Mo Yans berättelse Stormen i översättning av Göran Malmqvist

När sommarlovet var inne packade jag i stor hast mina tillhörigheter och klev på tåget som skulle föra mig hem. Under resan var jag djupt bedrövad. Några dagar tidigare hade jag fått brev hemifrån som berättade att min farfar hade gått bort, 86 år gammal. När jag var hemma under vinterlovet hade gamlingen varit ganska pigg och varken hans hörsel eller hans syn hade fallerat. Inte hade jag kunnat tro att han skulle gå bort endast ett halvår senare.

Farfar var en mager och senig gubbe, svartmuskig och med grå ögonvitor. Han var väldigt snäll och älskade mig djupt. Far min drabbades av en sjuka och dog medan jag ännu var liten och därför fick farfar, som redan var satt på undantag, igen ta sig an sysslan som familjens överhuvud och se till att min mor och jag fick en dräglig tillvaro. Farfar var en av de allra skickligaste jordbrukarna i byn och en mästare när det gällde att hantera både skottkärra och bärstång, hacka och skära. Hans sätt att arbeta med sina händer skilde sig helt från andras. När våren hade övergått i sommar och vetet mognat i den femte månaden grep alla männen i byns arbetslag sina skäror och begav sig ut till fälten. Stubben som farfar lämnade på åkern var både låg och jämnt skuren och kärvarna som han band var smala på mitten och yviga i bägge ändarna; axen låg alltid väl samlade i kärven och det hände aldrig att några föll ur. Arbetslagets hästvagn forslade kärvarna som flera tiotal män hade bundit till tröskplatsen och kvinnorna som hade till uppgift att med hjälp av halmkapen skilja axen från stråna kunde ur det stora lasset plocka ut de kärvar som farfar hade skurit.

”Titta va, här är en kärve till som farfar Skuttskutt har skurit!”

När kärvarna som kvinnorna bar i famnen räckte dem från midjan till hjässan och var så jämnt skurna att de var lika prydliga som de kärvar som propagandaaffischernas unga kvinnor med huvudduk virad runt hjässan bar i famnen, då hojtade de:

”Ingen annan än farfar Skuttskutt kan skära såna här kärvar!”

När kvinnan som langade fram kärven hade lagt den till rätta under halmkapens egg, kunde kvinnan, som skötte kapen, med ena handen i sidan och andra handen på spaken som var länkad till kapen knixa till med handleden och vicka lite på ändan så att de tunga brösten skuttade som vita harar: ”cha”, där skildes axen från kärven och stråna blev till strån och axen till ax. Men om kvinnorna som langade kärvar stötte på en som skurits och bundits av klåpare, då svor de ve och förbannelse och det var först när kvinnan som hanterade kapen tog i med bägge händerna och hennes bröst dallrade som om de var beredda att flyga sin kos som hon lyckades skilja axen från stråna och då hamnade ändå åtskilliga ax på fel sida.

När man arbetar ska man göra väl ifrån sig och det gäller att vara noggrann och ha tankarna med sig, det var farfars principer. Farfars redskap var de mest välskötta i hela byn. Hans hacka och skära, hans korp och hans spade putsade han tills de glänste och de vanpryddes inte av den minsta rostfläck. Han rökte inte och när han hade arbetat sig trött satte han sig på huk och putsade sina blanka redskap med en tegelflisa eller en knippa gräs.

Mor är hemma när jag djupt bedrövad kliver över tröskeln. Hon är några och sextio år gammal, men plågad av många års bekymmer ser hon bra mycket äldre ut än hon i själva verket är. ”Din farfar vart inte sjuk”, säger mor. ”Dagen innan han dog tog han en sväng med kärran bortåt nordöstra mossen och kom hem med ett lass gräs som han hade skurit.” Mellan bladen i en tidskrift som jag hade lämnat kvar hemma plockar mor fram en gräsplanta, räcker den försiktigt till mig och säger: ”Han räckte den till mig med bägge händerna och sa: ’Kan du säja vad det här är för gräs, Lillpojkens mor?’ Han verkade alldeles till sej, när han sa det. På natten hörde jag en duns inifrån hans rum. Jag klev upp och gick in till honom, men då var det inte mycket med honom. Gamlingen hade det lätt på slutet och det var tack vare hans goda gärningar i tidigare liv.” Så säger hon allvarsamt: ”Jag skäms så förfärligt över att jag inte skötte om honom ordentligt. Han fick slita hårt i hela sitt liv, det är inte lätt…”. När jag tårögd lyssnar till min mor, dyker många minnen upp──

Bakom vårt hus slingrar sig Jiaofloden en dryg fjärdingsväg mot nordost längs den höga och smala fördämningsvallen fram till ett stycke vildvuxen mark på några tunnland. Varje sommar beger sig farfar dit för att skära gräs. Tjugo li från vår by ligger ett militärt stuteri som varje vinter köper upp hö till hästarna. Priset bestäms av höets kvalitet. Farfars skära är vass och eftersom han är en mästare på att skära gräs är gräset han skär alltid rent och fritt från jord. När han torkar gräset breder han ut det i tunna lager och vänder det ofta så att det behåller sin friska färg och ackurat ser ut som växter som torkats i en växtpress. Därför får han alltid det högsta priset för sitt hö. Jag minns ännu i dag hur ljuvligt det är att tumla om i höet ─ framför allt på hösten när kvällarna är kyliga och friska och stjärnorna tindrar likt ädelstenar på en alldeles tuschgrön himmel. Höet är så varmt och skönt och doftar så gott….

Första gången jag får följa med farfar och skära gräs har jag just fyllt sju år. Vi ger oss iväg mycket tidigt och det finns inga människor på fördämningsvallen. Uppe på vallen löper en grå liten stig och på ömse sidor om den växer mängder av vilda växter, som tycks friska trots att de trampats av vandrares fötter. Dimman som svävar över floden är mycket tät men inte så jämnt fördelad: här en vit dimslöja och där en grå, och ibland påminner den om skorstensrök, ibland om ett moln som har sänkt sig till jorden. Man kan inte se floden som ljudlöst och utan vila strömmar fram nedanför vallen. Ibland hörs ett skvalpande därnerifrån, det är förmodligen en fisk som sprätter i vattnet. Både farfar och jag är alldeles tysta. Farfar går med lätta steg, lagom fort, och alldeles ljudlöst. Det rasslar från skottkärrans hjul. Det händer att lite gräs som har glömts kvar i kärran hamnar mellan hjulaxeln och navet som då frambringar ett ännu sprödare ljud som gnisslar så vackert. Ibland vänder jag mig framåt (farfar skjutsar mig på skottkärran) och betraktar landskapet på ömse sidor om vallen. Gaoliangfält, majsfält, vetefält. När dimman lättar kan jag se fälten som ligger spridda på ömse sidor om vallen och fältens grödor, somliga högväxta, andra låga. Majsplantans vippor som liknar tofsar av siden och dess blad som liknar dolkar, gaoliangplantans ax som just har formats och veteaxens strån, allt detta skymtar fram genom dimman, somt fjärran, somt nära, somt tydligt, somt knappast skönjbart. Daggdroppar glimmar på de vilda örternas blad häruppe på vallen och bladen svajar lätt, liksom för att hälsa på mig. När skottkärran rullar förbi faller daggdropparna till marken, men lämnar tydliga spår efter sig på vallen eftersom bladens färg har blivit mörkare. Dimman lättar alltmer. Floden visar fram sitt ansikte, silverglänsande och till synes orörligt. Den gråblå skyn börjar långsamt klarna, i öster färgas den långsamt röd och molnens kanter rodnar. Solen stiger sakta över de daggfyllda fälten, först blodröd, utan bländande glans. Även molnen är röda som tuppkammar. Himlen omvandlas och ter sig lika färglös och genomskinlig som vatten. Så slungas solen upp över horisonten, fortfarande utan glans och fortfarande utan att blända, ett väldigt avlångt klot. Nu kan man se hur solen snabbt klättrar uppåt, klättrar och klättrar, och hur den plötsligt sänder ut sina strålar, som om någon hade vridit om en strömbrytare, och kastar sitt sken över både himmel och jord. Alltet skimrar och daggdropparna på örternas blad glimmar likt äkta pärlor. En gyllene pelare lägras på flodens vatten, lik en förlängd sol. Vart vi än går ledsagar den gyllene pelaren oss. Det är alldeles stilla här ute i ödemarken, när farfar råkar nynna den här visan:

En häst trampar sönder brynjans länkar,

ett gevär skjuter ihjäl vår främste hjälte.

Melodin är mycket gammal. Tempot är mycket långsamt. Visan är mycket sorgsen. Farfars röst sprids långsamt över den flacka ödemarken och hans sång får luften att dallra och den kvardröjande dimman att sväva:

En enda bägare brännvin kan klara upp den största orättvisa, 

en enda slant kan få världens främste hjälte på fall.

Så snart farfar börjar sjunga vänder jag mig om och ser stint på honom. Han har inte ett hårstrå på huvudet och hans skalle är alldeles blank, utan den minsta rynka. Hans magra och insjunkna ansikte är alldeles uttryckslöst, som skuret i trä. Han verkar helt frånvarande, men hans pupiller glänser. När jag fäster blicken på hans glänsande pupiller känner jag en djup tillgivenhet och tänker att han förmodligen har glömt mig, glömt sig själv, glömt skottkärran och glömt denna ödemark som ännu inte har vaknat. Hans sätt att gå, att skjuta skottkärran framför sig, att sjunga tycks inte ha med honom själv att göra. Jag hör mitt eget hjärta banka och det låter precis som när en hackspett långt långt borta hackar i en trädstam…

Ett enda skratt kan stjälpa hovets herrar över ända,

ett enda ord kan innebära att halva riket går förlorat.

Jag vet inte vad det är farfar sjunger, men visan han sjunger får mig att känna något märkligt som jag aldrig tidigare har känt: min lilla snopp styvnar långsamt och det känns både ljuvligt och smärtsamt. Det känns som om jag plötsligt har blivit mycket äldre, som om min barndom har svunnit hän häruppe på den gråvita vallen kantad av vilda blommor. Det är med sina armar som farfar skjutsar min kropp och det är med sin sång som han skjutsar min själ framåt.

”Vad är det du sjunger, farfar?” Det är först när den sista stavelsen i farfars sång har omvandlats till en känsla som svävar bort över det gröna gräsfältet som jag förbryllad kommer mig för att ställa den frågan.

”Jag sjunger lite hur som helst, inte vet jag vad det betyder….”, säger farfar.

Nyvakna fåglar lämnar sina bon i det täta gräset och slår drillar i skyn. Ödemarken vaknar med ens till liv. Något tiotal lärkor cirklar kvittrande över fältet. Kortsvansade vaktlar muttrar i gräset. Farfar sätter ner skottkärran och säger:

”Nu får du stiga av, pojken min.”

”Är vi framme, farfar?”

”Hm.”

Farfar skjuter upp skottkärran på gräsmarken, rätar på kroppen, tar av sig jackan, lägger den över skottkärrans hjul, tar mig vid handen och leder mig in på mossen för att leta efter bomullsgräs. Bomullsgräsets vattenhalt är lågt, det torkar snabbt och hästarna tycker om det. Farfar bär på en stor skära och jag på en liten. Framför ett stånd av bomullsgräs sätter han sig på huk och säger: ”Se nu på hur jag skär!” Farfar visar mig hur man ska skära. Han undervisar mig inte på riktigt, han bara visar hur det går till och börjar sedan med sänkt huvud skära sitt gräs. Hans sätt att skära är så vackert och hans rörelser så rytmiska. Jag försöker skära som farfar en liten stund, men blir så trött att jag ledsnar, slänger ifrån mig skäran och ägnar mig i stället åt att jaga fåglar och fånga gräshoppor. Det finns gott om gräshoppor i gräset. Jag är inte så slängd på att skära gräs, men fånga gräshoppor, det är jag en hejare på. Vid middagsdags tänder farfar en eld, värmer upp vår torrskaffning och grillar gräshopporna som jag har fångat. Gräshoppornas magar är fulla av frön som doftar gott.

Jag vaknar ur min slummer av att farfar knuffar på mig. När jag öppnar ögonen och ser mig omkring märker jag att halva eftermiddagen har gått. När vi hade ätit våra gräshoppor byggde farfar en liten koja åt mig och i den kröp jag in och sov en bra stund. Den varma vinden, fylld av dofter från de vilda örterna på gräsmarken, fick mig att bada i svett. Farfar har redan bundit ihop fyra stora balar med bomullsgräs som han bär fram till fördämningsvallen och dit skjuter han också skottkärran.

Skynda på, Lillpojken! Det blir omslag i vädret och vi måste iväg kvickt!” säger farfar.

Jag vet inte när, men någon gång medan jag sov har väldiga svarta moln hopats på den tefärgade himlen. Solen har redan dragit västerut, dess orangefärgade strålar har kort räckvidd och de tycks ha tappat orken innan de nådde vårt gräsfält.

”Kommer det att regna, farfar?”

”Grå moln bådar regn, svarta moln bådar storm.”

Jag hjälper farfar att lasta gräsbalarna på skottkärran, där de tornar upp sig till ett litet berg. Farfar fäster ett tunt rep kring tvärslån längst fram på skottkärran och säger: ”Nu är det dags för min lilla fölunge att dra kärran.”

Farfar böjer sig ner, hakar fast axelremmen på skottkärrans skalmar och grabbar tag i dem. Jag drar i repet tills det sträcks och skottkärran börjar sin vingliga färd framåt. Vallen är hög och sluttningen brant. Jag blir lite yr i huvudet.

”Farfar, du är väl försiktig så att vi inte tumlar ner i floden?”

”Dra ordentligt du! Din farfar har skjutit kärror i hela sitt liv och aldrig har det hänt att kärran har stjälpt.”

Jag är övertygad om att farfar talar sanning. Farfar har starka ben och det är därför som folket i byn kallar honom Farfar Skuttskutt.

Vallen vindlar precis som en orm som krälar på marken. Vi trampar på ormens rygg. Ett grönt sken kastas nu över oss. När jag sänker min blick kan jag se mina knän och jag kan också se min navel. Jag vänder då och då på huvudet och ser på farfar genom en springa mellan gräsbalarna. Farfar stirrar på mig med tårade ögon. Jag vänder mig snabbt om och drar i repet av alla krafter.

När vi har gått någon li täcks solen helt av svarta moln. Gränsen mellan himmel och jord utplånas och det är alldeles moltyst. Olika slags fåglar flyger strax ovanför gräset utan att våga ge ljud ifrån sig. Plötsligt grips jag av en oförklarlig rädsla. Jag vänder mig om och ser på farfar. Hans ansikte är fortfarande alldeles uttryckslöst, som skuret i trä.

Bladen på grödorna nedanför vallen börjar plötsligt vaja, men fortfarande hörs inte ett ljud. Blanka vågor väller fram på flodens yta, också de helt ljudlösa. Från en avlägsen höjd når oss ett ljud som inte är av denna världen och samtidigt blir allt mellan himmel och jord purpurfärgat, medan luften fylls av en doft av hö, som sticker i näsan, den bittra smaken av malört och doften från vilda krysantemer som påminner om medicin.

Jag vänder mig om och ser på farfar. Hans ansikte är fortfarande alldeles uttryckslöst, som skuret i trä.

Jag hämmas av min försiktighet och vågar inte öppna munnen, utan väntar bara stilla. En väldigt lång gräshoppa skuttar upp på min mage och stirrar fientligt på mig med sina femfärgade fasettögon. En harpalt, inte större än en knytnäve, skuttar fram ur ett vetefält nedanför vallen och försvinner strax igen.

”Farfar!” skriker jag förfärad.

Framför oss dyker en svart rund pelare upp som från marken höjer sig mot skyn och den runda pelaren snurrar med en rasande fart på sin väg mot oss och ger ifrån sig ett skrämmande ljud som låter som åskan.

”Vad är det där, farfar?”

”Vinden”, säger farfar lugnt. ”Dra ordentligt, gossen min!” När han har sagt hukar han sig ner.

Jag lutar mig framåt, tar spjärn med båda fötterna i marken och drar i repet så hårt jag kan.

Vi dras in i stormen. Jag hör inte någonting och har bara en känsla av att två väldiga handflator fläktar intill mina öron så att mina trumhinnor dallrar. Vinden griper tag i min kropp som om den ville slunga mig från vallen. Grödorna nedanför vallen beter sig som soldater som kastar sig framstupa när de tar emot en befallning. Flodens vatten kastas i höjden och karpar med röda fenor flyger som blixtar i skyn.

”Farfar!” Jag skriker i högan sky men hör inte själv vad jag skriker. Repet över min skuldra är fortfarande hårt spänt och det får mig att tänka på att farfar finns. Så länge farfar finns behöver jag inte vara rädd. Jag lutar mig framåt så mycket jag kan och när min ena arm når marken grabbar handen tag i en grästuva vid kanten av stigen och släpper inte taget. Det kommer för mig att min kropp saknar tyngd och att jag skulle förvandlas till vind om jag släppte taget.

När farfar bad mig dra kärran var det egentligen bara en symbolisk gest. Repet är så tunt att det brister med en gång. Jag faller framstupa på stigen. Den hårda vinden får mig att slå kullerbyttor och jag hamnar på sluttningen halvvägs ner mot floden. Jag lyckas grabba tag i några grästuvor och kravla mig upp på vallen. Jag höjer huvudet och spanar efter farfar och kärran. Kärran står kvar på vallen och bakom kärran står farfar. Farfar greppar med båda händerna skottkärrans skalmar och hans rygg är spänd som en båge. Hans bägge fötter står som fastrotade i vallen och benens svällande muskler ter sig som trädrötter. Vinden griper tag i det halvtorra gräset på kärran och slungar det mot höjden. Kärran skakar.

Jag grabbar tag i några grästuvor och kryper närmare farfar. Jag ser hur farfars ben börjar darra och hur svetten rinner nerför hans rygg.

”Farfar, släpp kärran!” skriker jag medan jag kravlar på marken.

När farfar tar ett steg tillbaka kommer skottkärran farande: farfar förlorar fotfästet och vacklar baklänges.

”Farfar!” skriker jag skrämd medan jag kryper framåt så fort jag kan. Skottkärran, som har knuffat undan farfar, kommer farande förbi mig. En plötslig impuls får mig att kasta mig på kärran. Det ger farfar en chans att spjärna mot och hans bägge fötter tycks igen slå rot i marken. Jag kryper på skottkärran och ser skakad på farfar. Farfars ansikte är alldeles uttryckslöst, som skuret i trä.

Det var stormen som for förbi. När stormen har farit förbi stillnar alltet för en kort stund. Kvällssolen träder ljudlöst fram; flodens vatten blir lysande rött, som en kall ström av smält järn. Grödorna reser sig långsamt. Farfar står där stark som en staty av brons.

Jag skuttar ner från kärran och ropar: ”Farfar, stormen har farit förbi!” Farfars ögon fylls plötsligt av tårar. Han sätter långsamt ner kärran och rätar med svårighet på kroppen. Jag ser att hans fingrar är krökta av kramp.

”Är du trött, farfar?”

”Jag är inte trött, gossen min.”

”Det var en väldig storm.”

”Hm.”

Stormen har slungat bort allt vårt gräs, nej, ett enda grässtrå har fastnat i en springa mellan bräderna i kärran. Jag visar upp det grässtrået för farfar, ett helt vanligt bomullsgräs, men jag minns inte längre om det var rött eller grönt.

”Farfar, vi har bara ett enda strå kvar!” säger jag besviken.

”Det mörknar, vi måste iväg”, säger farfar, böjer sig ner och börjar skjuta skottkärran framför sig. Med grässtrået i handen traskar jag efter farfar. Efter en stund kastar jag strået nerför branten där det slukas av den blekgula kvällningen.

”När han vart gammal blev han barn på nytt!”, säger min mor. ”Att i hans höga ålder beger sig hela långa vägen till den nordöstra mossen och komma tillbaka med ett enda grässtrå och säja: ’När Lillpojken kommer tillbaka ska han få tala om för oss vad detta är för slags gräs, han är lärd han.’ Vet du vad det är för slags gräs?” frågar min mor när hon räcker mig grässtrået.

Jag tar emot grässtrået och lägger det försiktigt i fotografialbumet. Bladet som pressar grässtrået inramar ett fotografi av min fästmö, som är sex år äldre än jag.

Den genomskinliga rättikan

Förord till min tolkning av Mo Yan,  Den genomskinliga rättikan, 《透明的紅蘿蔔》, Bokförlaget Tranan, 2014.

Mo Yan, en pseudonym för Guan Moye, föddes den 17 februari 1955 i en liten by belägen i nordöstra regionen i Gaomi härad i den nordöstliga provinsen Shandong i folkrepubliken Kina. I korta självbiografiska skisser har författaren skildrat sig själv som en hungrig och hunsad liten pojke, ofta missförstådd och misshandlad i både hemmet och skolan. Samtidigt framstår pojken som en kinesisk Huckleberry Finn, som har lärt sig att läsa naturens stora bok och som i brist på mänskligt umgänge talar med träden, örterna och markens många djur, en vana som fick hans mor att uppmana honom att hålla mun (Mo yan!). Före det kommunistiska maktövertagandet hade hans far ägt en liten jordlott, en oxe, och några får, vilket klassade honom som jordägande ”mellanbonde” och därmed reaktionär.
Mo Yans skolgång avbröts i småskolans femte klass. Med okuvlig energi läste han på egen hand sådana böcker som han kunde byta till sig mot sitt anletes svett. Fram till sitt tjugoförsta år arbetade han huvudsakligen i jordbruket, med kortare avbrott som hantlangare åt en smed. 1976 tog han värvning i Befrielsearmén, i hopp om att någon gång i framtiden få tillfälle att studera. Genom att lära sig sin äldre brors skolböcker i fysik och kemi utantill lyckades han bli antagen som studerande vid fakulteten för litteratur vid Befrielsearméns akademi, varifrån han utexaminerades 1986. Tjänstledig från armén avlade han 1991 en mastersexamen i litteratur vid Lu Xun-akademien, som är knuten till Lärarseminariet i Peking.
Att Mo Yan tidigt bestämde sig för att bli författare berodde på att någon hade talat om för honom att författare kunde äta piroger med köttfyllning tre gånger om dagen. Men detta var inte hans enda motivation: han har också förklarat att han i allt sitt skrivande söker återvinna sin förlorade hembygd. Kärleken, eller kanske rättare hatkärleken till hembygden, spelar stor roll för Mo Yans författarskap. För Mo Yan, liksom för många av det moderna Kinas främsta författare, framstår William Faulkner som den store mästaren. Men medan andra kinesiska författare i Faulkner ser den ouppnåbare mästaren, betraktar Mo Yan honom som en jämlike: ”Hej, gamling, i vissa avseenden slår jag faktiskt dig!” Sin egen hembygd, nordöstra regionen i Gaomi härad i provinsen Shandong, har Mo Yan omskapat till en motsvarighet till Faulkners Yoknapatawpha. I Gaomi härad, som framstår som ett Kina i miniatyr, styr Mo Yan enväldig: ”Den jag önskar se död, den dör och den jag vill ge livet åt, den lever!”
Mo Yan inledde sin författarbana 1981 och har sedan dess skrivit ett tiotal längre romaner, av vilka tre (Det röda fältet, Vitlöksballaderna och Ximen Nao och hans sju liv) på ett mycket förtjänstfullt sätt har översatts till svenska av Anna Gustafsson Chen, samt något hundratal berättelser. Handlingen i de flesta av hans verk utspelas i Mo Yans hembygd, Gaomi härad. Djärvare än någon annan samtida kinesisk författare gisslar han djärvt sådana företeelser i dagens kinesiska samhälle som överhetens maktmissbruk, nepotism, korruption och bristande respekt för mänskliga rättigheter. Vad jag själv finner beaktansvärt är att han till och med vågar fördöma, och det i mycket hårda ordalag, det hänsynslösa tyranni som har utövats, och utövas, av ättlingar till forna fattigbönder. Klasshatet löper som en röd tråd genom flera av Mo Yans verk. Hans djärva samhällskritik är förmodligen en av anledningarna till att några av hans verk hann publiceras av taiwanesiska förlag innan de kunde utges i Kina.
Mo Yans berättarstil präglas av en otyglad berättarglädje, kryddad med en stor portion humor, en lika stor portion undertryckt vrede och en flödande fantasi, som kan föra tanken till de stora latinamerikanska författarnas magiska realism, men som troligen är fastare förankrad i Kinas traditionella muntliga berättarkonst. I sin skildring av barndomens och ungdomens läsäventyr nämner Mo Yan verk som 1500‒talsromanerna Sanguozhi yanyi (Romansen om de tre kungadömena), Shuihuzhuan (Berättelser från träskmarkerna), Xiyouji (Färden till Västern) samt verket Liaozhai zhi yi (Sällsamma berättelser från Lättjans studerkammare) av Pu Songling (1640‒1715), som stammade från ett grannhärad till Gaomi.
Mo Yans författarskap spänner över flera vitt skilda genrer. I denna volym har jag valt att presentera några av hans kortare berättelser. ”Den genomskinliga rättikan”, från 1985, det verk som författaren själv betecknar som sitt genombrott som författare, ger en delvis självbiografisk skildring av en udda och tanig pojke, som skrämd inför vuxenheten har förlorat sin talförmåga men begåvats med övernaturligt uppförstorade förnimmelser av lukt, smak, hörsel, syn och känsel. Dessa sinnesförnimmelser lånar författaren för utsökta naturbeskrivningar, vilka skänker relief åt de dramatiska skeendena i texten. 
”Muren som kan sjunga” uppfattar jag som en nostalgisk kärleksförklaring till författarens hembygd.
”Flykten” är en berättelse som Gabriel García Márquez helt visst hade varit mycket nöjd med, hade han själv skrivit den.
”En långdistanskapplöpning för trettio år sedan” präglas av en burlesk samhällssatir och en ekvilibristisk berättarteknik utan motstycke i Mo Yans övriga författarskap.
Volymen innehåller också översättningar av nio kortromaner, en genre som Mo Yan har introducerat i den samtida kinesiska litteraturen. De flesta av dessa framstår som surrealistiska verk i naturalistisk förklädnad.
De utsökta saxklipp, som illustrerar några av berättelserna, har skapats av den kvinnliga konstnären Zheng Hui, bosatt i Gaomi härad.
Stor tack skyller jag förlagsredaktör Lina Rydén Reynols för hennes noggranna läsning av mitt manus, som har undanröjt många skavanker.

Litteratur, politik och litteraturpolitik

Någon har sagt att världslitteraturen är översättning. Om verk av de stora kinesiska författare och poeter som debuterade under 1920- och 1930-talen hade översatts till något eller några västerländska språk hade den kinesiska litteraturen redan då framstått som en omistlig del av världslitteraturen. 1920-talet framstår som poesins guldålder i den moderna kinesiska litteraturen. Under 1930-talet framträdde berättare och dramatiker, vilkas verk kan mätas med de främsta verken inom den västerländska litteraturen.
Överläggningarna om konst och litteratur i Yan’an i maj 1942, som sammanfattades av ett tal av Mao Zedong, ledde småningom till att litteraturen och konsten tvangs gå i politikens ledband. Detta hindrade emellertid inte ett fåtal författare som Zhao Shuli (1906-1970) och Sunli (1913-2002) från att skapa litterära verk av bestående värde utan att bryta mot Mao Zedongs dogmer att litteraturen främst måste tjäna bönderna, arbetarna, soldaterna och de politiska kadrerna samt att det politiska kriteriet måste överordnas det konstnärliga.
Det hårdnande politiska klimatet från slutet av 1940-talet gjorde att Kinas etablerade författare avstod från att skriva (eller åtminstone från att publicera) och att med några få undantag inga betydande verk publicerades förrän mot slutet av 1970-talet, då en grupp unga poeter, med Bei Dao i spetsen, trädde fram med en modernistisk poesi, som bröt mot Kinas poetiska traditioner. Trots ett  starkt motstånd från regimens sida på det tidiga 1980-talet har de unga poeterna, som har följts av flera ”generationer” av poeter, haft stor framgång.
Vid mitten av 1980-talet inleddes ett skede som med rätta kan betraktas som en förnyelse av den kinesiska berättarkonsten. Verk av framstående författare som Yu Hua, Su Tong, Han Shaogong, Jia Pingwa, Feng Jicai, Li Rui, Cao Naiqian, Yan Lianke, Mo Yan och de kvinnliga författarna Wang Anyi och Can Xue blir i ökande grad tillgängliga för västerländska läsare genom goda översättningar.
Nobelpriset i litteratur är, som ju benämningen anger, ett litterärt pris. Att Mo Yan är medlem av kommunistpartiet och tjänar som en av många vice ordförande i kinesiska författarförbundet (utan lön och andra förmåner) saknar därför relevans för bedömandet av den litterära lödigheten i hans omfattande författarskap, det enda kriterium som ligger till grund för Svenska Akademiens bedömning. Att Mo Yan jämte 99 andra kinesiska författare valde att tillmötesgå en förfrågan från ett kinesiskt förlag om han ville kopiera ett kort avsnitt ur Mao Zedongs sammanfattning av Överläggningarna om konst och litteratur i Yan’an, maj 1942, finner jag inte på något sätt märkligt. Mao Zedongs tal är ett historiskt dokument som har frambragt flera fullödiga verk av författare som de ovan nämnda Zhao Shuli och Sunli. Att talet längre fram kom att spela en negativ och ödesdiger roll för den fortsatta litterära utvecklingen är en helt annan sak. Vem som än läser Mo Yans verk med den uppmärksamhet som de förtjänar kommer att finna att han djärvt gisslar sådana företeelser i det samtida kinesiska samhället som korruption, nepotism, maktfullkomlighet, rättsröta och bristande respekt för mänskliga rättigheter. Under de sextio år som jag efter bästa förmåga har följt den kinesiska litteraturens utveckling har jag inte träffat på någon enda kinesisk författare som i lika hög grad och med samma integritet som Mo Yan har försvarat den enskilda människan mot förmyndaren Staten.

Göran Malmqvist

Är den kinesiska natthimlen tuschgrön eller mörkblå?

För några dagar sedan översatte jag en av Mo Yans kortare berättelser med titeln ”Stormen”. Huvudpersonen i den berättelsen är en sjuårig pojke som en tidig morgon får följa med sin farfar till en mosse för att skära gräs. Sittande i en skottkärra som farfadern manövrerar på en smal stig uppe på en fördämningsvall som följer en slingrande flod genom landskapet iakttar pojken hur naturen vaknar till liv när dagen långsamt gryr. Berättelsen är troligen delvis självbiografisk. Den mörka himlen före dagbräckningen beskriver berättaren som ”tuschgrön”. På min brevfråga hur en tuschgrön himmel ser ut svarade Mo Yan att han inte fann någon större skillnad på tuschgrönt och mörkblått. Han brukade beskriva natthimlen som mörkblå och mindes inte varför han i den här berättelsen hade valt att i stället beskriva den som tuschgrön.

Mo Yans tuschgröna natthimmel ställer mig inför ett dilemma. Under min gärning som översättare, som sträcker sig över sex decennier, har jag ihärdigt hävdat att en översättare tjänar, eller bör tjäna som en slav. Översättarens uppgift är att på möjligast bästa sätt överföra en text från ett språk till ett annat, utan att lägga till eller dra ifrån någonting och utan att på något sätt briljera som ordkonstnär, om inte originaltexten kräver det. Om berättaren upplever natthimlen som tuschgrön, då har väl jag ingen rätt att skildra den som mörkblå? Mo Yan är inte någon chosig författare som friar till sina läsare genom att öva våld mot språket. Beskriver han natthimlen som tuschgrön innebär det att han har upplevt natthimlen som tuschgrön.

Som översättare har jag lika ihärdigt hävdat att översättaren har ett dubbelt ansvar: inför den författare vars text han översätter och inför sina läsare. Skulle jag inte avsäga mig det ansvaret om jag vägrade att acceptera Mo Yans skildring av natthimlen som tuschgrön och förvägrade mina läsare den fascinerande insikten att en framstående kinesisk naturskildrare faktiskt har upplevt natthimlen som tuschgrön? Vore jag inte harhjärtad om jag avstode från att i min tolkning skildra himlen som tuschgrön av fruktan att få både Mo Yan och mig själv att framstå som färgblinda eller rubbade? De frågorna kommer inte att hålla mig vaken om nätterna.

Öppet brev till Svante Weyler

Med anledning av de synpunkter som du framförde i dagens kulturnyheter vill jag framhålla följande. Jag vill gärna tro att jag i långt högre grad än de flesta svenskar sedan det sena 1950-talet har utnyttjat alla media som har stått mig till buds för att i både tal och skrift skarpt kritisera den kinesiska regimen och det kinesiska kommunistpartiet för dess maktfullkomlighet, arrogans, bristande respekt för mänskliga rättigheter och totala oförmåga att råda bot mot den vämjeliga korruption som genomsyrar det kinesiska samhället. Närhelst jag har funnit det påkallat har jag uppträtt till försvar för de kinesiska medborgare som har vågat uttrycka otillåtna åsikter.

För min kritik mot den kinesiska regimen har jag fått betala ett ganska högt pris: under en period av 27 år (från 1958 till 1979 och från 1989 till 1994) har den kinesiska regeringen betraktat mig som persona non grata och förvägrat mig visum till Kina. Detta har självfallet inverkat menligt på min verksamhet som sinolog, då det under långa tider har försvårat min kontakt med kinesiska kolleger. Jag har varit villig att betala det priset.
Jag har starkt kritiserat såväl de näcklöpare som uppträdde på Hötorget på eftermiddagen den 10 december som den kinesiske konstnären Ai Weiwei som uppträder som deras hejarklack. Det är min bestämda uppfattning att en artikulerad kritik är långt verksammare än dessa pajaskonster.
Ai Weiwei och näcklöparna har valt att betrakta Nobelpristagaren Mo Yan som den kinesiska regimens handgångne man. Jag utgår från att jag har läst fler verk av samtida kinesisk litteratur än kanske någon annan svensk. Det är min bestämda uppfattning att Mo Yan i långt högre grad än någon annan kinesisk författare har kritiserat regimens maktfullkomlighet och tillkortakommanden samt djärvt redogjort för den brist på respekt för mänskliga rättigheter samt den rättsröta och korruption som kännetecknar det kinesiska samhället.

Med bästa hälsningar,

Göran Malmqvist
Djursholm den 12 december 2013

Malmqvist om Liu Xiao Bo 2010,12,10 Svd

Folkrepubliken Kina och Nobelpriset – en besk betraktelse 

Innan den kinesiskfödde författaren och dramatikern Gao Xingjian belönades med 2000 års Nobelpris i litteratur blev jag uppringd av en fastlandskinesisk journalist som sa: "Pyttelilla Island har belönats med Nobelpriset i litteratur, hur kan det då komma sig att Kina, med dess ärorika femtusenåriga historia och en miljard trehundra miljoner invånare inte har belönats med Nobelpriset?" Jag förklarade att Island aldrig har belönats med Nobelpriset i litteratur, men att en isländsk författare belönades med Priset 1955. Jag försökte få honom att förstå att Nobelpriset i litteratur tilldelas en författare och inte det land som han råkar vara medborgare i.

När Gao Xingjian hade tilldelats Nobelpriset blev jag uppringd av en annan journalist från folkrepubliken Kina, som sa: "Ha, det finns åtminstone 250 ledamöter av kinesiska författarförbundet, som skriver bättre än han!" På min fråga vilka verk av Gao Xingjian han hade läst, förklarade han att Gao Xingjians verk inte förtjänade att läsas. Jag är övertygad om att det enda verk av Gao Xingjian som är någorlunda läst i Kina är berättelsen "Busshållplatsen", vilken också under kort tid, innan den förbjöds av censuren, uppfördes som en enaktare på en av Pekings teatrar. Gao Xingjians två större romaner, "Andarnas berg" och "En ensam människas bibel" är förbjuden läsning i Kina, detta som en följd av att medborgare i Folkrepubliken Kina inte endast saknar yttrandefrihet, de saknar också frihet att läsa vad de vill.

Författaren och litteraturforskaren Liu Xiaobo, som tilldelats Nobels Fredspris för 2010, är en modig man och en trägen förkämpe för yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter, trots att han är klart medveten om vilka följder detta kan få för honom själv. (Han dömdes redan i december 2009 till elva års fängelse). I det avseendet skiljer han sig från övriga medlemmar av den intellektuella eliten. Jag har ofta förundrats över att så utomordentligt få intellektuella har vågat framträda med kritik av de övergrepp som kinesiska medborgare har utsatts för sedan etablerandet av folkrepubliken Kina, och framför allt under det skede av kollektivt vanvett som går under namnet" kulturrevolutionen". Författaren Ba Jin (1904–2005), som länge tjänade som kinesiska författarförbundets ordförande, publicerade efter kulturrevolutionen en volym med titeln "Erinringar", i vilken han på var och varannan sida talade om nödvändigheten av att tala sanning, men de sanningar som han uttalade var alltför timida för att ha någon verkan. En av de verkligt få som vågade ta bladet från munnen var den framstående skalden Ai Qing (1910–1996), som i sin ungdom på grund av frispråkig kritik hamnade i Guomindangregimens fängelse. I slutet av 1930-talet sökte sig Ai Qing till det kommunistiska högkvarteret i Yan'an i provinsen Shaanxi. På hösten 1942, flera månader efter det att Mao Zedong under Överläggningarna rörande konst och litteratur hade fastslagit de snävt politiska riktlinjerna för all litterär verksamhet, publicerade Ai Qing i Befrielsearméns dagblad sitt upprop "Förstå författarna! Respektera författarna!", i vilket han kritiserade kommunistpartiets hårda styrning av litteraturen. På våren 1957, när kampanjen mot "högeropportunister" rasade, dömdes Ai Qing till straffarbete på landsbygden i nordöstra Kina, där han tvangs städa latriner under 21 år. Under de svåra åren följde han mottot att en oförvitlig man inte får mista sin självaktning, ett motto som uppenbarligen också Liu Xiaobo följer.

Yttrandefrihet är inte den enda frihet som kinesiska medborgare saknar. Under senare år har jag haft flera tillfällen att besöka fattiga bergsbyar i provinsen Shanxi i norra Kina. Byborna i en fattig bergsby, där jag vistades för tre år sedan, berättade för mig att partikadrer på gräsrotsnivå hade berövat dem deras jord, som de med god förtjänst sålde till kolgruveentreprenörer. Enligt kontraktet skulle bönderna under tio år erhålla 500 yuan (ungefärligen lika många svenska kronor) om året per mu (0.0667 hektar), vilket var betydligt mer än vad majsskörden skulle inbringa. Men kontraktet infriades aldrig: pengarna hamnade i kadrernas fickor. När bönderna marscherade till häradsstaden för att klaga sin nöd fick de ingen hjälp: häradsstadens kadrer var lika korrupta som bergsbyns!

Enligt officiell statistik inträffade för två år sedan 97 000 större och mindre bonderesningar i Kina, då uppretade bönder attackerade polisstationer och lokala partihögkvarter med sina hackor, spadar och yxor. Under innevarande år har antalet bonderesningar utökats till 230 000! Den 4 juni 1989 satte den kinesiska regimen in det kinesiska folkets befrielsearmé för att slå ner de fredliga demonstrationerna på torget intill Himmelska fridens port. Dagens lokala partienheter behöver inte lita till Befrielsearmén: de hyr i stället huliganer och hurtiga slagskämpar från de bemanningsföretag som maffian äger.

Vad jag finner särskilt avskyvärt är det intima samröret mellan lokala makthavare och maffian. I slutet av 1940-talet, före, under och efter det kommunistiska maktövertagandet, vistades jag i den sydvästkinesiska provinsen Sichuan, där det hemliga sällskapet Gelaohui (De äldre brödernas sammanslutning) var särskilt starkt. Under mina resor i provinsen var det av säkerhetsskäl nödvändigt för mig att ha goda förbindelser med den sammanslutningen. Jag fann snart att ledarna för den maffian hade en hederskod, som de strängt följde. Dagens maffia är huliganer som slåss för egen vinnings skull.

En talesman för kinesiska kommunistpartiet har förklarat att den främsta mänskliga rättigheten är rättigheten att äta sig mätt. Däri hade han helt visst rätt. Men mänskliga rättigheter omfattar så oändligt mycket mer, de omfattar alla aspekter av medborgarnas andliga och materiella liv. Ekonomiska framsteg är en sak. Att från grunden omvandla ett samhällssystem är en annan sak. De kinesiska böndernas utomordentlig hårda materiella villkor har åtminstone en tretusenårig historia och kan självfallet inte förändras över natt. Men yttrandefrihet finns inskriven i folkrepubliken Kinas författning (paragraf 35). Det enda som krävs för att förverkliga yttrandefrihet är att Kinas regering respekterar den författning som folkförsamlingen har antagit. När verklig yttrandefrihet har införts kommer övriga mänskliga rättigheter småningom att följa färg.

Den kinesiska regimens språkrör Huanqiu shibao (Globala Nyheter) har i en ledare av den 18 oktober förklarat att Kinas en miljard trehundra miljoner medborgare är utomordentligt vredgade över beslutet att tilldela Liu Xiaobo årets Fredspris. Om detta är att säga att få fastlandskineser, som en följd av bristen på yttrandefrihet, vet vem Liu Xiaobo är. De som har hört hans namn nämnas vet att han är en brottsling, som har förpassats till fängelse, och att han omhuldas av fientligt sinnade västerlänningar. Det räcker för att folk ska demonstrera på gator och torg och kräva förbud mot import av norska fiskprodukter. Då norsk litteratur är mindre väl känd i Kina väljer man att offentligt bränna den kinesiska översättningen av en japansk roman med titeln Norges skogar!! (Romanens kinesiska titel är en felöversättning av originalromanens titel, som har hämtats från Beatles-sången Norwegian Wood). Årets Nobelpristagare i litteratur skulle helt visst höja på ögonbrynen om han nåddes av uppgiften om denna enfaldiga manifestation av patriotism.

Ledaren i Globala Nyheter kräver att den norska Nobelkommittén ska be det kinesiska folket om ursäkt. Storebror har gjort sin stämma hörd! Vad den enfaldige ledarskribenten tydligen inte har fattat är att han/hon har dragit löje över den kinesiska regimen och makthavarna inom partiet.

Meningsyttringar som denna betraktas av makthavarna i Kina som otillbörlig inblandning i landets inre angelägenheter och kan därför inte förväntas ha någon annan effekt än att sagesmannen betraktas som persona non grata. Vad som inger mig en viss förhoppning om en förändring till det bättre är det öppna brev som Mao Zedongs forne sekreterare, den framstående ideologen Li Rui, och tjugo en gång högtstående partiveteraner nyligen har tillställt Kinas regering i vilket de med skärpa påpekar att yttrandefrihet infördes i England redan i slutet av 1600–talet samt att yttrandefriheten i den brittiska kolonin Hongkong, före dess införlivande med folkrepubliken Kina, var starkare befäst än i dagens Kina!

Göran Malmqvist

PS För övrigt anser jag att Norge borde förbjuda folkrepubliken Kina att importera norska fiskprodukter.

Questions and answers

Questions and answers: 
a translation into English of questions recently put to me by a young Chinese scholar engaged in writing a thesis on Mo Yan’s writings.
Q : Now that Mo Yan has been awarded the Nobel Prize in Literature I guess that no other Chinese writer will be awarded the Prize in the next few years? Which Chinese writers are in your opinion potential candidates for the prize?
A : The Nobel Prize in Literature is given to authors, not to nations! The only criterion for the award is literary excellence. It is therefore theoretically possible that two writers of the same nationality be awarded the Prize in consecutive years. But this has never happened and I very much doubt that it will ever happen. The rules of the Swedish Academy do not allow me to answer the second part of your question. It is important that you realize that the Nobel Prize is not awarded to the best writer in the world, but to a writer whom the majority of the eighteen members of the Academy consider a very good writer.

Q : You have previously stated that you consider Shen Congwen, Mo Yan, Li Rui and Cao Naiqian, whose works you have translated into Swedish, as “xiangtu” writers, describing life in rural areas only. Do you feel that works by these authors are free from ideological interference?
A : I don’t remember ever stating that I consider Shen Congwen, Mo Yan, Cao Naiqian and Lirui as “xiangtu” writers. What I have said is that both Shen Congwen and Mo Yan to me are “xiangbalao”, country bumpkins, and by that I mean that the two of them are totally unaffected by the value judgments of persons brought up and living in an urban milieu, distanced from Nature. But that does not make them xiangtu writers. I strongly feel that one mustn’t pidgeon-hole writers! Anyone who reads Shen Congwen’s stories depicting life in his native Fenghuang and compares them with stories such as Jing (Qietness) or Zai Kunming de shihou (The time spent in Kunming) which are both placed in different milieus will appreciate the tremendous difference between them, and yet they are written by the same master. And take Li Rui’s magnificent novel Jiuzhi (Släktgården) and compare it with his equally magnificent novels Wu feng zhi shu (Träden vill vila) or Wanli wu yun (Den molnfria rymden)! ------ I cannot imagine any writing, or any utterance for that matter, that is unaffected by the writer’s or speaker’s ideological background.

Q : It has been said that the Nobel Prize was awarded to Mo Yan since his novels meet the aesthetic criteria of Western literature.
A : I am afraid that I fail to grasp the meaning of “aesthetic criteria of Western literature”. If such a concept really existed the eighteen members of the Swedish Academy need not engage in long and sometimes rather tense discussions on the literary quality of works by writers nominated for the Nobel Prize. I very strongly feel that literary appreciation is, and must be, highly subjective. The statement “X is a very good writer” is totally meaningless. But the statement “I consider X a very good writer” is quite clear and unambiguous. Some objective demands can of course be expressed when you appreciate a piece of literature. The language mustn’t be faulty or sloppy (unless the writer intends it to appear so, for some reason); I am also sure that it would be possible to establish rules according to which you may determine whether the prosody of the piece pleases your ear or not.

Q : In what respect has Mo Yan’s writing enriched world literature?
A : Mo Yan is a born narrator. The ability to narrate, to my mind, is a craft and not an art. And that craft has been nourished and refined through a great many centuries of Chinese literature. Mo Yan is well acquainted with the works of China’s traditional story tellers. Some were even found among the elders of his own clan. When he realized that a Western master such as Faulkner also could indulge in telling such tales, he fully understood that a well told story may be part of true literature. To my mind, one of the achievements of Mo Yan is that he has made Gaomi county in the province of Shandong into a kingdom of his own, where he reigns supreme, in the same way as Faulkner controls his own creation Yoknapathawpa. As I see it, Mo Yan’s tales are products of his skill as a narrator (his achievements as a craftsman). What make his literary works into true literature are the empathy and the sincerity which are so clearly manifested in all his writings.

Q : The award of the Nobel Prize to Mo Yan created quite a stir in media. It seems that commentators were more interested in the man Mo Yan than in his writings. Could you comment on the reaction to Mo Yans work by the common reader?
A : When it was announced that the Nobel Prize had been awarded to Mo Yan, Swedish media (and German media) were quickly on the alert. Critics who had not read a single line of his works pointed out that he was a member of the Communist Party, Vice–Chairman of the Writers’ Union and that he had received the Mao Dun Prize, which to them meant that he was a running dog of the regime. Overseas Chinese critics were of course happy to follow lead. I find this highly regrettable. As I have no idea who the “common reader” might be I cannot answer that part of your question.

Q : In several previous interviews you have stressed the importance of translation. It has been said that the Prize to Mo Yan may be considered a Prize to Howard Goldblatt? Do you agree?
A : Someone has said that World Literature is Translation: without translation no world literature! The statement that Howard Goldblatt should be solely responsible for Mo Yan’s Nobel Prize is of course ridiculous. He has indeed drawn his straws to the stack, but so have the French translators who between them have managed to translate twenty of Mo Yan’s major works. All members of the Swedish Academy read English, German and French fluently and some also read Italian, Portuguese and Russian, and therefore have access to a great many different translations of works by candidates to the Nobel Prize.. ---- As a translator I am a purist and insist that a true translator has a double responsibility, toward the writer of the work he translates and toward his readers. A translator who is not prepared to accept this double responsibility should choose another profession. ----Whenever a literary work is read –properly read – a dialogue is established between the author of the work (even though he/she may have been dead a few thousand years!) and the reader. The task of the translator is to do his very best to establish a similar kind of dialogue between his translation and the reader.

Q : The web site of the Chinese Writers’ Union promotes work by contemporary writers, some of whom are awarded prizes such as the Lu Xun Prize or the Mao Dun Prize. To what extent are you influenced by these awards when you choose works to translate?
A : It was not until Mo Yan received the Mao Dun Prize in 2011 that I was made aware of the existence of that prize. I would never allow myself to be in the least influenced by that or any other prize given to an author.

Q : Literary circles in China are worried over the fact that Chinese literature is so marginalized in the Western world. Does this mean that Chinese literature has not as yet become part of World Literature?
A : I have often been asked the question when Chinese literature will reach the standard of World Literature。In my answer to that question I remind the interviewer that the 305 poems of the Shijing (The Book of Songs), composed in the first half of the second millennium before our era, perhaps is the oldest literary anthology in the world, and that it was written in a language that was the ancestor of Modern Chinese. At a time when the inhabitants of northern Europe had not as yet developed a language of their own, the author of the text Wenxin diaolong (The literature of the mind and the carving of dragons), of the 5th century A.D., discussed genre theory in a highly sophisticated way. At the time when the Tang dynasty capital Chang’an was Cosmopolis, probably the greatest and most highly developed city in the world, where poetry, music and drama flourished, the forebears of the members of the Swedish Academy lived in poor huts in the forest. At the time when no European had any notion of what an essay was, Xun Zi (3rd century B.C.) wrote his essays entitled Quan xue (The Encouragement of Learning”) and Zhengming (The Correction of Names). Before the word ”novel” was invented in any European language, Chinese writers had produced magnificent novels. 

Mo Yan’s poem to a literary friend in Chongqing

Professor Xu Jilin 許紀霖，Department of History, Huadong Normal University 華東師範大學歷史系, has in a public discussion with Professor Chen Taowen 陳韜文 of the Chinese University of Hong Kong on December 16, 2012 branded Mo Yan’s poem ”To a literary friend in Chongqing” as  a song of praise of the movement initiated by 薄熙來，the disgraced former Party Secretary of Chongqing, aiming at restoring the atmosphere of the Cultural Revolution. It should be obvious to a reader of average intelligence and a basic knowledge of Chinese that Mo Yan’s poem, which I give below, far from being a song of praise is a satirical poem, severely criticizing Bo Xilai and warning his friend from getting involved in the Chongqing movement.

《寄重慶文友》
唱紅打黑聲勢隆，
舉國翹首望重慶。
白蛛吐絲真網蟲，
黑馬窜稀假憤青。

為文蔑視左右黨，
當官珍惜前后名。
中流砥柱君子格，
丹崖如火照嘉陵。

“Sing red, hit black!”: a great show of strength,
the whole country cranes its neck and looks toward Chongqing.
Internet buffs are caught in their own web,
upstarts rush about, pretending to be outraged youths.

In your writing, always despise extreme politics, whether leftish or rightish,
those in official service should treasure their reputation both in this life and after death.
Stand firm like a cliff in the midstream current, like a true gentleman,
may your spirit flare like the red cliffs illuminating the Jialing river.

Commentary:
The first stanza clearly criticizes Bo Xilai and his movement:
line 1: “Sing red, hit black!” translates Bo Xilai’s slogan calling for the restoration of the spirit of the Cultural Revolution;
line 3: contains a reference to the frenzied activities on the internet supporting the movement;
line 4:  “upstarts” (dark horses) refer to former nobodies who gained prominence under the Bo Xilai regime, acting in the same way as the “outraged youths” (憤怒的青年) of the Cultural Revolution.

The second stanza clearly exhorts Mo Yan’s “literary friend” in Chongqing to stand fast and retain his integrity in troubled times. Line 4 contains an allusion to the following famous lines by文天祥: 人生自古誰無死，留取丹心照汗青。

Since time immemorial no man will escape death,
(what matters is that) one’s loyalty illuminates the annals of history.


Professor Xu Jilin’s totally wrong appreciation of Mo Yan’s poem has been quoted by a great many people appearing on the net. I am not in the least surprised that an uncouth man like Liao Yiwu has failed to understand Mo Yan’s poem. But I find it hard to understand how a professor in the department of history of an esteemed Chinese university can fail to do so. I do feel that both Professor Xu Jilin and his many followers owe Mo Yan a public apology.

Göran Malmqvist/ Ma Yueran


Dear friend,

I am very grateful indeed for your long and thoughtful reply to my mail and hasten to send you my comments.
Of course Mo Yan's poem is doggerel verse 打油詩 which does not confom to the metrical rules of classical Chinese poetry.
Mo Yan is indeed not the only Chinese writer deserving the Nobel Prize in literature. I can think of several others whom I am not free to mention. But the Nobel Prize is each year given to one writer, a writer whom the majority of members of the Swedish Academy hold in high regard. The Nobel Prize laureate is not a World Champion!
Literary quality is the one and only criterion underlying the decision of the Academy.
Mo Yan was elected Vice-Chairman of the Writers' Association in 2011, the year in which he received the Mao Dun Prize. He couldn't therefore in any way have influenced the decision of the Board of the Writers' Association to hold their 2010 meeting in Chongqing. He did not take part in the Chongqing meeting (he informs me that he has visited Chongqing twice, in 1993 and 2001; I trust that Mo Yan would not lie to me!).Your statement "Given the fact that ....the leaders of the Writers' Association, including Mo Yan, were given royal treatment in2010"..is based on rumour.
It is true that we do not know to whom Mo Yan addressed his poem. What we do know is that he addressed it to a 文友，"a literary friend or associate".
Let me now turn to my interpretation of the poem. I would like to state at the outset that I have translated far more difficult pieces in my long career as translator. From the two opening lines it is quite clear that the poem deals with the movement initiated by Bo Xilai, who may have created the slogan 唱紅打黑。It seems to me highly possible that a poem dealing with this controversial movement would express views either praising or condemning it.
 Let me leave the interpretation of the first stanza aside for the moment and concentrate on the second, and much easier stanza. 為文蔑視左右黨，當官珍惜前后名could not possibly refer to Bo Xilai. Mo Yan is addressing a 文友; the verb 蔑視can only be interpreted in the  imperative or optative sense: "When writing (when you write, one writes), you (one) must (should) despise (extremist) politics of left and right". These two lines make sense only if they are interpreted as advice to Mo Yan's 文友，but utterly fail to make sense if interpreted as a comment on Bo Xilai.
The exhortation expressed in the first line is logically followed up in the second line expressing the necessity of following the advice: "Officials must value their reputation in this life and after death!"
I rather believe that the wording of this line made Mo Yan think of Wen Tianxiang's line人生自古誰無死 and that this association made him phrase the last line in the poem as an allusion to Wen Tianxiang's famous lines. In the context I find Mo Yan's 丹崖 and Wen Tianxiang's 丹心metaphorically connected. Common to the two poems is also the use of the verb 照 and the identical rhyme category: 陵/青. But this point is of minor interest and does neither support nor contradict my interpretation. The two final lines of the poem are conventional reflections on the virtue of the Confucian 君子。I do feel, rather strongly, that my analysis of the second stanza proves it to be an exhortation to a friend to behave with caution in troubled times.
My contention is that the first stanza describes events that have created the troubled times. Bo Xilai's movement created a great stir in the whole country. That much is perfectly clear. The 3rd and the 4th line are more difficult.  I am convinced that 黑馬 and 憤青 refer to the upstarts (or opportunists) who benefitted from the movement, and behaved like the "angry youths" of the Cultural Revolution.
I do appreciate that I have no obligation to defend Mo Yan on any front (I should perhaps mention that I have met Mo Yan on a few occasions and that I am more closely acquainted with scores of other Chinese writers). But as a scholar and a translator I do feel that I have an obligation to defend a writer, whose works I greatly enjoy reading, from incompetent attacks by evil scoundrels such as Liao Yiwu and his buddies.
With my warm regards,
Göran