Mo Yan 9: MINA LÄRARE

莫言 9：我的老師
Det här är ett ämne som miljoner författare har skrivit om och som miljoner författare kommer att skriva om. De som behandlar det här ämnet drivs oftast av en känsla av tacksamhet. Jag är självfallet inget undantag. Men i det verkliga livet finns det båda bra och dåliga elever, liksom det finns bra och dåliga lärare. Bland de lärare som har undervisat mig under min korta skolgång har några varit utomordentligt bra, andra utomordentligt dåliga. När jag gick i skolan visste jag inte vad det var som fick en lärare att framstå som dålig, men det vet jag nu.
Jag började skolan när jag var fem år och det ansågs inte tidigt för den som bor i staden, men på landet var det mycket ovanligt på den tiden. Detta berodde förstås inte på att mina föräldrar var angelägna om att vidga mitt vetande genom att låta mig börja skolan tidigt; den huvudsakliga anledningen var att vår by då hade kommit att förvaltas av det statliga jordbruket Jiaohe. Därmed omvandlades bönderna till jordbruksarbetare. Liksom barnen i staden skulle vi barn på landet, som ännu inte hade nått skolåldern, gå i lekskola, äta där och sova där. Kvinnorna som förestod lekskolan lade ofta beslag på våra matransoner och uppfostrade oss också med militärisk drill. Vi gick ofta hungriga, med näsan blå och ansiktet svullet av köld. Mina föräldrar skickade mig då till småskolan, för på det viset fick de själva ta hand om mina matransoner och jag slapp förstås också stryk.
När jag började skolan hade jag fortfarande byxor med sprund i skrevet. Jag grät mycket som barn och när skolan var slut ville jag springa hem. Det var stor åldersskillnad på eleverna i klassen. Jag var den yngste och den äldste hade redan lagt sig till med ett litet skägg. Den första lärare som gjorde stort intryck på mig var en mycket lång fröken. Hon var väldigt stilig och gick oftast klädd i en urblekt blå klänning och hon doftade så gott av tvål. Hon hette Meng Xianhui, men jag kommer inte ihåg med vilka tecken Xianhui skrivs. Att jag minns henne så väl beror på en för mig mycket obehaglig episod. Så här var det: alla skolans lärare och elever hade samlats på skolans idrottsplats för att lyssna till ett långt politiskt anförande av rektorn. Jag stod precis mitt framför rektorn och var tvungen att höja huvudet för att kunna se hans ansikte. Jag var dålig i magen den dagen och blev väldigt nödig och ville springa till avträdet, men det vågade jag inte. Jag stod där och skruvade på kroppen, väldigt nödig, och sa: Rektor, jag måste gå på avträdet … Men han brydde sig inte om mig och det verkade som om han inte hade hört vad jag sa. Till slut stod jag inte ut längre utan satte storgråtande iväg mot avträdet och medan jag sprang och grät skrek jag: ”Jag har gjort i byxorna … ”. Jag vet förstås inte vad som hände sedan, men någon har berättat för mig att både lärarna och eleverna vek sig av skratt, och till och med rektorn, som hade ett ansikte av järnplåt, skrattade med.  Jag minns bara att min fröken kom till avträdet för att leta efter mig och att hon stoppade en bunt papper, som var fullskrivna med tecken, i mina byxor och efteråt såg till att jag kom hem. Några och tio år senare fick jag reda på att hon kom från samma by som min hustru. Min hustru sa att hon borde kalla min lärare tant. Jag frågade min hustru om min gamla lärarinna hade sagt något om mig och min hustru sa att hon hade berömt mig väldeliga. När jag frågade vad hon hade sagt sa min hustru att hon hade sagt att jag var både begåvad och livlig och att jag var väldigt renlig av mig.
Den andra lärare som också gjorde stort intryck på mig var också en fröken, som hette Yu Xihui. Hon var mycket kort och talade med en utsocknes dialekt. Hon undervisade mig från första till tredje klass — jag minns faktiskt inte hur många gånger jag fick gå om första klass— och började med att lära mig pinyin*, och gick sedan över till att lära mig tecken. Det har gått fler än trettio år sedan dess, men jag erinrar mig ofta hur mycket möda hon lade ner på att lära mig pinyin. Att jag nu kan använda pinyin när jag skriver på min dator och slipper lära mig de svårare systemen kan jag tacka hennes gedigna undervisning för. Yu Xihuis man hade varit anställd vid Guomindangs flygvapen och hade en röst som en forsande flod och ett rytande vilddjur, men var i själva verket en mycket älskvärd gammal man. Min äldre bror hade honom som lärare. Vi kallade honom alla magister Li och alla i byn såg upp till honom. Under kulturrevolutionen blev det på modet att skriva av Maos lilla röda i rödfärg på väggarna och lärarna, som gjorde revolution i vår skola, kom dragande med linjaler och breda penslar, och först skulle de linjera upp väggen och sedan skriva ett prov på ett papper och det tog dem väldigt lång tid att skriva ett enda tecken. Längre fram lät de magister Li ta över skrivandet. Han grabbade tag i en pensel och det ena formfulländade tecknet efter det andra dansade fram på väggen. Inte ens de mest revolutionära lärarna kunde låta bli att beundra honom. Min lärarinnas yngste son var ungefär lika gammal som jag. Efter skolan brukade jag springa hem till honom och leka och jag trivdes väldigt bra i hans hem. När jag inte längre fick gå i skolan, skämdes jag för att gå hem till dem. Några årtionden senare flyttade min lärarinna till häradsstaden tillsammans med sin yngste son, som var en av de främsta läkarna vid häradssjukhuset. Jag hade tillfälle att besöka henne där, men det blev aldrig av, och när jag äntligen beslöt mig för att resa dit hade hon redan gått bort. En av mina forna klasskamrater berättade att hon en gång hade sett ett porträtt av mig och en bild av ett manusblad i Novellmagasinet. Hon hade då varit sjuk länge och var inte riktigt klar i huvudet, men hon hade känt igen mig med en gång. Då min skolkamrat frågade henne vad hon tyckte om mina tecken, svarade hon: Han skrev bättre än du!
Den tredje lärare som jag aldrig någonsin kommer att glömma var en gymnastiklärare, som bara undervisade oss i en halv termin. Han lade ett gott ord för mig i en av mina svåraste stunder. Den läraren hette Wang Zhaocong och kom från en mycket god familj*, det sägs att en medlem av familjen hade dött martyrdöden. På den tiden glänste en sådan bakgrund som det renaste guld. De flesta människor med en sådan familjebakgrund var ofta väldigt högfärdiga och såg ner på andra. Men magister Wang var en alltigenom ödmjuk och försynt man som inte gjorde sig till på något sätt. Han var inte så lång, men kraftigt byggd. Han kunde springa fort och hoppade också högt. Jag minns att han en gång tog en och sjuttio i höjd och det räknades för mycket högt i en småskola på landet. Eftersom jag en gång hade sagt till en klasskamrat att skolan var ett fängelse, lärarna slavdrivare och eleverna slavar, fick jag en varning av rektor, och det sägs att skolan övervägde att skicka iväg mig till polisstationen, men jag slapp undan då jag var så ung. Efter den händelsen framstod jag som skolans värsta elev. Lärarna ansåg att jag var reaktionär, moraliskt fördärvad och helt oförbätterlig. Så snart det hände något som inte borde hända i skolan, blev jag misstänkt. För att bättra på mitt rykte ansträngde jag mig för att göra goda gärningar. På vintern hjälpte jag lärarna att göra upp eld i spisen och på somrarna hjälpte jag dem att mata deras kaniner. Efter skolan hjälpte jag inte till hemma, utan bar vatten åt trötta gamla fattigbönder. Men det hade jag inte mycket för: lärarna i skolan trodde att jag bara gjorde mig till. På den tiden bestämdes det att eleverna på sommaren skulle sova en stund i skolan efter maten mitt på dagen, de stora barnen på borden och de små på bänkarna, med skolväskan eller skorna som huvudkudde. Det året var trätofflor på modet i byn och de klapprade väldeliga när man gick på golvet. Min far hade gjort ett par åt mig. En gång när jag skulle gå in i klassrummet märkte jag att mina klasskamrater sov därinne. Rent instinktivt tog jag trätofflorna i handen och gick barfota in i klassrummet. Magister Wang råkade få syn på mig, följde tyst efter mig in i klassrummet och bad mig att komma ut. Så frågade han mig varför jag tog av mig trätofflorna innan jag gick in i klassrummet. Jag svarade att jag var rädd för att väcka mina klasskamrater. Han såg på mig en stund och gick sedan sin väg utan ett ord. Efteråt fick jag höra att magister Wang hade nämnt den händelsen i kollegierummet och sagt att jag i själva verket var en elev med mycket god karaktär. Medan alla andra lärare på skolan ansåg att jag var oförbätterlig, hade magister Wang med stöd av en enda liten episod kommit fram till uppfattningen att jag i botten var en omtänksam pojke och den uppfattningen hade han lagt fram inför kollegiet. Varje gång jag erinrar mig detta blir jag djupt rörd. Längre fram, när jag hade blivit tvungen att sluta skolan och föste får och bufflar framför mig på bygatan utanför skolan, hände det att jag stötte på magister Wang. Mängder av känslor vällde då fram ur bröstet och jag rodnade djupt när jag hälsade på honom och skyndade sedan vidare med sänkt huvud. Längre fram förflyttades magister Wang till häradsstaden och jag lyckades skaffa mig ett tillfälligt jobb på bomullsfabriken. En gång, när jag var på väg hem från häradsstaden, träffade jag magister Wang, som också var på väg hem. Det fanns så dåligt med luft i bakdäcket på hans cykel att den med svårighet bar honom själv och ändå erbjöd han mig att sitta på pakethållaren och så skjutsade han mig den nästan en mil långa vägen hem. På den tiden var en cykel en dyrbar ägodel och folk var lika rädd om sin cykel som om sina egna ögon. Att en så hög person som magister Wang riskerade bakdäcket på sin cykel för att skjutsa en krake som mig nästan en mil, det var något mycket märkligt och så skulle inte många ha handlat på den tiden. Efter den dagen träffade jag aldrig magister Wang mer, men hans leende ansikte och hans spänstiga kropp som klarade en och sjuttio i höjd visar sig ofta för min inre blick.
KOMMENTARER:
Pinyin är Kinas officiella transkriptionssystem, d.v.s. system för att med västerländska bokstäver återge de kinesiska skrivtecknen. Det infördes 1958 och har sedan dess använts i kinesiska skolor som en hjälp för inlärandet av tecken. Pinyin används också av många vid inmatning av kinesisk text på dator.

god familj: för att anses tillhöra god familj krävs som regel att ens föräldrar och helst också tidigare släktled var fattigbönder.