2015-03-21

T.S. ELIOT: BURNT NORTON I tolkning av Göran Malmqvist

  

I
Tid som är och tid som var
är båda kanske del av tid som kommer
och tid som kommer rymd i tid som var.
Om all tid ständigt finns i nuet
är all tid oinlösbar.
Vad som kunde ha varit är en abstraktion,
förblir en oupphörlig möjlighet
endast i en värld av hugskott.
Vad som kunde varit och vad som var
pekar mot ett slut, som alltid är.
Fotsteg ekar i minnet
nerför gången som vi inte följde
mot en dörr vi aldrig öppnade
till rosengården. Mina ord ekar,
så, i ditt sinne.
Men varför dammet
på skålen med rosblad måste störas
vet jag inte.
 Andra ekon
befolkar parken. Ska vi slå följe?
Fort, sa fågeln, finn dem, finn dem,
runt hörnet. Genom den första grinden,
in i vår första värld, ska trasten
få föra oss vilse? In i vår första värld.

Där höll de till, värdiga, osynliga,
Tyngdlöst svävande över de döda löven,
I höstens hetta, genom luftens dallring.
Och fågeln ropade, som svar på
den ohörda musiken gömd bland buskarna
och ögats osedda stråle, korsad, ty rosorna
såg ut som blommor som blir iakttagna.
Där fanns de, som våra gäster, välkomna och välkomnande.
Så skred vi, som de, i precisa mönster
utmed den öde gången, in i buxbomsrundeln
och såg ner i den tömda dammen.
Dammen torrlagd, torr betong, med bruna kanter,
och dammen fylldes av vatten skapt av solljus,
och lotusen steg, stilla, stilla,
ytan glittrade av ljusets källa
och de var bakom oss, speglade i dammen.
Då drev ett moln förbi och dammen tömdes.
Gå, sa fågeln, för löven var fyllda av småbarn,
uppsluppet gömda, hållande inne skratten.
Gå, gå, gå, sa fågeln: mänskosläktet
kan inte bära mycken verklighet.
Tid som var och tid som kommer
vad som kunde varit och vad som var
pekar mot ett slut som alltid är.

II
Safirer och vitlök sänkta i slam
klibbar mot hjulets axelstång.

Blodets dallrande tråd bär fram
sin sång inunder förhärdade ärr
och sonar krig som ingen minns. 
Dansen utmed pulsådern
och lymfans lopp från kärl till kärl
avtecknade i stjärnors kurs
når upp till sommar i trädets stam.
Vi svävar över ett svävande träd
i ljuset på ett mönstrat blad
och hör på regndränkt grund
där nere, hur jagad galt och hund
följer som förr sin rund
försonade bland stjärnorna.
Vid det snurrande klotets stilla punkt. Varken kött eller icke kött;
varken från eller mot; vid den stilla punkten, där tråds dansen,
men varken vila eller rörelse. Och kalla inte det beständighet,
där då och framtid samlas. Varken rörelse från eller mot,
varken uppgång eller nedgång. Utan punkten, den stilla punkten,
funnes där ingen dans, och dansen är allt som finns.
Jag kan bara säga där har vi varit: men jag kan inte säga var.
Och jag kan inte säga hur länge, det vore att förlägga det i tiden.
En inre frihet från faktiska begär,
befrielse från handling och lidande, befrielse från inre
och yttre tvång, och ändå innesluten
av en sinnesfrid, ett vitt ljus, stilla och i rörelse,
Erhebung utan rörelse, sammandragning
utan uteslutning, både en ny värld
och den gamla förklarad, förstådd
i fullständigandet av det som är dess hänryckning,
upplösandet av det som är dess fasa.
Sammanlänkandet av det som var och det som kommer,
invävt i kroppens svaga hölje,
skyddar människan från himmel och fördömelse
som köttet ej kan lida.
Tid som var och tid som kommer
medger blott föga medvetenhet.
Att vara medveten är inte att befinna sig i tiden
men endast i tiden kan stunden i rosengården,
stunden i lövsalen där regnet slog,
stunden när det rök in i den dragiga kyrkan
fästas i minnet; i lag med det förgångna och det kommande.
Endast genom tid kan tiden övervinnas.

III
Här är förtrytelsens hemvist
tiden före och tiden efter
i en skum dager: varken dagsljus
höljande formen i en klar stillhet
skänkande skuggan en flyktig skönhet
med långsamt kretslopp som antyder beständighet
eller mörker för att rena själen
uttömmande sinnlighet med försakelse
befriande känslan från det timliga.
Varken fullhet eller tomrum. Endast ett flimmer
över spända ansikten plågade av tiden
av förströelser förströdda från förströelser
fyllda av hugskott och utan mening
svulstig slapphet, inga samlade tankar
mänskor och pappersbitar, virvlande i den kalla vind
som blåser före och efter tiden,
vind ut och in genom anfrätta lungor
tiden före och tiden efter.
spyendet av sjuka själar
i den unkna luften, dvalan
buren av vinden som drar över Londons dystra kullar.
Hampstead och Clerkenwell, Camden och Putney,
Highgate, Primrose och Ludgate. Inte här
inte här mörkret, i denna kvittrande värld.

Stig längre ner, stig endast ner
till världen av ständig ensamhet,
värld icke värld, utan det som inte är värld,
ett inre mörker, försakelse
berövande av alla ägodelar,
förtorkande av sinnenas värld,
utrymmande av drömmens värld,
förlamande av andens värld.
Detta är den ena vägen, och den andra
är den första lik, inte i rörelse
utan i försakelse av rörelse; medan världen rör sig
driven av begär, på sina skenor
av tid som var och tid som kommer.

IV
Klockan dånar för dagens död
skymd av molnen är solens glöd.
Skall solrosen vända sig mot oss, ranunkeln
förirra sig ner till oss; rankan spröd
klänga och klättra?
Kalla
idegransfingrar krökas
ner mot oss?  När isfågelns vinge
har besvarat ljus med ljus, och har tystnat, är ljuset alltjämt
vid det snurrande klotets stilla punkt.

V
Ord svävar, musik svävar
endast i tiden; men det som enbart lever
kan enbart dö. Ord som brukas, slukas
av tystnaden. Endast genom formen, mönstret,
kan ord och musik nå
stillheten, som en kinesisk vas
ständigt svävar i sin stillhet.
Inte fiolens stillhet, medan tonen varar,
inte enbart den, utan samtidigheten,
eller säg att slutet föregår början,
och att slutet och början alltid fanns där
före början och efter slutet.
Och allt är alltid nu. Ord tänjs,
knäcks och brister stundom, under tyngden,
under spänningen, slinter, slirar, förgås,
försvagas av det inexakta, förirrar sig bort,
vägrar stå stilla. Gälla röster
grälande, gycklande, eller enbart pladdrande,
ansätter dem alltid. Orden i öknen
angrips hårdast av frestelsens röster,
den gråtande skuggan i begravningsdansen,
den högljudda klagan av en otröstlig chimär.

Detaljen i mönstret är rörelse,
som i de tio trappornas form.
Begäret självt är rörelse
inte begärligt i sig självt;
kärleken är själv orörlig,
endast rörelsens orsak och slutpunkt.
Tidlös och utan begär
utom ur tidens vinkel
fast i begränsningens form
mellan icke-varat och varat.
Plötsligt, i en stråle solljus
medan dammet ännu svävar
stiger det dolda skrattet
från barnen i lövverket
fort nu, här, nu, alltid –
skrattretande den öde och trista tid
som sträcker sig före och efter.