Dialog om språket över generationsklyftor

Hej, farfar! Jag har prov i språkhistoria på fredag och undrar om du skulle kunna berätta lite om vårt språks förändring genom tiderna. Till exempel vad det är som har påverkat förändringen och om du tycker att det är bra eller dåligt att språket förändras. Kram Caroline.

Kära Caroline,
Jag tog studentexamen 1944. När vi skrev uppsatser på den tiden måste vi noga skilja mellan verbens former i singularis (ental) och pluralis (flertal). Vi måste alltså skriva meningar som ”När vi kommo hem funno vi att kattan hade fött ungar.” Den som i stället skrev ”När vi kom hem fann vi att kattan hade fött ungar” fick två bockar (fel) för den meningen. Fyra fel betydde att uppsatsen blev underkänd.
Vi måste också skilja mellan indikativ, som anger att verbet uttrycker någonting verkligt, och konjunktiv, som anger att verbet uttrycker någonting tänkt, ovisst eller önskat. Du hittar mängder av vackra konjunktivformer av verb i min dikt ”Vårt behov av konjunktiv” i min blogg.
Verb kan vara svaga och starka. ”Simma – simmade – simmat” är exempel på ett svagt verb. ”Simma – sam – summit” är exempel på ett starkt verb. Läs de följande meningarna högt och fundera över vilken du tycker är vackrast:
”Jag tillbringade en månad på västkusten i somras och simmade varje dag.”
”Jag tillbragte en månad på västkusten i somras och sam varje dag.”
Språket är en levande organism och måste förändras med tiden. Varför det förändras är svårt att förklara. Men det är viktigt att man inte viftar med pekpinnar och klandrar andra som uttrycker sig på ett sätt som man själv inte gör.
”Han är äldre än mig.” och ”Han är äldre än jag.” är precis lika korrekta. Skillnaden mellan de två meningarna är att i den första används ”än” som en preposition, som måste följas av objektsformen ”mig”, medan i den andra ”än” används som en konjunktion, som inleder en förkortad sats: ”Han är äldre än jag (är)”. Fundera lite över vilken av de två följande meningarna du tycker låter bäst: ”Han är äldre än sin bror.” eller ”Han är äldre än hans bror.” Den som tycker att den första meningen låter bäst, bör inte kritisera den som säger ”Han är äldre än mig.”
Nuförtiden hör man ofta ordet ”han” använt som objektsform: ”Jag gillar han verkligen.”. Många tycker att det låter ovårdat och vill hellre att man säger: ”Jag gillar honom verkligen.” Men i själva verket var ”han” i äldsta tid en objektsform = ”honom”. ”Jag gillar han verkligen.” är därför historiskt sett korrektare än ”Jag gillar honom verkligen.”
I modern tid har det svenska språket starkt påverkats av det engelska och det tycker jag är beklagligt. Men man får inte vara alltför klåfingrig när det gäller språkets utveckling. Det betyder inte att man måste acceptera sådana totalt onödiga påhitt som att försöka genomföra användandet av det könsneutrala pronomenet ”hen”. Vad heter ”hen” i genitiv? ”Hens”? ”Jag gillar hens frisyr.” Sådana dumheter bör vi glömma bort snarast möjligt. Tycker din gamle farfar.
Stor kram!

Questions and answers

Questions and answers: 
a translation into English of questions recently put to me by a young Chinese scholar engaged in writing a thesis on Mo Yan’s writings.
Q : Now that Mo Yan has been awarded the Nobel Prize in Literature I guess that no other Chinese writer will be awarded the Prize in the next few years? Which Chinese writers are in your opinion potential candidates for the prize?
A : The Nobel Prize in Literature is given to authors, not to nations! The only criterion for the award is literary excellence. It is therefore theoretically possible that two writers of the same nationality be awarded the Prize in consecutive years. But this has never happened and I very much doubt that it will ever happen. The rules of the Swedish Academy do not allow me to answer the second part of your question. It is important that you realize that the Nobel Prize is not awarded to the best writer in the world, but to a writer whom the majority of the eighteen members of the Academy consider a very good writer.

Q : You have previously stated that you consider Shen Congwen, Mo Yan, Li Rui and Cao Naiqian, whose works you have translated into Swedish, as “xiangtu” writers, describing life in rural areas only. Do you feel that works by these authors are free from ideological interference?
A : I don’t remember ever stating that I consider Shen Congwen, Mo Yan, Cao Naiqian and Lirui as “xiangtu” writers. What I have said is that both Shen Congwen and Mo Yan to me are “xiangbalao”, country bumpkins, and by that I mean that the two of them are totally unaffected by the value judgments of persons brought up and living in an urban milieu, distanced from Nature. But that does not make them xiangtu writers. I strongly feel that one mustn’t pidgeon-hole writers! Anyone who reads Shen Congwen’s stories depicting life in his native Fenghuang and compares them with stories such as Jing (Qietness) or Zai Kunming de shihou (The time spent in Kunming) which are both placed in different milieus will appreciate the tremendous difference between them, and yet they are written by the same master. And take Li Rui’s magnificent novel Jiuzhi (Släktgården) and compare it with his equally magnificent novels Wu feng zhi shu (Träden vill vila) or Wanli wu yun (Den molnfria rymden)! ------ I cannot imagine any writing, or any utterance for that matter, that is unaffected by the writer’s or speaker’s ideological background.

Q : It has been said that the Nobel Prize was awarded to Mo Yan since his novels meet the aesthetic criteria of Western literature.
A : I am afraid that I fail to grasp the meaning of “aesthetic criteria of Western literature”. If such a concept really existed the eighteen members of the Swedish Academy need not engage in long and sometimes rather tense discussions on the literary quality of works by writers nominated for the Nobel Prize. I very strongly feel that literary appreciation is, and must be, highly subjective. The statement “X is a very good writer” is totally meaningless. But the statement “I consider X a very good writer” is quite clear and unambiguous. Some objective demands can of course be expressed when you appreciate a piece of literature. The language mustn’t be faulty or sloppy (unless the writer intends it to appear so, for some reason); I am also sure that it would be possible to establish rules according to which you may determine whether the prosody of the piece pleases your ear or not.

Q : In what respect has Mo Yan’s writing enriched world literature?
A : Mo Yan is a born narrator. The ability to narrate, to my mind, is a craft and not an art. And that craft has been nourished and refined through a great many centuries of Chinese literature. Mo Yan is well acquainted with the works of China’s traditional story tellers. Some were even found among the elders of his own clan. When he realized that a Western master such as Faulkner also could indulge in telling such tales, he fully understood that a well told story may be part of true literature. To my mind, one of the achievements of Mo Yan is that he has made Gaomi county in the province of Shandong into a kingdom of his own, where he reigns supreme, in the same way as Faulkner controls his own creation Yoknapathawpa. As I see it, Mo Yan’s tales are products of his skill as a narrator (his achievements as a craftsman). What make his literary works into true literature are the empathy and the sincerity which are so clearly manifested in all his writings.

Q : The award of the Nobel Prize to Mo Yan created quite a stir in media. It seems that commentators were more interested in the man Mo Yan than in his writings. Could you comment on the reaction to Mo Yans work by the common reader?
A : When it was announced that the Nobel Prize had been awarded to Mo Yan, Swedish media (and German media) were quickly on the alert. Critics who had not read a single line of his works pointed out that he was a member of the Communist Party, Vice–Chairman of the Writers’ Union and that he had received the Mao Dun Prize, which to them meant that he was a running dog of the regime. Overseas Chinese critics were of course happy to follow lead. I find this highly regrettable. As I have no idea who the “common reader” might be I cannot answer that part of your question.

Q : In several previous interviews you have stressed the importance of translation. It has been said that the Prize to Mo Yan may be considered a Prize to Howard Goldblatt? Do you agree?
A : Someone has said that World Literature is Translation: without translation no world literature! The statement that Howard Goldblatt should be solely responsible for Mo Yan’s Nobel Prize is of course ridiculous. He has indeed drawn his straws to the stack, but so have the French translators who between them have managed to translate twenty of Mo Yan’s major works. All members of the Swedish Academy read English, German and French fluently and some also read Italian, Portuguese and Russian, and therefore have access to a great many different translations of works by candidates to the Nobel Prize.. ---- As a translator I am a purist and insist that a true translator has a double responsibility, toward the writer of the work he translates and toward his readers. A translator who is not prepared to accept this double responsibility should choose another profession. ----Whenever a literary work is read –properly read – a dialogue is established between the author of the work (even though he/she may have been dead a few thousand years!) and the reader. The task of the translator is to do his very best to establish a similar kind of dialogue between his translation and the reader.

Q : The web site of the Chinese Writers’ Union promotes work by contemporary writers, some of whom are awarded prizes such as the Lu Xun Prize or the Mao Dun Prize. To what extent are you influenced by these awards when you choose works to translate?
A : It was not until Mo Yan received the Mao Dun Prize in 2011 that I was made aware of the existence of that prize. I would never allow myself to be in the least influenced by that or any other prize given to an author.

Q : Literary circles in China are worried over the fact that Chinese literature is so marginalized in the Western world. Does this mean that Chinese literature has not as yet become part of World Literature?
A : I have often been asked the question when Chinese literature will reach the standard of World Literature。In my answer to that question I remind the interviewer that the 305 poems of the Shijing (The Book of Songs), composed in the first half of the second millennium before our era, perhaps is the oldest literary anthology in the world, and that it was written in a language that was the ancestor of Modern Chinese. At a time when the inhabitants of northern Europe had not as yet developed a language of their own, the author of the text Wenxin diaolong (The literature of the mind and the carving of dragons), of the 5th century A.D., discussed genre theory in a highly sophisticated way. At the time when the Tang dynasty capital Chang’an was Cosmopolis, probably the greatest and most highly developed city in the world, where poetry, music and drama flourished, the forebears of the members of the Swedish Academy lived in poor huts in the forest. At the time when no European had any notion of what an essay was, Xun Zi (3rd century B.C.) wrote his essays entitled Quan xue (The Encouragement of Learning”) and Zhengming (The Correction of Names). Before the word ”novel” was invented in any European language, Chinese writers had produced magnificent novels. 

Sådan far, sådan son!

艾未未和他的父親艾青
Under senare år har den kinesiske arkitekten och konstnären Ai Weiwei, född 1957, väckt stor uppmärksamhet, dels med sina storartade utställningar i flera av västvärldens främsta konstfora som Nya Tate, Guggenheim och Louisiana, och nu i Magasin 3, dels genom sitt orubbliga ställningstagande för mänskliga rättigheter och sin kompromisslösa kamp mot den förljugenhet och den korruption som genomsyrar det officiella kinesiska samhället. Det märkliga är att hans oförtröttliga kamp för rättvisa backas upp av en känsla för dräpande humor mot vilken hans mäktiga motståndare inte har något försvar.

Vad som förmodligen är mindre väl känt i västvärlden är att Ai Weiwei är son till en av Kinas främsta poeter, Ai Qing (1910‒96), också han en orädd kämpe för rättvisa och i ännu högre grad än sin son utsatt för en korrupt överhets förföljelser. 

Ai Qing (1910‒96), vars egentliga namn var Jiang Zhenghan, föddes i en välbärgad jordägarfamilj i den östkinesiska provinsen Zhejiang. Han bestämde sig tidigt för att bli konstnär och antogs 1928 som elev vid en konstskola i Hangzhou, som leddes av den framstående målaren Lin Fengmian (1900—1991), som något år senare kom att bli Kinas konstakademis första preses. Följande år reste han till Paris, där han studerade konst och filosofi och samtidigt kom i kontakt med modern västerländsk poesi. Han tog särskilt starka intryck av Majakovskij, den franskspråkige belgiske skalden Verhaeren (1855‒1916) och de franska symbolisterna. Efter återkomsten till Kina 1932 anslöt han sig till Kinas radikala konstnärsförbund. Hans kompromisslösa sanningssökande och upproriska sinnelag, som hade grundlagts redan i bandomen, ledde därhän att han redan efter några månader arresterades av Guomindangs hemliga polis och fick tillbringa tre år i fängelse. Under fängelsetiden översatte han verk av Verhaeren och skrev några av sina främsta dikter. I slutet av 1930‒talet tjänstgjorde Ai Qing som redaktör för en landsortstidning i Guilin. Med diktsamlingarna Dayanhe (Storbankens flod, 1936) och Beifang (Nordlandet, 1939), vilka innehåller några av skaldens främsta verk, blev Ai Qing känd som en av landets främsta diktare. Titeln på den första av dessa två samlingar är ett ortnamn och samtidigt benämningen på den fattiga amma, som tog hand om Ai Qing under hans första fem år och som hade en så undangömd plats i samhället att hon inte ens ägde ett eget namn. Dessa tidiga år i Ai Qings liv kom att prägla hans känsla av samhörighet med Kinas fattiga bönder. Några av dikterna i dessa två samlingar har tolkats till svenska i min volym Dödvatten och Gryning, två röster från Kina (1983): ”När mannen från Nasaret dog”, ”Skottkärran”, ”Skira natt!”, ”Nordlandet”, ”Snön faller på Kinas jord”, Tiggarna”, Han har rest sig”.

Ai Qing framstår som en av de främsta företrädarna för den fria versen (om någon sådan finns) i Kinas moderna poesi. In sin essä Shilun (Ars poetica) skriver han bland annat: ”Regler kontrollerar tanken och känslan i skrivandet och utgör ett slags seldon som hindrar dikten från att anamma prosans mindre bundna och vagare form. Men när reglerna tjänar som instrument för att fängsla tankarna och känslorna, då blir de till hinders och förkväver poesin.” Kritiker som saknar lyhördhet för det kinesiska talspråkets musikaliska värden har sagt att Ai Qings vers är prosa styckad i verslängder. Den kritiken vederläggs helt av dikter som ”Skottkärran”, med dess mästerligt uppbyggda metriska och syntaktiska form:

”I dalar där Gula floden en gång flöt/på oräkneliga uttorkade flodbäddar/gnisslar skottkärran/med sitt enda hjul/ett skärande ljud/som får det mörka himlavalvet att skälva av frossa/genom kylan och den ödsliga stillheten /från berget här nära/till berget där borta/ekar/nordbornas bittra klagan.”

”I dagar av snö och is/rån den ena fattiga byn till den andra/skär skottkärran/med sitt enda hjul/djupa spår i den gråbruna jorden/över vidsträckta vidder och ofruktbar mark/från vägen här nära/till vägen där borta/vävs till ett nät/nordbornas bittra klagan.”

/

Liksom många andra radikala författare begav sig Ai Qing 1941 till det kommunistiska högkvarteret i Yan’an i norra Kina och blev följande år medlem i kommunistpartiet. Han åhörde ”Överläggningarna om konst och litteratur” i Yan’an i maj 1942, som hade sammankallats av Mao Zedong, där det med ideologisk skärpa fastslogs att konsten och litteraturen skall tjäna arbetarna, bönderna, soldaterna och de revolutionära kadrerna; att det politiska kriteriet skall ges företräde framför det konstnärliga, samt att kulturarbetarna måste integreras med de arbetande massorna och bönderna. Grundläggande för 1942 års kultursyn är axiomen att alla former av kultur är uttryck för ett socialt medvetande samt att alla kulturyttringar måste uttrycka idéer och föreställningar hos en given grupp i en given historisk situation. Att Ai Qing fann det omöjligt att dela dessa uppfattningar framgår klart av uppsatsen ”Liaojie zuojia, zunzhong zuojia” (Förstå författarna! Värdera författarna!) som han publicerade i Jiefang Ribao (Befrielsearméns Dagblad) på hösten 1942, i vilken han djärvt hävdar författarens rätt att själv välja vad och hur han/hon vill skriva. Märkligt nog bestraffades inte Ai Qing då för denna frispråkighet.

Ai Qings essä Shilun (Ars poetica) rymmer många uttalanden som svär mot de stränga Yan’an‒direktiven: ”Sanning, godhet och skönhet är sammankopplade som tre manifestationer av mänsklighetens gemensamma strävan, och poesin är den främsta länken dem emellan.”

Mao Zedong tycks ha fattat tycke för den unge författaren. Ai Qing har själv berättat för mig hur Mao Zedong inbjöd honom till sin grotta i Yan’an och försökte övertala honom att rapportera om stämningen bland de intellektuella i lägret. (Det är helt klart att Ai Weiwei har ärvt sin utpräglade känsla för humor från sin far: när Ai Qing berättade om Mao Zedongs invit härmade han Den store rorsmannens utpräglade Hunan-dialekt och mimik på ett sätt som fick mig att gapskratta). Efter 1949 blev Ai Qing redaktör för tidskriften Shikan (Poesimagasinet) och ingick också i redaktionen för tidskriften Renmin Wenxue (Folkets litteratur).

När kommunistpartiet på våren 1957 satte in hätska attacker mot de intellektuella som hade trott att Partiet menade allvar med 1956 års liberaliseringskampanj (”Låt hundra blommor blomma!”) blev den frispråkiga författarinnan Ding Ling (1904‒86), som var nära vän till Ai Qing, ett av de första offren. Ding Lings karriär uppvisar vissa likheter med Ai Qings. Hon stammade från en välbärgad jordägarfamilj, men gjorde tidigt revolt mot de krav som familjen och det traditionella samhället ställde på henne. Hon blev medlem av kommunistpartiet redan 1932, vilket ledde till att Guomindangregimen dömde henne till tre års husarrest (1933‒36). Hennes bäst kända och främsta verk, romanen Fröken Sophias dagbok, det första feministiska verket i Kinas moderna litteratur som hade utkommit redan 1927, blev en av anledningarna till att hon stämplades som högerelement. När Ai Qing, som den ende, öppet uppträdde till hennes försvar, blev även han stämplad som ”högerelement”.

Den hovsamma kritik som Kinas intellektuella framförde mot slutet av 1956 och början av 1957 syftade helt visst till att reformera samhället inom ramen för den socialistiska ideologin. Kommunistpartiet och regeringen valde till en början att ligga lågt och gick inte till attack förrän kritiken började ifrågasätta kommunistpartiets rätt till ledarskap samt alliansen med Sovjetunionen, vilket skedde i maj 1957. Det brutala nedkämpandet av vad som nu kallades ”högeroppositionen” och som drabbade samtliga intellektuella i Kina leddes av ingen annan än Deng Xiaoping. Hundratusentals vetenskapsmän, forskare, lärare, journalister, författare och konstnärer förödmjukades offentligt, berövades sina tjänster och isolerades i fängelser, arbetsläger eller anstalter för ideologisk omskolning. I de allra flesta fall rehabiliterades dessa ”politiska brottslingar” först mot slutet av 1979. Anklagelserna mot ”högerelement” preciserade inte alltid deras ”brott”, det räckte ofta med att anklagarna hade Partiets öra. En framstående kännare av engelskspråkig litteratur dömdes till ett långvarigt fängelsestraff för att ha översatt F. Scott Fitzgeralds roman The Great Gatsby till kinesiska. En professor i organisk kemi avsattes från sin tjänst vid universitetet och dömdes till tjugoett års förvisning till den politiska kylan för att han medan De hundra blommorna ännu inte hade vissnat hade framlagt det odemokratiska förslaget att professorerna skulle slippa köa i universitetets gemensamma matsal för att kunna ägna mer tid åt sin undervisning och forskning.

Jag befann mig i Peking under åren 1956 till 1958 och kunde i den partikontrollerade pressen (någon annan fanns inte) följa utvecklingen av kampanjen not högeroppositionen. Jag kände inte då Ai Qing, men en av mina bästa vänner, den framstående sinologen Augustin Palát, som tjänstgjorde som ambassadråd vid tjeckiska ambassaden, kände Ai Qing mycket väl. I början av maj 1957 berättade Palát för mig att han hade ätit lunch tillsammans med författaren och kulturministern Mao Dun och Ai Qing. Mao Dun och Ai Qing var synnerligen goda vänner och därför blev Palát i hög grad förvånad när han dagen efter lunchen i Folkets Dagblad fick läsa en rasande attack mot Ai Qing, författad av Mao Dun. När Palát tog upp saken med Ai Qing gapskrattade denne och förklarade att den artikeln hade hans gode vän Mao Dun visat honom flera veckor tidigare. Denna sanna berättelse är kännetecknande för den sällsamma känsla av overklighet som genomsyrade det politiska livet i 1950‒talets Peking.

På hösten 1958 dömdes Ai Qing till straffarbete i nordöstra Kina för att året därpå förflyttas till ett statligt jordbruk i Xinjiang, där han under tjugoett år huvudsakligen fick ägna sig åt att städa avträden. Han rehabiliterades först sent på hösten 1979, då han valdes till en av många vice ordföranden i författarförbundet. Han har själv berättat för mig hur han efter återkomsten till Peking på en bankett hälsades välkommen av Zhou Yang (1908‒89), 1950‒talets mäktigaste litterära politruk och på den tiden Ai Qings värste vedersakare. Zhou höjde sitt glas och höll följande tal, bestående av åtta stavelser: ”Ai Qing tongzhi, women cuole!” (Kamrat Ai Qing, vi handlade fel!), varpå Ai Qing svarade med ett anförande som innehöll endast tre stavelser, i klassisk språkdräkt: ”Ju wang yi!” (Allt är förgånget!)

(Zhou Yang föll på eget grepp under kulturrevolutionen, då han dömdes till fängelse för att friges först 1978. I rättvisans namn bör framhållas att han innan han gick bort hann göra offentlig avbön för sina grova överträdelser).

Jag intresserade mig tidigt för Ai Qings poesi men lärde känna honom först efter hans frigivning 1979. Efter återkomsten till Peking inkvarterades Ai Qing och hans hustru Gao Ying, som troget hade stått vid hans sida under de svåra åren, i en mycket vacker, traditionellt kringbyggd gård i centrala Peking. Där besökte jag honom nästan varje år, fram till hans död 1996, och lärde mig uppskatta hans vänskap. 

Göran Malmqvist

(2012, 03,14   Svd)