Mo Yan 13:VARFÖR SKREV JAG ROMANEN DET RÖDA FÄLTET?

莫言13:我為甚麼寫“紅高粱”？
Att Det röda fältet är den av mina åtta långa romaner som har blivit bäst känd framgår av det förhållandet att många människor talar om mig som ”författaren till Det röda fältet”. Den första delen av den romanen kom ut på vintern 1984, då jag studerade vid den litterära fakulteten av Befrielsearméns konstakademi. Inspirationen att skriva det verket drabbade mig av en händelse. Vid ett seminarium kring temat ”litterärt skapande” drog några äldre författare fram följande fråga: På kommunistpartiet grundande följde tjugoåtta års krig. Äldre partimedlemmar, som alla har personliga erfarenheter av kriget, har ett rikt material, men har inte längre orken att skriva, eftersom deras bästa år förbrukades under kulturrevolutionen. Yngre författare, som har orken att skriva, saknar erfarenheter. Hur skall de då kunna ge litterär gestaltning åt kriget?
Jag reste mig då upp, begärde ordet och yttrade följande: ”Vi kan kompensera den bristen på erfarenheter. Vi har visserligen inte hört gevärseld och artillerield, men vi har hört smällare; jag har inte sett någon människa dödas, men jag har sett grisar slaktas och till och med själv slaktat en höna; jag har inte själv kämpat närstrid med de japanska jävlarna, men jag har sett sådana scener på bio. En författares litterära skapande går inte ut på att reproducera historien, det är historikerns uppgift. När en författare skriver om kriget, denna den enfaldigaste företeelsen i mänsklighetens historia, bör han skildra hur kriget förvrider en människas själ och hur den mänskliga naturen förvandlas som en
följd av kriget. De aspekterna kan även den författare som saknar erfarenheter av kriget behandla.”
När jag hade sagt mitt rynkade många på näsan. När seminariet hade avslutats förklarade några att jag var både arrogant och okunnig och att jag var så enfaldig att jag dök på huvudet ner i ett tefat. Under min karriär som författare har jag åtskilliga gånger blivit trängd mot väggen. För att den här gången visa att jag hade rätt tvangs jag att gripa till pennan och skriva en roman om kriget. Men innan jag satte igång överlade jag länge med mig själv. Jag fann då att de flesta romaner från tiden före kulturrevolutionen handlade om krig, men vad de romanerna främst skildrade var krigets förlopp; vissa romaner börjar med en skildring av mobiliseringen och slutar med att skildra segern över fienden. Författarna koncentrerar sig på krigets förlopp och graden av exakthet i skildringen tjänade som kriterier för bedömandet av hur väl författarna hade lyckats. Om dagens författare skulle skriva på det sättet skulle de inte kunna överträffa de äldre författarna, som äger erfarenhet av kriget. Det vore inte heller någon mening med att skriva lika bra som de äldre författarna. Jag anser att kriget kan tjäna författaren som en miljö, med vars hjälp han kan skildra hur människans känslor förvandlas under exceptionella omständigheter. En berömd sovjetisk film, ”Den fyrtioförste”, skildrar en kvinnlig soldat i Röda armén, som är fylld av hat efter att ha genomgått svåra lidanden under inbördeskriget. Efter att ha skjutit fyrtio soldater ur de vita styrkorna, får hon till uppgift att eskortera ett antal krigsfångar. När hon fullgör sitt uppdrag angrips hennes kolonn av fienden och skingras. Tillsammans med en ståtlig och konstnärligt högt begåvad officer i fiendearmén hamnar hon på en liten öde holme. Småningom uppstår tycke mellan de två och de blir älskare, glömska av deras skilda klasstillhörigheter. Plötsligt anländer ett fartyg tillhörande den vita armén till holmen och officeren rusar ner mot stranden. Den kvinnliga soldaten ur den röda armén vaknar plötsligt till medvetande om sin klasstillhörighet, griper sitt gevär och skjuter officeren, som ju är hennes älskare, där på stranden. En händelse som denna lär knappast kunna hända i verkliga livet. Men här har författaren skapat en miljö och i den placerat två människor, som ett experiment i vad som har kallats ”laboratoriet för mänsklighetens själar”. En sådan idé och ett sådant sätt att skriva tycks överensstämma med vår tids regler för litterärt skapande. Men i början av 1980‒talet, efter en lång period av vänsterradikal indoktrinering, hade många människor ifrågasatt och också haft svårt att acceptera det.
Efter att ha nått fram till en sådan utgångspunkt för min roman började jag planera kompositionen. Vad jag först kom att tänka på var min egen hembygd. När jag var liten var klimatet inte detsamma som i dag. Det regnade ofta och varje sommar och höst svämmade floden över. Då lågvuxen spannmål dränktes av högvattnet kunde man bara plantera gaoliang, eftersom gaoliangstjälkarna är så långa. På den tiden bodde färre människor där och det fanns gott om odlad jord. När man om hösten gick ut ur byn såg man gröna gaoliangfält så långt ögat nådde. På min farfars och farmors tid regnade det ännu mer, och fanns ännu färre människor där. Men gaoliang fanns det så gott om att man inte brydde sig om att bärga hela grödan innan vintern kom. Därför erbjöd gaoliangfälten ett gott skydd för banditer och raska män f rån de djupa skogarna. Av den anledningen beslöt jag mig för att förlägga handlingen till gaoliangfälten och att låta motståndskriget mot Japan och kärlekshistorien utspelas där. Längre fram kom åtskilliga kritiker fram till att gaoliang inte endast var ett slags spannmål, utan att det också symboliserade folkets mod. När jag väl hade fått referensramen klar tog det mig bara en vecka skriva färdig romanen som har fått så starkt inflytande på Kinas nyare litteratur.
Det röda fältet bygger på en sann händelse som utspelades i en grannby. De japanska jävlarna ville utkräva hämnd på folket i den byn för deras gerillaattacker. Men på vägen dit råkade deras vägvisare visa dem fel och det ledde till att fler än hundra människor i en närliggande by dödades.
Det röda fältet har skapat bilden av ”min farmor”, denna yppiga och livliga kvinna och har också skapat Gong Li, som spelar hennes roll i filmen. Men i verkliga livet förstår jag mig inte på kvinnor; vad jag skildrar är kvinnan, sådan hon framstår i min fantasi. I det verkliga livet på 1930‒talets landsbygd fanns det nog inte många kvinnor av det slag som jag skildrar i romanen. ”Min farmor” existerar därför enbart i min fantasi. Kvinnorna i min roman skiljer sig från våra dagars kvinnor, även om dessa kan slita lika ont och arbeta lika hårt. Men romankvinnornas romantiska böjelser är unika.
Jag har alltid ansett att en bra författare bör vara nyskapande och detsamma gäller en bra roman. Att Det röda fältet har väckt en sådan uppståndelse beror på att den äger ett uns av nyskapande. När nu nästan tjugo år har gått sedan romanen publicerades är jag fortfarande ganska nöjd med dess narrativa perspektiv. I tidigare romaner tjänar första personen, andra personen och tredje personen som berättare. I början av Det röda fältet tjänar ”min farmor” och ”min farfar” som allvetande berättare ur första personens perspektiv. ”Jag” kommer in i berättelsen som ”min farmor” och det gör att hon på ett direkt sätt kan ge utryck åt sin inre värld, något som underlättar skildringen, som därmed blir fylligare och livligare än om jag skulle ha använt ett enkelt jag‒perspektiv. På den tiden var detta kanske något av en innovation.
Det finns de som anser att jag har påverkats av Márquez när jag skrev Det röda fältet, vilket är en ren spekulation. Den kinesiska översättningen av Márquez’ Hundra år av ensamhet utkom först på våren 1985, medan Det röda fältet skrevs färdig på vintern 1984. Det var först när jag hade skrivit till det tredje avsnittet i Det röda fältets familj som jag läste Márquez’ enastående roman. Men ‒ och det måste jag uppriktigt beklaga ‒ varför hade jag inte tänkt på att använda en sådan metod när jag skapade min roman? Om jag hade läst Márquez’ verk innan jag började skriva, hade Det röda fältets familj helt säkert fått en annan form.
Jag skulle tro att författare i min ålder utan minsta tvivel har påverkats av västerländska verk. Före 1980‒talet var Kina stängt och vi hade ingen kunskap om vilka förändringar som skedde på den västerländska litteraturens område, vilka nya författare som hade framträtt eller vilka enastående verk som hade kommit ut. När reformarbetet inleddes och landet öppnades översattes mängder av västerländsk litteratur till kinesiska och under två tre år läste vi som vettvillingar allt vi kunde komma över; det ledde självfallet till att vi blev påverkade av västerländsk litteratur och vi utan att själva vara medvetna om det tillägnade oss vissa västerländska författares sätt att skriva.
Hur kan det komma sig att en roman som skildrar ett krig som ägde rum på 1930‒talet har väckt så stor uppmärksamhet? Jag tror att romanen ger uttryck för en mentalitet som var förhärskande hos den tidens kineser: under en lång följd av år hade den personliga friheten varit strängt beskuren och nu förkunnar Det röda fältet vitt och brett kravet på individuell frigörelse ‒ Våga tala ut! Våga tänka! Våga handla! Men när jag skrev romanen hade jag ingen tanke på dess eventuella betydelse för samhället och hade inte heller en tanke på att folket kunde ha behov av en sådan roman. Om jag nu skulle skiva en roman som Det röda fältet skulle väl ingen reagera om jag så skrev den flera hundra gånger ”djärvare”. Vad finns det väl som våra dagars läsare inte har läst? Det förhåller sig väl så att varje litterärt verk har sitt öde, liksom varje människa har sitt.