Översättarens inledning till Lin Haiyins roman Min Barndoms Peking, Stockholm: Bokförlaget Wanzhi, 2015

Lin Haiyin (1918-2001), vars familj stammar från Taiwan, växte upp i Peking. Efter journalistutbildning där tjänstgjorde hon som reporter vid en dagstidning. 1948 återvände hon till Taiwan, där hon inledde en karriär som kulturjournalist, författare och förläggare. Under åren 1953-1963 tjänade hon som kulturchef vid Taiwans största dagstidning (Lianhe Bao) och spelade en viktig roll som introduktör av unga taiwanesiska författare. 1967 startade hon tidskriften Chun wenxue (Sann litteratur) och året därpå ett bokförlag med samma namn. Hennes litterära produktion omfattar nio volymer essäer, tre romaner, fem novellsamlingar, sex volymer barn- och ungdomslitteratur samt ett drama.

    Verket Chengnan jiushi (Forna tilldragelser i södra Peking) innehåller sex berättelser, baserade på författarinnans minnen från barndomen, vilka kan läsas separat och också sammanlänkas till en svit. Boken, som utkom 1960 och har omtryckts i många upplagor, har vunnit stor spridning i både Taiwan och Folkrepubliken Kina, där den också har filmatiserats. Den illustreras av akvareller, målade av den framstående konstnären Guan Weixin (1940-), hedersledamot av The Royal British Society of Water-Colour Painters.

    I de första två berättelserna är Yingzi, författarens alter ego, sex år gammal och har ännu inte börjat i småskolan. Den sista berättelsen skildrar hur den tolvåriga Yingzi efter skolavslutningen i småskolans sjätte klass återvänder hem för att finna att hennes far, som länge har lidit av tuberkulos, har gått bort. Berättelserna skildrar med en vuxen människas språk, men med barnets spontana inlevelse, föräldrarna, syskonen och tjänarna i hemmet, några tragiska människoöden, episoder från skolan och livfyllda glimtar av gatulivet i den begränsade del av staden Peking, som utgjorde Yingzis värld.

    Yingzi är den äldsta dottern i familjen. Under de sex år som berättelserna spänner över hinner hennes mor sätta ytterligare fyra barn till världen, tre flickebarn och en lillebror. Storasyster Yingzi är ett ganska lillgammalt, egensinnigt och mycket självständigt flickebarn, som gärna hunsar sina yngre syskon. Hon är intelligent och nyfiken på livet och har stundom svårt för att acceptera de krav som hennes stränge far ställer på sina barn. Hon har också fått sin beskärda del av den skoningslösa grymhet som kännetecknar barn i hennes ålder och som kommer till uttryck i hennes skildring av de stackars eleverna i operaskolan.

    I republikens tolfte år (1923), då Yingzi var fem år gammal, lämnade familjen Taiwan och flyttade till Peking. Familjens första bostad där var en siheyuan, en kringbyggd gård, typisk för det forna Peking, som låg i Himmelträdets gränd utanför Det följsamma styrets port (Shunzhimen) i den del av södra Peking som kallas Kinesstaden. Under de följande sex åren flyttade familjen flera gånger — till Nya Förhängets gränd (Xinlian hutong), Storgatan vid Tigerbron (Hufangqiao dajie) och Liangfamiljens park [Liangjiayuan) —, som alla var belägna inom ett begränsat område väster om Himmelsbron (Tianqiao). Himmelsbron, på den tiden ett av de livligaste och mest fascinerande områdena i Peking, låg strax väster om Himmelens altare (Tiantan) och omedelbart norr om Åkerbrukets altare (Xiannongtan). Himmelsbron har fått sitt namn av den marmorbro som under Mingdynastien byggdes över ett vattendrag i området och som avsåg att underlätta kejsarens årliga besök vid Himmelens altare. Senare dränerades området och marken höjdes. När Yingzi besökte området fanns endast balustraden kvar av den en gång så mäktiga bron.

    Norr om Himmelsbron löpte Östra Folksamväldets gränd (Dongjiao-minxiang), där de flesta utländska beskickningarna var belägna.

    Författarinnan skildrar livfullt gatulivet söder om Främre porten. Mängder av gatumånglare bjöd ut sina varor — kanderade frukter, knäck, piroger, ångade vetebullar och andra läckerheter — och lumpsamlare bytte tändstickor och grönglaserade tallrikar mot avlagda kläder, skor och husgeråd av alla de slag. Bakom de grå murar som kantade stadens trånga gränder (hutong) gömde sig vackra gårdar som kringgärdade blomstrande trädgårdar.

    Området Himmelsbron — och hela staden Peking — delades i två hälfter av en linje som från Den eviga pacificeringens port (Yongdingmen) i söder sträckte sig norrut och passerade genom Främre porten (Qianmen), Porten som vetter mot söder (Zhengyangmen), Den himmelska fridens port (Tiananmen) och Förbjudna staden.

    Strax utanför Det följsamma styrets port löpte, och löper fortfarande, Glasyrtegelfabrikens gata (Liulichang), uppkallad efter en fabrik som förr i världen framställde glasyrtegel för de kejserliga palatsen. Norr därom låg Arrendetorget, stadens förnämsta centrum för antikviteter och antikvariat, där det varje år, från den första till den femtonde dagen i årets första månad, anordnades en marknad dit allt folket i staden, och dess omgivningar, flockades. Yingzis skola låg i närheten av Arrendetorget och hon måste därför ha varit väl förtrogen med omgivningarna.

    Söder om Glasyrtegelfabrikens gata låg Grönsaksmarknaden (Caishikou), som under Manchudynastien tjänade som avrättningsplats. Det var troligen dit som de dödsdömda brottslingar och revolutionära studenter var på väg som Yingzi från sin port iakttog när de bakbundna forslades gatan fram på flakvagnar. Om de politiska striderna mellan de rivaliserande krigsherrar som på den tiden kämpade om makten i Peking visste Yingzi självfallet ingenting.

    I den västra delen av Himmelsbron låg Södra nöjesfältet, som hade etablerats 1918 och där Yingzi tillsammans med sina föräldrar stundom bevistade teater- och varietéföreställningar. Men den park som i allra högsta grad fascinerade Yingzi var Tredje prinsens park, som låg två kilometer utanför den nordvästra stadsporten (Xizhimen), där Pekings zoologiska trädgård nu är belägen. Parken, som hade anlagts av en son till Manchudynastiens grundare, vilken regerade under regeringsperioden Shunzhi (1644-1661), övertogs senare av en yngre bror till kejsaren av Xianfeng-perioden (1851-1862) och kallades därför Tredje prinsens park. Xian-feng-kejsarens andra gemål, Cixi, som aldrig snålade med statens tillgångar, spenderade som änkekejsarinna stora summor på att försköna parken. Änkekejsarinnans gunstling, den höge ämbetsmannen Duan Fang, hemförde från en resa till Europa som han företog under åren 1902 och 1903 en mängd djur och fåglar som han skänkte sin härskarinna, varefter parken döptes om till De tiotusen djurens park (Wanshengyuan). Västerländska missionssällskap har all anledning att minnas Duan Fang med tacksamhet för hans vägran att åtlyda den befallning som änkekejsarinnan utfärdade under boxarupproret år 1900 att låta döda samtliga missionärer i provinsen Shaanxi, för vilken Duan Fang då tjänade som ståthållare. När Yingzi besökte parken på 1920-talet hade de flesta av de "tiotusen" djuren hunnit dö av svält och vanvård. I gengäld kunde parken bjuda på förlustelser av alla de slag och där spelades både traditionell kinesisk opera och modern talteater, som några år tidigare hade introducerats i Kina. Särskilt fascinerad tycks Yingzi ha varit av de två jättelika eunucker som vaktade stora porten till parken, av vilka den ene mätte sju fot och sex tum och den andre var endast två tum kortare i rocken.

    Yingzis far, som stammade från Taiwan och talade den dialekt från södra provinsen Fujian som är den förhärskande där, var affärsman och familjen hade det tydligen mycket bra ställt. Han synes ha varit en sträng — och stundom både häftig och oresonlig— familjefar, som stundom såg djupt i glaset och därtill hade ögonen öppna för kvinnlig fägring. Yingzi, som gärna tjuvlyssnade till de äldres samtal, säger sig ha hört sin mor berätta för en väninna att fadern — när familjen bodde i Japan — inte sällan tillbragte nätterna i staden Yokohamas nöjeskvarter, varifrån han på morgonkröken återvände hem, lindrigt nykter. När den åttaåriga Yingzi upptäcker att hennes far kastar längtande blickar på Tant Lan, konkubin till en av faderns vänner, som har tagit sin tillflykt till Yingzis familj, lyckas hon med utstuderade metoder få konkubinen intresserad i Dexian, en ung student vid Pekings universitet (som Yingzi egentligen hjärtligt avskyr för hans högdragna sätt) och avvärjer därmed hotet mot familjelyckan. Hon vet också att inkassera belöningen för sin ädla gärning. Ingen som har kännedom om den brytning mellan det gamla och det nya som kännetecknade det tidiga 1920- talets Kina blir förvånad över att studenten Dexian skänker den unga och sköna "Tant Lan" ett exemplar av Ibsens Ett dockhem i syftet att vidga hennes horisont.

    Yingzis mor, som stammade från provinsen Fujian, lärde sig aldrig att behärska Pekingdialekten, något som synes ha irriterat Yingzi. Modern spelar en relativt underordnad roll i Yingzis berättelser. Som så ofta var fallet i förmögna familjer på den tiden var det familjens trotjänare som skänkte barnen den kärlek och ömhet som de traktade efter.

    Amah Song, en ung bondkvinna, har lämnat sin enfaldige och tölpaktige man, sin femårige son och sin nyfödda dotter för att tjäna som amma till Yingzis yngre syster och därmed bidra till sin egen familjs uppehälle. Uppfödd på landsbygden är hon väl förtrogen med folklig läkekonst och vet att rädisskal som klistrats vid tinningarna hjälper mot huvudvärk, och att aska från rökelsekaret i Krigsgudens tempel, strax nedanför Främre porten, botar åkommor som förorsakats av onda dunster. Porträttet av den kloka, rådiga och självuppoffrande trotjänarinnan, som drabbas av en dubbel sorg, är tecknat med stor kärlek.

    Huian-härbärget, som låg i närheten av familjens bostad i Himmelträdets gränd, var ursprungligen avsett att hysa unga män från staden Huian i den sydöstra delen av provinsen Fujian, som önskade studera vid något av Pekings universitet. Det fanns många härbärgen -av det slaget i Peking och även många härbärgen som kunde erbjuda medlemmar av samma skrå tak över huvudet under deras tillfälliga vistelse i huvudstaden.

    Den unga kvinnan Xiuzhen. vars far tjänar som vaktmästare i Huian-härbärget, har övergivits av sin älskare, en student vid Pekinguniversitetet. Den "oäkting" som hon sätter till världen får dela det öde som har drabbat oräkneliga kinesiska flickebarn i Kinas långa historia: det nyfödda flickebarnet sätts ut nedanför Den samfällda förvandlingens port att ätas upp av vilda hundar eller — om Gudarna så vill — att hittas av någon vänlig själ som förbarmar sig över det och låter det leva. För en västerländsk läsare kan "Dåren" (Xiuzhen) framstå som alltför overklig och skildringen av hennes olyckliga öde synas alltför mättad av sentimentalitet. Men hennes öde är fast förankrat i den kinesiska verkligheten.

    Yingzis "Tant Lan", som är tjugofem år gammal, livlig och vacker, skiljer sig helt från de andra kvinnorna i berättelserna. Hon stammar från staden Suzhou i den sydliga provinsen Jiangsu (som är berömd för sina vackra kvinnor) och blev tydligen tidigt faderlös. När hon är tre år gammal säljer hennes mor henne till en man som tar henne med sig till Peking, där hon, så snart hon har nått upp i tonåren, får tjäna på en av de många bordellerna i området kring Himmelsbron. Efter några års hårt slit som prostituerad blir hon friköpt av en man som är fyrtio år äldre än hon själv och som tar henne till sig som sin konkubin. Trots sin bakgrund framstår hon som en gladlynt, godhjärtad och generös människa. Hon har därtill många färdigheter och är lika flink med kniven när det gäller att skära till en genomskinlig lykta av en vattenmelon som hon är med händerna när det gäller att kavla opium och stoppa opiumpipan åt Yingzis far. Översättaren hoppas innerligt att hon blev lycklig tillsammans med den unge studenten Dexian som den beskäftiga Yinzi lyckas para ihop henne med.

Sammantagna ger skildringarna en bild av ett Peking som inte längre finns. Området söder om Främre porten har efter 1949 jämnats med marken och den tidigare bebyggelsen har ersatts av arkitektoniska skapelser som bättre rimmar med den folkdemokratiska ideologin. Ingen av de stadsportar som författaren omnämner finns kvar. Vad som en gång var en av världens vackraste städer har inom loppet av några få årtionden ödelagts av stadsplanerare som helt saknar känsla för tradition och kultur.

Lin Haiyin (1918-2001)
Min barndoms Peking
Översättning av Göran Malmqvist

Stockholm: Bokförlaget Wanzhi 2015