Mo Yan 2: FRUKTAN OCH HOPP

莫言2 : 恐懼和希望
Förutom svält och ensamhet var fruktan det som gjorde det starkaste intrycket på mig i min barndom.
Jag föddes i en undangömd och efterbliven bondby som jag lämnade först när jag hade fyllt tjugoett år. Till den trakten kom elektriciteten först på 1980‒talet. Innan dess fick vi lysa oss med oljelampor, fotogenlampor och vaxljus. Vaxljus var en lyxvara, som bara kunde tändas vid nyår och andra stora högtider. Till vardags fick vi använda oljelampor eller fotogenlampor. Under en mycket lång tid kunde man bara köpa fotogen mot kuponger och den var dessutom mycket dyr. Det betydde att man inte fick slösa med den hur som helst. Det hände en gång när vi åt kvällsmat att jag bad att vi skulle tända lampan. Min mor blev arg och fräste åt mig: ”Här tänds ingen lampa! Du lär väl inte stoppa maten i näsborrarna heller!” Det hade hon rätt i, för trots att vi inte tände lampan, stoppade vi faktiskt maten i munnen och inte i näsborrarna. 
På den tiden var byn becksvart på kvällarna, det var så mörkt att man inte kunde urskilja sina fem fingrar, när man sträckte ut handen framför sig. För att få de långa kvällarna att gå brukade de vuxna berätta historier om spöken och häxor för barnen. I de berättelserna kunde alla växter och djur förvandlas till människor och de ägde också förmågan att styra människors vilja. De vuxna berättade historierna med så stort allvar att vi trodde på dem. De historierna gjorde oss inte bara rädda, de jagade också upp oss: ju mer vi lyssnade desto räddare blev vi, och ju räddare vi blev, desto mer ville vi höra. Många författare har inspirerats av historier som deras farföräldrar har berättat för dem och jag är självfallet inget undantag. När jag nu tänker tillbaka på den tiden förstår jag att de mörka kvällar då jag lyssnade till gamlingarnas historier tjänade som mina första lektioner i litteratur. Jag tror att anledningen till att Danmark har frambragt en sagoberättare som H.C. Andersen är att det inte fanns elektricitet på den tiden, och dessutom är ju nätterna långa i Danmark. Upplysta rum skapar inga sagor och inte heller några skrämmande spökhistorier. När jag helt nyligen besökte min hemby, fann jag att byns barn, liksom storstädernas, tillbragte kvällarna framför teven i ett upplyst rum. Jag vet att kvällar med sagor och spökhistorier hör till det förgångna, och att den rädsla som drabbade mig när jag var liten inte drabbar dagens barn. De kanske också kan bli rädda, men deras rädsla är av ett annat slag än min.
I mina farföräldrars berättelser kunde rävhonor ofta förvandlas till vackra kvinnor, som gifte sig med en fattig student. Väldiga träd kunde förvandlas till gubbar, som spatserade på gatan, och en gammal sköldpadda, som simmade i floden, kunde förvandlas till en kraftig karl, som söp och åt kött på marknaden. En tupp kunde förvandla sig till en ståtlig ung man, som blev förälskad i husbondens vackra dotter. Berättelsen om en tupp, som förvandlade sig till en ståtlig ung man, är den vackraste, och samtidigt den mest skrämmande av farmors historier. Farmor berättade om en familj, som hade en enda dotter, som var utsökt vacker. När hon hade nått giftasåldern, bad hennes föräldrar en äktenskapsmäklare att leta rätt på en familj, som hade en giftasvuxen son. Men hur rik familjen än var, och hur ståtlig den unge mannen än tedde sig, vägrade flickan att gifta sig med honom. Modern, som började undra hur det var fatt med dottern, vaktade i smyg på henne. Och verkligen! När natten var sen och alla hade gått till vila, hörde hon från dotterns rum det ljud som ett älskande par ger ifrån sig. Modern förhörde sin dotter, som var nödd att erkänna. Dottern berättade att en ståtlig ung man varje natt, när naturens alla pipor hade slutat spela, kom för att ligga med henne. Hon berättade också att den unge mannen var klädd i den mest sällsamma dräkt som gav ifrån sig en vacker glans, vackrare än siden och brokad. Modern invigde dottern i en hemlig plan. När den ståtlige ynglingen nästa natt besökte flickan, gömde hon den vackra dräkten i klädkistan. När det dagades, steg den unge mannen upp och kunde inte hitta sina kläder. Hur han än bönföll flickan, vägrade hon att ge dem till honom. Ynglingen, som inte hade något val, gav sig sorgsen iväg. Den natten blåste det upp en våldsam snöstorm och nordanvinden vrålade. När hönsburen öppnades på morgonen, skuttade en spritt språngande naken tupp ut. När modern befallde sin dotter att öppna klädkistan, fann de att den var full av fjädrar och dun. ‒ När jag nu tänker på den historien, finner jag den mycket vacker. Den skulle lätt kunna skrivas om till ett drama som handlar om den fria kärleken mellan ett ungt par. Men när jag som liten hade fått höra den historien, greps jag av fruktan för tuppen i hönshuset. Och när jag på vägen mötte en ståtlig ung man, undrade jag alltid om han kanske var en förvandlad tupp. Farmor berättade också att det fanns ett litet djur, som kunde härma en människas röst. Det ser ut som en vessla och i månljusa nätter klär det sig i en liten röd jacka och springer uppe på murkrönen, och sjunger gör den när den springer. Det är anledningen till att jag i månljusa nätter aldrig vågade höja blicken mot murkrönet. Min farfar berättade att det på stenbron bortom vår by fanns en demon, som skrattade ett iskallt skratt. Om du gick över den bron ensam, mitt i natten, kunde du känna hur någon bakom dig klappade dig på axeln och skrattade det där iskalla skrattet. Om du blixtsnabbt vände dig om, kunde du känna hur någon igen klappade dig på axeln och skrattade det där iskalla skrattet. Trots att ingen någonsin har sett hur den demonen ser ut, var det honom jag var mest rädd för. På 1970‒talet jobbade jag på en fabrik för bearbetning av bomull. På hemväg från nattskiftet måste jag passera den lilla stenbron. Om det var en månljus natt gick det an, men om natten var mörk, måste jag varje gång jag närmade mig brohuvudet sjunga för full hals och sedan hasta över bron. När jag kom hem, flämtade jag av ansträngning och kallsvetten hade trängt genom mina kläder. Den lilla stenbron var belägen en knapp fjärdingsväg från mitt hem. Min mor sa: ”Jag kunde höra din röst redan innan du hade kommit fram till byn.” På den tiden hade jag drabbats av målbrottet och min röst var ömsom gäll, ömsom grov och skiljde sig inte stort från djävulens vrål och vargens ylande. Min mor frågade: ”Varför hojtar du på det där viset när du kommer hem i sena natten?” Jag sa att jag var rädd. När min mor frågade vad jag var rädd för, sa jag att jag var rädd för den där demonen, som skrattade så iskallt. Min mor sa: ”Vad man bör frukta mest av allt här i världen är människan!” Trots att jag måste ge min mor rätt i detta, sjöng jag för full hals och sprang så fort jag kunde, när jag tog mig över den bron.
Jag har aldrig mött en demon eller annat otyg, som jag är så rädd för. Och ingen demon eller annat otyg har någonsin skadat mig. Men min rädsla för demoner och annat otyg rymmer också en förhoppning. Jag har mer än en gång hoppats få möta en rävhona, som har förvandlats till en vacker kvinna. Jag har också hoppats att en månljus natt få syn på några små djur som sjunger uppe på murkrönet. De som under de senaste årtiondena har skadat mig är människor. Och de som har fått mig att känna fruktan är också människor. Före 1980‒talet var Kina ett land fyllt av klasskamp. Både i städerna och på landsbygden fanns det en del människor, som av vissa absurda anledningar förtrycktes och övervakades av en del andra människor. Vissa barn, vilkas förfäder en gång hade varit relativt välbärgade, miste rätten att gå i skolan och självfallet också rätten att flytta till staden för att där leva ett drägligare liv. Vissa andra barn, vilkas förfäder hade varit fattiga, fick åtnjuta dessa rättigheter. Om det hade räckt med detta, hade det inte skapat någon fruktan. Vad som skapade fruktan var att dessa fattiga människor och deras barn, som åtnjöt dessa rättigheter, förtryckte och övervakade de ”rika” människor som de hade nedkämpat. Mina förfäder var en gång välbärgade (det innebär endast att de en gång i tiden ägde ett halvt tunnland jord och en vattenbuffel). Därför tvangs jag sluta skolan i femte klassen. Under många långa år var jag oerhört försiktig och vågade knappast öppna munnen av fruktan att skada mina föräldrar. När jag åtskilliga gånger hörde skriken från de ”dåliga element” som byns kadrer och deras hantlangare torterade i Partiets högkvarter blev jag fruktansvärt rädd. Den rädslan var bra mycket värre än den som demoner och annat otyg injagade i mig. Det var först då som jag till fullo förstod vad min mor hade menat med vad hon sa. Jag trodde tidigare att min mor hade menat att all världens vilda djur och demoner var rädda för människan. Men nu förstod jag att all världens vilda djur och demoner inte är lika skrämmande som vettlösa och samvetslösa människor. Visst finns det här i världen människor som har rivits av tigrar och vargar. Och visst finns det berättelser om människor som har skadats av demoner och annat otyg. Men det är människor som brutalt har tagit livet av miljoner av sina medmänniskor och det är människor som brutalt har misshandlat och torterat miljontals av sina medmänniskor. Och vad som har legaliserat detta grymma skeende är en korrupt politik. Och vad som har hyllat detta grymma skeende är ett sjukt samhälle.
Trots att kulturrevolutionens mörka årtionde avbröts för tjugo år sedan, och trots att klasskampen har avskaffats, har de lämnat spår hos sådana som mig, som har genomlidit den tiden. Varje gång jag återvänder till min hembygd, möter jag människor, som en gång härjade brutalt där. Trots att de möter mig med smicker och leende ansikten, kan jag inte låta bli att sänka huvudet, fylld av fruktan. När jag går förbi byggnaderna, där de en gång torterade sina offer, byggnader som nu är så förfallna att de håller på att rasa samman, går det kalla kårar längs min ryggrad. Det påminner mig om hur jag hojtande för full hals hastade över den där lilla stenbron, fast jag visste att det inte fanns någon demon där. 
När jag tänker tillbaka på det förflutna finner jag att jag var ett barn som led av hunger, ensamhet och rädsla. Jag har genomgått svåra lidanden utan att bli vare sig vansinnig eller depraverad, och jag har dessutom lyckats etablera mig som författare. Vad är det då som har stött mig under min långa vandring ur mörkret? Det är hoppet.
Under de år då jag inte kunde äta mig mätt och saknade kläder på kroppen hoppades jag komma över mat och kläder. Under den röda terrorns årtionde hoppades jag kunna vinna vänskap och tillgivenhet. Fruktan fick mig att sjunga för full hals och springa så fort benen bar mig. Fruktan gav mig också styrkan att fundera ut hur jag skulle kunna lämna min efterblivna hembygd. Vi hoppas att människan äntligen skall kunna bli kvitt sin fruktan, men fruktan är efterhängsen. I vår fruktan är hoppet ett ljus i mörkret, som lyser oss på vår väg framåt och som ger oss modet att besegra vår fruktan. Jag hoppas att den fruktan som skapas av onda människor skall minska i framtiden. Men den fruktan som sagor och spökhistorier skapar får inte försvinna, eftersom dessa historier i sig rymmer respekt för den okända världen och en förhoppning om en bättre tillvaro. De rymmer också frön till litteraturen och konsten.

KOMMENTARER:
Slutet av denna betraktelse rymmer besk samhällskritik. Ett talesätt bland dagens fastlandskinesiska kritiker lyder: ”Visst har vi yttrandefrihet i det här landet! Vi har ju Mo Yan och Yu Hua!” (Dessa två författare uppträdde på det Strindbergssymposium som anordnades vid Pekings universitet 2005).

Vad västerländska läsare kanske inte har klart för sig är de varierande grader av yttrandefrihet som tillkommer författare och som betingas av deras anknytningar. I det sammanhanget är författarförbund knutna till provinser och vissa större städer, som Peking, Shanghai och Nanjing, och underställda de provinsiella eller lokala myndigheterna, särskilt viktiga. Den kände och frispråkige författaren Su Tong tillhör Nanjings författarförbund, känt för sina liberala tendenser. Dessa författarförbund ser som sin uppgift att bevaka sina medlemmars intressen och är inte beredda att anamma centrala myndigheters syn på deras författarskap. Den frispråkige författaren Yu Hua, som inte tillhör inte något författarförbund, är mantalsskriven i staden Hangzhou, en betydande turistort. För några år sedan skänktes han av stadens styresmän en villa i staden, utan andra villkor än att han öppet tillstår att han är mantalsskriven i staden. En centralt dirigerad attack mot Yu Hua skulle av Hangzhous myndigheter betraktas som en inblandning i stadens angelägenheter. En annan faktor som spelar in i myndigheternas attityd gentemot författare är graden av uppskattning som deras verk har rönt i utlandet. Nobelkandidaten Oes ofta upprepade positiva uppskattning av Mo Yans verk spelar i det sammanhanget stor roll. Översättningar till främmande språk av en författares verk samt utgivning på taiwanesiska förlag ger också utslag. En annan betydelsefull faktor är att kadrer och byråkrater sällan har tid att intressera sig för skönlitteratur.