2016-05-27

Mo Yans berättelse Stormen i översättning av Göran Malmqvist


När sommarlovet var inne packade jag i stor hast mina tillhörigheter och klev på tåget som skulle föra mig hem. Under resan var jag djupt bedrövad. Några dagar tidigare hade jag fått brev hemifrån som berättade att min farfar hade gått bort, 86 år gammal. När jag var hemma under vinterlovet hade gamlingen varit ganska pigg och varken hans hörsel eller hans syn hade fallerat. Inte hade jag kunnat tro att han skulle gå bort endast ett halvår senare.
Farfar var en mager och senig gubbe, svartmuskig och med grå ögonvitor. Han var väldigt snäll och älskade mig djupt. Far min drabbades av en sjuka och dog medan jag ännu var liten och därför fick farfar, som redan var satt på undantag, igen ta sig an sysslan som familjens överhuvud och se till att min mor och jag fick en dräglig tillvaro. Farfar var en av de allra skickligaste jordbrukarna i byn och en mästare när det gällde att hantera både skottkärra och bärstång, hacka och skära. Hans sätt att arbeta med sina händer skilde sig helt från andras. När våren hade övergått i sommar och vetet mognat i den femte månaden grep alla männen i byns arbetslag sina skäror och begav sig ut till fälten. Stubben som farfar lämnade på åkern var både låg och jämnt skuren och kärvarna som han band var smala på mitten och yviga i bägge ändarna; axen låg alltid väl samlade i kärven och det hände aldrig att några föll ur. Arbetslagets hästvagn forslade kärvarna som flera tiotal män hade bundit till tröskplatsen och kvinnorna som hade till uppgift att med hjälp av halmkapen skilja axen från stråna kunde ur det stora lasset plocka ut de kärvar som farfar hade skurit.
”Titta va, här är en kärve till som farfar Skuttskutt har skurit!”
När kärvarna som kvinnorna bar i famnen räckte dem från midjan till hjässan och var så jämnt skurna att de var lika prydliga som de kärvar som propagandaaffischernas unga kvinnor med huvudduk virad runt hjässan bar i famnen, då hojtade de:
”Ingen annan än farfar Skuttskutt kan skära såna här kärvar!”
När kvinnan som langade fram kärven hade lagt den till rätta under halmkapens egg, kunde kvinnan, som skötte kapen, med ena handen i sidan och andra handen på spaken som var länkad till kapen knixa till med handleden och vicka lite på ändan så att de tunga brösten skuttade som vita harar: ”cha”, där skildes axen från kärven och stråna blev till strån och axen till ax. Men om kvinnorna som langade kärvar stötte på en som skurits och bundits av klåpare, då svor de ve och förbannelse och det var först när kvinnan som hanterade kapen tog i med bägge händerna och hennes bröst dallrade som om de var beredda att flyga sin kos som hon lyckades skilja axen från stråna och då hamnade ändå åtskilliga ax på fel sida.
När man arbetar ska man göra väl ifrån sig och det gäller att vara noggrann och ha tankarna med sig, det var farfars principer. Farfars redskap var de mest välskötta i hela byn. Hans hacka och skära, hans korp och hans spade putsade han tills de glänste och de vanpryddes inte av den minsta rostfläck. Han rökte inte och när han hade arbetat sig trött satte han sig på huk och putsade sina blanka redskap med en tegelflisa eller en knippa gräs.
Mor är hemma när jag djupt bedrövad kliver över tröskeln. Hon är några och sextio år gammal, men plågad av många års bekymmer ser hon bra mycket äldre ut än hon i själva verket är. ”Din farfar vart inte sjuk”, säger mor. ”Dagen innan han dog tog han en sväng med kärran bortåt nordöstra mossen och kom hem med ett lass gräs som han hade skurit.” Mellan bladen i en tidskrift som jag hade lämnat kvar hemma plockar mor fram en gräsplanta, räcker den försiktigt till mig och säger: ”Han räckte den till mig med bägge händerna och sa: ’Kan du säja vad det här är för gräs, Lillpojkens mor?’ Han verkade alldeles till sej, när han sa det. På natten hörde jag en duns inifrån hans rum. Jag klev upp och gick in till honom, men då var det inte mycket med honom. Gamlingen hade det lätt på slutet och det var tack vare hans goda gärningar i tidigare liv.” Så säger hon allvarsamt: ”Jag skäms så förfärligt över att jag inte skötte om honom ordentligt. Han fick slita hårt i hela sitt liv, det är inte lätt…”. När jag tårögd lyssnar till min mor, dyker många minnen upp──
Bakom vårt hus slingrar sig Jiaofloden en dryg fjärdingsväg mot nordost längs den höga och smala fördämningsvallen fram till ett stycke vildvuxen mark på några tunnland. Varje sommar beger sig farfar dit för att skära gräs. Tjugo li från vår by ligger ett militärt stuteri som varje vinter köper upp hö till hästarna. Priset bestäms av höets kvalitet. Farfars skära är vass och eftersom han är en mästare på att skära gräs är gräset han skär alltid rent och fritt från jord. När han torkar gräset breder han ut det i tunna lager och vänder det ofta så att det behåller sin friska färg och ackurat ser ut som växter som torkats i en växtpress. Därför får han alltid det högsta priset för sitt hö. Jag minns ännu i dag hur ljuvligt det är att tumla om i höet ─ framför allt på hösten när kvällarna är kyliga och friska och stjärnorna tindrar likt ädelstenar på en alldeles tuschgrön himmel. Höet är så varmt och skönt och doftar så gott….
Första gången jag får följa med farfar och skära gräs har jag just fyllt sju år. Vi ger oss iväg mycket tidigt och det finns inga människor på fördämningsvallen. Uppe på vallen löper en grå liten stig och på ömse sidor om den växer mängder av vilda växter, som tycks friska trots att de trampats av vandrares fötter. Dimman som svävar över floden är mycket tät men inte så jämnt fördelad: här en vit dimslöja och där en grå, och ibland påminner den om skorstensrök, ibland om ett moln som har sänkt sig till jorden. Man kan inte se floden som ljudlöst och utan vila strömmar fram nedanför vallen. Ibland hörs ett skvalpande därnerifrån, det är förmodligen en fisk som sprätter i vattnet. Både farfar och jag är alldeles tysta. Farfar går med lätta steg, lagom fort, och alldeles ljudlöst. Det rasslar från skottkärrans hjul. Det händer att lite gräs som har glömts kvar i kärran hamnar mellan hjulaxeln och navet som då frambringar ett ännu sprödare ljud som gnisslar så vackert. Ibland vänder jag mig framåt (farfar skjutsar mig på skottkärran) och betraktar landskapet på ömse sidor om vallen. Gaoliangfält, majsfält, vetefält. När dimman lättar kan jag se fälten som ligger spridda på ömse sidor om vallen och fältens grödor, somliga högväxta, andra låga. Majsplantans vippor som liknar tofsar av siden och dess blad som liknar dolkar, gaoliangplantans ax som just har formats och veteaxens strån, allt detta skymtar fram genom dimman, somt fjärran, somt nära, somt tydligt, somt knappast skönjbart. Daggdroppar glimmar på de vilda örternas blad häruppe på vallen och bladen svajar lätt, liksom för att hälsa på mig. När skottkärran rullar förbi faller daggdropparna till marken, men lämnar tydliga spår efter sig på vallen eftersom bladens färg har blivit mörkare. Dimman lättar alltmer. Floden visar fram sitt ansikte, silverglänsande och till synes orörligt. Den gråblå skyn börjar långsamt klarna, i öster färgas den långsamt röd och molnens kanter rodnar. Solen stiger sakta över de daggfyllda fälten, först blodröd, utan bländande glans. Även molnen är röda som tuppkammar. Himlen omvandlas och ter sig lika färglös och genomskinlig som vatten. Så slungas solen upp över horisonten, fortfarande utan glans och fortfarande utan att blända, ett väldigt avlångt klot. Nu kan man se hur solen snabbt klättrar uppåt, klättrar och klättrar, och hur den plötsligt sänder ut sina strålar, som om någon hade vridit om en strömbrytare, och kastar sitt sken över både himmel och jord. Alltet skimrar och daggdropparna på örternas blad glimmar likt äkta pärlor. En gyllene pelare lägras på flodens vatten, lik en förlängd sol. Vart vi än går ledsagar den gyllene pelaren oss. Det är alldeles stilla här ute i ödemarken, när farfar råkar nynna den här visan:
En häst trampar sönder brynjans länkar,
ett gevär skjuter ihjäl vår främste hjälte.

Melodin är mycket gammal. Tempot är mycket långsamt. Visan är mycket sorgsen. Farfars röst sprids långsamt över den flacka ödemarken och hans sång får luften att dallra och den kvardröjande dimman att sväva:
En enda bägare brännvin kan klara upp den största orättvisa, 
en enda slant kan få världens främste hjälte på fall.
Så snart farfar börjar sjunga vänder jag mig om och ser stint på honom. Han har inte ett hårstrå på huvudet och hans skalle är alldeles blank, utan den minsta rynka. Hans magra och insjunkna ansikte är alldeles uttryckslöst, som skuret i trä. Han verkar helt frånvarande, men hans pupiller glänser. När jag fäster blicken på hans glänsande pupiller känner jag en djup tillgivenhet och tänker att han förmodligen har glömt mig, glömt sig själv, glömt skottkärran och glömt denna ödemark som ännu inte har vaknat. Hans sätt att gå, att skjuta skottkärran framför sig, att sjunga tycks inte ha med honom själv att göra. Jag hör mitt eget hjärta banka och det låter precis som när en hackspett långt långt borta hackar i en trädstam…
Ett enda skratt kan stjälpa hovets herrar över ända,
ett enda ord kan innebära att halva riket går förlorat.

Jag vet inte vad det är farfar sjunger, men visan han sjunger får mig att känna något märkligt som jag aldrig tidigare har känt: min lilla snopp styvnar långsamt och det känns både ljuvligt och smärtsamt. Det känns som om jag plötsligt har blivit mycket äldre, som om min barndom har svunnit hän häruppe på den gråvita vallen kantad av vilda blommor. Det är med sina armar som farfar skjutsar min kropp och det är med sin sång som han skjutsar min själ framåt.
”Vad är det du sjunger, farfar?” Det är först när den sista stavelsen i farfars sång har omvandlats till en känsla som svävar bort över det gröna gräsfältet som jag förbryllad kommer mig för att ställa den frågan.
”Jag sjunger lite hur som helst, inte vet jag vad det betyder….”, säger farfar.
Nyvakna fåglar lämnar sina bon i det täta gräset och slår drillar i skyn. Ödemarken vaknar med ens till liv. Något tiotal lärkor cirklar kvittrande över fältet. Kortsvansade vaktlar muttrar i gräset. Farfar sätter ner skottkärran och säger:
”Nu får du stiga av, pojken min.”
”Är vi framme, farfar?”
”Hm.”
Farfar skjuter upp skottkärran på gräsmarken, rätar på kroppen, tar av sig jackan, lägger den över skottkärrans hjul, tar mig vid handen och leder mig in på mossen för att leta efter bomullsgräs. Bomullsgräsets vattenhalt är lågt, det torkar snabbt och hästarna tycker om det. Farfar bär på en stor skära och jag på en liten. Framför ett stånd av bomullsgräs sätter han sig på huk och säger: ”Se nu på hur jag skär!” Farfar visar mig hur man ska skära. Han undervisar mig inte på riktigt, han bara visar hur det går till och börjar sedan med sänkt huvud skära sitt gräs. Hans sätt att skära är så vackert och hans rörelser så rytmiska. Jag försöker skära som farfar en liten stund, men blir så trött att jag ledsnar, slänger ifrån mig skäran och ägnar mig i stället åt att jaga fåglar och fånga gräshoppor. Det finns gott om gräshoppor i gräset. Jag är inte så slängd på att skära gräs, men fånga gräshoppor, det är jag en hejare på. Vid middagsdags tänder farfar en eld, värmer upp vår torrskaffning och grillar gräshopporna som jag har fångat. Gräshoppornas magar är fulla av frön som doftar gott.
Jag vaknar ur min slummer av att farfar knuffar på mig. När jag öppnar ögonen och ser mig omkring märker jag att halva eftermiddagen har gått. När vi hade ätit våra gräshoppor byggde farfar en liten koja åt mig och i den kröp jag in och sov en bra stund. Den varma vinden, fylld av dofter från de vilda örterna på gräsmarken, fick mig att bada i svett. Farfar har redan bundit ihop fyra stora balar med bomullsgräs som han bär fram till fördämningsvallen och dit skjuter han också skottkärran.
Skynda på, Lillpojken! Det blir omslag i vädret och vi måste iväg kvickt!” säger farfar.
Jag vet inte när, men någon gång medan jag sov har väldiga svarta moln hopats på den tefärgade himlen. Solen har redan dragit västerut, dess orangefärgade strålar har kort räckvidd och de tycks ha tappat orken innan de nådde vårt gräsfält.
”Kommer det att regna, farfar?”
”Grå moln bådar regn, svarta moln bådar storm.”
Jag hjälper farfar att lasta gräsbalarna på skottkärran, där de tornar upp sig till ett litet berg. Farfar fäster ett tunt rep kring tvärslån längst fram på skottkärran och säger: ”Nu är det dags för min lilla fölunge att dra kärran.”
Farfar böjer sig ner, hakar fast axelremmen på skottkärrans skalmar och grabbar tag i dem. Jag drar i repet tills det sträcks och skottkärran börjar sin vingliga färd framåt. Vallen är hög och sluttningen brant. Jag blir lite yr i huvudet.
”Farfar, du är väl försiktig så att vi inte tumlar ner i floden?”
”Dra ordentligt du! Din farfar har skjutit kärror i hela sitt liv och aldrig har det hänt att kärran har stjälpt.”
Jag är övertygad om att farfar talar sanning. Farfar har starka ben och det är därför som folket i byn kallar honom Farfar Skuttskutt.
Vallen vindlar precis som en orm som krälar på marken. Vi trampar på ormens rygg. Ett grönt sken kastas nu över oss. När jag sänker min blick kan jag se mina knän och jag kan också se min navel. Jag vänder då och då på huvudet och ser på farfar genom en springa mellan gräsbalarna. Farfar stirrar på mig med tårade ögon. Jag vänder mig snabbt om och drar i repet av alla krafter.
När vi har gått någon li täcks solen helt av svarta moln. Gränsen mellan himmel och jord utplånas och det är alldeles moltyst. Olika slags fåglar flyger strax ovanför gräset utan att våga ge ljud ifrån sig. Plötsligt grips jag av en oförklarlig rädsla. Jag vänder mig om och ser på farfar. Hans ansikte är fortfarande alldeles uttryckslöst, som skuret i trä.
Bladen på grödorna nedanför vallen börjar plötsligt vaja, men fortfarande hörs inte ett ljud. Blanka vågor väller fram på flodens yta, också de helt ljudlösa. Från en avlägsen höjd når oss ett ljud som inte är av denna världen och samtidigt blir allt mellan himmel och jord purpurfärgat, medan luften fylls av en doft av hö, som sticker i näsan, den bittra smaken av malört och doften från vilda krysantemer som påminner om medicin.
Jag vänder mig om och ser på farfar. Hans ansikte är fortfarande alldeles uttryckslöst, som skuret i trä.
Jag hämmas av min försiktighet och vågar inte öppna munnen, utan väntar bara stilla. En väldigt lång gräshoppa skuttar upp på min mage och stirrar fientligt på mig med sina femfärgade fasettögon. En harpalt, inte större än en knytnäve, skuttar fram ur ett vetefält nedanför vallen och försvinner strax igen.
”Farfar!” skriker jag förfärad.
Framför oss dyker en svart rund pelare upp som från marken höjer sig mot skyn och den runda pelaren snurrar med en rasande fart på sin väg mot oss och ger ifrån sig ett skrämmande ljud som låter som åskan.
”Vad är det där, farfar?”
”Vinden”, säger farfar lugnt. ”Dra ordentligt, gossen min!” När han har sagt hukar han sig ner.
Jag lutar mig framåt, tar spjärn med båda fötterna i marken och drar i repet så hårt jag kan.
Vi dras in i stormen. Jag hör inte någonting och har bara en känsla av att två väldiga handflator fläktar intill mina öron så att mina trumhinnor dallrar. Vinden griper tag i min kropp som om den ville slunga mig från vallen. Grödorna nedanför vallen beter sig som soldater som kastar sig framstupa när de tar emot en befallning. Flodens vatten kastas i höjden och karpar med röda fenor flyger som blixtar i skyn.
”Farfar!” Jag skriker i högan sky men hör inte själv vad jag skriker. Repet över min skuldra är fortfarande hårt spänt och det får mig att tänka på att farfar finns. Så länge farfar finns behöver jag inte vara rädd. Jag lutar mig framåt så mycket jag kan och när min ena arm når marken grabbar handen tag i en grästuva vid kanten av stigen och släpper inte taget. Det kommer för mig att min kropp saknar tyngd och att jag skulle förvandlas till vind om jag släppte taget.
När farfar bad mig dra kärran var det egentligen bara en symbolisk gest. Repet är så tunt att det brister med en gång. Jag faller framstupa på stigen. Den hårda vinden får mig att slå kullerbyttor och jag hamnar på sluttningen halvvägs ner mot floden. Jag lyckas grabba tag i några grästuvor och kravla mig upp på vallen. Jag höjer huvudet och spanar efter farfar och kärran. Kärran står kvar på vallen och bakom kärran står farfar. Farfar greppar med båda händerna skottkärrans skalmar och hans rygg är spänd som en båge. Hans bägge fötter står som fastrotade i vallen och benens svällande muskler ter sig som trädrötter. Vinden griper tag i det halvtorra gräset på kärran och slungar det mot höjden. Kärran skakar.
Jag grabbar tag i några grästuvor och kryper närmare farfar. Jag ser hur farfars ben börjar darra och hur svetten rinner nerför hans rygg.
”Farfar, släpp kärran!” skriker jag medan jag kravlar på marken.
När farfar tar ett steg tillbaka kommer skottkärran farande: farfar förlorar fotfästet och vacklar baklänges.
”Farfar!” skriker jag skrämd medan jag kryper framåt så fort jag kan. Skottkärran, som har knuffat undan farfar, kommer farande förbi mig. En plötslig impuls får mig att kasta mig på kärran. Det ger farfar en chans att spjärna mot och hans bägge fötter tycks igen slå rot i marken. Jag kryper på skottkärran och ser skakad på farfar. Farfars ansikte är alldeles uttryckslöst, som skuret i trä.
Det var stormen som for förbi. När stormen har farit förbi stillnar alltet för en kort stund. Kvällssolen träder ljudlöst fram; flodens vatten blir lysande rött, som en kall ström av smält järn. Grödorna reser sig långsamt. Farfar står där stark som en staty av brons.
Jag skuttar ner från kärran och ropar: ”Farfar, stormen har farit förbi!” Farfars ögon fylls plötsligt av tårar. Han sätter långsamt ner kärran och rätar med svårighet på kroppen. Jag ser att hans fingrar är krökta av kramp.
”Är du trött, farfar?”
”Jag är inte trött, gossen min.”
”Det var en väldig storm.”
”Hm.”
Stormen har slungat bort allt vårt gräs, nej, ett enda grässtrå har fastnat i en springa mellan bräderna i kärran. Jag visar upp det grässtrået för farfar, ett helt vanligt bomullsgräs, men jag minns inte längre om det var rött eller grönt.
”Farfar, vi har bara ett enda strå kvar!” säger jag besviken.
”Det mörknar, vi måste iväg”, säger farfar, böjer sig ner och börjar skjuta skottkärran framför sig. Med grässtrået i handen traskar jag efter farfar. Efter en stund kastar jag strået nerför branten där det slukas av den blekgula kvällningen.

”När han vart gammal blev han barn på nytt!”, säger min mor. ”Att i hans höga ålder beger sig hela långa vägen till den nordöstra mossen och komma tillbaka med ett enda grässtrå och säja: ’När Lillpojken kommer tillbaka ska han få tala om för oss vad detta är för slags gräs, han är lärd han.’ Vet du vad det är för slags gräs?” frågar min mor när hon räcker mig grässtrået.

Jag tar emot grässtrået och lägger det försiktigt i fotografialbumet. Bladet som pressar grässtrået inramar ett fotografi av min fästmö, som är sex år äldre än jag.

2016-05-01

Göran Malmqvist Recent publications



Works in Swedish
Guldfisken som älskade att sjunga Mozart. Stockholm: Tranan 2013, 94 sidor;
”Vi drömmer alltid under färd”, Inledning till Ingela Strandbergs diktsamling Vid Oro Skog. Dikter i urval, Stockholm: Norstedts, 2016, sid. 5-9;

Works in English
”The Stone That Eats Sound”, The Laurel Review, Volume 1 (2013), 152;

Works in Chinese
小说九段,上海文学 11(2012), 10-12;
馬悦然/陈文芬,我的金鱼会唱莫扎特,台北:二鱼文化,2012;
南坡居士台湾小妖,我的金鱼会唱莫扎特,上海:上海文艺出版社 2012;
馬悦然,另一种乡愁,增订本,北京: 新星出版社,2015;
馬悦然,俳句一百首,增订版,北京: 新星出版社、2015;
秋思俳句十一首. 自由时报2014.11.19.
憶吕梁山邸家和村俳句二十一首,Taibei: 联合报
回忆香港,明报 1 (2016), 35-36;


Translations of Chinese literature into Swedish

莫言Mo Yan, Den genomskinliga rättikan och andra berättelser, Stockholm: Tranan 2014, 225 sidor;
Min barndoms Peking. Översättning av 林海音Lin Hai-yin,城南旧事 Chengnan jiushiStockholm: Bokförlaget Wanzhi, 2015, 190 sidor.
”Dikter av Yang Mu i svensk översättning”, Svenska Akademiens Handlingar 2011. Sid.63-72:


Translations of Swedish Literature into Chinese

記憶看見我. (Translation of Tomas Tranströmer, Minnena ser mig), Taibei: 行人文化实验室 2012;
Den stora gåtan 巨大的谜语 (Translation of Tomas Tranströmer, Sorgegondolen och Den stora gåtan, Taibei: 行人文化实验室 2011
悲傷的鳳尾船. (Translation of Tomas Tranströmer, Sorgegondolen och Den stora gåtan), 香港: 大山文化与出版社,2012;

Translations of Swedish literature into English

I dreamt about Sam Shepard last night (translation of a poetry collection by Ingela Strandberg), CrazyHorse Number 82 (2012), 64-69;
I stand at the gas station (translation of a poetry collection by Ingela Strandberg), Crazyhorse Number 82, (2012), 70-75:
The Great Silence by Sirius’ Nose (translation of a poetry collection by Ingela Strandberg) Swedish Book Review 1 (2013), 33-38;
And then (translation of a poetry collection by Ingela Strandberg) The Laurel Review 46:2, (2013);
“Dear Mr Thoreau”. Translation of a poetry collection by Ingela Strandberg, The Laurel Review 47 (2013), 135-151;
”The Inner Space: ur en diktsvit av herr Espmark i engelsk översättning av herr Malmqvist”, Svenska Akademiens Handlingar 2014, ss 65-76;
Miscellania

”Fiction in Global Contexts: Translation, The Universal Language of Literature”, in Anders Cullhed and Lena Rydholm (eds), True Lies Worldwide. Fictionality in Global Contexts, Berlin/Boston: Walter de Gruyter 2014, ss 301-309;
”Ett studium vars egenvärde inte bestäms av marknaden”, Hanna Sahlberg Wu (ed), ”Kinesiskan flyttar in ─ nytt skolspråk i Sverige”, Uppsala: Fortbildningsavdelningen för skolans internationalisering, 2015;

Översättning av Scott Minar, ”Utan att följa en stig”, Efterskrift till Ingela Strandbergs diktsamling Vid Oro Skog. Dikter i urval, Stockholm: Norstedts, 2016, ss. 207-215.