Föredrag vid Columbia University, New York
Jag skulle tro att Fylliga bröst och breda höfter, den längsta roman jag hittills har skrivit, inom två år kommer att ha översatts av professor Howard Goldblatt. För att ingen skall missa att köpa boken när den har kommit ut tänker jag här göra reklam för den i förväg och berätta lite om dess tillkomst och innehåll.
En eftermiddag på hösten 1990 kom jag ut från en tunnelbanestation i Peking. När jag steg för steg klev uppför trappan till gatunivån råkade jag höja blicken och få syn på en kvinna som satt intill utgången. Kvinnan, som uppenbarligen kom från landet, ammade två barn. De smutsiga och utmärglade barnen satt i kvinnans knä och sög på var sin spene och medan de sög klöste de kvinnans bröst med sina magra händer. Belyst av kvällssolen tycktes mig hennes plågade och tärda ansikte glänsa som ett antikt bronskärl; det ansiktet syntes mig lika värdigt och heligt som en lidande Guds moders. Jag greps av en våldsam sinnesrörelse och kunde inte hålla tillbaka mina tårar. Jag stod länge på trappan och såg på kvinnan och hennes två barn. Många människor svävade förbi mig likt skuggor och jag var medveten om att de kastade undrande blickar på mig och förmodligen trodde att jag var från vettet. Efter en stund drog någon i min ärm och fick mig att vakna till sans. Den som drog i min ärm var en väninna som frågade varför jag stod där och grät. Jag förklarade för henne att kvinnan och hennes barn hade fått mig att tänka på något. Minnet av din egen mor och din egen barndom? frågade hon. Nej, svarade jag, inte bara min egen mor och min egen barndom. Vad jag kom att tänka på var våra mödrar och vår barndom.
När min mor gick bort 1994 ville jag skriva en bok att tillägna henne. Jag fattade pennan åtskilliga gånger men drabbades av en sådan mängd uppslag att jag inte visste var jag skulle börja. Jag kom då att tänka på kvinnan med de två barnen, som jag några år tidigare hade sett vid utgången till en tunnelbanestation, och förstod med ens hur jag skulle börja min roman.
I mina tidigare föredrag har jag berättat om min barndom och min hembygd, men jag har ännu inte hunnit med att berätta om min mor. Min mor var en mager och fysiskt klen kvinna, som i hela sitt liv plågades av sjukdom. När hon var fyra år gammal dog min mormor och efter ytterligare några år gick min morfar bort. Min mor togs om hand och uppfostrades av en faster, en kvinna hård som stål. Jag gissar att hon vägde mindre än fyrtio kilo, men när hon öppnade munnen och talade lät det som när man bränner av smällare. Jag kunde aldrig fatta hur en så liten och späd varelse som hon kunde äga så väldiga röstresurser. När min mor var fyra år gammal började hennes faster binda hennes fötter. Mina åhörare känner säkert till att det fanns en tid då kinesiska kvinnors fötter utsattes för denna brutala behandling, men ni känner kanske inte till hur fruktansvärt grym den behandlingen var. Min mor har flera gånger berättat för mig hur det gick till när fastern band hennes fötter. Vid fyra års ålder, när flickebarn i våra dagar är små bortskämda kelgrisar, utsattes min mor för den tortyr som fotbindning innebar. Det var självfallet inte bara min mor som i det förflutna utsattes för denna tortyr, det gjorde miljoner av hennes medsystrar.
Fotbindning går till så att benen i fyra tår bryts och med hjälp av bambuspjälor och våta tyglindor pressas mot fotsulan, så att foten får formen av ett bambuskott. Jag har flera gånger sett min mors fötter och jag står inte ut med att beskriva hur de såg ut. Min mor har berättat att fotbindningen pågick i tio år, från fyraårsåldern och tills hon hade fyllt fjorton år. Den långa perioden var fylld av blod, tårar och lidande. Men när min mor berättade om den tiden lyste hennes ansikte av den stolthet, som en pensionerad general känner när han berättar om sina dåd på slagfältet.
När min mor var femton år gammal gifte fastern bort henne med en fjortonårig pojke och då inleddes en period av sextio års hårt arbete. Jag skulle tro att vad som plågade min mor mest under hennes levnad var barnafödandet, svält och sjukdom. Därtill kommer förstås de ständiga krigen, naturkatastroferna och det fruktansvärda politiska förtrycket från myndigheternas sida.
Min mor satte många barn till världen, men endast fyra av dem har överlevt. I forna dagars kinesiska landsbygd räknades barnafödande inte för stort mer än när en hynda fick valpar eller en katta ungar. I första kapitlet av romanen Fylliga bröst och breda höfter förekommer denna scen: den kvinnliga huvudpersonen, fru Shangguan Lu, skall föda fram tvillingar samtidigt som familjens åsninna skall föda ett mulföl. I båda fallen är det fråga om komplicerade förlossningar, men fru Shangguan Lus svärföräldrar bryr sig mest om åsninnan, och låter en tillkallad veterinär titta till svärdottern. De frågar inte ens hur det står till med henne. En sådan situation, som nu kan tyckas helt grotesk, var inte alls ovanlig på forna tiders kinesiska landsbygd. Även om fru Shangguan Lu inte var min mor, hade hon liknande erfarenheter. När hon var havande med tvillingar var hennes mage så stor att hon inte kunde se sina egna fötter och det var väldigt svårt för henne att gå, men hon tvangs i alla fall att ge sig ut på fälten och arbeta. Hon höll nästan på att föda sina tvillingar på tröskplatsen. Hon hade knappt hunnit föda tvillingarna förrän det började störtregna och då vart hon tvungen att bege sig till tröskplatsen för att hjälpa till att rädda veteskörden. När tvillingarna längre fram dog tog hela familjen det mycket lugnt och mor grät inte ens. I våra dagar har man svårt för att tro att något sådant har kunnat hända, men på den tiden var det helt normalt.
I romanen skildrar jag hur fru Shangguan Lu och hennes familj på grund av kriget tvingas lämna sitt hem och det var något som min mor och hennes generation också fick uppleva. När kommunistpartiet hade gripit makten upphörde krigandet och folk fick uppleva några fredliga år. Men snart tog svälten vid. Jag har själv haft känning av svält, men inte alls i samma höga grad som min mor. Över sig hade min mor sina svärföräldrar och under sig en hop barnungar. Om det fanns lite mat i huset hamnade mycket lite av den maten i min mors mage. Jag tänker ofta på hur mor såg till att jag fick mat, medan hon själv tuggade på vilda örter. Jag minns en gång när mor tog mig med ut på slätten för att plocka vilda örter, och på den tiden kunde man inte hitta några örter som smakade gott. Mor drog upp några grässtrån och stoppade dem i munnen och jag minns att hennes tårar rann när hon tuggade på dem. När jag såg hur den gröna grässaften droppade från hennes mungipor tyckte jag att hon såg ut som en svältfödd ko. I romanen skildrar jag det märkliga sätt på vilket fru Shangguan Lu stal spannmål: när hon drog arbetslagets kvarn passade hon på när arbetsledaren hade ögonen åt annat håll att svälja hela vetekorn och kunde på det viset passera kontrollen efter arbetsdagens slut. När hon kom hem föll hon på knä framför ett tvättfat fyllt med rent vatten och tvang sig att spy genom att peta sig i halsen med en ätpinne. På det viset lyckades hon spy upp vetekornen, som magsaften ännu inte hade hunnit smälta. När hon hade tvättat kornen och bultat dem till gröt, matade hon sina svärföräldrar och barn. Till slut utvecklades en betingad reflex och hon behövde bara falla på knä intill tvättfatet för att spy upp spannmålen, utan hjälp av ätpinnen. Det här kan tyckas vara en påhittad historia, men min mor och andra kvinnor i byn har faktiskt varit med om det. När min roman hade publicerats kritiserades jag av vissa personer för att ha skildrat den här historien och därmed dragit vanära över det socialistiska samhället. Mina kritiker kan självfallet inte ha en aning om hur enkelt folk levde på 1960‒talets kinesiska landsbygd. På den tiden levde dessa överklassmänniskor lika gott som de alltid gjort. Därför har jag valt att inte gå i svaromål. Att för dessa människor förklara hur det låg till vore som att spela cittra för oxar.
Som en följd av alltför täta barnafödslar och svält drabbades min mor och kvinnor i hennes generation av svåra sjukdomar. När jag som liten om kvällarna vandrade på bygatan kunde jag höra hur kvinnorna i nästan varje hus kved av smärta. Vid några och trettio års ålder kunde de inte längre föda barn och när de hade passerat de fyrtio började de tappa tänderna. Man såg nästan aldrig en kvinna som var rak i ryggen: kvinnorna i byn var för det mesta krokryggiga och var askgrå i ansiktet. På den tiden fanns det inga läkare på landet, och inga apotek. Blev man sjuk kunde man bara vänta på döden: somliga klarade sig, andra dog. Detta gällde självfallet inte endast kvinnorna, det gällde också männen, och barn som vuxna. Vi hade en häpnadsväckande förmåga att utstå lidande.
Jag var mina föräldrars yngsta barn. Jag föddes innan Det stora språnget hade brutit ut och tillvaron fortfarande var dräglig. Att jag kunde överleva berodde nog på att min mor slapp svälta och därför kunde amma mig tills jag hade fyllt fem år. Min mor var lite svag för mig och det gjorde att hon lät mig suga hennes bröst så länge. När jag nu tänker tillbaka på detta finner jag det både grymt och skamlöst och känner att jag står i stor skuld till henne. Att jag greps av en så våldsam sinnesrörelse när jag såg den där kvinnan och hennes två barn vid utgången till tunnelbanestationen har ett samband med mina egna erfarenheter. Den händelsen inspirerade mig till att skriva den här romanen med utgångspunkt i barnafödsel och amning, för att tacka min mor. Men medan jag skrev fick romanfigurerna egna liv och sprängde sönder min komposition. Själv hade jag inget annat val än att följa dem.
I den här romanen har jag skapat halvblodet Shangguan Jintong (Den blonde gossen), son till Shangguan Lu och en utländsk missionär. Han är den enda sonen till modern i romanen och har åtta äldre systrar och det är därför som modern har så stora förhoppningar på honom. Gossebarnet växer upp till en stor och ståtlig man, med gyllenblont hår och blå ögon, men som inte kan leva utan sin mors bröst. Han diar sin mor tills han har fyllt femton år och har en patologisk dragning till kvinnobröst, samtidigt som han är impotent. Småningom öppnar han en specialbutik och blir expert på formgivning av bysthållare. Jag har en känsla av att den mannen har en viktig symbolisk funktion men kan inte förklara vad det är han symboliserar. Förra året deltog jag i ett seminarium med anledning av publicerandet av den japanska översättningen av romanen. En munk, som hade läst romanen, förklarade som sin uppfattning att Shangguan Jintong var ett missfoster som uppstått ur föreningen av kinesisk och västerländsk kultur. Han ansåg också att Den blonde gossens förhäxning av moderns bröst berodde på att han var förhäxad av Kinas traditionella kultur. Han ansåg vidare att mitt syfte med att skapa denna figur var att uttrycka kritik mot det slagord som var i svang under långa tider, nämligen ”kinesisk lärdom som bas, västerländsk lärdom för tillämpning”. Han ansåg att Kinas klassiska kultur i själva verket var feodalistisk och att Kina inte skulle kunna förverkliga en sann modernisering med mindre än att den feodalistiska kulturen förkastades. Jag uttryckte inte vare sig godkännande eller tillbakavisande av de uppfattningarna, då ju författaren har fullgjort sitt uppdrag när boken har kommit ut och eftersom det är läsarnas sak att förklara romanfigurernas agerande. Men det förhållandet att Shangguan Jintong är en mönstergestalt som aldrig tidigare har förekommit i den kinesiska litteraturen gör att jag känner mig ganska stolt. Det finns läsare som frågar om det är jag som är Shangguan Jintong. Jag svarar att jag inte är det, eftersom jag inte är ett halvblod. Jag svarar också att jag faktiskt är det, eftersom det i djupet av min själ finns en Shangguan Jintong. Jag är visserligen inte lika lång och ståtlig som Shangguan Jintong och inte heller lika förhäxad som han av kvinnobröst, men jag är lika räddhågad som han. Trots att jag redan har passerat de fyrtio kan jag bära mig lika barnsligt åt som en barnunge. Modern i romanen klagade en gång bittert över att hennes son i hela sitt liv skulle hänga vid sin mors bröst och aldrig växa upp. Vad modern här talade om var sonens mentala fixering vid hennes bröst. Att avvänja ett normalt spädbarn från bröstmjölken är lätt nog, men den mentala fixeringen är det utomordentligt svårt att bli kvitt. Sett ur den synvinkeln kanske den japanske munken hade rätt: i våra dagars kinesiska samhälle spelar feodalistiska föreställningar fortfarande en viktig roll. Åtskilliga människor är lika förhäxade av feodalismen som Shangguan Jintong någonsin var av sin mors bröst. Det är därför inte att undra på att många har blivit upprörda av den här romanen.
I den här romanen, som räknar 500 000 tecken, har jag också skildrat fru Shangguan Lus åtta döttrars och några av deras mäns öden som var intimt förknippade med Kinas historia under hundra år. I min skildring av en familjs öden och av händelser i den nordöstra regionen i häradet Gaomi, en plats som jag själv har skapat, har jag gett uttryck åt min historiesyn. Jag anser att den historia som flödar ur en romanförfattares penna stammar från folkliga legender, den är en historia med symboliska förtecken och inte en verklig historia. Eftersom jag höjer mig över klasstänkande kan jag med empati och medlidande följa människor och deras öden under historiens gång. Det kan tyckas att vad jag skildrar är skeenden i den oansenliga nordöstra regionen i häradet Gaomi, men i själva verket har jag från världens alla hörn hämtat allt jag har bruk för och förlagt det till den nordöstra regionen av häradet Gaomi. Därför vågar jag påstå att min roman Fylliga bröst och breda höfter överträffar den nordöstra regionen av häradet Gaomi.
När vi nu har nått till det tjugoförsta seklet anser jag att en författare med samvete och ansvarskänsla bör ställa sig på en höjd med vid utsikt. Han bör i sitt författarskap ställa sig på mänsklighetens sida, han bör bekymra sig över mänsklighetens framtid, alla hans tankar bör gälla mänsklighetens öde; han bör skänka en filosofisk tyngd åt sin skapande verksamhet, som endast därigenom kan bli fullödig. Om en författare ägnar alltför stor uppmärksamhet åt utforskandet av den politiska och ekonomiska utvecklingen kommer hans romaner att spåra ur. Vad en författare först och främst bör iaktta och skildra är människans öde och omständigheter, hur ett kaotiskt samhälle kan förvrida hennes känsloliv och få henne att mista förnuftet. Det är inte författarens sak att återuppliva historien, och det är han inte heller kapabel till. Historiska fakta är för honom ingenting annat än material som han kan omvandla till legender och förutsägelser. Historikern grundar sitt verk på historiska fakta, men författaren väljer, vrakar och omdanar historiska fakta. Om det saknas sådana historiska fakta som han behöver, då skapar han dem. Att kritiskt jämföra författarens historia med den verkliga historien kan liknas vid att liksom Don Quijote ge sig i strid med väderkvarnar: kritikern betraktar sig själv som genial, men iakttagaren står bredvid och skrattar i smyg.
Utkastet till romanen Fylliga bröst och breda höfter tog mig tio år att formulera, men själva skrivandet klarade jag av på nittio dagar. På våren 1994, strax efter det att min mor hade gått bort, började jag skriva i en stuga i den nordöstra regionen av häradet Gaomi; i tre hela månader skrev jag, dag som natt, på dagen, med hand å penna, om natten, i sömnen, med en hund skällande ute på gården och brasan dånande i spisen. Jag gick så helt upp i mitt skrivande att jag bara klev ut genom dörren de två gånger jag gick i kyrkan. I en enda kraftansträngning skrev jag min roman som räknar 500 000 tecken. När jag hade skrivit färdigt hade jag gått upp fem kilo. Många vänner tyckte att det var obegripligt och det tycker också jag. Sedan dess har jag insett att jag är säregen: andra författare går ner i vikt när de skriver, men själv blir jag bara tjockare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar