Det heliga berget Emei

För 62 år sedan vistas jag i åtta månader på det heliga berget Emei i sydvästra Kina, ett av den kinesiska buddhismens fyra heliga berg. På den tiden fanns det 120 bemannade kloster på berget. Själv bor jag i klostret Baoguosi, ”Klostret som värnar landet”, vid foten av berget. De flesta munkarna tillhör Det rena landets sekt, förmodligen den äldsta och den mest lättillgängliga av de buddhistiska sekterna. Men abboten i mitt tempel är en lärd poet och Zenmästare.

Några dagar före den kinesiska nyårsdagen i Oxens år (den 24 januari 1949) vandrar jag den långa vägen upp till Jinding, Den gyllene toppen. Jag tar den östra stigen uppför berget, över Den hukande tigerns tempel, Åskskrällens tempel. Det rena ljudets paviljong, De väldiga himmelsträdens avsats, De nio gamlingarnas grotta, Templet vid de odödligas bergstopp och Dammen där bodhisattvan Puxian badar sin elefant. Bodhisattvan Puxian, som på sanskrit heter Samantabhadra, är Emeibergets skyddspatron. Liksom alla bodhisattvor har han nått fram till tröskeln till Nirvana, men vägrar att stiga ditin, då han hellre vill hjälpa till att frälsa alla levande varelser. Den 45 kilometer långa vandringen har lett mig uppför ett högt berg, ner i en djup dal, uppför ett andra högt berg och ner i en djup dal och uppför ett tredje berg, det högsta i Emeimassivet. Jag befinner mig nu på lite över 2000 meters höjd över havet. Den svåraste sträckan återstår, vandringen uppför den branta Himlastegen till Den gyllene toppen, 3100 meter över havet.

Däruppifrån har jag en vidunderlig utsikt. Det är en klar dag. Längst västerut kan jag se de väldiga snöbergen, Minya Gongka, som höjer sig över den tibetanska högplatån, norrut och västerut sträcker sig ett väldigt uppodlat slättlandskap och söderut löper bergskedjorna som skiljer provinsen Sichuan från den sydkinesiska provinsen Yunnan.

Den gyllene toppens tempel, där jag ska övernatta, ligger strax intill ett brant stup. Det var här som skalden Li Bo, som levde på 700-talet, skrev sin dikt ”Bergstoppens tempel”:

Jag stannar över natt i Bergstoppens tempel,
lyfter min hand och rör vid stjärnorna.
        Jag vågar inte tala med hög röst
        av fruktan att störa gudarna i himlen.

En dag när jag besöker Den gyllene toppens tempel får jag uppleva både Foguang, Buddhas gloria, och Fodeng, Buddhas lyktor. Det är en strålande dag och ett enda vitt moln svävar över bergstoppen. När solen står som högst går jag ut och ställer mig strax intill stupet öster om templet. Därnere, på den milsvida slätten ser jag den väldiga skuggan av mitt eget huvud, omvärvt av en lysande gloria som skiftar i rött, gyllengult och vitt.

På kvällen ser jag hundratals grönskimrande bloss, Buddhas lyktor, fladdra nedanför stupet.

Poeten Liu Yuxi, som föddes 100 år senare än Li Bo, drog sig undan världen för att leva som enstöring. I en kort essä med titeln ”Inskriften i Den torftiga hyddan” skriver han:

Shan bu zai gao, you xian ze ming;
shui bu zai shen, you long ze ling.

Bergets berömmelse beror inte på dess höjd, om en odödlig mästare dväljes där blir berget berömt.
Vattnets gudomliga kraft beror inte på dess djup, om en drake
vistas där blir vattnet besjälat.

Den praktfulla naturen ‒ de höga bergstopparna, de skrämmande stupen, de mörka grottorna, de väldiga bambustammarna, de resliga rhododendronträden och azaleorna, Den svarta drakens flod, som forsar fram på bergets västsida, ljuden av tempelklockor och mässande munkar, doften av rökelse‒ allt detta stämmer vandraren till andakt och till insikten att högre makter dväljs på berget. Oräkneliga kinesiska tänkare, skalder och konstnärer har under tidernas lopp dragit sig undan till de heliga bergen för att där få uppleva tillvarons sanna mening. Om detta skriver skalden Li Bo i sin dikt ”Samtal på berget”:

Wen yu he shi, xi bishan
xiao er bu da, xin zi xian.
Taohua liushui, yaoran qu:
        Bie you tiandi, fei renjian!

Du frågar mig varför jag häckar på det azurblå berget,
jag ler men svarar inte, mitt hjärta har funnit frid.
Persikoblomman flyter med vattnet mot fjärran.
Det finns en annan värld än den där mänskor dväljs.

Den högsta buddhistiska sanning som de sökte som drog sig undan till heliga berg sammanfattas av en kort dikt i Diamantsutran:

Så skall du uppfatta allt som ryms i denna flyktiga värld
som en gryningsstjärna, som en bubbla i en ström,
som en flammande blixt i ett sommarmoln,
som en flämtande låga, en skenbild, en dröm.

Det heliga berget Emei fanns där, så sent som på 1940-talet, men finns där inte längre. När jag trettio år senare, 1979, åter besökte berget Emei hade såren efter den gruvliga kulturrevolutionen ännu inte läkts. Flera tempel hade härjats av eld, andra hade fått förfalla; munkarna hade fördrivits; dammen där Bodhisattvan brukade bada sin elefant hade torrlagts och bodhisattvan själv syntes inte till. Men berget hade ännu inte våldtagits. När jag besöker berget 26 år senare, 2005, har våldtäkten fullbordats. En bilväg har anlagts halvvägs uppför berget, och där den upphör tar linbanor vid. Stigarna har breddats till stenlagda vägar, kantade av lyxhotell, karaokebarer och butiker för allsköns krimskrams. Tecken på framsteg, säger kanske någon. Men till vilket pris? Fast priset spelar kanske inte någon roll i ett samhälle som är så fattigt att det enda som finns är pengar!