Företal till volymen Tomas Tranströmer

Haikudikter, Haiku Poems (Tranans förlag 2013).
Volymen innehåller Tomas Tranströmers haikudikter samt tolkningar till engelska av Robin Fulton och till kinesiska av Göran Malmqvist.
I det sista avsnittet av Minnena ser mig skildrar Tomas Tranströmer hur ett ode av Horatius återuppstår efter att ha tragglats till döds under en lektion i Södra Latin:

Nu hade den självlysande romartexten verkligen tagits ner på jorden. Men i nästa ögonblick, med nästa strof, återkom Horatius på latin med versens underbara precision. Detta växelspel mellan det skröpligt triviala och det spänstigt sublima lärde mig en massa. Det var poesins villkor. Det var livets villkor. Genom formen (Formen!) kunde något lyftas. Larvfötterna var borta, vingarna slog ut. Man fick inte förlora hoppet!

Tomas Tranströmers ungdomsdikter, som publicerades i Södra Latins gymnasisttidning Göken, samt tidskrifterna Medan lagrarna gro och Utsikt, är med ett undantag skrivna på fri vers (om någon sådan finns). Undantaget är en dikt utan titel med tungt fallande rytm, publicerad i det tionde och sista numret av tidskriften Utsikt (1950):

Se det gråa trädet. Himlen runnit
genom dess fibrer ned i jorden –
bara en skrumpen sky är kvar när
jorden druckit. Stulen rymd
vrides i flätverket av rötter, tvinnas
till grönska. – De korta ögonblicken
av frihet stiger ur oss. virvlar
genom parcernas blod och vidare.

Den dikten är den enda av Tomas Tranströmers ungdomsdikter som under titeln ”Sammanhang” fick rum i skaldens första diktsamling 17 dikter.
Debutsamlingen omfattar sammanlagt 93 strofer. Av dessa är 16 strofer avfattade på sapfiskt versmått och två strofer på alkaisk vers. 53 strofer är på blankvers. Samlingens två första sapfiska strofer, dikten ”Storm”, rymmer två av Tomas Tranströmers mäktigaste metaforer:

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.

Det var onekligen djärvt av den unge debutanten att i efterdyningarna av 1940–talet nyttja dessa antika versmått. Men Tomas förlorade inte hoppet och har sedan dess gått sin egen väg. Och när han väl har valt ett versmått, följer han dess prosodiska regler. (Som översättare har jag alltid hävdat att en fjortonradig dikt utan sonettens jambiska meter och invecklade rimschema inte kan betraktas som en sonett. En sapfisk dikt som slirar på daktylerna gör inte skäl för namnet. En hexameterdikt som låter en rad inledas av ett vanligen obetonat ord som ”att”, ”och” eller en obetonad preposition är en styggelse).

Sedan Tomas på vintern 1990 drabbades av afasi har haikudikten blivit hans favoritform. Jag har själv läst och till kinesiska översatt 72 av hans haikudikter från skilda tider, av vilka 67 har publicerats. I Sorgegondolen (1996) förekommer elva haikudikter ; i Den stora gåtan  (2004) förekommer 45 haikudikter. En mycket framstående svensk medicinsk forskare och Nobelpristagare har förklarat för mig att det är stört omöjligt för en poet som har drabbats av afasi att skriva en haikudikt och att därför de 56 haikudikterna från Sorgegondolen och Den stora gåtan måste ha skrivits före 1990. Samtidigt som jag böjer mig för den medicinska sakkunskapen, konstaterar jag att Tomas Tranströmer har gjort det stört omöjliga möjligt. Någon gång på det sena 1990–talet klagade Tomas över att han lider av tinnitus, ett lyte som jag själv sedan många år bär med jämnmod. Efter hemkomsten från vårt sammanträffande sände jag Tomas följande haiku:

Vad klagar du för?
Tinnitus låter exakt
som syrsornas spel.

Med vändande post mottog jag Tomas svar:

Syrsorna tiger,
endast tystnaden kraxar
i mina öron.

Om någon ville göra gällande att Tomas plockade upp den haikudikten ur en skrivbordslåda där han förvarade sådana haikudikter som eventuellt kunde komma till användning i framtiden, vägrade jag att tro på honom/henne.

Många kinesiska författare och skalder i 1920–talets Kina vistades i Japan, där de kom i kontakt med japansk litteratur och sådan västerländsk litteratur, som hade passerat det japanska språkfiltret. Men ingen av dem hemförde så vitt jag vet haikuformen. Anledningen därtill kan möjligen vara att de unga radikaler som under åren 1916-19 framgångsrikt hade kämpat på Den litterära revolutionens barrikader för att kasta det klassiska skriftspråket och dess konventioner över ända och skapa ett nytt skriftspråk, som stod närmare det talade språket, hellre skrev fri vers än de dansade i fjättrar.
Rabindranath Tagore, 1913 års Nobelpristagare i litteratur, besökte Kina 1924. Många unga kinesiska poeter, bland andra Bing Xin (1900–99), har medgivit att hon tog starkt intryck av hans diktsamling Stray Birds. Här två av hennes kortdikter:

Fiskebåtarna återvänder –
Se! Röda lanternor spridda över floden.

När stormen nalkas
tystnar höstens insekter.

Några av 1920–talets främsta kortdikter har skrivits av He Zhisan (1899-1977):

Min stinkande börda av gödsel
får mig att känna doften av mogen säd.

Bråda dar på åkern:
gick dit under månen,
går hem under månen.
 (1922)

Även om dessa dikter saknar haikudiktens struktur, skildrar de den trestegsupplevelse som kännetecknar diktformen.

Tomas Tranströmer förlänades 2011 års Nobelpris i litteratur “för att han i förtätade genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga.” Denna motivering leder min tanke till den även i Kina helt okände poeten Yang Jifu (1904–62), en fattig och lungsjuk skollärare, som under åren 1925–35 publicerade sina kortdikter i söndagsbilagan till ortstidningen i småstaden Wanxian i den sydvästkinesiska provinsen Sichuan. Hans enkla och till synes naiva kortdikter skiljer sig helt från de etablerade diktarnas raffinerade alster. I sina dikter presenterar den ofta sängbundne skalden tunna snitt av den verklighet som omgav honom. Han räcker dessa tunna snitt till läsaren och säger:” Ta emot vad jag har att ge dej! Vad jag säger är sant!”

Jag ligger sjuk i en främmande stad.
Nyss kom ingen.
Nu kommer ingen.

När jag drar korken ur bläckflaskan
skyndar katten fram för att lukta.

När vildgässen lyfter
sträcker de båda benen bakåt.

Lövbrasan i dag
var det jag som tände.

Den sista dikten kommer mig att tänka på en kortdikt, skriven av en kinesisk zenmästare på 1000–talet, som efter att ha nått fram till Den andra stranden har återvänt för att fortsätta sin gärning på denna stranden:

Ah, hur vidunderligt sällsamt och underbart!
Jag bär vatten och jag hämtar ved!

Yang Jifu hade förmodligen aldrig läst Keats ”Ode on a Grecian Urn”. Men jag är övertygad om att han skulle dela den uppfattning som Keats ger uttryck åt i diktens sista rader: “Beauty is truth, truth beauty”, - that is all / Ye know on earth, and all ye need to know.” (”Det sköna är sant, det sanna skönt,” – det är allt / du i världen vet och allt du behöver veta.”

Det märkliga med Yang Jifus snabba iakttagelser är att de är så alldagliga och samtidigt skildrar det som är från evighet, en stillhet fylld av verklighet. Jag är övertygad om att han skulle ha uppskattat Tomas haikudikter, om han hade kunnat läsa dem på kinesiska.

Den traditionella japanska haikun skrivs på en rad och består av 17 (5–7–5) ”ljudtecken” (onji) , vilka representeras av hiragana-alfabetets teckensymboler. Hiragana-alfabetet och det parallella katakana-alfabetet består av vardera 46 teckensymboler, av vilka sex betecknar de fem vokalerna a, i, u, e och o samt finalt n. De övriga 40 teckensymbolerna består i transkription av en konsonant plus en vokal, t.ex. ka eller wa. Japanskans långa vokaler skrivs med två fonetiska tecken; slutkonsonanten n skrivs med ett särskilt tecken. Ord, vilka en västerlänning uppfattar som tvåstaviga (Nippon), trestaviga (Osaka) och fyrstaviga (Nagasaki) består alla av fyra ljudtecken. Namnet Tokyo, med dess två långa vokaler och semivokalen y, rymmer fem teckensymboler.

Den traditionella västerländska haikudikten består av 17 stavelser, fördelade på tre rader. Mina tolkningar till kinesiska består av 17 enstaviga morfem, språkets minsta betydelsebärande enheter. Det kinesiska språket skiljer sig i många avseenden helt från våra västerländska språk. Många av de grammatiska kategorier som vårt svenska språk insisterar på att markera, som ental, flertal, bestämd och obestämd form och tempus, har inga klart  utryckta motsvarigheter i kinesiskan. Däremot är åtskilliga viktiga syntaktiska strukturer gemensamma för de två språken, som exempelvis rak ordföljd (subjekt–verb–objekt) samt regeln att en bestämning måste föregå dess huvudord (god poesi). Dessa gemensamma strukturer är till stor hjälp vid översättande av framför allt Tomas Tranströmers haikudikter till kinesiska. Ett exempel:

De sparkar fotboll Tamen ti zuqiu
plötslig förvirring – bollen hurande hunluan – zuqiu
flög över muren. feiguole weiqiang.

De (tamen) sparkar (ti) fotboll (zuqiu)
plötslig (hurande) förvirring (hunluan) – bollen (zuqiu)
flög över (feiguole) muren (weiqiang).

Alldeles i slutet av Minnena ser mig undrar Tomas Tranströmer om hans latinlärare i Södra Latin, som var djupt indignerad över hans ”obegripliga ’40–talistiska’ dikter”, publicerade i skoltidningen, någonsin tog del av hans sapfiska strofer, när 17 dikter väl hade kommit ut. Det är ovisst om han någonsin gjorde det. Men visst och sant är att Tomas Tranströmers haikudikter i japansk dräkt har fått japanska haikumästare att hylla honom som en nydanare av en traditionell japansk diktkonst.

Göran Malmqvist

PS När min hustru och jag i dag, den 27 juni, tillsammans med Madeleine Gustafsson åt lunch hemma hos Tomas och Monica på Stigbergsgatan förärades jag med en utomordentligt speciell 90-årspresent: en flaska Single Malt Whisky från det japanska bränneriet Yamazaki. Men det verkligt värdefulla med den presenten är att flaskkartongen pryds av den följande haikudikten, skriven av Tomas hand 1959:

Tak svarta av regn
minns hur svanarnas vingslag
suckade i skyn.