Mo Yan 8 :HÖGVATTEN OCH OXGRODOR

莫言8：洪水.牛蛙
Före 1960‒talet liknade nordöstra regionen i Gaomi härad mest ett träsk och det var ingen ände på översvämningarna. Så snart sommaren var inne, regnade det i månader. Men från 1970 och fram till i dag har torkan bara blivit värre och värre; ibland har det inte fallit en droppe regn på tre månader. Floden, som svällde väldeliga förr om åren, har nu torkat och man kan till och med spela opera på en scen, som byggts upp på flodbädden. Vi ser upp mot himlen och längtar efter regn: ah, regn, regn, var håller du egentligen hus? Om Himlen inte sänder ner regn måste vi kämpa mot torkan, sänka brunnar, gräva vattenreservoarer, kånka på vatten och vattna fälten tills valkarna på våra skuldror har blivit hårda som järnbalkar. Ju djupare grundvattnet sjunker, desto saltare blir det, och till slut finner vi inget vatten, hur djupt vi än gräver. Då torkar grödan ihjäl.
Gamlingar ber i hemlighet Makterna om regn och bränner rökelse och papperspengar på den torra flodbädden. Om kadrerna upptäcker det, utsätts gamlingarna för kampmöten. En av mina farbröder har sagt att ska man be om regn, då duger det inte att bränna rökelse och papperspengar, nej, man måste avge ett heligt löfte, precis som den där munken i Tianqitemplet häromåret. Han placerade en dynamitladdning på huvudet, vid vilken han hade fäst en trettio meter lång stubintråd. Den tråden gav Herremannen i Himlen tre minuters frist: sände han inte ner regn, som släckte stubintråden innan fristen gick ut, skulle munken sprängas ihjäl. Men solen gassade från en molnfri himmel! Ord är för tröga att skildra hur fort det gick till när det hände! När stubintråden nästan hade brunnit ända fram till munken, kom en sparv flygande ur rymden och släppte en blöt skit, som släckte stubintråden—Herremannen i Himlen hade inte en droppe regn kvar!
Jag har alltid hävdat att det är bättre att drunkna än att dö av torka. Den som drunknar behöver just inte göra någonting, han bara drunknar. Men den som dör av torka, han dör liksom livs levande, efter svåra lidanden. Det är därför som jag med en viss tillfredsställelse tänker tillbaka på 1960‒talets somrar, då det verkligen regnade, ibland väldeliga, ibland sisådär och ibland lite grann. Ibland hände det att solen sken på morgonen och att det regnade på kvällen. Men i juni och juli kunde det hända att man inte såg solen på en hel vecka. Fälten var fyllda av vatten, gränderna i byn svämmade över och det gjorde också gårdarna i byn. Satte man spaden i jorden på den tiden, så sprutade vattnet upp.
Jag minns ett år, när jag hade fått en böld på foten. Mor förbjöd mig att arbeta på fälten, som var mycket leriga. Jag vart tvungen att sitta på kangen, där jag genom fönstret kunde se floden flyta förbi. Det syntes mig att floden flöt fram långt över taket på vårt hus, och det föreföll mig att floden kunde välla över fördämningen. I en roman har jag beskrivit floden som ”en eldig hingst som galopperar fram” och det var just så som jag betraktade floden då. Vi ägde ingen radio på den tiden, och självfallet ingen teveapparat. Men i häradet fanns det en trådtelefon och i varje hushåll fanns det en högtalare, som var fäst vid en fönsterpost. När det var risk för översvämning, tutade högtalaren oupphörligen fram det här budskapet. ”Alla fattigbönder av mellangrad och lägsta grad bör uppmärksamma att floden klockan 15.00 kommer att strömma med en hastighet av sexhundra kubikmeter i sekunden. Fattigbönder av mellangrad och lägre grad, som är bosatta vid Jiaoflodens nedre lopp, bör omedelbart bege sig upp på flodvallen för att bekämpa högvattnet.” I byn bankades det på trummor och cymbaler: alla ställde upp för att avvärja hotet: gummor och småbarn, så länge de kunde hantera en hacka eller bära en bal halm, hastade upp på flodvallen. Där uppifrån kan du se hur vattnet väller fram ur bergen på sin väg mot havet. Högvattnet väller fram, och du kan känna dess lukt, när det strömmar fram utanför fönstret. Min äldre bror studerade då vid ett universitet i Shanghai, men han brukade komma hem varje sommar. När han kom ut från järnvägsstationen i Gaomi fanns där inga bilar, och han var tvungen att vandra hem med sin packning på ryggen. När han bara hade någon halvmil kvar till vår by, hörde han grodor kväka och det ljudet steg mot himlens höjd. Då förstod han: jämmer och elände, nu har trakten drabbats av översvämning igen! Ingen kan fatta varifrån alla grodor kommer som kväker natten igenom. Så snart natten är inne och byborna har gått till vila känns det som om den kolsvarta byn vilar på en bädd av grodor och grodornas klangfulla och blöta wawawa kwakwakwa liksom lyfter hela byn och håller folk vakna om nätterna. På den tiden hade man inte förstånd på att äta grodor, man hade för mycket respekt för dem. På morgonen efter en översvämning gick man ut till dammen och upp på fördämningen, och fann att grodorna tycktes ha samlats till stormöte: en väldig grön yta skapades av grodornas ryggar, så tätt packade att man inte såg en skymt av vattnet. Ett landskap, skapat av naturen, så märkligt att man inte hade kunnat föreställa sig det. Fast om jag en gång kommer att skildra det i en roman kommer det förstås att framstå som ännu märkligare.
I den miljö som min hemby erbjöd fanns ingen som hade tid för små barn. Eftersom jag var mycket ensam ägnade jag mig åt att observera naturen. Efter översvämningen knatar alla byborna, till och med gummorna, upp på flodvallen. Eftersom jag har drabbats av en böld på foten får jag sitta på kangen, eller på en pall under ett träd, och betrakta grodorna som hasar omkring på gården och se hur de fångar flugor. Jag sitter där och gnager på en majskolv och kastar den avgnagda kolven på gården. En flock flugor, grönglänsande flugor med gröna huvuden slår sig ner på majskolven, några lika stora som majskorn, andra större än majskorn, men alla gröna, lika gröna som jade, utom ögonen, som är röda. Jag ser hur flugorna gång på gång lyfter upp ett ben för att kratsa sina ögon eller putsa sina vingar. Det lär väl inte finnas någon annan varelse på jorden lika flink som en fluga, som kan kratsa sina ögon med ett ben. En stor groda kommer krypande, försiktigt, för att inte ge något ljud ifrån sig, och långsamt, väldigt långsamt och alldeles ljudlöst; den kryper, låren sträcks och dras samman, sträcks och dras samman, kryper närmare en fluga, som inte märker någonting. När grodan befinner sig några centimeter från flugan, stannar den: tungan skjuts fram som ett spjut och flugan hamnar i grodans mun. När grodan jagar är den inte det minsta trög: dess tunga är väldigt flink och missar aldrig sitt byte. Jag ser också hur snabbt gräset på muren därhemma växer. Nyss har jag betraktat floden. När jag nu vrider på huvudet och betraktar gräset på muren, ser jag att det har vuxit en millimeter. Plötsligt får jag syn på en larv, som långsamt kryper uppför stjälken på en solros. Nu stannar den och ryggen fläks långsamt upp och en gul liten cikada kryper fram. När den just har krupit fram är dess vingar hopklistrade, men de vidgas långsamt i luften och medan vingarna sträcks ut förändras cikadans färg, först från ljusgult till gult och sedan till svart. Och nu fladdrar vingarna och nu borrar sig cikadan upp i skyn och försvinner som en liten svart prick. När jag har sett mig trött på dessa ting, går jag tillbaka till kangen och tittar på tidningarna, som klistrats på väggen. Vårt hus är mycket, mycket gammalt och väggarna har svärtats av den feta röken från spisen. Till nyåret klistrar vi gamla tidningar på väggen och det ser så vackert ut när lampan lyser på dem om kvällarna. Min mor kan inte läsa och det händer därför att några tidningar klistras upp och ner och andra på tvären. Jag kryper omkring på kangen och läser tidningarna. Om de har klistrats uppochner, läser jag dem på rygg. Om de har klistrats rätt, står jag upp när jag läser dem. Jag läser nyheterna från något dussin tidningssidor: Det stora språnget 1958; fem ton vete har skördats på ett tiondels tunnland; bönder i utkanten av staden Tianjin har lyckats korsa vass och ris; ah, Marskalk Stalin har gått ur tiden; en läkare på landet har uppfunnit en ny metod för födelsekontroll: innan en kvinna i barnafödande ålder ligger med sin man skall hon svälja tjugo grodyngel … när jag nu erinrar mig dessa uppgifter, finner jag dem högeligen intressanta. Den tidens tidningsartiklar påminde om våra dagars romaner, fyllda av magisk realism, lika överdrivna, groteska och fantasifyllda. När jag tröttnat på tidningsartiklarna höjer jag blicken och får plötsligt syn på en väldigt skir blekgul bönsyrsa som kryper in genom en springa i fönsterkarmen. En gecko kommer krypande bakom bönsyrsan. En spindel håller på att spinna sitt nät mellan takskägget och fönsterkarmen. En dagslända fastnar i nätet och spindeln störtar fram. En ung svala råkar nudda vid spindelnätet och förstöra det. När en spindel spinner nät bebådar det god väderlek och nu bryter solen faktiskt fram bakom de tunga molnen. Det dröjer inte länge förrän den väldiga jorden liknar en kokande gryta, som spyr ut ånga … Ett sjukt barn, som tvingas tillbringa en hel månad på kangen, hinner se väldigt mycket. Ibland roar jag mig med att fånga flugor. Jag smetar lite klibbigt ris på några fingrar och håller upp handen. När en fluga kommer kravlande behöver jag bara knipa ihop fingrarna för att fånga den … När jag har lekt en stund brukar jag somna.
Plötsligt väcks jag av ljudet av gonggonger och ett väldigt väsen däruppe på fördämningsvallen. Det har uppstått en bräsch i fördämningen! Genom fönstret ser jag hur människor springer omkring däruppe på vallen. Min far kommer hemspringande och hämtar några balar gaoliangstjälkar och springer sin väg utan att så mycket som se åt mig. För att täppa till bräschen och rädda byn tar byborna till vad de kan lägga händerna på hemma, täcken, dörrhalvor och till och med kalebasser, som hängts till tork på väggen. Om ingenting annat hjälper ger de sig utanför byn, gräver en bräsch i fördämningen för att leda ut vattnet. Då går skörden förlorad, men själva byn räddas. Det händer att två byar råkar i strid med varandra för den sakens skull. På vår sida om floden har majs och gaoliang artat sig mycket bra, skulle fördämningen inte hålla komme hela skörden att läggas under vatten. Då gäller det att offra grannbyn och leta rätt på en särdeles stor och stark groda, allra helst en väldig oxgroda av det slag som importerades från Kuba (om dessa grodor skall jag berätta i ett annat sammanhang). Man fäster en lång silketråd runt grodans bakben och slänger den med all kraft mot flodens andra strand. Oxgrodan simmar mot andra stranden och när den börjar klättra uppför fördämningsvallen drar man lätt i tråden, som håller den bunden. Grodan gräver då frenetiskt med frambenen i vallen, i våra trakter byggd av sand, som lätt spolas bort. När grodan har lyckats gräva sig igenom vallen uppstår en bräsch, som räddar vår by, men ödelägger grannbyns ägor.
Själv har jag inte varit med om detta och inte heller sett det utföras. Men gamla människor försäkrar att det har förekommit. Varför patrullerar man med tända lyktor uppe på fördämningsvallen, när översvämning hotar? Jo, det är för att man fruktar att någon från den andra stranden skall slänga över en oxgroda till vår sida, för att den ska gräva en bräsch i vallen.
Låt mig berätta lite mer om oxgrodorna. I början av 1960-talet, när vi hade goda förbindelser med Kuba, fanns det en mycket populär låt som börjar så här: ”I vackra Havanna, där är mitt hem, där skiner alltid solen på blommorna vid min port …”. Texten var mycket ljus och vacker, men melodin mycket sorgsen. I syftet att förbättra folkets levnadsstandard importerade Kina ett antal oxgrodor från Kuba. I nordöstra kommunen i Gaomi härad finns mängder av träsk och våtmarker, särskilt lämpade för att föda upp amfibiska djur. Det var anledningen till att myndigheterna placerade de importerade oxgrodorna där. Dit forslades alltså några hundra grodor och där anlade man också en grodfarm. Men så snart det började störtregna rymde grodorna från farmen. Oxgrodor är mycket fula att se på, de är inte alls vackra som gröna grodor, utan liknar snarare paddor. Det gör att ingen vill äta dem. När dessa kräk hamnade i nordöstra kommunen i häradet Gaomi, hamnade de verkligen i paradiset. Inom två år förökades de våldsamt och blev till en landsplåga. De äter vad som helst, till och med bark. När de kväker låter det som när en buffel råmar och det är därav som de har fått sitt namn. I sena sommarkvällar är det ett väldigt hålligång i nordöstra kommunen i häradet Gaomi: oxgrodor och gröna grodor sjunger i kör och väsnas så att folk inte kan sova. Det finns en skröna som berättar om en oxgroda, stor som en kalv, som brukade spöka … men detta får räcka för idag.

KOMMENTARER:
Den marxistiska indoktrineringen av de breda folklagren har inte varit särskilt framgångsrik. Märkligt nog tycks övertro under de senaste årtiondena ha fått ökat inflytande bland både lantbor och stadsbor. Mo Yans vän och författarkollega Li Rui skildrar i sitt verk Wanli wu yun (översatt till svenska under titeln Den molnfria rymden) hur invånarna i en fattig bergsby i Shanxi med flertusenåriga riter försöker förmå Herremannen i Himlen att sända ner regn och rädda dem från hungersnöd.