: ”Klara raskt av den här saken!” Men i stället för att gripa till vapen svarade gästen: ”Överste, jag kommer tillbaka före morgondagens midnatt!” Sedan hördes hur klackarna slogs samman, hur svärdet risslade mot slidan och hur de tunga stegen avlägsnade sig. Efter en kort stund hördes hur ytterdörren stängdes och hur haspen lades på.
Den gamle översten sjönk bestört ner på kudden och låg helt tyst och lyssnade till stegen som avlägsnade sig. När gästen hade kommit ut ur huset och vandrade över fältet, tycktes stegen inte längre lika tunga. Översten skyndade sig ur sängen, sprang fram till fönstret och såg ut, i hopp om att kunna få syn på gästen. Men fast han tryckte ansiktet mot rutan och ivrigt spanade efter gästen, och fast han klart och tydligt såg den smala stigen över fältet, syntes ingen människa till där. Men ljudet av stegen hördes tvärs genom rutan och han kunde klart peka ut var mannen borde befinna sig.
Den gamle översten ryckte på axlarna. Han hade tidigt fått klart för sig att detta inte var något skämt. Han hade försökt intala sig att det var någon ohängd yngling som ville spela honom ett spratt eller försöka skrämma honom. Men innerst inne var han på det klara med att det inte förhöll sig så. Rösten, som han nyss hade hört, tillhörde klart och tydligt inte någon av denna världen. Han hade redan förstått vad som väntade honom den följande dagen. Som gammal krigare kunde han bevara sitt lugn. Men den här natten kunde han inte somna om. Han tog fram sina bästa kläder och klädde sig omsorgsfullt, tvättade ansiktet och borstade sitt vita hår, tills det glänste likt silver. Han tänkte att han borde snygga till sig, nu när någon annan snart skulle ta hand om hans kvarlevor.
Översten drog fram en länstol till fönstret och slog sig ner med sin mors gamla bibel i knät och väntade tills det skulle bli ljust nog att läsa. Efter en liten stund steg några röda skyar upp i öster, som förjagade mörkret, och morgonsolen skulle strax välla fram ur molnbanken. Då satte han på sig sina glasögon och läste några sidor ur Bibeln. Så lyfte han blicken från boken och tänkte att här satt han mol ensam, utan en präst till hjälp. Han ville så gärna nå något slags uppgörelse med Skapelsens Herre.
(Här har översättaren utelämnat drygt en och en halv sida, som skildrar hur översten förgäves försöker göra upp räkningen med sitt förflutna, hur han blir alltmer missmodig när han betänker sina tillkortakommanden, och hur han ”när solen rullade upp på himlen, glänsande och majestätisk, och tog världen i besittning” insåg att ”han snart skulle möta ett väsen av så underbar härlighet, att det inte var honom möjligt att mästra eller begripa det.” Detta avsnitt har en viktig funktion i berättandet, då det starkt kontrasterar mot det följande avsnittet, som skildrar hur effektivt översten tar itu med testamenterandet av sina jordiska ägodelar.)
Till slut slog han igen Bibeln, reste sig, lade handen på den och sade: ”Jag förmår inte förstå dig, men när jag ställs inför den högsta domstolen blir väl dess utslag lättare att förstå än denna låga domstols.” När han hade sagt detta, fick han ro i sinnet och satte sig ner vid sitt skrivbord och skrev ner hur han ville att begravningen skulle utformas. I sitt testamente måste han bestämma hur hans häst skulle avlivas och dessutom skänka en liten silverbägare till den som var villig att skjuta hästen. Han gjorde också upp alla räkenskaper och räknade ut vilka hans tillgångar var och hur mycket han var skyldig andra, och vem som skulle få ärva hans möbler och annat lösöre. Det mesta skänkte han till gårdsfolkets yngsta dotter, som hade varit mycket snäll mot honom och ofta suttit hemma hos honom när han arbetade. Hennes tillgivenhet ville han gärna gengälda efter sin död. När allt detta var avklarat, var klockan nästan åtta på morgonen och han måste ta itu med de dagliga sysslorna. Efter två timmars arbete var han äntligen ledig och kunde nu ägna sig åt vad han helst önskade göra under denna sin sista dag på jorden. Han bestämde sig för att göra något alldeles särskilt för att fira sig själv.
Han satt ute på gården och funderade en lång stund. ”Idag har jag självfallet ingen lust att arbeta på min matta”, tänkte han, ”för den hinner ju aldrig bli färdig. Jag måste ge mig ut i min kalesch och låta den föra mig vart den vill. Det här blir min sista dag i livet och då kan jag inte sitta här på gården och ha tråkigt. Folket här har ju inte aning om vem jag en gång var.” När han hade tänkt så långt, flammade hans livslust upp och han fick tillbaka sin forna spänst. Han bestämde sig för att låta denna dag skänka honom åter något av den överdådiga glansen i hans forna liv. Han trängtade tillbaka till livet, trängtade efter att ännu en gång få uppleva vad som förr hade skänkt honom glädje. Även om han inte kunde få uppleva allt, kunde han ändå få uppleva något av det vackraste och det ljuvligaste.
Den gamle översten reste sig hastigt och gick att spänna hästen för kaleschen. Han klädde sig i sin gamla uniform, som inte var det minsta luggsliten, trots att han hade använt den ett helt liv. Han klättrade upp i vagnen och satte av i rasande fart. Efter en stund kom han till ett ställe, varifrån fem vägar ledde åt skilda håll. Han hejdade hästen och tänkte att då ju detta var hans sista dag i livet, borde han noga överväga hur han på bästa sätt skulle tillbringa den. Dessa fem vägar bar åt fem olika håll, som alla kunde skänka honom tillfredsställelse.
Stora vägen rakt fram ledde till Karlstad, som han kunde nå inom några få timmar. Några av hans gamla kamrater bodde kvar där och dem kunde han samla till en trevlig kväll på krogen. De kunde skämta, dra skrönor tillsammans, dricka de ädlaste viner och sedan bjuda nattväktaren i staden att sjunga några visor för dem.
(Det är inte alls förvånande att översättaren, helt säkert okunnig om den svenske skalden Bellman, har trott att termen betecknar en härold eller nattväktare. Selma Lagerlöfs ”De skulle /---/. sjunga Bellman” har ordagrant översatts som ”De skulle få lyssna till några glada visor, framförda av den person i staden, som hade till uppgift att låta klockan ljuda och rapportera timade händelser”. Det är inte omöjligt att översättaren, som uppenbarligen var väl bevandrad i engelsk litteratur, hade läst den överdådiga balladen ”The Hunting of the Snark” av Lewis Carroll, i vilken en ”bellman” spelar huvudrollen.)
Till slut kunde de förnöja sig med ett parti kort. När den gamle översten erinrade sig hur det kändes att hålla korten i handen, blev han så lycklig att han darrade …
(Här har Zhou Shoujuan utelämnat följande rader: ”Han hade ju en gång varit den vilde Beerencreutz, den oförbätterlige spelaren, som hade kunnat sätta ut på ett kort en hel förmögenhet. Längtade han inte efter spelets retelse mer än efter något annat av allt det, som han under sin fattigdoms år hade måst försaka? / Men översten satt stilla i karriolen utan att mana hästen att vika in på vägen mot staden. Det fanns en sådan underlig önskan inom honom den här dagen. Han hade velat vika in på en väg, som inte stannade vid något mål, som han redan kände till. Han skulle vilja komma till något obekant. Han skulle vilja följa en väg, som förde honom bort i det oändliga. Det var en orimlig önskan av översten, men den gjorde ändå så mycket, att han vände sig från vägen mot Karlstad till en av de andra.”)
Till höger om stora vägen fanns en väg som ledde till Trossnäs och där fanns Värmlands jägarregemente. Översten visste väl att om han i sin egenskap av tidigare regementschef en vacker dag kom dit, skulle hela regementets officerare och manskap hälsa honom välkommen. Klädda i sina gröna uniformer skulle ynglingarna glädjestrålande komma honom till mötes. Alla kände till hans modiga bedrifter i fält. Regementets musikkår, eller åtminstone trumslagarna, skulle hälsa honom välkommen, och hans älskade fana skulle fladdra i vinden …
(Här har Zhou Shoujuan utelämnat följande rader: ”Han skulle råka på gamla officerare, som hade kommit in i tjänsten redan på hans tid, och med dem skulle han leva om sin äras dagar och höra sina gamla bragder dragas fram och prisas. Skulle inte översten på sin sista dag vilja påminnas om de tider, då han brann av lust att offra sig för fosterlandet? Skulle han inte än en gång vilja stå inom dessa leder, som han en gång förde till blodig kamp och ärofull seger? Fanns det något ståtligare sätt för honom att möta döden än där borta, där det fanns människor, som kunde vittna om hans storhets och äras tid?”)
I det ögonblicket fick översten lust att fara till Trossnäs, men till slut valde han att inte göra det. Ty vad han trängtade till var den gränslösa platsen utan ände. Därför ville han välja en annan väg.
Till vänster fanns en väg som skuggades av grönskande pilträd. Valde han den vägen, skulle han snart komma till ett gods, som ägdes av en älsklig och mycket firad kvinna. En gång i tiden hade den gamle mannen varit djupt förälskad i henne. Nu var hon gammal, men flera år yngre än han själv. Och kvinnor som hon bevarade sin skönhet även när de hade åldrats. Den gamle översten och hon hade varit åtskilda i många år, men han visste med sig att båda skulle bli mycket lyckliga om han sökte upp henne på denna sin sista dag. Det skulle vara som att hamna i Himmelriket: de skulle kunna vandra tillsammans fram och tillbaka i godsets praktfulla salar, som de hade gjort i hans ungdom, omgivna av en sagolik prakt, och det skulle få honom att glömma den fattigdom och ensamhet som hade drabbat honom på ålderns höst …
(Här har Zhou Shoujuan utelämnat följande rader: ”Skulle han inte än en gång vilja se människor med fina åthävor, med mjukt klingande röster, med sköna dräkter, med förbindliga talesätt? Skulle han inte än en gång vilja leva bland sina likar? Skulle han inte vilja drömma om sitt livs enda, korta kärleksdröm? / Beerencreutz vände hästen åt detta hållet, men drog åter till sig tömmarna. Också denna vägen ledde till ett bestämt mål. Han kunde se var den slutade. Den förde inte långt bort till det obekanta, till det, varav han kände en ljuv försmak på sina läppar, fastän han inte visste vad det var eller hur han skulle finna det.”)
Där fanns också en väg som ledde åt nordväst, åt Ekeby till. Där fanns Värmlands största järnbruk och där fanns den forna majorskans gods och kavaljerernas flygel, som den gamle översten hade älskat. Visserligen kände han inte dem som bodde där nu, men de skulle helt visst välkomna honom med öppen dörr. Ty han var en av de berömda kavaljererna och det var delvis hans förtjänst att det ensliga och glädjelösa Ekeby hade förvandlats till en glädjens högborg…
(Här har Zhou Shoujuan utelämnat följande rader: ”Kavaljersflygeln skulle ta emot honom med en hel värld av minnen, Den stolta forsen dånade ännu hotande förbi en smedja, som Beerencreutz hade varit med om att uppföra. Skulle inte översten en gång till vilja skåda Ekebys skönhet och naturens härlighet vid Lövens långa sjö? Skulle han inte vilja känna sina ögon fuktas vid minnet av de människor, som hade gjort hans liv rikt och hans dagar korta? Skulle han inte vilja se dem på nytt träda fram för hans själs ögon: den stolta majorskan, den sköna Marianne, den onde Sintram, den store bedåraren Gösta Berling? / Beerencreutz skakade återigen på huvudet, ’Jag borde ha rest dit en gång’, tänkte han, men inte i dag. Nu måste jag fara till ett annat ställe, där jag kan få stilla den där törsten, som jag känner, efter något, som är omöjligt att nå fram till.’”)
Hans blick sökte sig till den sista vägen. Om han valde den, skulle han innan solen hade gått ner kunna hinna fram till gården Lövdala. Den gårdens ägare var den vittberömde fiolspelaren Liljecrona. Gården var mycket liten och oansenlig. Vad som drog honom till sig var fiolspelarens musik. När översten såg den vägen, visste han att det var den han måste välja. Han tyckte själv att det var märkligt att han valde just den vägen. Men han hade redan bestämt sig och det gick inte att ändra. Mot kvällningen den dagen anlände han till Lövdala och när Liljecrona såg att en gammal kamrat från Ekeby hade sökt upp honom, välkomnade han hjärtligt gästen. Innan denne hann be honom om det, hämtade han sin fiol och började spela. Men Liljecrona hade också blivit gammal och hans skicklighet var inte densamma som förr. Översten tyckte sig höra en viss tveksamhet i melodin, det föreföll som om Liljecrona sökte något som han inte kunde uttrycka i ord. Det fanns de som sade att hans fiolspel inte längre var värt att lyssna till. Översten hade själv hört de ryktena, men när han nu satt där stilla och lyssnade fann han musiken djupt gripande. Han visste att han skulle dö om några timmar och att Liljecrona nu höll på att bereda den väg för honom som ledde till den stora tomheten. Medan han lyssnade tänkte han på hur musiken nådde till trakter dit den mänskliga tanken aldrig kunde nå. Han blev då så rörd att han berättade för Liljecrona att Döden hade hälsat på honom natten innan och att detta var hans sista dag på jorden. Liljecrona, som blev mycket rörd när han hörde detta, sade: ”Det är alltså därför som du har kommit för att hälsa på mig?” Översten stirrade rakt fram och svarade: ”Det var inte enbart för att hälsa på dig som jag kom hit, jag kom i själva verket för att höra dig spela. Jag tänkte att det inte fanns någonting som jag hellre ville lyssna till på denna min sista dag. Tycker du inte att musiken rymmer en säregen kraft?” ”Det har du rätt i”, svarade Liljecrona, ”visst har musiken en säregen kraft. ”Kanske beror det på att musiken inte tillhör denna världen”, sade översten. ”När man försöker förklara dess dunkla innebörd, finner man den svår att förstå.” När översten hade sagt detta pekade han mot himlen och sade: ”Käre bror, nog måste du väl någon gång ha tänkt att musiken är det språk som talas i Himlen? Vad som når ner till oss här på jorden är endast ett svagt eko av den. ”Du menar alltså…!” sade Liljecrona, som hade svårt att finna ord för sina tankar och därför inte fullföljde vad han ville ha sagt. ”Jag menar att musiken hör till både Himlen och människans värld”, sade översten, ”och nu håller du på att bygga den väg som om en stund skall leda mig till Himlen.
När Liljecrona hade hört vad översten sade, lade han ner hela sin själ i spelandet, när han på nytt lät stråken glida över strängarna. Översten satt där i den stilla sommarnatten och lyssnade spänt. Plötsligt föll han framstupa och slog i golvet. Liljecrona skyndade fram och hjälpte honom till en säng. Den gamle översten öppnade munnen och sade: ”Det fattas mig ingenting. Jag vandrar nu på vägen mellan Himlen och jorden. Du ska ha tack, min bror!”
Efter detta yttrade han inget mer. Inom två timmar var han död.
* * *
Det förefaller mig att Zhou Shoujuan på ett skickligt och varsamt sätt har redigerat sin översättning av Selma Lagerlöfs berättelse. Han har nöjt sig med att utelämna avsnitt som innehåller upprepningar och sådana avsnitt som svårligen skulle förstås av läsare som saknar kunkap om Selma Lagerlöfs författarskap, framför allt om Gösta Berlings saga.
---------------------------------------------------------------------------------
*Zhou Shoujuans tolkning av Selma Lagerlöfs ”Vägen mellan himmel och jord” publicerades första gången i tidskriften Banyue (Halfmånen),volym 4, nr 16, den 4 augusti 1925.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar