Mo Yan 12:KÄRE WILLIAM FAULKNER

莫言12: 福克納大叔，你好嗎？
I ett föredrag vid Stanforduniversitetet för några dagar sedan hävdade jag att när en författare läser en annan författares verk, då uppstår en dialog, som till och med kan ge upphov till en känsla av innerlig tillgivenhet. Om dialogen blir givande, kan samtalspartnern bli en livslång följeslagare, om inte, så vandrar författarna åt var sitt håll. Idag kommer jag att ge några konkreta exempel på några samtal jag har fört med författare från olika delar av världen, och de känslor av tillgivenhet som dessa samtal har gett upphovet till. I mina ögon är en god författare odödlig. Hans kropp kommer självfallet förr eller senare att förvandlas till mull eller aska, men hans ande kommer att leva kvar genom hans verk. Den tanken står förvisso inte i samklang med dagens slösaktiga konsumtionssamhälle, som kan erbjuda så mycket annat av långt större intresse än läsning, men jag håller ändå fast vid den för att trösta mig själv och uppmuntra mig att fortsätta min skapande verksamhet.
Jag började läsa böcker för några årtionden sedan, när jag vallade bufflar och får på grässlätterna i min hembygd. På den tiden var böcker väldigt sällsynta lyxartiklar i vår efterblivna avkrok i världen. Jag hade väl reda på i vilka familjer i det dussin byar som utgjorde den nordöstra regionen i häradet Gaomi som det fanns någon bok att läsa. För att skaffa mig rätt att läsa de böckerna erbjöd jag mig att arbeta för bokens ägare. I grannbyn bodde en stenhuggare som ägde ett illustrerat exemplar av Romansen om förläningar av gudaämbeten (Fengshen yanyi), ett verk som tycktes berätta Kinas historia för tretusen år sedan. Men i själva verket innehåller boken ett antal berättelser om övernaturliga varelser, som den om en man som hade fått båda ögonen utkratsade, men ur vars ögonhålor det växte fram två händer och på varje hand fanns ett öga, och de ögonen kunde se tre fot ner i marken. Där fanns en annan man som kunde få sitt huvud att lämna halsen och sväva fritt i rymden. Den mannens fiende förvandlade sig till en örn som fångade upp mannens huvud och satte tillbaks det på halsen, men bakochfram! Det fick till följd att när den mannen ville springa framåt, så sprang han faktiskt bakåt och när han ville springa bakåt, så sprang han faktiskt framåt. En bok som denna var självfallet oemotståndlig för en pojke som jag, som dagarna i ända levde i fantasins värld. För att få läsa den boken måste jag mala vetemjöl åt stenhuggaren. Om jag malde mjöl en hel förmiddag, fick jag läsa boken i två timmar, men bara intill kvarnen. Medan jag läste stod stenhuggarens vackra dotter bakom mig och tog tid. När tiden var ute tog hon boken och gick sin väg. Ville jag läsa mer, måste jag mala mer. På den tiden fanns det ju inga klockor i vår trakt och längden på de två timmarna berodde helt på stenhuggardotterns humör. Om hon var på gott humör gick tiden långsamt, men var hon på dåligt humör gick den väldigt fort. För att få flickan på gott humör pallade jag aprikoser i en grannträdgård, som jag bjöd henne på. För mig, som ständigt gick hungrig, att bjuda flickan på den stulna frukten, var som att förmå en katt att spotta ut en fisk, som den bar i munnen. Men att jag skänkte henne de stulna frukterna hade väl också något att göra med att hon var mycket vacker. Hur som helst fick jag i min ungdom betala ett högt pris för att få läsa de böcker som fanns i de tio och några byarna i min hemtrakt. Jag hade ett utomordentligt gott minne på den tiden, och jag läste så snabbt att det väckte stor förundran, men mindes ändå allt. Fast på den tiden var det inte tal om att föra ett samtal med författaren. Vad som gällde då var själva skrönan och den grep mig ofta till den grad att jag brast i gråt. Det hände också att jag blev djupt förälskad i en vacker hjältinna.
När jag hade läst det dussin böcker som fanns i byarna i min hemtrakt, läste jag ingenting mer på omkring tio år. Jag trodde att det dussinet böcker representerade all världens litteratur och att jag hade läst vad som fanns att läsa. På den tiden arbetade jag på landet och umgicks mer med oxar och får än med människor. De skrivtecken som jag lärt mig i skolan hade jag nästan glömt, men jag fantiserade ändå om att en dag bli författare och leva ett lyckligt liv. När jag var femton år gammal, hade stenhuggarens dotter utvecklats till en mycket vacker ung kvinna: hennes hårfläta nådde ända till ryggslutet och hennes vackra ögon var lätt beslöjade. Jag blev djupt förälskad i henne. Jag spenderade ofta mina surt förvärvade slantar på att köpa godis åt henne. Hennes familjs trädgårdsland låg intill vårt. I kvällningen gick vi ner till floden och hämtade vatten att vattna grönsakslanden med. När jag såg henne vandra nerför flodvallen med vattenhinkarna på en bärstång över axeln och hårflätan dinglande på ryggen överväldigades jag av känslor. Jag tyckte att hon var världens vackraste flicka. Jag gick bakom henne och trampade med mina nakna fötter i de spår som hennes fötter hade lämnat i sanden: jag kände det som om en elektrisk ström löpte från mina fotsulor och ända upp till hjärnan och var i den stunden fullständigt lycklig. En kväll tog jag mod till mig och berättade för henne att jag älskade henne och hoppades att hon ville bli min hustru. Hon blev först helt förörad och brast sedan ut i ett gapskratt och sa: ”Du är precis som paddan som hungrade efter svankött!” Min självkänsla fick sig en rejäl knäck, men jag gav inte upp utan bad en äldre kvinnlig släkting att söka upp hennes familj och be om hennes hand för min räkning. Flickan lät hälsa mig och säga att hon var villig att gifta sig med mig om jag kunde skriva en lika bra bok som Romansen om förläningar av gudaämbeten. Jag begav mig hem till henne för att delge henne mina djärva framtidsplaner, men hon vägrade att komma ut och träffa mig. Familjens ilskna hund jagade bort mig. När jag för några dagar sedan höll ett föredrag i Princeton nämnde jag att jag började skriva för att jag ville äta piroger tre gånger om dagen. Men förutom pirogerna hade jag stenhuggarrens vackra dotter i tankarna. Hittills har jag inte förmått skriva ett verk som Romansen om förläningar av gudaämbeten och stenhuggarens dotter har gift sig med en son till bysmeden och har satt tre barn till världen.
Det var när jag studerade litteratur på universitetet som jag började läsa böcker i stor skala. På den tiden hade jag redan skrivit flera dåliga romaner. Första gången jag steg in i universitetsbiblioteket blev jag väldigt förvånad. Jag hade aldrig kunnat drömma om att det fanns så många författare häri världen som skrev så många böcker. Men vid det laget hade jag redan passerat den ålder då man slukar böcker. Jag fann snart att jag inte hade tålamod att läsa en bok från början till slutet. Jag tyckte att skrönorna i böckerna aldrig gick upp mot min egen förmåga att fantisera. När jag hade läst något tiotal sidor i en bok blev jag klar över vart författaren ville komma. Jag erkänner villigt att många av författarna till böckerna jag läste var mycket framstående, men stilistiskt sätt hade jag inte mycket gemensamt med dem och de kunde inte lära mig något. Att läsa deras böcker var som att föra ett hövligt samtal med en främmande människa. Så kände jag det ända tills jag började läsa Faulkner.
Jag minns tydligt att det var en snöig eftermiddag i december 1984 som jag av en studiekamrat fick låna Faulkners The Sound and the Fury. Jag studerade noga porträttet på omslaget: en äldre herre, klädd i kostym med slips om halsen och en pipa i munnen och blev ganska besviken. Jag började sedan läsa ett långt företal av en av Kinas förnämsta översättare. Ju mer jag läste desto mer gillade jag vad jag läste. Jag hade full förståelse för den amerikanske gamlingens många gånger olämpliga uppträdande och började känna en stark tillgivenhet för honom. Jag blev helt tagen av hans påstående att han aldrig på allvar hade ägnat sig åt att läsa böcker, att han gillade att skrävla och prata strunt, att han gillade att ljuga och att han, som aldrig hade satt sin fot på ett slagfält, utan att skämmas påstod att han hade tjänat som stridspilot under kriget och att han hade ett granatsplitter i skallen och att det var det som gjorde att hans stil var både tradig och obegriplig. När han hämtade sitt Nobelpris blev han så berusad att han slängde medaljen i soptunnan. Och när president Kennedy inbjöd honom till en bankett i Vita Huset hade han inte lust att bege sig dit bara för att äta ett mål mat. Han kände sig aldrig som författare, utan som bonde. Allra mest gripen blev jag av hans skapelse Yoknapatawpha. Jag tyckte att Faulkner var som en av de gamla bönderna i min hemtrakt, som utan många ord lärde mig hur jag skulle trä grimman över huvudet på ett föl. Jag började läsa hans roman. Många människor anser att hans böcker är svårbegripliga, men jag ingen som helst svårighet att förstå dem. Jag tycker att hans böcker berör mig i lika hög grad som de märkliga skrönor som gamlingarna i min hembygd drar. Jag bryr mig inte om innehållet i hans berättelser, för min egen förmåga att fabulera ihop en skröna är lika god som hans. Vad jag gillar är hans språk och hans sätt att berätta. Han berättar liksom för sig själv, som om det inte fanns några lyssnare, precis som också jag gjorde förr i världen, när jag vallade oxar på grässlätterna därhemma och drog mina skrönor för oxarna och fåglarna i skyn. På den tiden skrev jag romaner efter den mall som nyttjades i skolans läroböcker och det sättet att skriva är särskilt plågsamt. Eftersom jag inte hittade något att skriva om, följde jag den mallen. När jag började läsa Faulkner var det som att vakna upp ur en dröm. Tänk att man kunde skriva romaner så där lite hur som helst! Tänk att futtiga små händelser på landsbygden kunde skrivas ihop till mäktiga romaner! Faulkners Yoknapatawpha County fick mig att fatta att en författare inte bara förmår skapa uppdiktade människor och uppdiktade händelser, utan också skapa en uppdiktad geografi. När jag hade fattat det slängde jag hans bok i ett hörn, grep min penna och skrev mina egna romaner. Inspirerad av Faulkners Yoknapatawpha skrev jag min hembygd ”Den nordöstra regionen i Gaomi härad” på ett manusark. Hans Yoknapatawpha County är helt och håller uppdiktat, men den nordöstra regionen i Gaomi härad existerar i verkligheten. Jag bestämde mig då för att skriva om denna min hembygd, inte stort större än ett frimärke. Det var som att öppna en minnenas dammport: min barndom väcktes till liv igen! Jag kom att tänka på hur jag låg på rygg i gräset och talade med oxarna, med molnen, med träden och med fåglarna, och därefter skrev jag ner vad jag hade sagt i en roman. Från den stunden behövde jag aldrig oroa mig för att inte ha något att skriva om, utan i stället för hur jag skulle kunna hinna med att skriva ner allt. Det händer ofta, när jag håller på att skriva en roman, att många nya tankar tränger sig på och jagar mig, gläfsande som en hund.
Längre fram, när Pekings universitet hade anordnat en internationell konferens om Faulkners författarskap, lärde jag känna en professor vid ett amerikanskt universitet, inte långt ifrån Faulkners hembygd. Han och universitetets rektor inbjöd mig att besöka deras universitet. Besöket blev aldrig av, men professorn sände mig en bok med fotografier av Faulkner, många av dem väldigt fina. På ett av dessa står Faulkner utanför ett stall, klädd i trasiga kläder och med trasiga skor på fötterna. Det fotografiet sände mig med ens tillbaka till den nordöstra regionen i Gaomi härad: Faulkner påminde mig om min farfar och min far och åtskilliga andra gamlingar i min hembygd. I det ögonblicket utplånades min bild av Faulkner som en framstående författare och jag kände att han stod mig mycket nära. Trots åldersskillnaden kunde vi tala med varandra om vad som helst, om väder och vind, om skörden, och om kreaturen. Vi kunde ta en rök tillsammans och tömma en bägare tillsammans och jag kunde höra hur han förbannade amerikanska kritiker och hur han drev med Hemingway. Han lät mig också med fingrarna känna såret i hans skalle, och påstod att det i själva verket var en zebra som hade bitit honom, fast han brukade inbilla dumma människor att han hade träffats av en granat från ett tyskt stridsflygplan. Han gapskrattade när han sa det och såg ut som en ung pojke som hade hittat på hyss. Han förklarade för mig att en författare måste vara djärv och kunna ljuga utan att skämmas. Det gällde inte bara att dikta ihop romaner, man kunde också dikta ihop sin egen historia. Han förmanade mig också och sa att en författare borde undvika stökiga städer och i stället slå sig ner i sin hembygd, precis som ett träd som måste rotas i jorden. Jag skulle bra gärna vilja följa hans råd, men i min hembygd strejkar elektriciteten ofta och vattnet är både beskt och bittert. Dessutom är där kallt på vintern utan centralvärme. Då jag har svårt att acceptera sådana umbäranden har jag ännu inte återvänt till min hembygd.
Jag måste erkänna att jag den dag som idag är inte har läst färdigt Faulkners The Sound and the Fury, men boken med fotografier som den amerikanske professorn skänkte mig ligger på mitt skrivbord. Närhelst min tillförsikt sviker, brukar jag prata lite med Faulkner. Jag erkänner att han är min lärare, men en gång blev jag lite stöddig och sa: ”Hej, gamling, i vissa avseenden slår jag faktiskt dig.” Han ler ett sarkastiskt leende och säger; ”Berätta i vilka avseenden du slår mig!” ”Ditt Yoknapatawpha är bara ett county”, säger jag, ”men på mindre än tio år har jag förvandlat den nordöstra regionen i Gaomi härad till en modern stad. I min roman Fylliga bröst och breda höfter har jag låtit bygga mängder av höghus i den nordöstra regionen i Gaomi härad och också skapat flera nöjesetablissemang. Dessutom är jag mycket djärvare än du, som bara skriver om sådant som händer i din hemtrakt, men jag vågar flytta vad som händer i olika delar av världen till den nordöstra regionen i Gaomi härad och låtsas att de inträffade där. Det fanns inga berg i den nordöstra regionen i Gaomi härad, men jag har flyttat dit ett. Där fanns heller ingen öken, men det har jag sett till att det nu finns. Inte heller fanns där något träsk, men det har jag dragit dit ett. Där finns också urskogar, sjöar, lejon och tigrar … och allt har jag skapat. Under senare år har många utländska studenter och översättare rest till den nordöstra regionen i Gaomi härad för att bese de miljöer som jag skildrar i mina romaner, men när de väl kommer dit blir de väldigt besvikna, eftersom det enda de finner där är en öde slätt och på den öde slätten några oansenliga byar.” Faulkner avbryter mig och säger lite spydigt: ”Yngre rövare är alltid djärvare än sina föregångare!”
Min hembygd är ett litterärt kungarike, som jag har grundat och där är jag kung. När jag skriver mina skrönor om den nordöstra regionen i Gaomi härad njuter jag tillfullo av maktens sötma. I det kungadömet kan jag flytta berg och fylla igen sjöar; jag befaller över vinden och regnet; den jag önskar se död, den dör och den jag vill ge livet åt, den lever. Det finns självfallet några djärva rövare som sätter sig upp mot mig, och då måste jag underkasta mig. Sedan mina romaner om den nordöstra regionen i Gaomi härad släpptes ur korgen, har vissa personer i min hemtrakt protesterat och kallat mig förrädare mot min egen hembygd. Därför måste jag gång efter annan skriftligen förklara för dem att den nordöstra regionen i Gaomi härad är en litterär företeelse och inte en geografisk företeelse, att den är en öppen och föränderlig företeelse och inte en sluten och oföränderlig företeelse. Den nordöstra regionen i Gaomi härad är en litterär fantasi, skapad på grundvalen av barndomens upplevelser. Min strävan är att utforma den till ett Kina i miniatyr, min strävan är att få det lidande och den lycka som ryms i min hembygd att framstå som en projektion av hela mänsklighetens lidande och lycka. Min strävan är att mina berättelser om den nordöstra regionen i Gaomi härad skall gripa läsare världen över. Det kommer alltid att vara målet för min strävan.
Nu när jag äntligen har hamnat i min mästare Faulkners hemland hoppas jag kunna stöta på honom på en stökig gata. Jag kommer att känna igen honom på hans trasiga kläder och hans stora pipa; jag känner väl igen doften av hästspillning och tobak, som strömmar från hans kropp, och den lite svajiga gång, som kännetecknar en rumlare. Får jag syn på hans rygg kommer jag att hojta: ”Hej, William Faulkner, här kommer jag!”