Vårt behov av konjunktiv

En lärodikt av G-r-n M-lmqv- st

Redan för 65 år sedan påstod Professor Erik Wellander i Riktig svenska att den svenska konjunktiven vore i det närmaste heldöd och att den enda talspråkiga konjunktiven i imperfektum som återstode vore ”vore”. Därom kan det råda delade meningar.

En lovsång till konjunktiven – om någon sådan funnes

Finge jag, ginge jag – ginge? Nej, sprunge!
Som bure mig vingar flöge jag hän
till regnbågens fäste 
och funne jag där vad jag hoppas finna,
då vunne jag allt som jag någonsin sökt!
Men hunne jag inte förr’n regnbågen svunne
och solen stunge
och stule min skatt,
då bleve jag rasen,
då gräte jag bittert
och läte min klagan genljuda i rymden;
jag knöte min näve, hötte mot höjden,
jag skure tänder och svure att hämnas!
Jag droge mitt svärd
och högge mot solen
och loge brett
om jag såge den blekna.

Men funne jag skatten vid regnbågens fäste,
då skreve jag till alla som hungra i världen:
jag bjöde dem till fest,
och både dem hålla till godo.
Så åte vi gott, som kungen i sitt slott,
och drucke de ädlaste viner.
Och vorde det så väl
att vinet flöte
och maten ej tröte
och ingen bleve så stinn
att han sprucke och doge,
då toge jag blomster,
bunde en krans
och lade den vid regnbågens fäste.