Ingela Strandberg framstår för mig som en sentida romantiker. I de dikter som här presenteras delger Ingela Strandberg läsarna iakttagelser, förnimmelser, drömmar och minnen av de mest skilda slag. Hon möter i drömmen Sam Shepard, byter tankar om människans villkor med Thoreau, vill dricka sig full med van Goghs väninna Sien och beundrar Viktoria Benediktsons långa kjolar och höga kragar; hon hör Tom Waits sjunga ur fönstret ute på kärret; hon minns barndomens rädsla för det mörka huset, som fortfarande spökar i vuxna mardrömmar; hör gruset rassla på gårdsplanen under de levandes, och de dödas, steg; lär sig att tala regnets och lönnens språk; hon minns bäcken som sprang nerför landskapet med en genomskinlighet i fickan; syr sig en klänning av mörkret; hon ser hur en flock bensinmackar betar av gryningsljuset, hopfösta av timotejfält; hör hundskallen måla ljud; hör vattenvirveln gläfsa i strömmen; hör fruktträden sjunga mot mörkret; hon ser de vittberesta sädesfälten landa efter sin långa resa; ser hur oljefatet vid den uttorkade bäcken slutar läcka i kabbelekornas smöriga kollektiv; ser hur mossvattnet fyller traktorspåren med sitt svarta vin; ser tornseglarna vakta i den tatuerades trädgård; hör nätternas skrik av syren; minns barndomens trollkarl som kunde få tiden att stanna; ser planeterna samlas i mjölksilen på trädgårdsbordet; lyssnar till språket som om natten talas av smederna när rymdens hästar skos för gryning; ser hingsten förvandlas till Chagalls blåa häst, som hamnar i Einsteins stall; noterar att Stjärnhunden Sirius och den jordbundna gårdvaren som lyssnar till namnet Stella nosar i samma spår och att Sirius slocknar när Stella dör.
Ingela Strandbergs bildspråk, som är utomordentligt rikt på nyanser, präglas i hög utsträckning av surrealistiska drag. Dikten ”Jag känner en vacker glasblåsare” innehåller följande underbara strof:
Jag känner en vacker glasblåsare.
Han blåser för att överleva.
När hans hustru om kvällen
vyssjar barnet till sömns
liknar hon en omkullslagen
flaska övergiven
i långt strandgräs
där bara vinden spelar
i henne med sin dova
ton från havet.
När jag först läste de raderna leddes min tanke omedelbart till verk av Halmstadgruppens konstnärer. Erik Lindegrens Kosmisk moder, i Sviter, visar hur en kongenial mästare kan omvandla bild till ord. Om bild kan bli till ord, då bör också ord kunna bli till bild. Jag vet inte om Ingela Strandberg, när hon skrev den dikten, hade verk av Halmstadgruppens konstnärer i tankarna. Hon måste ha känt till gruppen, vars medlemmar ju verkade inte långt från dalen i Grimeton, där hon föddes och där hon har levt större delen av sitt liv. Själv är jag övertygad om att Sven Jonson eller kanske Erik Olson hade kunnat omvandla de raderna till ett gripande konstverk.
Det förhållandet att Ingela Strandberg väljer att inte alltid synliggöra detaljerna i den inre verklighet som hon skildrar kan stundom få hennes poesi att framstå som svår. Gränsen mellan vad som kan förstås och vad som inte kan förstås är glidande; olika läsare kan ha olika uppfattningar om vad som är förståeligt. Jag har funnit att vad som först kan synas svårförståeligt ofta klarnar efter upprepade omläsningar. Men den läsare som ovillkorligen kräver att den poetiska texten ska avslöja allt den rymmer riskerar att gå miste om något högst väsentligt: den intuitiva upplevelsen av något som ligger förborgat i vad som inte kan omedelbart förstås.
För Ingela Strandberg kan en upplevd verklighet framstå som lika overklig som en tatuerad knarkare, stående oåtkomlig i sin trädgård, lik universums herre, omgärdad av zodiaken:
Verkligheten står i sin trädgård.
En blek man, en bekant till mig,
tatuerad, onåbar av vitt pulver och sömnlöshet.
Han bär hela zodiaken runt sin midja.
Pendeln ger vida utslag i Ingela Strandbergs diktning. Känslan av utanförskap kan slå över i trängtan efter gemenskap, känslan av utsatthet i trängtan efter tröst, skuldmedvetande i trängtan efter försoning, den djupaste misströstan i ett trots som gränsar till ursinne, romantisk dödslängtan i sprittande livslust.
Starkast markerar pendeln motsättningen mellan bundenheten till hembygden och en ungdomlig längtan efter det stora äventyret. Den följande sviten har titeln ”Ode till väg 153”.
Som jag längtar
att likt ett våldsamt skyfall
få rinna längs din asfaltshud, bort, bort,
få följa dina kurvor
förbi skogarna, få ligga
dallrande i timmerbilarnas
kåddoftande möten, få sugas in
i dina vita streck och uppgå i färdandet.
Du hör långtradarnas sång
om morronen, bromssuckarnas
utdragna rop i frostluften.
Du ser ostfrallan och kaffet
på motellet, där en nyskild kvinna
med stora bröst klirrar med porslinet
och där semlorna svettas under glas
i sina svettiga gräddblusar.
Som jag längtar
till värmen där
till morronkaffet
och skratten,
till svordomarna och resan vidare!
Som jag längtar
till truckdrivarnas händer,
en kyss, en enda, mellan
vehiklarnas tystnad, där granskogen
ännu andas i lasten, där de tämjda
bilarna från Södertälje ännu drömmer
om sina ofödda farter!
O, väg 153, en natt ska jag
gå ut och lyfta upp dig ur
landskapet och rista dig
som en trasmatta i glädje
över dina sträckors möjligheter!
Samlingen innehåller övervägande långa sviter indelade i många strofer. Insprängda i dessa sviter finner vi stundom korta strofer, kännetecknade av stark poetisk lyskraft, som för tanken till Tranströmers haikudikter:
Darrande syr eken
sina hålsömsblad
med dörren på glänt
mot vintern.
Själv finner jag den följande kortstrofen nästan outhärdligt gripande:
Ett fröhus spricker
och ett barn
som ingen önskat
går från rum till rum
i alldeles för stora skor.
Andra kortstrofer kännetecknas av ett jordnära och drastiskt bildspråk:
Där vägen slutar
dör ett ödehus
med inälvorna
fyllda av råttor.
I Ingela Strandbergs diktning förenas det helt nära med det oändligt fjärran. Det är få moderna svenska skalder förunnat att liksom hon förmå länka den jordiska verkligheten till universums under. Lik en schaman frambesvärjer skalden deltagande och medagerande från de kosmiska krafternas sida. I många romantiska diktares verk ger skiftningar i naturen upphovet till skiftande sinnesstämningar. I flera av Ingela Strandbergs dikter tycks skiftningar i landskapet frammanas av skaldens förnimmelser och aningar.
Scott Minar, amerikansk litteraturforskare och poet, har skrivit en utomordentligt inkännande essä om hennes egenart som poet att tjäna som Efterskrift till denna volym. Tack vare hans trägna insatser har hennes diktning under senare år till min stora glädje introducerats för amerikanska lyrikälskare.
Göran Malmqvist
