Mo Yan 5 :MIN LÅNGA DRÖM OM LITTERATUREN

莫言 5：我漫長的文學夢
Den som först upptäckte att jag har en viss litterär talang var en mycket lång lärare som hette Zhang. Det var när jag gick i tredje klass i byns småskola. Eftersom jag var lite bortkommen när det gällde att klara mig själv och också hade börjat skolan mycket tidigt, hade min mor sytt mig ett par byxor med sprund där bak och det gjorde att mina klasskamrater ofta skrattade åt mig. En av mina klasskamrater var en flicka som hette Guo Lanhua. Hon var särskilt road av att se pojkarna i klassen sticka in saker och ting genom sprundet i mina byxor. Eftersom hon själv var för blyg för att göra det, uppmuntrade hon pojkarna att plåga mig och när de gjorde det, skrattade hon förläget, röd i ansiktet som en tuppkam. 
最早發現我有文學才能的，是一個張姓的高個子老師。那是我在村中小學讀三年的時候。因為自理的生活能力很差，又加上上學時年齡較小，母親給我縫的還是開襠褲。為此，常遭到同學嘲笑。有一名叫郭蘭花的女生。特別願意看男生往我褲襠裏塞東西。她自己不好意思動手，就鼓勵那些男生折騰我。男生折騰我時她笑得點頭哈腰，臉紅得像雞冠似的。

Magister Zhang, som förmodligen just hade utexaminerats från häradets lärarseminarium, var ung och stark, alltid mycket propert klädd, och doftade gott av tvål. Han tillrättavisade strängt pojkarna, som envisades att sticka saker genom sprundet i mina byxor. Han var vår klassföreståndare och undervisade oss i modersmålet. Han var finnig i ansiktet, hade stora ögon och lång hals. Han var mycket sträng och när han spärrade upp ögonen höll jag på att pinka i byxorna. En gång, när han tillrättavisade mig inför hela klassen, råkade jag pinka på mig. Han blev väldigt arg och röt: ”Vad är du för ett busfrö som ger dig till att pinka i klassrummet?” Jag brast i gråt och sa: ”Det var inte med vilje, magistern!” En annan gång lät han mig gå fram till katedern och läsa ett stycke ur läseboken, som jag tror handlade om bambun på Jinggangberget. När jag kom till stället som skildrar hur bambuskotten, fulla av livskraft, bryter igenom allt som står hindrande i vägen och spränger markytan, brast hela klassen i skratt. Flickornas lite förlägna fnitter följdes av pojkarnas råa gapflabb. Zhao Yuying, som då var sjutton år och ett år senare gifte sig med en kusin till mig, skrattade så att hon kissade på sig. ”Vad skrattar ni åt?” frågade magister Zhang, som först inte begrep varför klassen skrattade. När han hade kastat en blick på mina byxor log han ett snett leende och sa: ”Det räcker! Gå och sätt dig på din plats!” ”Men magistern, jag har ju inte läst färdigt!” sa jag besviken, för jag var den som läste bäst i hela klassen och jag ville läsa vidare när jag äntligen hade en chans att visa mig på styva linan. Men magistern grabbade tag i mig och föste bort mig till min plats. Längre fram brukade min svägerska Zhao Yuying för att reta mig härma min röst och deklamera: ”När vårvinden har fuktat luften och solens strålar har värmt jorden, spränger de späda bambuskotten markytan … ”
Magister Zhang gjorde hembesök hos oss och föreslog att min mor skulle sy ihop sprundet i mina byxor, något som min mor motvilligt gick med på att göra. När sprundet hade sytts ihop skrattade man ofta åt mig när midjebandet hade knutits för hårt och jag inte hann lossa knuten i tid. Längre fram fick jag ett utländskt läderbälte med trasigt spänne av min storebror och då hände ännu värre saker. När jag en gång skulle deklamera ett stycke ur läroboken på Barnens dag den 1 juni, råkade jag tappa byxorna och då vrålade hela församlingen av skratt. En annan gång, när jag hade gått till skolans expedition för att lämna en uppsats till magister Zhang, ville en lärarinna, som hette Shang och vars skrivbord stod mitt emot magister Zhangs, att jag skulle spela pingpong med henne. Jag vägrade, men hon insisterade och det gjorde också magister Zhang och då måste jag ju lyda. Så snart vi började spela så tappade jag byxorna. Den gången hade jag på mig ett par byxor med väldigt bred byxlinning och byxorna kasade ända ner till anklarna. Lärarinnan vek sig dubbel av skratt och frågade varför hans älsklingselev bar sig åt på det där viset. Under min korta skolgång ställde byxsprund och bälte ofta till det för mig. 
Jag kan väl ha gått i fjärde klass när jag skrev en uppsats om en idrottstävling som skolan anordnade på Arbetets dag den 1 maj. Den uppsatsen fick stort beröm av magister Zhang. Längre fram skrev jag en mängd uppsatser, som magistern läste upp inför klassen. Några av dem skrevs upp på skolans svarta tavla. En av mina uppsatser användes till och med som mönster för uppsatsskrivning i en mellanskola i häradet. Efter de framgångarna var det ingen som retade mig längre för mina tidigare missöden med byxsprund och bälten.
När jag längre fram hade tagit värvning och stigit i graderna hände det en gång, när jag hälsade på därhemma, att jag rotade i en kista och hittade min gamla uppsatsbok från fjärde klassen. Jag blev djupt rörd när jag läste de kommentarer som han hade skrivit med rödpenna i marginalen. På grund av kulturevolutionen råkade jag stöta mig med magister Zhang, som relegerade mig från skolan. När jag mötte honom på vägen, gick jag förbi med sänkt huvud, alldeles iskall om hjärtat. När jag läste om hans kommentarer blev jag djupt bedrövad och förbannade kulturrevolutionen, som hade avbrutit min skolgång. En brorson till mig torkade sig i ändan med blad rivna ur den uppsatsboken. Hade den bevarats, hade den säkerligen köpts in av en framtida minnesutställning över mina verk.
När jag kastats ut från skolan och börjat valla får, tänkte jag ofta tillbaka på min ärofulla karriär som uppsatsförfattare. I byn fanns det ett ”högerelement” som hade återvänt hem efter att ha avtjänat sitt straff. Han var utexaminerad från fakulteten för litteratur vid Shandongs lärarseminarium och hade tjänstgjort som mellanskolelärare i modersmålet. Vi tillhörde samma arbetsbrigad och jobbade ofta tillsammans. Han skänkte mig mycken kunskap om författare och om romaner. Jag fick lära mig att underbarnet Liu Shaotangs* uppsatser från lägre mellanskolan användes som undervisningsmaterial i högre mellanskolan; att Liu Shaotang tog med sig eget kranvatten hemifrån när han sändes ut på landet för att arbeta; att Liu Shaotang redan när han gick i högre mellanskolan tjänade 30 000 yuan på sina skriverier; att en koppärrig författare en gång när han åkte tåg fick syn på en kvinna som vandrade på järnvägsvallen och då dödsföraktande kastade sig av tåget och bröt benet i fallet … På det viset hjälpte han mig att väva en dröm om att bli författare. Jag frågade honom en gång: ”Farbror, om jag kunde skriva en roman, sluppe jag då att valla får?” ”Det räcker inte med det”, svarade han. Sedan berättade han för mig om författarinnan Ding Ling* och hennes teori om ”den enda boken”; han berättade också om berömda författare, som kunde äta piroger tre gånger om dagen. Förmodligen var det då jag började drömma om att bli författare. Bortsett från allt annat, var det hoppet om att få äta piroger tre gånger om dagen som frestade mig allra mest. 1973 begav jag mig tillsammans med andra arbetare från byn till häradet Changli för att hjälpa till att gräva Jiaolaikanalen*. Flera hundratusen arbetare från tre härader samlades där i smällkalla vintern: ett hav av människor, smattrande röda fanor och högkvarterets högtalare som skrällde fram folksånger från provinsen Hunan! Den scenen fick mig att känna en enorm entusiasm. På natten, när jag hade lagt mig att sova i en jordgrotta, fick jag lust att skriva en roman. När kanalen var färdiggrävd och jag hade återvänt hem, kände jag mig född på nytt. Jag bad min mor om femtio fen och begav mig till koopen, där jag köpte en flaska tusch och en anteckningsbok. Liggande på kangen började jag skriva på min roman med titeln Vid Jiaolaiflodens bank. Den första raden bestod av följande fyra ord, skrivna med stor stil: ”Vattnet är jordbrukets livsnerv”. Första kapitlet inleddes av följande undertitel: ”Vid Lyktfesten den femtonde dagen i den första månaden kallade partisekreteraren till stormöte; den gamle rikebonden planerar i lönndom att hugga benet av hästen.” Historien jag ville berätta var denna: När Zhao Hongwei, chefen för miliskompaniet, den femtonde dagen i den första månaden hade ätit två sötpotatisar och druckit två skålar välling, kokt på klibbigt ris och röda dadlar, hastade han till ett möte i arbetsbrigadens högkvarter för att diskutera problem i samband med grävandet av Jiaolaikanalen. Han ställde sig framför porträttet av Mao Zedong och svor en tyst ed: ’Åh, Ordförande Mao, du är den allra, allra rödaste solen i fattigböndernas hjärtan …’.  När han hade läst färdigt den eden tänkte han: egentligen är det inte den röda solen som är hetast, det är ju den vita solen mitt på dagen som är den värsta. Medan han grubblade på detta, strömmade mötesdeltagarna till. När partisekreteraren hade förklarat mötet öppnat, höjde han Maos lilla röda och tillkännagav vad den revolutionära kommittén hade beslutat rörande kanalgrävandet. Järnkvinnan Gao Hongying, ledaren för kvinnobrigaden, ville utmana den manliga brigaden, men det ville partisekreteraren inte gå med på. Gao Hongying hade sitt ihop med Zhao Hongwei och deras föräldrar ville att de skulle gifta sig, men de vägrade och sa att de ville skjuta upp bröllopet i tre år, i väntan på att kanalen skulle bli färdig. Medan mötet pågick satt den forne rikebonden och vässade sin kniv i ett mörkt hörn: han tänkte skära av ena hälsenan på arbetsbrigadens dadelröda häst, för att sabotera kanalbygget, sabotera folkets ansträngningar att förebygga hungersnöd … Innan det första kapitlet hade skrivits färdigt övergav jag den romanen, varför kommer jag inte ihåg. Men hur som helst var detta mitt första försök att skriva en roman. Längre fram, när jag hade tagit värvning och kunde äta mig mätt och klä mig varmt, blev mina författardrömmar ännu vildare. 1978, när jag var förlagd till häradet Huang, skrev jag en berättelse, med titeln ”Min mammas historia”. Den handlade om en jordägares dotter (mamma) som förälskade sig i chefen för ett beväpnat arbetslag, som tillhörde åttonde fältarmén och som arbetade bakom fiendens linjer i motståndskriget mot Japan. Efter att ha lämnat sitt hem, kom hon tillbaka i spetsen för en väpnad styrka och slog ihjäl sin egen far, som hade samarbetat med japanerna. Men under kulturrevolutionen utsattes hon för ett kampmöte och slogs ihjäl, eftersom hon var dotter till en jordägare. Den berättelsen sände jag till Befrielsearméns tidskrift för litteratur och konst och väntade sedan varje dag på royaltyn, som skulle göra det möjligt för mig att köpa en klocka. Men manuskriptet kom i retur. Sedan skrev jag ett drama, Skilsmässan, som handlade om striden mot De fyras gäng, i vilket jag med hull och hår efterapade den tidens dramer, som jag sände till samma tidskrift. Medan jag gick och hoppades på att kunna köpa mig en klocka för royaltyn, kom manuskriptet tillbaka, men denna gång med ett brev från tidskriftens redaktör, skrivet med reservoarpenna, och den eleganta stilen dansar fortfarande framför mina ögon. Brevet innehöll ungefärligen följande meddelande: då tidskriftens utrymme är begränsat, vore det bättre att sända ett så långt drama till ett förlag eller till en teater. Över signaturen på brevet fanns en stor röd stämpel. Jag visade brevet för min instruktör, som klappade mig på axeln och sa: ”Bra, unge man! Inte ens redaktionen för Befrielsearméns tidskrift för litteratur och konst vågar publicera vad du har skrivit!” Inte ens i dag kan jag fatta om han drev med mig eller berömde mig. Därefter förflyttades jag till Baoding, där jag anställdes som lärare i politik, i avvaktan på min befordran. Eftersom mina kunskaper i ämnet var alltför skrala, måste jag varje dag hänga över läroböckerna och fick därför lägga litteraturen åt sidan. Efter ett år hade jag lärt mig läroböckerna utantill och kunde föreläsa utan manuskript. Mina litterära drömmar började spira på nytt och jag skev en hel del, som jag skickade till lokala tidskrifter. På hösten 1981 publicerades min roman Regnet faller i vårnatten i tidskriften Lotusdammen.

KOMMENTARER:
Bambun på Jinggangberget symboliserar den okuvliga vilja att besegra alla hinder som skall ha präglat Mao Zedong och hans partikamrater, då de på hösten 1927 förskansade sig på Jinggangberget på gränsen mellan provinserna Hunan och Jiangxi, där de förberedde Den långa marschen mot norra Kina.

Att den sjuttonåriga flickan Zhao Yuying gick i samma småskoleklass som Mo Yan kanske förvånar en västerländsk läsare. I Kina är det fortfarande vanligt att äldre ungdomar förkovrar sina kunskaper med småskolans hjälp.

Liu Shaotang (1936‒1997), en av det moderna Kinas mest produktiva författare, som började publicera skönlitterära verk vid tretton års ålder och nådde nationell berömmelse två år senare. Liksom många andra av sin generations författare förpassades han till den politiska kylan under åren 1957‒1979, som ett led i förföljelsen av ”högerelement”. Formulerandet av uppgiften att Liu Shaotang förde med sig kranvatten hemifrån, när han sändes ut på landet för att dela ljuvt och lett med bönderna, måste ha berett Mo Yan stor tillfredsställelse.

Ding Ling (1904‒86), kinesisk författarinna, bäst känd för romanen Solen lyser över Sangganfloden (1949), som skildrar jordreformen i en nordkinesisk by 1945. Romanen har översatts av Yang Hsien-yi och Gladys Yang under titeln The Sun over the Sanggan River, Peking 1954. 

Jiaolaikanalen, som genomkorsar den östligaste delen av provinsen Shandong, från Jiaozhou i söder till Laizhou i norr, passerar Mo Yans hemtrakt Gaomi.