Mo Yan 4 :MIN DRÖM OM UNIVERSITETET

莫言 4：我的大學夢
I början av 1960‒ talet, när jag just hade börjat småskolan, klarade min storebror med glans inträdesproven till lärarseminariet i nordöstra Kina och blev därmed den förste i nordöstra kommunen i häradet Gaomi som studerade vid universitet och det skänkte stor ära åt vår familj; det gjorde att också jag började drömma om att få studera vid universitetet. Men strax därefter bröt kulturrevolutionen ut. Eftersom jag redigerade Rebelltidningen Taggen råkade jag i onåd hos min mäktige lärare och relegerades från skolan. Detta hände 1967, när jag var tolv år, och gick i femte klass.
Taggen hade bara kommit ut i ett enda nummer, när utgivningen stoppades av läraren. Jag minns att tidningen innehöll ett poem, som förmodligen är mitt tidigaste verk: ”Gör uppror, gör uppror, jävlar anamma! / Ordförande Mao manar oss att göra uppror! / Riv ner, riv ner, jävlar anamma! /Riv ner kapitalismens utbildningslinje, jävlar anamma!” I själva verket tillhörde vår lärare rebellfraktionen och han ville också delta i nedrivandet. Men hans syn på saken var en helt annan än min och därför råkade jag stöta mig med honom.
När jag tvangs sluta skolan fick jag smaka på den smärta som Gao Yubao* måste ha lidit. När ett nytt läsår startade, började de flesta av mina klasskamrater
i den agrikulturella mellanskolan, som låg mitt emot vårt hus. Fast de väsnades lika mycket som förr i skolan, fick de i alla fall studera vidare. Varenda gång jag med en korg gräs på ryggen drev vattenbuffeln och fåren i vall, kunde jag på stigen som löpte utanför skolan genom skolfönstren höra hur mina forna klasskamrater bråkade därinne och det plågade mig svårt. Det var inte bara min dröm om universitet som hade krossats, jag skulle inte ens få studera i mellanskolan. Eftersom min familj klassades som välbärgade mellanbönder, kunde jag inte ta värvning, och någon anställning var inte att tänka på. Det såg därför ut som om jag skulle tvingas arbeta i jordbruket i hela mitt liv. I min förtvivlan letade jag fram min storebrors läroböcker i modersmålet och bläddrade lite i dem. Först läste jag novellerna och essäerna och sedan lärde jag mig utantill utdrag ur Chen Bodas* och Mao Zedongs skrifter.
Efter några år framträdde en viss Zhang Tiesheng*, som blev mycket berömd. Han var visserligen inte en bra människa, men hans sätt att agera uppmuntrade mig storligen och lät mig se en strimma ljus i mörkret. Genom att skriva ett brev kunde han på ett storstilat sätt skaffa sig tillträde till universitetet. Jag gjorde precis som Zhang Tiesheng och skrev ett brev till utbildningsministern Zhou Rongxin och förklarade att min hetaste önskan var att få studera vid universitetet. En kväll några veckor efter det att jag hade sänt iväg brevet, när jag hjälpte mor att hålla eld i spisen, kom min far hemstapplande. I handen höll han ett brunt kuvert. Det klack till i mig. Jag kände på mig att kuvertet, som min far höll i handen, innehöll svaret på mitt brev till utbildningsministern. Jag blev både upprymd och skrämd och visste inte om brevet innehöll goda eller dåliga nyheter. Far höll hårt om kuvertet ‒hans hand darrade en aning ‒ och han hade ingen brådska att ge det till mig. Han stirrade på mig ‒ han såg så förbryllad ut och blicken var så kall ‒ jag har inte kunnat glömma den ‒ och till slut sa han: ”Vad har du för planer egentligen?” Sedan räckte han mig brevet. Det var ett litet brevpapper, försett med röda linjer, och överst fanns det ett dussin rader skrivna med kulspetspenna, och innehållet var ungefärligen detta: Jag har mottagit Ert brev och finner Er önskan att studera vid universitetet mycket välgrundad. Jag hoppas att Ni vill fortsätta att arbeta i jordbruket, i avvaktan på att kamrater tillhörande den lägre graden av fattigbönder är beredda att rekommendera att ni får studera vidare vid universitetet. Trots att brevet var avfattat i byråkratisk stil, kände jag ändå stor tacksamhet. Det var ju i alla fal ett svar från utbildningsministeriet. Den natten hörde jag min far säga med låg röst: ”En sån liten rackare! Med lite tur kan det kanske bli något av honom, i annat fall kommer han att dra olyckan över sig!” Min mor suckade och sa: ”Nu är du orättvis mot barnet! Att ett så gott huvud ska förspillas på det här viset!”
Brevet från utbildningsministern stärkte min dröm om universitetet. Men jag var helt klar över att även om jag slet värre än buffeln, så skulle ingen fattigbonde rekommendera att jag fick fortsätta studera vid universitetet. På den tiden var rekommendationer från fattigbönder ett enda lurendrejeri. Årskvoten räckte inte ens till för barnen till kommunens kadrer, inget blev över för böndernas ungdomar, för att inte tala om sådana som jag, som tillhörde en mellanbondefamilj och inte ens fick en chans att gå ut småskolan. Jag började nu tänka på att ta värvning. Om jag skötte mig bra i det militära, kanske någon kunde rekommendera mig till studier vid universitetet. Även om jag inte kom in på universitetet kunde jag kanske befordras till kader och gå mot en ljus framtid.
Efter fyra års slit på fälten tog jag i februari 1976 äntligen värvning, vid tjuguett års ålder. När jag hade tilldelats mitt förband slet jag nästan livet ut mig: jag tömde latriner, grävde ut mark för svinstior för att visa att även andra än fattigbönder kunde jobba hårt. En gång skickades hela plutonen till ett statligt jordbruk för att skära vete. Jag skar då två hela tiltor mer än de andra soldaterna gjorde tillsammans. På det viset blev jag omtyckt av både officerarna och de meniga soldaterna i förbandet. På den tiden drog nästan alla av några år av sin ålder när de fyllde i värvningsblanketterna och la till några år, när det gällde skolutbildningen. Jag ville självfallet inte skilja mig från mängden ‒ för den sakens skull oroade jag mig i flera år ‒ och jag tog mod till mig och skrev att jag hade läst till första ring i gymnasiet. I slutet av 1977 uppmanade mina överordnade mig att repetera mina skolkunskaper och förbereda mig för de statliga proven, som skulle äga rum i Peking följande sommar. Universitetet jag skulle tentera in på var den tekniska högskolan som sorterade under armén. Det beskedet gjorde mig både upprymd och rädd, upprymd för att tillfället äntligen hade yppat sig, rädd eftersom mina kunskaper i matematik, fysik och kemi var klena ‒ jag behärskade inte ens addition och subtraktion. Jag kunde varken äta eller sova på flera dygn och tänkte gå till mina överordnade och bekänna hur det förhöll sig med min skolutbildning. Jag fruktade också att anklagas för att ha gett oriktiga uppgifter om min skolgång och vilselett mina överordnade. Men efter ett tag visade jag huggtänderna och bestämde mig för att kämpa. Jag skrev till mina föräldrar och bad dem sända mig min storebrors gamla läroböcker och började sedan studera hårt på egen hand, under ledning av en tekniker vid mitt förband som hette Ma. Under ett halvt år tillbragte jag den ena långa natten efter den andra i en lada, där man förvarade redskap, och studerade både bråk och dubbelbråk, och därtill plöjde jag igenom en lärobok i fysik och två i kemi. Jag blev räddare och räddare, ju kortare tid som återstod tills proven skulle äga rum. När mina kamrater såg hur hårt jag slet sa det att jag inte behövde oroa mig och att jag säkert bli godkänd. Men innerst inne visste jag väl att jag på ett halvår visserligen skulle kunna lära mig axiomen utantill, och teoremen skulle jag nog också klara av, men min förmåga att lösa matematiska uppgifter var ytterligt svag, och därför skulle jag bli underkänd. Just som jag plågades av den tanken, kom det plötsligt telefonbesked uppifrån, som förklarade att kvoten för anmälan till proven hade fyllts och att jag därför inte kunde få resa till Peking för att ställa upp på proven. Det beskedet lyfte en sten från mitt bröst, men det var ändå med blandade känslor som jag tog emot det.
Efter den pärsen krossades min dröm om universitetet. En kort tid därefter förflyttades jag till en annan enhet, där jag fick tjänstgöra som lärare i politik och också arbeta som bibliotekarie. Jag läste in en massa litteratur om politisk teori och utnyttjade samtidigt de tillfällen som tjänsten gav mig till att läsa skönlitteratur. Som omväxling till mina tråkiga arbetsuppgifter började jag studera litterärt skapande. Mitt förstlingsverk publicerades 1981. Tre år senare, när jag hade slutat fantisera om universitetet, öppnades plötsligt universitetets port för mig. En het sommardag fick jag reda på att den litterära avdelningen av Befrielsearméns akademi för konst och litteratur enrollerade studenter. Ansökningstiden hade visserligen redan gått ut, men jag litade till min tur, plockade ihop vad jag hade skrivit och störtade till Akademien. När Xu Huaizhong, som var min lärare och välgörare, hade läst mina texter, sa han till Liu Yiran, dekanus för litteraturfakulteten: ”Den här studenten har visserligen inte klarat proven, men vi bör acceptera honom i alla fall.” Än en gång stod turen mig bi: jag fick högt betyg på inträdesproven. Den förste september 1984 vandrade jag med min ryggsäck in genom Akademiens port.

KOMMENTARER:
Gao Yubao, född 1927, som liksom Mo Yan stammar från Shandong och liksom Mo Yan tog värvning i unga år, lyckades göra karriär både som framgångsrik författare och kader i den högre partihierarkin, trots att han bara åtnjutit en enda månads skolgång. Till hans främsta verk hör självbiografin Gao Yubao samt dokumentärromanen Jag vill studera.

Chen Boda (1904‒1989), framstående marxistisk ideolog, som före kulturrevolutionen tjänstgjorde som Mao Zedongs sekreterare. Under 1960‒talet var han ledamot av ständiga utskottet av Centralkommitténs Politbyrå, en av de högsta posterna i partihierarkin. Hans nära samröre med De fyras gäng under kulturrevolutionen ledde till att han efter Maos död dömdes till arton års fängelse, ett straff som avkortades på grund av hans dåliga hälsa.

Zhang Tiesheng tillhörde den miljonhövdade skara av ”intellektuella ungdomar” (d.v.s. ungdomar som genomgått den högre mellanskolan) och som, när de hade lekt färdigt under kulturrevolutionen, sändes ut till landsbygden för att omskolas av bönderna. Återbördad till sin hemprovins Liaoning anmälde han sig 1973 till inträdesproven till provinsuniversitetet. Då han fann frågorna för svåra att besvara, skrev han på baksidan av frågeformulären ett brev till examinatorerna, i vilket han anklagade undervisningsmyndigheterna för att ha gynnat de bokmalar som hade undsluppit böndernas undervisningsmetoder. Hans kritik stämde väl överens med de synpunkter som Mao på 1930‒talet hade gett uttryck åt, och som hävdade att praktik måste ges företräde framför teori. Brevet nådde Mao Yuanxin, brorson till Mao Zedong och högste partipamp i provinsen Liaoning. Denne kontaktade Folkets Dagblad, som då kontrollerades av De fyras gäng. Detta ledde till att Zhang Tieshengs inträdesprov godkändes. Zhang Tiesheng sändes på en turné till landets universitet, där han välkomnades som en hjälte. Hans brev gav impulsen till den anti‒Lin Biao och anti‒Konfuciuskampanj som utbröt 1974. Men svinhugg går igen: efter De fyras gängs fall dömdes Zhang Tiesheng till femton års fängelse för ”omstörtande verksamhet”, en term med mycket vida marginaler. Efter avtjänat straff har han förmodligen bytt namn och försvunnit i det kinesiska folkhavet.

Zhou Rongxin (1917‒76), arkitekt och politiker, under kulturevolutionen generalsekreterare i folkrepubliken Kinas regering (State Council). Under åren 1975‒76 tjänstgjorde han som undervisningsminister. Involverad i debaclet kring Zhang Tiesheng, mötte han sin död alldeles i slutet av Det kinesiska folkets stora proletära kulturrevolution. Mina källor berättar inte om han slogs ihjäl, sparkades ihjäl, ströps eller defenestrerades, en effektiv form av avlivning, som med framgång praktiserades redan i 1400‒talets Prag och som enligt säkra källor vann viss popularitet bland den ärorika kulturrevolutionens hurtiga rödgardister.