Mo Yan 7: ÖRTER, TRÄD, INSEKTER OCH FISKAR

莫言 7：草木蟲魚
I många artiklar och berättelser har de tre svåra åren* skildrats som ett stort mörker, utan några som helst glädjeämnen. Jag delar inte den uppfattningen. Visst fanns det glädjeämnen även under den högst speciella perioden, glädjeämnen som alla hörde ihop med jakten efter mat. På den tiden var jag sex, sju, åtta år. Tillsammans med de andra barnen i byn letade vi överallt efter något att äta, som ett gäng små demoner. Vi bar oss åt precis som den legendariske Shen Nong*, som smakade på alla örter och små kryp som han kunde finna och därmed berikade mänsklighetens kostvanor. På den tiden hade barnen i byn alla stora magar, spinkiga ben och väldigt stora huvuden. Jag var självfallet inget undantag.
Bortom vår by låg väldigt stora betesmarker, där gräset växte oss över knäna, och med mängder av vattensamlingar, eftersom terrängen var så låg. Dessa betesmarker tjänade både som vårt skafferi och vår lekplats. På våren grävde vi upp rötter och vilda växter där, och vi åt medan vi grävde och sjöng medan vi åt; några bräkte som får och bölade som bufflar, andra sjöng som riktiga sångare. Den sång som vi gillade bäst hade vi själva hittat på. Melodin varierade väldeliga, men texten var alltid densamma: Nittonhundrasextio, då fick vi äta plättar av vass och revor av sötpotatis … . De där plättarna av vass, som vi sjöng om, lagas till så här: man drar upp de vita och söta vassrötterna, sköljer dem, skär dem i tumslånga längder, som torkas på en stekplåt och sedan mals till mjöl på en stenkvarn; mjölet blandas med vatten till en deg, som formas till plättar och rostas på stekplåten. Vassplättar är en delikatess, som inte vankas varje dag. Jag har nog sjungit visan om vassplättar tusen gånger, men jag har bara smakat dem en enda gång, och det var trettio år senare, på en bankett, där det efter alla rätter med höna, anka, fisk och kött serverades vassplättar som efterrätt, av typiskt lokal karaktär. Revor av sötpotatis var också en rätt som mer sällan serverades. Förklaringen till att vår sång handlade om dessa två rätter är förstås att vi sjöng om det som vi inte kunde få, på samma sätt som en kärlekskrank ung man tusen gånger tusen gånger sjunger om den flicka han aldrig kan få. Vi kunde bara glufsa i oss de vilda växter som vi repat till oss, tills den gröna saften rann från våra mungipor. Vi hade stora huvuden och små kroppar, precis som de unga gräshopporna, som ännu inte hade fått vingar. Under hungerår finns det gott om gräshoppor och det är kanske ett tecken på att Himlen har förbarmande med mänskligheten. Även om jag skulle glömma allt annat, kommer jag aldrig att kunna glömma dessa eldröda skinande gräshoppor. Dessa gräshoppor har en särskilt hög fetthalt och det fräser så fint när man kastar dem i stekgrytan, och där ligger de så eldröda och doftar så gott; en nypa salt och smaken är perfekt! Jag minns att under de tre svåra åren fångade man snabbt alla gräshoppor som fanns att fånga. Med kalebasser i händerna begav sig vuxna och barn ut på grässlätten för att fånga gräshoppor. Till en början var gräshopporna väldigt slöa och lätta att fånga, men till slut fanns det inga kvar. Till en början kunde alla komma hem med en hel kalebass full med gräshoppor, men efter ett tag kunde man inte ens fylla halva kalebassen. Det var bara jag som behöll rekordet att varje dag komma hem med kalebassen full av gräshoppor. Jag hade ett särskilt knep: innan jag började fånga gräshoppor, färgade jag fingrarna gröna med grässaft. Så enkelt var det. Så snart någon sträckte fram handen för att fånga en gräshoppa, skuttade den undan. Gräshoppor har två verkligt kraftiga bakben och vidare har de dubbla vingar, som gör det möjligt för dem att skutta och flyga på samma gång, och det gör att människan har svårt att komma dem nära. Jag tänkte i mitt stilla sinne att de kanske kunde känna lukten av människans händer och smorde därför in händerna med grässaft, för att dölja människolukten. Jag talade inte om det knepet ens för farfar, för min farmor jobbade på ackord, och den som fångade mest gräshoppor fick största tilldelningen av mat.
När gräshopporna var uppätna, var det dags att välkomna sommaren. Det fanns gott om mat i markerna på sommaren, som var vår bästa tid. De tre åren regnade det särskilt mycket och när den sjätte månaden var inne verkade det som om himlen läckte. Det regnade i ett i ett och skörden dränktes. Vattnet samlades till låglänt marker, som förvandlades till en väldig sjö. Och där det finns vatten, där finns det fisk. Alla slags fiskar tycktes ha ramlat ner från himlen och där fanns till och med fiskar av ett slag som hundraåriga gubbar aldrig hade sett. Jag fångade en gång en märklig och mycket sprallig fisk, azurblå över hela kroppen och med röda fenor, som kunde sväva strax över vattenytan. På fiskens rygg finns något som liknade vingar och dess buk är täckt av fjäll, så jag vet inte om den är en fågel eller en fisk. Att jag kallade den fisk nyss berodde på att det var lättast så. Den där märkliga varelsen kanske är ett nytt species, en blandning av något slag. Hur som helst är den så märklig att den nog hade varit väldigt dyr, om man hade kunnat få den att överleva till våra dagar. Men på den tiden gällde det bara att ha död på den och äta upp den. Men den var bara vacker att se på, den smakade inte bra, den luktade så illa att inte ens katten stod ut med det. Det är faktiskt sant att den godaste fisken är nejonögon, som är fulast av dem alla. På senare år har jag på marknaden i Peking sett nejonögon, lika smala som blyertspennor. Ska sådana smala kräk få kallas nejonögon? Jag minns min hembygds nejonögon för sextio år sedan: stadiga fiskar, gyllengula och tjocka som hammarskaft. Det sägs att det finns flera finurliga sätt att äta nejonögon på. Jag har hört talas om två sätt. Det första sättet går till så att man först låter nejonögonen simma i rent vatten några dagar för att deras magar ska rensas. Sedan slår man sönder några ägg i vattnet, som de vrålhungriga nejonögonen sätter i sig i en väldig hast. När de har satt i sig äggen, tar man upp dem ur vattnet och slänger dem i en het stekpanna. När de har blivit knaperstekta, doppar man dem i lite salt‒och‒pepparblandning. Det sägs att de smakar utsökt gott. Det andra sättet går till så att man placerar ett stort stycke bönmassa och något dussin nejonögon i en kastrull med kallt vatten, som man sedan värmer upp på spisen. Nejonögon gillar inte värme och flyr därför in i den svala bönmassan, när vattnet börjar bli varmt, men det hjälper dem inte stort, dör gör de i alla fall. Den rätten, som jag tyvärr aldrig har smakat, lär ha en mycket speciell smak. Av alla fisksorter är nejonögon de mest ödmjuka. De är också utomordentligt försiktiga och när de väl har slunkit in i leran, vågar de inte visa sig igen. Människan, som gillar att plåga dessa hederliga fiskar, nöjer sig inte med att hugga huvudet av dem, utan måste utsätta dem för denna plågsamma död.
Hösten är skördens årstid. När fisk och räkor har tagit slut kommer krabborna kravlande på tvären. Det finns ett talesätt som säger: ”När bönbladen gulnar och höstvinden viner, då kliar krabbornas ben.” Nätter då höstvinden viner, tar sig väldiga horder av krabbor nerför floden; farfar påstår att de beger sig till Österhavet för att lägga rom, men själv vill jag gärna tro att de är på väg till ett stormöte. Krabbor är ganska tröga till temperamentet, men i vattnet rör de sig snabbt som vinden, och alltid åt det håll som man minst väntar sig. Därför är det sannerligen inte lätt att fånga dem med händerna. Om man vill fånga krabbor ska det helst ske på natten. Man bör hänga ett vassdok över axlarna, sätta på sig en bredbrättad hatt av flätade bambublad och förbereda sig på att vänta tåligt. Det viktigaste är att man håller tyst. En gång fick jag följa med min sjättefarbror, när han fångade krabbor, och det var ett vidunderligt och spännande äventyr. Sjättefarbror hade på dagen letat rätt på ett lämpligt ställe, som han inte nämnde ett ord om för andra. Mot kvällningen, när ingen människa befann sig i närheten, byggde han med hjälp av gaoliangstänglar en palissad vid en krök i floden; han lämnade en öppning i palissaden och över den öppningen hakade han fast en säck. På förnatten, innan folk hade gått till vila, höll sig krabborna stilla. Vi väntade tålmodigt till efternatten, då mörkret tätnade; det regnade lite smått och en lätt dimma svävade som en rökslinga över vattenytan. Vi svepte in oss i våra regndok av säv, som höll oss lagom varma, lyssnade till naturens alla märkliga ljud och njöt av lukten av vattnet, lukten av gräset och lukten av lerjorden. Till det matta skenet av en stallykta såg vi dem komma, de kom, nu är det dags, äntligen kom de! De började mödosamt klättra uppför palissaden av gaoliangstänglar, men endast några få hjältar lyckades kravla ända upp. De allra flesta klarade inte av den bravaden, utan sveptes i stället av strömmen in genom hålet i palissaden och hamnade i sjättefarbrors fälla. Den natten fångade sjättefarbror och jag en hel säck krabbor. Det var 1963 och då höll folk på att få det lite bättre. Vi sålde de flesta krabborna för fem fen stycket och för de slantarna köpte vi mer än tio skålpund vetekli. Farmor blev väldigt glad och för att belöna oss klöv hon krabborna, som vi hade haft med oss hem, strödde på vetekli, hällde lite olja i en gryta och stekte dem åt oss. Ord räcker inte till för att beskriva hur gott krabbsmöret och det rostade vetekliet smakade.
Förutom på krabbor bjuder hösten på många läckra insekter, som vanliga och långhornade gräshoppor, bönlarver och syrsor. På senhösten skimrar syrsorna med svart glans, med en dragning åt rött; honorna är feta, med magen full av ungar. Stekta har de en speciell arom, som inte liknar något annat. Det finns en annan insekt, ”den gyllene sköldpaddsungen”, som jag helt nyligen har fått lära mig namnet på. Den utvecklas ur en larv och är ungefär lika stor som en valnöt, och glänsande svart. Den dras till ljuset och störtar mot ljuslågor och kallas därför vanligen ”den blinde kämpen”. Den insekten förekommer oftast i svärmar, som slår sig ner i träd och på buskar, i klasar, likt mogna druvor. I kvällningen beger vi oss ut i mörkret för att fånga blinda kämpar; på en kväll kan vi fylla en hel säck med vår fångst. Stekta har de här insekterna en helt annan smak än gräshoppor och syrsor. Där fanns också bönlarver, som går i idé efter Midhöstfesten, med magar fyllda av fett, som består av rent protein.
När vintern är inne blir det genast lite tristare. På vintern står träd och buskar avlövade och tjälen når tre fot ner i marken. Finns det insekter i marken kan vi inte gräva upp dem och finns det fisk i vattnet kan vi inte få upp den. Men människans uppfinningsrikedom känner inga gränser, speciellt inte när det gäller mat. Vi barn märkte mycket snart att en grön mossa bredde ut sig på de vattendränkta våtmarkerna, och den mossan kunde vi lyfta upp, lager på lager, precis som de tunnkavlade degbitar som man bakar glödkakor av. Sedan la vi mossan i blöt och därefter rostade vi den på spisen tills den blev lika knaprig som det ris som har fastnat i bottnen på grytan. Tillagad på det viset smakade mossan precis som fiskpinnar. När vi hade ätit upp mossan, skalade vi barken av träd; den skalade barken flisade vi med hjälp av kniv och yxa, och sedan bultade vi den mot en stenhäll. Därefter lades den i blöt i en stor lerkruka, och när den hade blötts ordentligt bultade vi den med en mortelstöt av trä tills den blev till en klibbig gröt. Sedan öste vi upp den, slev för slev, och bredde ut den på stekplåten och gräddade den precis som glödkakor. Ur smaksynpunkt är almbarken godast, därnäst kommer pilbark och efter den pagodaträdets bark. Vårt sätt att tillaga barken stämmer väl överens med det sätt på vilket Cai Lun* tillverkade papper. Men vi pojkar var inte Cai Lun och vad vi lagade till var inte heller papper.

KOMMENTARER:
De tre svåra åren syftar på nödåren 1959‒62, orsakade av den vanvettiga produktionskampanjen Det stora språnget, då enligt officiell kinesisk statistik över 40 miljoner människor anses ha svultit ihjäl. Frank Dikötter uppskattar i sitt gedigna arbete Mao’s Great Famine: The History of Chinas Most Devastating Catastrophe, 1958‒1962 (2011) antalet offer till 45 miljoner.

Shen Nong, en av det forntida Kinas legendariska Tre härskare, skapade åkerbruket och utforskade läkeörternas användning.

Bönmassa eller bönost (doufu), framställd av pressade sojabönor, är en mycket proteinrik ingrediens i den kinesiska matlagningen.

”Den gyllene sköldpaddsungen” (på kinesiska Jinguizi) är ett passande namn på den heliga skarabén.

Uppfinningen av papper har traditionellt tillskrivits Cai Lun, som levde under Östra Hanperioden (25‒220) och som år 140 skall ha presenterat sin uppfinning för kejsaren. Utgrävningar i modern tid har bragt i dagen papper från Västra Hanperioden (202 f. Kr.‒16 e. Kr.).