Mo Yan 6 :MITT FÖRHÅLLANDE TILL BRÄNNVIN

莫言6 : 我與酒
För trettio år sedan slog min far på stort och bytte tio skålpund sötpotatis mot ett stop brännvin, som han tänkte traktera en berömd läkare med, när denne kom hem till oss för att bota en sjuka, som hade drabbat farfar. Min far sa att den läkaren var en märklig man, som inte enbart praktiserade som läkare, han kunde också samtidigt skriva med båda händerna, den arkaiska plommonblomstilen med ena handen och den lika arkaiska grodyngelstilen med den andra. Han var omåttligt förtjust i brännvin* och skicklig på fäktkonst. När han hade druckit, sjöng han alltid för full hals och hans mäktiga stämma fick tegelpannorna att dallra på taket. När han hade sjungit färdigt, dansade han en svärdsdans, och allra märkligast var det när han dansade i månskenet, för då såg man inte mannen själv, utan bara en silverglänsande strimma, som blixtsnabbt for genom luften. Den mannen, som påminde om en forntida riddersman, tycks ha tillhört min farfars mormors släkt. Ingen i min generation hade någonsin träffat honom, och ingen i min fars generation heller. Min farfar hade drabbats av njursten – han trodde själv att det var för att han hade pissat i en myrstack ‒ och trots att han hade offrat böner till gudarna och bugat för Buddha blev han inte bättre. När det värkte som värst brukade han banka pannan i väggen så att det dånade, och då blev vi alla mäkta förskräckta. Farfars äldre bror ‒ vi kallade honom gammelfarfar ‒ var byläkare. När han såg hur svårt hans yngre bror hade det, skrek han: ”Här hjälper inget annat! Vi måste bjuda hit Den store bitske! Eftersom vi är släkt på långt håll, kanske han kommer.” Gammelfarfar förklarade att Den store bitske tyckte om vapen och föreslog att farfar skulle plocka fram det skarpa svärd som hade kommit på hans lott vid boskiftet och erbjuda det till Den store bitske, om han gick med på att komma hem till oss. Farfar var tvungen att gå med på det förslaget och sa till min far att hämta ner svärdet, som låg på takbjälken. Far vecklade ut ett dussin oljepapper och blottade en skida av grovt läder. Gammelfarfar drog svärdet ur slidan, och det svärdet glimmade verkligen grymt och kallt! Det sägs att en general i Taiping-trupperna hade lämnat efter sig det svärdet, som var så insmort av mänskligt blod att det aldrig någonsin rostade. Huruvida det kunde vissla där det låg i sin slida var det ingen av oss som visste. Gammelfarfar slog in svärdet, packade lite torrskaffning i en ryggsäck, satt upp på mulåsnan och red för att bjuda in Den store bitske. Denne var självfallet ingen annan än den där riddersmannen, som samtidigt kunde skriva med båda händerna och som kunde dansa en svärdsdans under månen. Min far placerade brännvinet på fönsterkarmen, i väntan på att läkaren skulle komma. Vi bröder väntade på honom, som vi väntade på att stjärnorna och månen skulle träda fram.
Vi väntade länge, men vi väntade förgäves. Gammelfarfar såg vi inte heller skymten av. Farfars sjuka blev värre och till slut blev vi tvungna att forsla honom till Folkets sjukhus på en liten kärra. Vid operationen plockade läkaren ut en njursten, stor som en valnöt och räddade därmed farfars liv. Först när farfar hade hämtat sig så mycket att han kunde bege sig ner till floden för att fiska, kom gammelfarfar tillbaka. Mulåsnan var borta och han påstod att rövare hade lagt sig till med den. Hans kläder var så trasiga att man kunde tro att han hundratals gånger hade kravlat genom taggtrådsstängsel. Det märkliga svärdet hade han inte förlorat, men det fanns åtskilliga hack i eggen som var resultatet av hans strid mot rövarna. Den store bitske hade han förstås inte lyckats bjuda hem till oss. Vår gammelfarfar var själv en väldigt romantisk riddersman. Det sägs att han en gång hade smugit in i ett japanskt militärläger och stulit en jättelik utländsk hingst. Han hade från början tänkt sig att använda den hingsten för avel i hopp om att förbättra hästrasen i vår hembygd, men när han väl hade stulit hingsten, upptäckte han att den hade kastrerats. Han var också expert på andeskrift* och hade fått fram meningar som ”Östanvinden vilar, vågorna stiger”, som ingen människa kan begripa. Han var en väldig drinkare. En gång vrålsöp han tillsammans med en vän på ett gravfält: på en enda natt bälgade han i sig tolv krus brännvin och vart så full att han inte nyktrade till förrän tre dagar senare.
Den store bitske kom aldrig hem till oss, men farfar blev frisk i alla fall. Det där stopet brännvin stod kvar på fönsterkarmen och föreföll väldigt ensamt. Brännvinet hade hällts på en genomskinlig glasflaska, som var så väl tillkorkad att ingen luft slapp in. Jag betraktade ofta den genomskinliga vätskan i flaskan och försökte inbilla mig hur den doftade. Det hände ibland att jag lyfte upp flaskan, med ena handen kring flaskhalsen och den andra kring flaskbottnen, och skakade den häftigt. När jag hade slutat skaka flaskan, njöt jag av att se oräkneliga små bubblor sväva därinne. När jag hade skakat flaskan på det viset, tycktes en doft av brännvinet tränga ut genom korken, som gjorde mig väldigt sugen. Men jag vågade inte tjuvdricka av brännvinet, för min far och farfar hade inte nänts korka upp flaskan. Om de en vacker dag skulle märka att det fattades brännvin i flaskan, skulle jag säkert få lida det hårdaste straff som familjekoden tillät.
En vacker dag, när jag i Berättelser från träskmarkerna hade läst kapitlet som skildrar hur den väldige kämpen Wu Song* i ett svep bälgar i sig arton bägare av det brännvin som kallas Doften tränger genom flaskan, grabbar tag i sin påk och i fyllan och villan knallar uppför Jingyangberget och slåss med tigern med den vitfläckiga pannan, den dagen flödade mitt mod fritt. Det slumpade sig så väl att ingen var hemma den dagen. Jag drog upp korken med tänderna, tog flaskan i famnen och smuttade lite ‒ det smakade faktiskt väldigt gott ‒ och sedan tog jag en rejäl klunk ‒ det kändes precis som om en grön eldslåga brände i magen och saker och ting började gunga framför mina ögon. Jag korkade till flaskan, smet ut genom dörren och med tungt huvud och lätta ben sprang jag ner till floden och tyckte mig liksom flyga på moln. Jag hojtade för full hals och saknar nu ord för att beskriva hur lätt om hjärtat jag kände mig, när jag hojtande sprang fram och tillbaka på flodvallen. Jag höjde blicken mot skyn och såg där fågel fenix, som legenderna berättar om; jag sänkte blicken mot jorden och upptäckte där en galopperande enhörning; jag såg ner mot floden, som strax fylldes av lotusblommor, och på de väldiga lotusbladen satt gossebarn med röda förkläden kring midjan och i famnen höll de väldiga karpar med gyllene fenor och stjärtar …
Sedan den dagen knyckte jag lite brännvin ur den flaskan, så snart jag fick en chans. För att farfar och far inte skulle märka det, hämtade jag alltid lite vatten från tunnan och hällde i flaskan. Efter några månader var det svårt att avgöra om flaskan innehöll brännvin eller vatten. När jag några årtionden senare berättade historien om brännvinet därhemma, gapskrattade min storebror och erkände att också han hade tullat på brännvinet och därefter givetvis
tappat vatten på flaskan.
Det där smygsupandet var början till min karriär som suput. På den tiden hade jag en sådan näsa för brännvin att jag i västra änden av byn kunde lukta mig till om någon drack brännvin i östra änden. En gång knyckte jag 96‒procentig sprit, som en farbror till mig, som var veterinär, använde för att desinficera sprutor som han hade vaccinerat grisar med. Jag blev yr i huvudet och det flimrade för ögonen en lång stund, men det vågade jag inte berätta hemma. När jag var sjutton arton år gammal blev jag ibland bjuden på fester. Min mor var angelägen om att jag skulle gå. Men hon sa aldrig om det var för att jag skulle kunna äta mig mätt eller dricka mig full. Hur som helst lät hon mig gå. Egentligen borde min storebror ha fått gå i mitt ställe, men det var kanske ett uttryck för att föräldrar alltid ömmar för det yngsta barnet. En gång kom jag hem full och la mig på kangen. Min mor höll på att kavla nudlar strax intill. Jag vred på huvudet och spydde över hela bakbordet. Min mor grälade inte på mig utan torkade tyst av bakbordet och hällde sedan upp en skål av den söta ättika som hon själv hade bryggt och såg på medan jag tömde skålen. Jag känner många hustrur som har ställt till med ett väldigt väsen, när deras män har druckit sig fulla. Av det har jag förstått att många kvinnor avskyr när deras män dricker. Men jag har aldrig varit med om att en mor grälar på sin son för att han har druckit sig full. En mor kanske tycker att en son begår en manbarhetsrit, när han super sig full? När jag senare tog värvning hade jag många tillfällen att dricka brännvin. Men i det militära var disciplinen hård och det gällde därför att hålla måttan. Höjdpunkten i mitt supande inträffade när jag hade lyckats skriva några hyggliga romaner, mellan åren 1986 och 1989. På den tiden hade folkets levnadsstandard höjts högst väsentligt och det ansågs inte längre skamligt att dricka i offentliga sammanhang. Varje gång jag återvände till min hembygd, blev jag bjuden på en lång rad fester Efter nästan varje fest måste någon stötta mig på vägen hem. Då blev min mor orolig och uppmanade mig att inte dricka mig full. Men jag kunde aldrig värja mig, när andra trugade på mig brännvin, jag tyckte alltid att folk såg upp till mig när de ville skåla med mig. Jag blev alltid smickrad, när andra uppmanade mig att dricka, och tyckte att jag var oartig mot mina vänner om jag vägrade. Och dessutom kände jag mig väldigt stöddig, när jag hade fått några supar i magen, och då glömde jag min mors förmaningar och de plågor som bakfyllan har i följe. Ståtliga verser som ”För Li Bo en fjärding vin och trehundra poem” och ”Hur många fyllor rymmer väl ett liv?” ekade i mina öron. Därför drack jag närhelst någon skålade med mig och också när ingen gjorde det, ända tills det tog en ända med förskräckelse.
En höstdag 1988 söp jag tillsammans med några polare från häradet. I ett svep bälgade jag i mig fyrtiotvå glas brännvin, förutom ett dussin packar öl. På förmiddagen följande dag var jag inbjuden att besöka ett destilleri och drack en halv skopa hett och nydestillerat brännvin, som ännu inte hade spätts ut. Vid lunchdags hällde jag i mig något dussin supar tillsammans med en journalist. På eftermiddagen skickades jag till häradssjukhuset, där läkarna lyckades rädda livet på mig med hjälp av intensivvård och både dropp och kräkmedel. Den fyllan skadade allvarligt min hälsa. Efter den pärsen mådde jag en lång tid illa så snart jag kände doften av brännvin. Det gjorde att jag blev försiktig. Närhelst jag hade fått några supar i magen, fick jag känning av den gamla sjukan, men det gick aldrig så långt att jag behövde läggas in på sjukhus för intensivvård. När jag i barndomen tullade av fars brännvin närde jag den stilla förhoppningen att en gång få supa mig rejält full. Men från och med slutet av 1980‒talet har jag avskytt brännvin. I början av 1990‒talet drabbades jag av en svår attack av magsår och har sedan dess inte vågat dricka så mycket. Det fanns en period då jag inte drack en droppe, inte ens när mina bästa vänner gjorde sitt allra bästa för att förmå mig till det. Trots att jag sårade de vänner som verkligen uppskattade mig och fick andra som envisades med att supa mig full att se ner på mig, och trots att min självaktning fick sig en knäck, fann jag livet mer värt än allt annat. Att vägra att dricka innebär att man drar sig undan dryckesbrödernas krets. När man betraktar saken med en neutral iakttagares kyliga blick, finner man att supandet till sitt väsen omfattar en mängd märkliga uppfattningar. I en viss bemärkelse har supandet blivit till ett slags festival för kadrer, till en arena för ömsesidigt intrigerande. Det finns olika knep när det gäller att dricka och det finns olika metoder när det gäller att förmå någon att dricka. Den som vill få dig att dricka kan ta till en av oändligt många ordvändningar som ger dig mod att tömma en bägare, trots att du vet att den innehåller råttgift. Vid dryckesbordet kan flera gäster slå sig samman för att dricka en annan gäst under bordet, och när de har lyckats med det är de mäkta lyckliga över att ha vunnit en stor seger. Erfarna dryckeskämpar är inte nödvändigtvis de som tål mest alkohol. Men om de vill behålla sitt rekord som väldiga dryckeskämpar, måste de tillägna sig tekniken att supa, och den tekniken går ut på att fuska. Ibland kan du klart och tydligt se hur någon tömmer bägaren i botten, när han i själva verket inte har druckit en enda droppe. Det finns oändligt många sätt att fuska på, och man måste vara specialist för att avslöja dem. Jag har gradvis nått fram till insikten att supandet har utvecklats till en grogrund för all slags kriminalitet och att det supande som stora delar av det kinesiska folket ägnar sig åt är ett uttryck för självförnedring, framför allt supandet på de officiella banketter, som bekostas av folkets kött och blod, präglade av ett slöseri som överträffar festerna vid hovet under kejsardömets sista år. Oändligt många människor delar mina känslor inför de enorma kostnader som dessa banketter drar och den depraverade mentalitet, det grova språk och de vulgära föreställningar, som förknippas med dessa banketter. De höjda bägarna tycks fyllda med färskt blod. Men folkets vrede ger de fullkomligt fan i. Destillerier, som har vuxit upp som bambuskott efter regnet, prånglar ut falska produkter och reklamen för brända och destillerade drycker finns överallt. Kostnaden för spritreklamen har nått höjder som folket inte ens kan föreställa sig. Varifrån kommer pengarna? Och vart försvinner de? Och all denna falska sprit, giftiga sprit, bedrägliga sprit, sprit, sprit, sprit! Ditt namn är röta, din vandel ond, du är sannerligen inte bättre än opium!
Jag har skrivit en roman med titeln Spritens republik, i vilken jag skildrar spritens förbannelse och försöker väcka människor som lever i spritens värld. Men den är utan tvivel en druckens dröm, som att riva på skon när foten kliar. Spriten har redan etablerats som ett smörjmedel i det officiella Kina. Om vi inte lyckas finna en radikal lösning på det problemet kommer kanske Kina att förvandlas till en Spritens republik? Endast gudarna i Himlen kan svara på den frågan.
På sistone har jag börjat dricka igen men betraktar nu spriten som medicin och tillsätter därför lite örter, på en höft sisådär. En liten bägare varje dag, som jag smuttar på. Jag har inte längre lust att spela en hjälteroll på officiella banketter. Det måste väl betraktas som ett framsteg av den som redan har passerat de fyrtio*.

KOMMENTARER:
Det brännvin som Mo Yan och hans bror smygdrack, men som han numera nyttjar sparsamt, var förmodligen bränt på sädesslaget gaoliang, ett slags storvuxen hirs. Kinesiskt brännvin framställs också av andra sädesslag, som korn och majs, och även av potatis.
Det märkliga är att det kinesiska språket, annars är så rikt på semantiska nyanser, har samma namn (jiu) på 65-procentiga brända och destillerade drycker och 17-procentigt bryggt vin. Det traditionella vinet, som bryggs på ris, kallas huangjiu, gult vin, och dricks vanligen varmt, i början av en måltid, innan riset serveras. Brännvin, som kallas liejiu, ”starkt vin”, dricks rumstempererat, också det i början av måltiden.