PINDAROS DIKTAR ETT ODE (Pingdaer zuo song),Yang Mu

平達耳作誦   (2000)

Att uppskatta hans ridkonst är som att stint stirra på

en strömvirvel som i en strid flod ett kort ögonblick

skapar en fulländad form vars utsökta detaljer i nästa blink

vidgas tills de uppgår i intet

Det nyfödda barnet lindades in i flera lager av bomullsgräs

som gömdes i en rabatt av gyllengula penséer

Hans vittfarne far var egentligen en gudom, som förr i tiden

brukade vandra i dessa trakter

Hans namn anförtrodde modern tidigt åt ett par

vänliga ormar som nogsamt lade det på minnet

Dessa gråögda boaormar

tog sig an gossen till han kunde gå och springa ikapp med vinden

på slätten täckt av violer

Vad som hände med henne är inte bekant

förmodligen gick hon förlorad bland de poetiska finesserna och rimmen

I samma ögonblick som odet fulländades återvände det

till intet, liksom en vacker strömvivel förintas

i den strida floden

  (Den gröne riddaren. Dikter av Yang Mu, page 451)

Yang Mu

               

     
Yang Mu is not only one of the greatest living poets and essayists in the Chinese language, but also an eminent scholar in Classical Chinese poetics and in various fields of research related to Classical Western literature. To him, there are no short cuts to true scholarship: he taught himself Old English in order to appreciate the epic poem Beowulf, Middle English in order to study works by Geoffrey Chaucer and his contemporaries, Classical Greek in order to acquaint himself with the works of Homer and Pindaros, and German in order to translate the first part of Ernst Robert Curtius’ monumental work Europäische Literatur und Lateinisches Mittelalter into Chinese. Masterpieces in both Chinese and Western literature have to some extent served as sources of inspiration for Yang Mu’s own poetry. 

As a young man, Yang Mu wrote a series of fifteen essays under the title Letters to Keats. In this “correspondence” with the British poet, which mostly deals with the meaning of life and the condition of man, Yang Mu discusses themes such as Nature, Beauty, Love and Loneliness and the aesthetic and philosophical conceptions that characterize Romanticism. The final verses of Keats’ “Ode on a Grecian Urn”─Beauty is Truth, truth beauty, that is all/Ye know on earth, and all ye need to know─may serve as motto for Yang Mu’s literary and scholarly works.

As an academic teacher, Yang Mu has endeavored to impress on his students the importance of investigating common denominators in Chinese and Western literary traditions. He is a stern master and stresses that poetry is a calling and that few are called. Lifelong devotion and hard work are required of anyone who answers the call. But the creation of genuine poetry also requires that insights and knowledge are paired with personal integrity and a high moral standing.

In several of Yang Mu’s poems, the elusive concepts of Time and Memory play important roles. Just before writing these lines I finished reading a draft translation into English of Yang Mu’s collection of essays entitled Memories of Mount Qilai, a key work in which the author recounts his formative years in his native Hualien. In this work, memory and identity are indelibly linked; subtle observations of inner states of mind and the outer world are captured in neo-classicist, poetically charged prose. A classic of autobiographical writing from Taiwan.

Just as I had finished writing these lines, the postman brought me Yang Mu’s 14^th collection of poetry, containing poems from 1956 to 2013.

Poems by Yang Mu from the collection Changdoan gexing, Taipei: Hongfan shudian, 2013, translated into English by Göran Malmqvist

FLOWING RHYTHM (“Tiedang”跌宕)

The evening sun recklessly hits the snowline, in the empty forest

a flock of crows beat their frozen wings and fly, stirring up confusion,

into the lost landscape; their dreary flitting to and fro

causes the light to be dismembered

like memories on a nightmare’s thin coating

showing themselves as fleeting images of uncertain forms; suppose

I were able to master my own self and know all that I know

the entire set−up would suddenly be transformed, I would turn to fix my eyes

on parts as yet unknown, and allow my senses

to stock up contrarieties in time and space, or abandon them in a sense of frustration,

unresistingly follow the rapid current

and with flowing rhythm enter into the floodtide of the sea.

AS YET UNATTAINED (“Wei ji”未及)

Waking up with a start: if there are old matters as yet unattained

in a remote region somehow

never properly investigated and now disappearing without trace, one after another…

Half are empty thoughts in this barely awake state,

the rest form hordes and surge forward, their backs against

the gigantic darkness, tearing it apart,

just as fireflies disintegrate in early autumn

to gather again around the pools or 

at the farthest side of an embankment where undercurrents are born.

Saffrons and the tastes of tropical fruits in brilliant profusion,

autumn ripeness so swelled that all senses tremble

─ judging from my oblivious spirit, one way or another ─

it’s only that this time waking up with a start makes me hesitate: stay put

or pursue the remains as yet unattained at the very moment it has been foretold?

Stopping short, I turn and see myself, exhausted, confined

to suspended speed and inert metre

and raise my hand to assign the sluggish light to a place out of reach

just as the autumn fireflies twinkle faintly in the distance.

ON MEETING (“You hui er zuo”有會而作)

I wonder, that which left so quietly last night and was lost in the incomplete

parabel, if it were able to manage the twists and turns of the road

and return, I might not be able to recognize it –

Just as two stray stars, having by chance encountered each other

on the slanting plane of the universe, without finding time to light up,

turned pale with anxiety and decided to rush to

an even more distant as yet unknown – but perhaps

they might appear on the scene at this very moment, bearing witness

that they had agreed to meet but failed to keep that promise.

LECTURES (“Jiangxue”講學) 

Yes, it does seem that I have climbed innumerable levels of clouds

to land from a strange world and yet fearlessly walk along

the path of moist red tiles, seeking, to confirm

that on the road ahead a small two-storied library will float up

before my eyes in the moonlight; when the rain is over

the evening breeze will fan us where we sit cross-legged to listen to lectures

by the water’s edge, fanning away all our concerns and worries, cinnabar and

ferules and the discipline that might otherwise be forgotten

and the customs we have been forced to obey ─ under the old pine tree a volume

thread-bound in a yellow case that will never fade, its fragrance never evaporate.

(Den fjärde dikten är en lätt reviderad version av en dikt som tidigare har publicerats på min blogg. Anledningen till revisionen är att jag velat undanröja det störande rimmet ferules/rules som förekom i slutet av den förra versionen.)

”Havsnymfen” （水妖）en dikt av den taiwanesiske skalden Yang Mu

Yang Mu, född 1940, taiwanesisk poet, essäist och litteraturforskare, debuterade som poet medan han ännu gick i gymnasiet och har sedan dess publicerat femton diktsamlingar (den senaste 2013) och nästan lika många essäsamlingar. Som forskare har han huvudsakligen behandlat Kinas äldsta poesi samt de engelskspråkiga romantikerna. I högre grad än någon annan kinesiskspråkig skald har Yang Mu trängt in i västerlandets poetiska traditioner. För Yang Mu ges det inga genvägar till den sanna litteraturen: han lärde sig fornengelska för att kunna översätta Beowulf, klassisk grekiska för att kunna läsa Pindaros och Homeros, tyska för att kunna läsa Goethe och Rilke på originalspråket (och för att kunna översätta Ernst Robert Curtius’ Europäische Literatur und Lateinisches Mittelalter till kinesiska).

Till Yang Mus främsta västerländska läromästare hör John Keats, William Butler Yeats, Rainer Maria Rilke och T.S. Eliot. Rilkes Duinoelegier framstår för Yang Mu som ”det skönaste som den västerländska kulturen har frambragt”.

Åtskilliga av Taiwans främsta poeter har suttit vid Yang Mus fötter. Arbetet Fullbordandet av ett poem: Brev till unga poeter (1989) innehåller arton brev, som han skrev som svar på frågor ställda av hans elever. I denna Ars Poetica försöker han inpränta i sina lärjungar vikten av att finna gemensamma nämnare i Kinas och västerlandets litterära traditioner. Han betonar att poeten avkrävs ett livslångt, träget och hängivet arbete, samt att insikter och kunnande måste paras med personlig integritet och en moralisk hållning.

De svårgripbara begreppen tiden och minnet spelar en viktig roll i Yang Mus poesi. Det förefaller mig rimligt att anta att han i dikten ”Havsnymfen” har påverkats av T.S. Eliots tidsuppfattning, sådan den kommer till uttryck i exempelvis ”Burnt Norton” (”Tid som är och tid som var / är båda kanske del av tid som kommer / och tid som kommer ryms i tid som var.”). 

Yang Mu växte upp i staden Hua-lien, belägen vid Taiwans östkust, och har under åtskilliga årtionden tjänat som professor vid University of Washington i Seattle, vid USA:s västkust. Havet, och havsvattnets rörelser, tidvattnet och den snabba strömvirveln har höga symbolvärden i Yang Mus diktning. Ebb och flod avlöser varandra och mäter obönhörligt tidens flykt. Men havsnymfen kan i sin strävan efter precision och trängtan till det fullkomliga, där det sanna och det sköna möts, vända ryggen åt tiden. Hon är sin egen dotter.

* * *

”Om det är så att det förflutna ovillkorligen alstrar det närvarande:

tidvattnet nästan ljudlöst, ebb och flod avlöser

varandra. Jag ser dansösen i det kritiska momentet av en piruett

som skall föra framtiden tillbaka till nuet. Hon böjer sig ner och

betraktar de bländande femfärgade stenarna

I en förutsägelses gestalt böjs fingrarna i hennes svävande högra hand

i rät vinkel och förlängs i det oändliga. Ah, havsnymf

när de vita vågorna drar sig tillbaka ser jag hur

den fina sanden, slipad av mångskiktade ljusstrålar rutschar tillbaka

med ett strävt ljud, på samma sätt som våra eländiga liv

ständigt slår till reträtt. Posen i ditt höga hopp

låter mig höra sången som du har anammat som din

känslosam men inte sentimental

Ah, havsnymf, jag anar att ett väldigt nät

en gång likt en dödsbringande vind och rök

omslöt dig i stormens öga

Stillhet

Och jag tror att den rörelsen som gränsar till förintelse

är en dialog mellan jaget och kroppen

Tiden är ojämförligt ömsint

den medger skönhet i jämvikten och i formeln för sökandet efter jämvikt

såsom krokusen upprepade gånger öppnar sin kalk

och tålmodigt härdar ut tills daggen faller, och molnen i skyn

ordnar sina ballerinakjolar. Såren tillkommer 

som en själens prövning−

kretslopp, nedbrytning, återfödsel med hjälp av placentan

Ah, havsnymf, på den ändlösa snäckformade ljudvågen

i centrum av den strålande mångdubbla stjärnkartan upptäcker jag

många luftandar, ridande på tigervalar som har återvänt

till livet, långt i fjärran sjungande sånger från förr och nu

På havets yta flyter kritperioden och jura

avskalade av tiden. Du vänder ryggen åt allt detta; tidvattnet

väller in och drar sig tillbaka; du lyssnar spänt, din haka som tidigare

i jämnhöjd med vattnet; krokusen slår ut i tid, rynkorna i

ögonvrårna lämnas åter till rymden; såren läks

Du är din egen dotter.”

Ur Den gröne riddaren. Dikter av Yang Mu, Bokförlaget Tranan 2011, sidorna 439-441.

Yang Mu, Lectures講學

Yes, it does seem that I have climbed innumerable levels of clouds

to land from a strange world and yet fearlessly walk along

the path of moist red tiles, seeking, to confirm

that on the road ahead a small two-storied library will float up

before my eyes in the moonlight; when the rain is over

the evening breeze will fan us where we sit cross-legged to listen to lectures

by the water’s edge, fanning away all our concerns and worries, cinnabar and

ferules and the discipline that might otherwise be forgotten

and the rules we have been forced to obey ─ under the old pine tree a volume

thread-bound in a yellow case that will never fade, its fragrance never evaporate.

FRAMFÖR TANKBATALJONEN

En dikt av Yang Mu（在一隊坦克車前）

Du står där stilla, säger någon
framför tankbataljonen. och blockerar dess väg
larvfötterna rasslar krampaktigt. Låt också mig säga:
himmel och jord håller andan, hela världen ser dig

Låt mig berätta. På hemväg i bilen
hör jag hallåmannen i rasande fart rapportera
nyheterna från Peking: en man i vit skjorta
havets brus dränker nyheterna

Över ett torg som har bevittnat otaliga strider och
dödar strålar ett starkt ljussken från forna tider
förfädernas blickar faller på pansar och
vimplar, och ditt prydliga svarta hår

Luften fylls av sår som orsakats av pilar
fylls av kulhål, från det förflutna och nuet
människor flyr hit och dit, stönar, vrålar
en historiebok slås igen och gulnar

Sönderbrutna vapen begravs för alltid i jorden, ära och skam
hamnar på skilda håll; under strålkastarljus rycker kolonnerna fram
i täta formationer; på gudars och demoners befallning
hejdas framryckningen plötsligt, för din skull

Motorerna är frikopplade
men kullagren och dieseloljan stöter samman; i den finsandiga
vinden höjs ett blodtörstigt vrål:
den ståtliga kolossen kastar sin skugga åt vänster

Du står där stilla, säger hallåmannen
östra staden är lugn, men i västra staden
kan man höra ljudet av spridda explosioner
en tungt beväpnad kolonn råkar i panik

Likt en vattendroppe, glänsande och kall
som plötsligt hejdar en kolonn myror på marsch
är du förfädernas tårar, som droppar i den brännheta elden
och spärrar fiendens framryckning

Din unga panna strålar av ljus
mitt för kanonrörets eldlinje
larvfötterna vrålar när de ändrar riktning, du
tar ett steg framåt och börjar tala

I fjärran tystnar kråkorna på stadsmurarna
gräs och mossa vissnar och faller ner från pagodens topp
en klocka slår långsamma slag bort mot bergen; havets vågor
väller fast och kärleksfullt fram mot mångfärgade öar utanför kusten

Kring avlägsna trakters vattendrag vajar vassen
dagbrott sover djupt och drömmer under urskogen
nyfödda fölungar, som galopperar över stäppen
höjer huvudet och lyssnar spänt

Resenärer i främmande trakter avbryter sin resa och spanar
vinden och molnen jäktar; över det vida havet
vet den röda solen i sin förtvivlan inte vart den skall rulla
toner från en bambuflöjt kommer svävande, svävande

Vattenspridarna i fjärran fruktträdgårdar vägrar att vattna
omogna körsbär magrar alltmer i dimman
arbetare sitter stilla och läser tidningen: det sägs att i Kina
vägrar en man i vit skjorta och med svart hår att vika

I fjärran har kugghjul och kuggremmar börjat strejka
sirener har förstummats, fordon har bromsats in
och parkerats vid sidan av motorvägarna; radiomottagare justeras
en kines skall hålla tal

På hemvägen i bilen hörde jag havets
brus och rasslandet av larvfötter
du står där stilla framför en tankbataljon, säger någon
hejdande dess framryckning

Himmel och jord håller andan, hela världen ser dig
Låt mig säga det: du står där, glänsande och kall
mitt i den brännande elden, i elden
förfädernas outhärdliga tårar

（ur " Den Gröne Riddaren".dikter av Yang Mu, Tranan,  2011 ）

KÄRLEKSDIKTER

NÅGRA KÄRLEKSDIKTER FRÅN TAIWAN

LO FU 洛夫(1928-)

Att läsa ett brev vid midnatt半夜讀信

Midnattens lampa
är en liten flod
som ännu inte har klätt på sig.

Ditt brev liknar en hitsummen fisk
jag läser vattnets värme
läser de rörande fjällen på din panna
läser floden som läste jag en spegel
läser ditt leende i spegeln
som läste jag havets skum

YA XIAN 瘂弦(1932-)

Skeppsråttor船中之鼠

När jag ser ljusen på Luzons västra strand
minns jag hur våra grå bröder där borta
glada vässade sina tänder
I Manilla finns det mängder av brödbutiker
nittonhundrafemtiofyra
bytte en svart flicka till sig
en halv valnöt för en kyss
hon bor nu skrubben där seglen och trossarna förvaras
tillsammans med barnen
drömmer med havets dyningar som kudde
kvinnogöra älskar hon inte
Den kinesiske kaptenen gillade inte det äktenskapet
trots att jag lovade att aldrig mer tugga på fickorna i hans västerländska kostym
eller på loggböckernas röda pärmar

Min hustru säger alltid att det var klokt av oss att fly
kanske behöver vi inte längre frukta katten

Jag säger men ännu värre är
de där reven
som vi känner till
men som kaptenen inte har reda på

Fast vi behöver förstås inte bry oss om vart morgondagens vindar blåser
så länge vi kan vässa våra tänder idag är vi nöjda.




SHANG QIN商禽 (1930-2011)

Kattan som ingen mur kunde hindra穿牆貓

Det var först sedan kvinnan hade gett sig av som kattan började komma och gå som hon vill hemma hos mig – varken porten, fönstren eller väggarna kunde hindra henne. Medan kvinnan var hos mig var sparvarna utanför järnporten och fönstren ständigt fyllda av beundran inför vår livsstil. Det fanns ingenting som hon inte gjorde för mig: kvällar när elektriciteten strejkade bar hon fram en nymåne i sina kupade händer (hon trodde att man inte behöver så stark belysning när man skriver poesi), och under kvävande heta sommarkvällar stod hon bredvid mig och spred svalka,
Misstaget jag gjorde var när jag diskuterade lyckan med henne. Den dagen råkade jag för ovanlighetens skull säga: ”Lyckan, det är den hälft som människan inte blir delaktig av.” Den följande morgonen lämnade hon mig utan att säga farväl.
Hon hörde inte till dem som brukar skriva med läppstiftet på toalettspegeln, och skrivpenslar befattade hon sig inte med. Med hjälp av sina fingrar och sina långa vassa naglar ristade hon djupa tecken i tapeten. ”Hädanefter skall jag vara din lycka. Och du min.”
Alltsedan den där kattan började komma och gå som hon vill hemma hos mig har jag aldrig fått syn på henne ordentligt. Hon kommer alltid vid midnatt och ger sig av i gryningen.


YANG MU楊牧 (1940-)

Vaggvisa搖籃曲
(Efter For Emily Whenever I May Find Her)

Norr om floder där gatorna är ett enda virrvarr
Ah, Emily, i slutet av våren och när sommaren
just skulle ta vid då föddes du
då föddes du till en värld som jag ännu inte lärt känna
Syrener vid färjstället på den södra sidan av floden
klängrosor blommade på din sida, klängrosor blommade

Kyrkklockorna ljöd här hos dig, ljöd lyckligt
jag framhärdade i det ihållande regnet
framhärdande som jag är kommer jag inte att gå under
Emily, låt kyrkklockan fortsätta att dåna
så länge klockan dånar kommer jag att finna dig
norr om floden där gatorna är ett enda virrvarr

Norr om floden där gatorna är ett enda virrvarr
Ah, Emily, i en stad på andra sidan ett fjärran hav
skyddad av rev och en skärgård
finns du i mina fem sinnen
sjufärgade små fåglar samlas i körsbärsträden
fjärilar flyger hos dig, fjärilar flyger

Regnbågen i skyn, i den höga skyn hos dig
jag framhärdar på en lång, lång väg
framhärdande som jag är kommer jag inte att gå förlorad
Emily, när regnbågen pekar mot din vagga
så länge regnbågen pekar mot dig kommer jag att finna dig
norr om floden där gatorna är ett enda virrvarr


XIA YU夏宇 (1956-)

Ljuv hämnd

Jag tänker salta in din skugga
marinera den
torka den

att nyttja som tilltugg till vinet
på ålderns höst


NÅGRA KÄRLEKSDIKTER FRÅN KINA

BEI DAO北島 (1949-)

En bukett一束

Mellan mig och världen
är du en havsbukt, ett segel
du är repets trofasta ändar
du är ett källsprång, en vind
barndomens gälla rop

Mellan mig och världen
är du en tavelram, ett fönster
ett fält täckt med vilda blommor
du är en andedräkt, ett sänghuvud
en afton som håller stjärnorna sällskap

Mellan mig och världen
är du en kalender, en kompass
en stråle av ljus som glider genom mörkret
du är en levnadsskiss, ett bokmärke
ett företal som skrivs allra sist

Mellan mig och världen
är du en skir gardin, ett dis
en lampa som skiner i min dröm
du är en flöjt, en sång utan ord
ett slutet ögonlock skuret i sten

Mellan mig och världen
är du ett svalg, en damm
en avgrund som jag störtas i
du är ett räcke, en mur
det outplånliga mönstret på en sköld

|
Apelsinen har mognat橘子熟了

Apelsinen har mognat
den solmättade apelsinen har mognat

Låt mig vandra in i ditt hjärta
med min tunga börda av kärlek

Apelsinen har mognat
en flyktig sky strömmar ur skalet

Låt mig vandra in i ditt hjärta
sorgen förvandlas till glädjetårar

Apelsinen har mognat
nät av bittra fibrer höljer varje klyfta

Låt mig vandra in i ditt hjärta
att finna min splittrade dröm

Apelsinen har mognat
den solmättade apelsinen har mognat


Regnig natt雨夜

När natten som splittras i rännstenen
vaggar ett nytt löv
som vaggade det sitt eget barn till sömns
när lampskenet träder en länk av regndroppar
som pryder dina skuldror
och glittrande faller till marken
säger du: nej
du låter så bestämd
men leendet förråder ditt hjärtas hemlighet

De låga molnen knådar ditt hår
med fuktiga händer
knådar in blommornas doft och min heta andedräkt
Förlängda av gatlyktornas sken binds våra skuggor samman
varje gatukorsning, varje dröm
fångar vår glädjes gåta i sitt nät
Bitterheten från det förgångna hårdnar till tårar
som väter din näsduk
bortglömd i en lacksvart portgång

Även om morgondagens gevärsmynningar och blödande sol
tvingar mig att utlämna min frihet, min ungdom och min penna
kommer jag aldrig att utlämna den här kvällen
Jag kommer heller aldrig att utlämna dig
Låt murar täppa till min mun
Låt järngaller stycka min himmel
Så länge mitt hjärta slår kommer blodet att följa tidvattnets rytm
Och den röda månen som varje kväll manar fram minnen
över mitt lilla fönster
skall bära bilden av ditt leende


Vilse迷途

Jag följde ljudet från duvans vingpipa
och sökte dig
Den höga skogen skymde himlen
En maskros som hade gått vilse på stigen
förde mig till den blygrå sjön
I den sakta svävande spegelbilden
fann jag dina
omätligt djupa ögon


GU CHENG 顧城(född 1956)

Den ljusa natten白夜

I eskimåns snöhydda
brinner en ensam
tranlampa

Den brinner så tungt
vaggande tunga skuggor
vaggande en utmattad åra och ett
handskuret gudabeläte

Eskimån är ung
solen har aldrig svept över hans hjässa
för att välsigna honom och hans bruna skägg
Han kan bara ligga där, allvarlig,
på isbjörnsfällen och lyssna till hur isen 
rämnar långt i fjärran
hur de kristallgnistrande isflaken
driver i stormen

Han tänker på livet

Hans hustru
står över honom, smyckad med sina älskade
halsband av glaspärlor
kastar bunt efter bunt av kläder
som hon nyss har bytt till sig
över hans kropp
för att hölja hans våldsamma och tröga fråga

Han äger bara henne
sig själv och det svävande ishavet

En ensam tranlampa


Nära och fjärran遠和近

Än betraktar du mig,
än betraktar du molnen

När du betraktar mig syns du så fjärran,
när du betraktar molnen syns du så nära

SHU TING 舒婷(1952)

Utan titel無題

Men då är det sant
du kommer att vänta på mig
tills allt utsädet i korgen har såtts
tills jag har följt det vilsna biet till dess bo
tills oljelamporna och facklorna har tänts
på båtarna, i byarna och fabriksbarackerna
tills jag har läst alla glimmande och dystra fönster
och talat med alla glimmande och dystra själar
tills landsvägen har omvandlats till sång
tills kärleken står under solen
När den breda Himmelsfloden skiljer oss åt
kommer du fortfarande att tåligt vänta på mig
timrande en trofast flotte 

Men då är det sant
du kommer aldrig att bryta ditt löfte
även om mina mjuka händer skrumpnar och spricker
även om kinderna förlorar ungdomens rodnad
även om blodet droppar från min flöjt
och is och snö vägrar att smälta i tid
även om du står inför den branta klippan med piskan på ryggen
även om mörkret hinner ifatt mig innan dagen gryr
och jag sjunker tillsammans med jorden
och inte ens hinner sända ut min längtans fågel
men din väntan och trofasthet
är det pris
som mitt offer kräver

Nu må de angripa mig
jag kommer lugn att vandra genom ödemarken
vandra mot dig, vandra mot dig
Vinden griper mitt svallande hår
jag är liljan i din regnstorm

Den gröne riddaren

Yang Mu: ”Den gröne riddaren”
Publicerad 2011-09-05 10:03

LITTERATURRECENSION

Skribent: Yang Mu. Med inledning och i tolkning av Göran Malmqvist

Titel: ”Den gröne riddaren”

Utgiven av: Tranan

”Vet inte om det är hjärtslag eller regndroppar/hur som helst är det ett mycket enträget ljud”, skriver den taiwanesiske poeten Yang Mu i dikten ”Ljud” i Göran Malmqvists översättning. Ett litet, vackert men också enträget pockande, i förlängningen mycket kraftfullt ljudspår, löper över sidorna i ”Den gröne riddaren”, en generös volym som samlar Yang Mus poesi från 1958 fram till i dag.

Låt oss stanna ett ögonblick vid själva boken. Kerstin Hanson, som gjort det vackert grönskande omslaget i sidenvävsliknande band och präglade guldbokstäver, är också ansvarig för inlaga och grafisk form. Här finns en genomgående omsorg som håller samman de fem hundra sidorna och gör dem förvånansvärt luftiga och läsvänliga. Varje uppslag rymmer originaldikten på ena sidan (för formgivning och sättning av den kinesiska texten svarar YunYu, för kalligrafering av titeln Zhang Lin Freund) och Göran Malmqvists översättning på den andra.

Då Malmqvist, som han själv skriver ”är allergisk mot fotnötter”, har de dikter som kräver kommentarer försetts med en liten asterisk. Här finns plats för regndroppar och hjärtslag att höras.

Yang Mu, vars ursprungliga namn är Wang Ching-hsien, föddes 1940 och har studerat vid universiteten i Iowa, Berkeley och Washington och arbetat som litteraturprofessor vid olika universitet i USA och Taiwan. Hans dikter rymmer en romantisk ådra – de tidiga dikterna ”präglas av lyrisk romanticism”, skriver Malmqvist – men Yan Mu diktar också om Grozny och jordbävningar och kan plötsligt utbrista: ”Jag har tröttnat på att samla belägg och exempel/tröttnat på metaforer och retoriska knep”.

Jag kommer att tänka på en annan taiwanesisk poet, HsiaYü, som Malmqvist har översatt i antologin ”Nio röster från Taiwan” som Natur och Kultur gav ut 1999. HsiaYü skriver där: ”Det enda jag inte vill göra/på Poetens dag/är att skriva poesi”.

Som västerlänning får man akta sig för att inte exotisera den österländska poesin, som naturligtvis är lika differentierad som vår egen. Det är så lätt att förföras av jasminblommorna att man inte uppmärksammar skillnaderna. Yang Mus dikter har en särskild aura, som framträder tydligare när man jämför dem exempelvis med dikterna i ”Nio röster från Taiwan”.

Vad som drabbar mig mest i Yang Mus poesi är de sömlösa övergångarna mellan mjuka rader om hjärtslag och regndroppar och mer franka ordval som ”ett mycket enträget ljud”. I dikten ”Den förlorade ringen” skriver han på ett liknande sätt: ”Den fina snön faller stilla och ljudlöst, minor exploderar/sporadiskt långt härifrån”.

Göran Malmqvists översättningar är njutbara, liksom kommentarerna. Till exempel skriver han lustfyllt om ”en kärkommen anledning att väcka till liv den dödförklarade konjunktiven” eller: ”Yang Mu har själv inte lyckats identifiera diktens undertitel, men förmodar att det måste röra sig om några verser i en populär visa som under en tid spökade i hans tankar”. Det är tydligt att hela utgåvan bärs av stort engagemang. Just därför förvånar det mig att Malmqvists inledning till stora delar är identisk med inledningen till ”Nio röster från Taiwan”, vilket läsaren inte informeras om.

Hur som helst, för att återigen knyta an till Yang Mu, är det ett både enträget och sällsamt ljud som hörs i dessa dikter. Nu också genom det så väsensskilda svenska språket. Det är en lång väg för hjärtslag att färdas. Men, som Yang Mu skriver: ”träden har redan gått till vila/regnet vilar också /det är bara hjärtat som inte vilar”.

Anna Hallberg