莫言3 :童年讀書
När jag var liten älskade jag att läsa. På den tiden fanns det varken bio eller teve; vi hade inte ens radio därhemma. På nyåret spelades det teater i byn, sådana där pjäser som handlade om hur bittert livet hade varit före Befrielsen. I den torftiga kulturella miljön var läsningen min största glädje. Jag var ganska klen, och dessutom lite rädd av mig, så jag ville inte leka med de andra barnen, som gillade att klättra upp i träd och klättra ner i uttorkade brunnar. När jag kunde stjäla till mig lite ledig tid, så läste jag underhållningslitteratur. Att min far satte sig emot att jag läste sådana böcker berodde nog på att han fruktade att jag skulle smittas av dem och bli en dålig människa. Han fruktade ännu mer att jag på grund av läsningen skulle försumma att skära gräs åt fåren, som jag hade satts att valla. Min läsning fick därför ske i samma hemlighet som gällde för underjordiska partimedlemmar före Befrielsen. Längre fram, när min lärare hade gjort hembesök och sagt till min far att han nog kunde låta mig läsa lite böcker, så blev det en ändring till det bättre.
我童年時的確迷戀讀書。那時候既沒有電影更沒有電視，連收音機都沒有。只有在每年的春節前後，村子裏的一些人演《血海深仇》、《三世仇》之類的憶苦戲。在那樣的文化環境下，看“閒書”便成為我最大的樂趣。我體能不佳，膽子又小，不願跟村裏的孩子去玩上樹下井的遊戲，偷空就看“閒書”。父親反對我看“閒書”，大概是怕我中了書裡的流毒，變成個壞人；更怕我因看“閒書”，耽誤了割草放羊；我看“閒書”就只能像地下黨搞祕密活動一樣。後來，我的班主任家訪時對我的父母說其實可以讓我適當地看一些“閒書”，形勢才略有好轉。Men min far tyckte i alla fall bättre om att se mig rabbla läxor eller bära gräskorgen på ryggen eller föra vattenbuffeln och fåren i vall än att se mig hänga över underhållningslitteratur. Människan är bra underlig: ju mer man förbjuder en att läsa eller göra något, desto mer vill man läsa och göra just det. Det är väl det som gör att stulen frukt smakar bäst.
Den första underhållningsroman jag läste var Romansen om förläningen av gudaämbeten* (Fengshen yanyi), som var försedd med många vackra illustrationer. Den var en familjeklenod, som hade gått i arv till en av mina klasskamrater, och den lånade han inte ut till vem som helst. När jag hade dragit runt kvarnen åt honom en hel förmiddag, fick jag låna den boken på eftermiddagen. Men jag måste läsa den intill kvarnen på hans gård, och under hans övervakning. Det verkade som om han trodde att jag skulle piratkopiera boken, om den lämnade hans hem. Den boken, som jag fick läsa i utbyte mot mitt anletes svett, gjorde ett oerhört starkt intryck på mig. Shen Gongbao, som red på en tiger, Zheng Lun, som kunde spruta ut ett bländande vitt sken genom sina näsborrar, Jordgångaren Sun, som kunde vandra under jorden och Yang Ren, som hade ögon på armarna och armar på ögonen och många många andra, kommer jag att minnas så länge jag lever. När jag för några år sedan på teve såg en serie dramer baserade på Fengshen yanyi, kände jag mig kränkt på de gamla historieberättarnas vägnar över att ett verk som detta hade blivit så fullständigt förstört. Man kan inte visa ett sådant verk på teve. Om man nödvändigtvis skall göra, måste det omvandlas till en tecknad film, som Kalle Anka och Mussepigg.
Längre fram tog jag till alla knep för att kunna låna de exemplar av klassiska romaner som råkade finnas i grannbyarna, som Romansen om De tre kungadömena, Berättelser från träskmarkerna och Icke-officiella biografier över lärda konfucianer*. På den tiden hade jag ett utomordentligt gott minne. När jag i rasande fart hade läst en bok, mindes jag namnen på alla personerna i boken och kunde återberätta de viktigaste skeendena; kärleksskildringar kunde jag till och med utantill. Nu klarar jag inte längre av det. Längre fram läste jag något dussin berömda romaner från tiden före kulturrevolutionen. Jag minns att jag fick låna Ungdomens sång* av en lärare. Det var på en eftermiddag och jag visste att om jag inte skar gräs åt fåren, så skulle de svälta. Men jag kunde inte motstå frestelsen, utan kröp in i en halmstack och läste slut den tjocka romanen på eftermiddagen. När jag biten av myror och stucken av myror över hela kroppen kröp fram ur halmstacken, stod den röda solen redan lågt i väster. Jag hörde hur de hungriga fåren bräkte i sin fålla och blev väldigt orolig, eftersom jag väntade mig en utskällning eller ett kok stryk. Men när min mor såg hur eländig jag såg ut, veknade hon och skällde varken ut mig eller slog mig, hon sa bara till mig att ge mig ut och skära gräs åt fåren. Jag kände mig lättad när jag sprang iväg. Den gången upplevde jag verklig lycka.
Min storebror var också en glupsk läsare. Han var fem år äldre än jag och hade bättre möjligheter än jag att låna böcker. Men den rackaren lät mig aldrig läsa böcker som han hade lyckats låna. När han satt och läste, drogs jag till honom, precis som järnfilspån dras till en magnet. Jag smög fram och ställde mig bakom honom, först på ett ganska långt avstånd, och sträckte på halsen, precis som en svan som dricker vatten. Medan jag läste kunde det hända att jag lutade mig för långt fram. När han märkte att jag stod bakom honom, började han med flit vända bladen i raskare takt och jag blev då tvungen att läsa tio rader i taget för att hinna med. Min storebror blev strax arg, stängde boken med en smäll och knuffade undan mig. Men så snart han öppnade boken igen, var jag tillbaka bakom honom. Eftersom han fruktade att jag skulle läsa hans böcker, när han inte var hemma, gömde han dem på de märkligaste ställen, precis som den underjordiske partimedlemmen Li Yuhe i mönsteroperan Den röda lyktan* gömde sina hemliga koder. Men jag var mycket slugare än Hatoyama, chefen för den japanska milisstyrkan, och kunde alltid hitta de böcker som min storebror med så stor uppfinningsrikedom hade gömt. När jag väl hade hittat boken jag sökte, struntade jag i allt annat och önskade att jag kunde sätta den i mig på stubben. En gång hade han lånat romanen Dagbräckning *och gömt den inne i svinstian. När jag gick dit för att leta efter den, råkade jag stöta huvudet mot ett getingbo och dussintals getingar flög rakt i ansiktet på mig och stack mig. Men jag brydde mig inte om smärtan, utan passade på att läsa tills jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Mitt huvud hade svällt tills det liknade en rund vidjekorg och mina ögon var helt igensvullna. När min storebror kom dit och såg hur det var fatt med mig, blev han rent förskräckt, men han slet i alla fall boken ur handen på mig för att gömma den någon annanstans. Först när det var gjort kom han tillbaka och klippte till mig så att jag föll pladask i svinstian. ”Det är rätt åt dig!” sa han. Han funderade ett slag och troligen var det för att han var rädd att mor skulle gräla på honom som han sa: ”Om du säger att du råkade stöta huvudet i ett getingbo ute på dasset, så får du läsa slut boken. Jag gick själaglad med på det. Men när svullnaden hade gett med sig dagen därpå och jag krävde boken av honom, vägrade han att ge den till mig. Jag svor på att han aldrig skulle få läsa någon bok som jag hade lånat. Men så snart jag hade lånat en bok som han inte hade läst, tog han den från mig med våld. En gång hade jag efter mycket om och men lyckats låna romanen Trefamiljens gränd* av en skolkamrat. När jag kom hem med den, smög jag in i ett uthus fullt av halm. Just som jag höll på att läsa som bäst, kom han in, tog boken ifrån mig och sa: ”Den där boken är rena giftet! Jag läser den först, så kan jag hjälpa dig att kritisera författarens borgerliga tendenser.” Sedan stoppade han Trefamiljens gränd innanför jackan och sprang sin väg. Jag blev förstås ursinnig. Men jag kunde inte hinna ifatt honom, och hade jag gjort det, hade jag inte kunnat klå honom, jag kunde bara stampa i golvet och svära över honom. Några dagar senare slängde han boken åt mig och sa: ”Lämna tillbaks den där boken med detsamma! Den är väldigt oren!” Jag lydde honom självfallet inte. Jag led den ljuvaste smärta när jag läste Trefamiljens gränd och blev helt förhäxad av bokens skildring av den oskuldsfulla kärleken mellan ett par ungdomar. Ljuden från marknaden i det forna Kanton forsade mot mig och svävade kring mina öron och min näsa. En efter en trädde romanens figurer livs levande fram inför min syn. När jag läste hur Qu Tao fälldes av ett vådaskott när hon vandrade på stranden, storgrät jag tyst, där jag låg i halmen. Den smärta som jag kände då kan jag inte beskriva i ord. Då var jag bara nio år. Jag började skolan när jag var sex och gick nu i småskolans tredje klass. När jag hade läst Trefamiljens gränd
var jag under en lång tid djupt bedrövad och hörde knappast vad läraren sa under lektionerna. Den vackra flickan Qu Taos gestalt svävade alltid framför mina ögon; utan att jag styrde den skrev min hand hennes namn på alla tomma ytor i min lärobok i modersmålet. När ordningsmannen fick syn på det, kritiserade han mig inför hela klassen och skällde mig för ligist. Han rapporterade mig också till klassföreståndaren, som kritiserade mig för mina orena tankar och sa att jag hade smittats av kapitalistiska värderingar. När jag flera årtionden senare för första gången besökte Kanton, letade jag gata upp och gränd ner efter Qu Tao, men såg aldrig skymten av henne. När jag frågade en kantonesisk vän vart Qu Tao hade tagit vägen, förklarade han att flickor som hon sov om dagarna och började arbeta först på nätterna.
Inte långt efter det att jag hade läst ut Trefamiljens gränd, fick jag av en lärare, som uppskattade mig, låna romanen Hur stålet härdades*. På kvällen, när min mor lagade mat, hade hon på dörrposten hängt en oljelampa, som omvärvdes av ånga. Jag var liten till växten och det var bara om jag ställde mig på tröskeln som jag kunde läsa till skenet av oljelampans låga, som inte var stort större än en ärta. Jag var så djupt gripen av berättelsen att jag inte märkte att mitt hår sveddes av oljelampan. Pavel och Tonia, den skira kärlekssagan mellan den smutsige eldarlärlingen och jägmästarens dotter, klädd i sjömansuniform, fick mig att dagdrömma, som om jag hade varit förälskad. Trots att så många år har förflutit sedan jag läste den boken har jag fortfarande ett klart minne av de scener som då utspelades inför mina ögon. Pavel metar vid stranden och Tonia sitter på en trädgren nära stranden och läser … ah, nu hugger fisken kroken, det är napp … men fisken högg inte kroken. Varför retas Tonia med den där fattiglappen, klädd i trasor, med tovigt hår och hela kroppen täckt av koldamm? Vad får henne att göra det? Pavel blir arg och Tonia ber honom om förlåtelse. Sedan fortsätter Pavel att meta och Tonia fortsätter att läsa sin bok. Vad är det för bok hon läser? Är det något av Tolstoj, eller kanske av Turgenjev?
Hon dinglar med sina bara ben, där hon sitter på grenen och läser, hennes korpsvarta hårfläta och hennes mörka tindrande ögon … Har Pavel fortfarande lust att meta? Om jag vore Pavel skulle jag inte ha lust att meta. Från det ögonblick då Tonia bad Pavel om förlåtelse, stängdes för mig den lilla porten till barndomen och den stora porten till ungdomen öppnades på vid gavel.
Tänk om Tonia inte hade bett Pavel om förlåtelse? Om Tonia hade betett sig som en förnäm ung dam och grälat på fattiglappen Pavel? Då hade Hur stålet härdades inte funnits till. När en förnäm människa inte är medveten om sin höga ställning, först då är hon verkligt förnäm. Hur förnäm är inte den människa som på grund av en förseelse som hon själv har gjort sig skyldig till ber en lägre stående varelse om förlåtelse? Det var i det ögonblick som Tonia bad Pavel om förlåtelse som jag, liksom Pavel, blev förälskad i henne. Fast då var det för tidigt att tala om kärlek, det var väl snarare en djup tillgivenhet jag kände. Muren mellan klasserna hade försvunnit och uppgått i intet. Sedan följde skildringen av hur Tonia och Pavel löpte ikapp och hur Pavel på grund av sin kärlek till Tonia glömde att elda under ugnen. Motsättningen mellan arbetsdisciplin och kärlek har funnits i alla tider och i alla länder. Den vackra och förnäma Tonia sprang först och eldarlärlingen Pavel förföljde henne … och nu är det ögonblick inne som rör läsarens hjärta: drabbad av ungdomlig åtrå kastar sig Tonia i Pavels armar … när jag hade läst så långt tillrade glädjetårar nerför en liten parvels kinder, där han satt och läste sin lånade bok i ett uthus i nordöstra regionen i häradet Gaomi. Sedan klippte Pavel håret, köpte en ny skjorta och blev bjuden till Tonias föräldrahem … Det är trettio år sedan jag läste den boken, som jag inte har öppnat sedan jag en dess. Men allt står så klart för mina ögon och jag minns varje detalj i skildringen. När jag gjort rekryten, såg jag en film baserad på den romanen, men blev djupt besviken. Filmens Tonia var inte alls den Tonia som jag hade föreställt mig. Pavel och Tonia gick till slut skilda vägar, var och en mot sin framtid. Jag har svårt att i ord beskriva mina känslor, när jag hade kommit så långt i boken. Jag tänkte att om jag hade varit Pavel … men tyvärr var jag inte det. Men även om jag inte är Pavel, kommer jag aldrig att glömma den bitterljuva natten innan de skiljdes åt … den ilskna hunden i Tonias hem, den varma hundpälsen, Tonias lena hud … Tonias kärleksfulla mor, som doftade av mjölk och nybakat bröd … sedan möttes de igen vid vägbygget, men då hade det rests en mörk mur mellan de älskande, så fasansfull är klasskampen. Men man kan inte säga att Pavel gjorde orätt. Om Tonia hade gift sig med Pavel, hade hon varit dömd att bli olycklig, eftersom skillnaden dem emellan var så stor. Längre fram hade Pavel en kärleksaffär med en kvinnlig kamrat i kommunistiska ungdomsförbundet, en kärleksaffär typisk för den revolutionära epoken. Trots att den också griper läsaren, kan den inte jämföras med den ljuvt sentimentala tonen kärleken mellan Pavel och Tonia. Till slut gifter sig den olycklige Pavel med den bleka Tania. Det äktenskapet har inte plats för några som helst romantiska känslor. När jag hade läst så långt, började Pavels gestalt blekna i mitt barnasinne.
Kulturrevolutionen bröt ut just som jag hade läst färdigt Hur stålet härdades. Där slutar berättelsen om min barndoms läsning.
KOMMENTARER:
Verket Romansen om förläningen av gudaämbeten (Fengshen yanyi), som sammanställdes på 1500‒talet, bygger på legender om hur Kung Wu av Zhou omkring 1000 år f.Kr. med hjälp av daoistiska gudaväsen besegrar den siste kejsaren av Shangdynastin, beskriven som en grym tyrann. Skildringen av de många striderna präglas av ett fantasteri som saknar motstycke i den kinesiska litteraturen. 46 av verkets 100 kapitel har översatts till tyska av Wilhelm Grube (Die Metamorphosen der Goetter: Historisch-mytologischer Roman aus dem chinesischen).
Berättelser från träskmarkerna (Shuihuzhuan) är en pikareskroman, som skildrar ett rövarbands härjningar i slutet av den nordliga Song-dynastin (960‒1126). Den äldsta tryckta versionen av verket, som bygger på muntliga berättartraditioner, går tillbaka till början av 1500-talet. Verket, som föreligger i olika versioner omfattande 71, 100, 110, 115, 120 och 124 kapitel, är skrivet på ett språk, som stod den tidens talspråk nära och som inte skiljer sig stort från dagens kinesiska. Verket föreligger i flera översättningar och parafraser till engelska av bland andra Pearl Buck (All Men Are Brothers, 1933). Den litterärt mest högtstående versionen i 71 kapitel har översatts till svenska (Göran Malmqvist, Berättelser från träskmarkerna).
Verket Icke-officiella biografier över lärda konfucianer (Rulin waishi), som har tillskrivits Wu Jingzi (1701‒1704), är Kinas första stora satiriska roman som vågar driva gyckel med den traditionella Konfucianismen, eller snarare med hypokritiska lärde som bekände sig till Konfucianismen. Romanen, som innehåller många dråpliga skildringar, har översatts till engelska av Yang Hsien-yi och Gladys Yang under titeln The Scholars (1957). Översättningen utelämnar vissa passager, förmodligen som ett resultat av självcensur.
Ungdomens sång (Qingchun zhi ge), revolutionär roman, publicerad 1958, av den kvinnliga författaren Yang Mo, född 1914.
Hur stålet härdades, en social-realistisk roman av den sovjetiske författaren Nikolaj Ostrovskij (1904‒1936), som skildrar kärlekssagan mellan Pavel Korchagin och Tonia Toumanova mot bakgrunden av det sovjetiska inbördeskriget.
Den röda lyktan (Hongdengji) är titeln på en av de ”mönsteroperor” som under kulturrevolutionen introducerades av Jiang Qing, ledaren av De fyras gäng.
Dagbräckning (Poxiaoji) är titeln på en roman av Li Xiaoming, född 1920. Romanen, som publicerades 1965, skildrar gerillakriget i norra Kina på det sena 1930‒talet.
Trefamiljsgränden (Sanjiaxiang) är en roman av den mycket produktive författaren Ouyang Shan, född 1908. Romanen, som skildrar tre besläktade men samhällsmässigt olika kantonesiska familjers öden på 1930‒talet, publicerades 1959. Romanen är framför allt uppskattad för dess fina skildringar av skilda miljöer i det kantonesiska samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar