Svensk litteratur i Kina, del 1

Redan för nära hundra år sedan började kinesiska översättare intressera sig för svensk litteratur. De översatta texterna publicerades dels i litterära tidskrifter, främst Xiaoshuo Yuebao (Novellmagasinet), som under många år redigerades av Shen Yanbing (1896-1981), bäst känd under pseudonymen Mao Dun茅盾, en av 1930-talets största författare och främjare av skandinavisk litteratur, dels i antologier av översättningar av utländska verk. Den svenske författare som tilldrog sig störst uppmärksamhet var August Strindberg: ett trettiotal översättningar av hans berättelser och enaktare publicerades mellan åren 1917 och 1947. Listan över översättningar från denna period omfattar också tretton dikter av Verner von Heidenstam, fem berättelser av Hjalmar Söderberg, fem berättelser av Selma Lagerlöf, tre dikter av Esaias Tegnér, två dikter av Viktor Rydberg, två berättelser av Hjalmar Bergman, två berättelser av Elin Wägner samt enstaka verk av Albert Ulrik Bååth, Sophie Elkan, Gustaf Hellström, Pär Lagerkvist, Sigfrid Siwertz och Marika Stiernstedt.
Det svenska verk som tidigast översattes till kinesiska är August Strindbergs ”Fågel Fenix” ur sviten Giftas. Översättaren Zhou Shoujuan周瘦鵑 (1895-1968) bör enligt min mening betraktas som den ojämförligt främste bland Kinas tidiga översättare av västerländsk litteratur, främst noveller. Hans stora antologi Ou Mei mingjia duanpian xiaoshuo (Noveller av berömda europeiska och amerikanska författare), som utkom 1917, omfattar tre volymer med översättningar av 47 noveller av 44 författare.
Zhou Shoujuan föddes i Shanghai men flyttade i vuxen ålder till staden Suzhou i provinsen Jiangsu. Han började skriva redan i gymnasiet. Under åren 1916 till 1949 tjänade han under skilda perioder som språkgranskare och förlagsredaktör vid bokförlaget Zhonghua shuju och flera viktiga tidskrifter. Den första volymen av hans stora antologi omfattar engelsk litteratur; den andra volymen fransk och amerikansk litteratur, och den tredje volymen rysk, tysk, italiensk, ungersk, spansk, schweizisk, dansk, svensk, holländsk, serbisk och finsk litteratur. Inom varje språkområde är verken placerade i kronologisk ordning efter författarens födelseår. Varje författare introduceras av en mycket kompetent sammanställd kort essä. Förmodligen har Zhou Shoujuan stött sig på en engelsk antologi av liknande omfång, som måste ha publicerats någon gång mellan 1885, då Strindbergs novell ”Fågel Fenix” publicerades, och 1915, då översättaren tog sig an sin svåra uppgift. I den korta essä som presenterar Strindberg nämner översättaren att styckets ursprungliga titel är ”Phoenix”. Att han själv har valt titeln ”Fangshi”, ”Lyckliga tider”, beror förmodligen på att den kinesiska fenixmyten helt skiljer sig från den västerländska.
Zhou Shoujuans antologi är beaktanvärd i två viktiga avseenden: för det första torde den vara det mest omfattande bland de verk som för omkring hundra år sedan introducerade förmodern och modern västerländsk skönlitteratur för kinesiska läsare; för det andras skiljer sig Zhou Shoujuans översättningsstrategi helt från den som användes av samtida kinesiska översättare. Den unge Zhou Shoujuan (han var tjugo år gammal när han började översätta Strindberg) utnyttjade nämligen i sina tolkningar fyra skilda och helt distinkta stadier i det kinesiska skriftspråkets utveckling: det klassiska skriftspråket (guwen), som går tillbaka till 500-talet före vår tideräknings början; det pseudo-klassiska skriftspråket (wenyanwen), som alltsedan sen Han-tid (200-talet e. Kr.) har utvecklats till ett skriftspråk helt utan kontakt med det talade språket; en medeltida talspråksprosa av det slag som användes i 1500-talsromanen Shuihuzhuan, (Berättelser från Träskmarkerna), samt ett modernt skriftspråk (baihuawen) baserat på det moderna talade språket. Zhou Shoujuans baihuawen förefaller mig mer renodlat än det som de radikala ledarna för Den litterära revolutionen började skriva några år efter det att Zhou Shoujuans antologi hade publicerats. Det förhållandet att Zhou Shoujuan var den förste som översatte ett verk av Maksim Gorkij till kinesiska föranledde den framstående författaren Lu Xun (1881-1936) att karaktärisera hans verk som ”en strimma av ljus i dunklet och en sjungande trana bland en flock hönor”. Hans stora antologi innehåller verk av åtskilliga västerländska författare, som för första gången introduceras för kinesiska läsare.
Under åren 1915-1919, då Kina tvangs ge vika för Japans krav på eftergifter, skrev Zhou Shoujuan ett antal patriotiska romaner, några i dagboksform. Under 1920-talet tjänade han som redaktör för några av Kinas förnämsta tidskrifter. 1931 flyttade han till staden Suzhou, där han fortsatte sin verksamhet som översättare och författare och därtill ägnade tid åt traditionellt måleri. Efter maktskiftet 1949 kom han att ägna mycken tid och energi åt skapandet av en trädgård, som med tiden blev känd som en av de främsta i trädgårdsstaden Suzhou och berömd i hela Kina. Hans gästbok visar att många av de kommunistiska ledarna, som Mao Zedong, marskalken Zhu De, Zhou Enlai och andra, besökte Zhou Shoujuans trädgård och uttryckte sin uppskattning av hans verk. Under kulturrevolutionen blev han hårt ansatt av De fyras gäng. Förföljd och pinad av hurtiga rödgardister valde han den 11 augusti 1968 att begå självmord genom att kasta sig i en brunn i sin egen av rödgardister skövlade trädgård.
I regel har Zhou Shoujuan valt att översätta äldre västerländska stycken till något av de två äldre kinesiska skriftspråken guwen och wenyanwen. Av någon märklig anledning har han valt att översätta Strindbergs ”Fågel Fenix” till en märgfull klassisk kinesiska! En läsare i dagens Kina med gedigen utbildning bör utan alltför stora svårigheter kunna tillägna sig texten. Läsare som saknar den gedigna utbildningen har ingen möjlighet att ta sig igenom den. Det vore stört omöjligt att imitera detta unika stildrag i en översättning till svenska.
Trots att Lu Xun hyllade Zhou Shoujuan som en föregångsman på översättandets område uppskattades hans förtjänster inte av de unga radikaler som 1916-1919 kämpade på Den litterära revolutionens barrikader och som krävde att det traditionella klassiska skriftspråket, som aldrig blev var mans egendom, skulle ersättas av ett skriftspråk baserat på det talade språket. Detta berodde förmodligen dels på att Zhou Shoujuan höll fast vid äldre skriftspråksnormer, dels på att han som ung författade ett antal romantiska kärleksromaner, en genre som illa rimmade med radikalernas krav på en didaktisk litteratur.
Under senare år har flera forskare i både folkrepubliken Kina, Taiwan och Hongkong börjat uppmärksamma Zhou Shoujuans enastående insatser. 2010 publicerade ett Shanghaiförlag en nyutgåva av hans samlade verk i fyra volymer. Den tredje volymen innehåller bland annat en antologi med titeln Ou Mei mingjia (Berömda författare från England och Amerika), som sammanlagt innehåller 55 noveller. Av dessa har åtta skrivits på baihua, en på wenyanwen. Av de övriga 46 novellerna har 45 skrivits på baihua, en enda på wenyanwen. Denna antologi innehåller ett enda svenskt bidrag, nämligen Selma Lagerlöfs ”Vägen mellan himmel och jord” ur samlingen Troll och människor från 1915. För denna tolkning har Zhou Shoujuan valt ett mycket njutbart modern skriftspråk.
I syftet att utröna hur den unge översättaren har lyckats (Zhou Shoujuan var endast tjugo år då han 1915 tog itu med uppgiften att översätta Strindberg) har jag återöversatt den kinesiska versionen till svenska, utan att ha läst originaltexten. Det förefaller mig att översättaren har lyckats väl med att överföra Strindbergs enligt min mening melodramatiska och ganska banala text till kinesiska. Översättningen har förmodligen gjorts från en översättning till engelska, ett språk som översättaren uppenbarligen behärskade utomordentligt väl.



I mitt nästa inlägg på denna blogg kommer jag att redovisa min kommenterade återöversättning till svenska av Zhou Shoujuans översättning av Strindbergs ”Fågel Fenix”.