Skolgossen Bernhard Karlgren som översättare av klassisk grekisk lyrik

Som elev i Jönköpings Högre Allmänna Läroverk i början av förra seklet presterade Bernhard Karlgren tolkningar av klassisk grekisk lyrik, som enligt min mening väl tål jämförelse med dem som senare skulle presteras av framstående tolkare som Emil Zilliacus (1878-1961) och Ivar Harrie (1899-1973). Dessa tolkningar visar att den unge gymnasisten ägde stor lyhördhet inte endast för språkljuden i de småländska dialekterna, som han också undersökte under skolåren, utan även för det svenska språkets prosodiska särdrag och dessas funktion i metriken.

I gymnasistföreningen Modersmålsvännens tidskrift Lyktgubben (1907) framträder Bernhard Karlgren som översättare av ”Helleniska dikter, fritt tolkade efter Anakreon, Sapfo, Theognis, Mimnermos samt Anakreontea”. Samlingen, som innehåller tio dikttolkningar, inleds av ett Anacreonteum, skrivet på den för Anakreon och hans härmare typiska jambiska dimetern.

Jag ärnade att kväda
Om Hellas’ forna hjältar,
Om Kadmos och Atriden.
Men djupt ur lyrans inre
 Det tonade om älskog.
 Jag strängade den åter
 Med hårda, bistra strängar;
 Om Herakles’ bedrifter
 Jag sjöng, men strax ett eko
 Af kärleken förnam jag.
 Så faren väl, I hjältar
 Från forna tider alle!
 Utur min lyra klinga
 Blott spröda kärlekstoner.

Dikten har översatts av bland andra Johan Tranér (1770-1835), kyrkoherde, skald och framstående latinist:

Jag ville Atrevs söner,
Jag ville Kadmos sjunga;
Men lutans spända senor
Mig endast kärlek klinga.
Jag bytte nyss om strängar
Och lyrans hela rustning,
I uppsåt att Herakles’
Bedrifter sjunga – Lyran
Gaf genljud blott af kärlek.
Så faren väl, I hjältar.
Jag lemnar er. –Min lyra
Blott sjunger om eroter.

Anakreons sånger från grekiskan, (3:e utgåvan, 1868)

Tranér,vars översättning är omkring åttio år äldre än Bernhard Karlgrens, behövde inte befara att hans läsare skulle ha svårt att hämta fram Atrevs’ söner och Kadmos ur minnets glömska. Bernhard Karlgren finner det däremot nödvändigt att i två inledande verser förklara att dessa herrar var ”Hellas’ forna hjältar”.

Den följande dikten, på åttastavig trokeisk vers, har tillskrivits Anakreon:

Svårt jag finner det att älska
Svårt är ock att icke älska,
Svårare att genom livet
Bära obesvarad kärlek.

Även dessa verser, som inleder Anakreons ode 46, har översatts av Tranér, som i den fjärde versen visar bristande känsla för originalets trokeiska struktur:

Hårdt det är att icke älska
Hårdt är även det att älska:
Hårdast är af allt, att sakna
I sin kärlek återkärlek.

Den tredje dikten, på hexameter, har tillskrivits Sapfo:

Liksom en rodnande frukt på den yttersta bågnande grenen 
Väcker vandrarens lystnad men ej kan nås av hans händer,
Älskade, så är ock du vidt höjd öfver männernas åtrå!

Bernhard Karlgrens tolkning ter sig långt friare än Jesper Svenbros:

Liksom när äpplet rodnat på högsta grenen i trädet,
högst på dess högsta gren, och äppelplockarna glömt det
 -Nej, de har inte glömt: det var omöjligt för dem att nå det!

Sapfo & Alkaios. Eros skakar mig (2013)

Dikten har också översatts av Carl Rupert Nyblom:

Alldeles som sötäpplet blir rödt ut på spetsen av grenen,
Ytterst på grenarnas spets, der av äppelplockarn det glömdes,
-Nej, det glömdes väl ej, men han hade blott ej kunnat nå det.

Dikter från främmande länder (1876)

I Thor Langes (1851-1915) rimmade översättning av samma dikt till danska har originalets meter gått helt förlorad:

Laengst ude vugger Aeblet sig, det modne, söde, smucke,
paa Kvisten, som skjöd höjest op af alle Kviste smaa.
Maaske blev Aeblet glemt af den, hvis Hand det skulle plucke?
 -Nej, ingen har det Aeblet glemt, men ingen kan det naa.

Aeldre Graesk Lyrik, Köbenhavn:Kleins Forlag 1903.

Den femte dikten, på jambisk dimeter, ingår i samlingen Anacreontea, som består av ofta senantika smådikter i Anakreons stil. Professor Jerker Blomqvist, som har identifierat dikten, påpekar att Bernhard Karlgren har utelämnat fyra inledningsrader och för övrigt utökat den, så att originalets återstående tolv rader har blivit femton. Den pryde tolkarens vers ”Ditt diadem av silver” rymmer i originalet en hänvisning till den älskades bysthållare:

O vore jag en spegel
Att alltid i din närhet
Få dina blickar fånga!
En kostbar purpurklädnad,
Att du mig städse bure!
Din dryck jag ville blifva
Att fukta dina läppar,
En ljuflig välluktsbalsam
Att nalkas dina lemmar,
Ditt diadem av silver,
Ditt tunga, gyllne halsband!
 Jag skulle säll mig skatta,
 Om blott jag finge vara
 En fin sandal att trampas
 Af dina täcka fötter!

Den sjätte dikten, på glykoneisk meter, är av Anakreon:

Liten jungfru med solskensblick,
All min håg står till dig, men du
Anar ej, att din späda hand
Tyglar hela mitt sinne!

Emil Zilliacus tolkning av denna dikt går i mitt tycke inte upp mot Bernhard Karlgrens:

Sköna gosse med jungfrublick,
dig jag söker, du hör mig ej:
anar icke att du min själ,
styr med härskarens tyglar.

Grekisk lyrik, Stockholm: Hugo Gebers förlag, (1945)

I Tranérs tolkning våldför sig den fjärde versen på originalets meter:

Pilt, du med flickliga blicken, pilt!
Dig jag söker. – Du hör mig ej.
Nej, du vet ej, att öfver mig
Och mitt hjerta du välde har.

Den sjunde dikten, på elegiskt distikon, har tillskrivits Theognis:

Flicka! Vatten och eld äro oförenliga makter:
Så kunna vi ej nå enhet i kärlek och tro.

Den åttonde dikten, en alkaisk strof, har jag inte kunnat identifiera:

Den unga hinden ilar i smidigt lopp
Med skygga blickar fram genom skogens snår.
Så står du för min åsyn, flicka!
Blygt är ditt skick och förnämt att skåda.

Den nionde dikten, en sapfisk strof, har tillskrivits Sapfo:

Stjärnors skara bleknar, då Lunas anlet
Blickar silfverskimrande ned på jorden.
Så i tärnors skara du alla bländar
Mäktig i skönhet.

Dikten har översatts av Emil Zilliacus:

Hastigt bleknar stjärnornas ljusa strålglans
kring den fagra månen, när denna låter
ned på jorden strömma in fullhets klara
        silverne skimmer.

Grekisk lyrik, Stockholm: Hugo Gebers förlag, tredje upplagan 1945

Dikten har också översatts av Jesper Svenbro:

Alla Stjärnor runtom den vackra Månen
döljer sina tindrande klara blickar
varje gång hon strålar med allt sitt ljus på
        jorden inunder.

Sapfo & Alkaios.Eros skakar mig (2013)

Samlingens tionde och sista dikt, på elegiskt distikon, har tillskrivits Mimnermos:

Blifve döden min gäst, när ej du mig leker i hågen,
Älskogs leende nymf, kärlekens gyllene mö!
Gudarnas sällhet åt människors barn du skänker i skönhet;
Fager är ungdomens ros, vuxen i vår och i vind.
Bitter är åldringens lott, när han hatad och hånad af alla,
Tärd af saknad och sorg, vandrar sin ensliga stig.
Kärlekens skimrande ängd för honom har slutit sin fägring,
Fjärran ifrån honom flytt lefnadens glädje och glans.

Skolgossen Bernhard nöjde sig inte med att översätta vad andra skrivit. Redan när han gick i tredje klassen i läroverket (1900/1901) skrev han ett versdrama, Det gyllene vädursskinnet, som enligt hans egen uppgift var ämnat ett bli en ny Frithiofs saga. Dramat, som aldrig fullbordades, består av sex avsnitt: ”Offerfesten”, ”Skinnet i Kolkis”, ”Jasons beslut”, ”Argonauternas färd till Kolkis”, ”Jason i Kolkis”, samt ”Jason och Medea”. För det första avsnittet, som består av tretton fyrradiga rimmade strofer, har den elvaårige skalden valt en fyrfotad vers, i regel bestående av tre daktyler följda av en troké:

Säg mig, förstår du, hvad gudarma vilja
Med denna hemska, förödande pina?
Hellre de finge från lifvet mig skilja
Än att mitt folk skall af armod förtvina.

En variant av denna meter utnyttjar skalden i det andra avsnittet, som består av fyra strofer om vardera tio rimmade verser. I den första strofen får vi följa konungabarnen Frixus och Hella på deras färd mot Kolkis:

Här de nu flögo mot främmande länder,
gyllene vädur sväfvade lätt.
Frixus höll krampaktigt fast sina händer,
Hella satt fri på sitt lekande sätt.
Plötsligt hon bländas av guldskinnets sken,
vinden omkring henne susande hven,
vågorna dån hon inunder sig hörde,
svindlande föll hon i böljornas famn.
Frixus den gyllene väduren förde
fram emot Kolkis främmande hamn.

Det tredje avsnittet, ”Jasons beslut”, som består av tolv fyrradiga rimmade strofer, är avfattat på en effektiv rimmad blankvers. Avsnittets första strof lyder så här:

Vid denna tid till konung Iolkos hade
kung Pelias, som för att makten få,
om broderns störtande sitt rådslag lade
och därför samvetsfrid ej kunde nå.

Argonauternas äventyrliga färd till Kolkis skildras i det fjärde avsnittet, som består av tio rimmade strofer av olika längd. Strofernas skiftande metrar bidrar till att förhöja den dramatiska spänningen:

Hän mot Kolkis de nu foro
öfver Österhafvets salt:
lockelser och faror voro
dem i vägen öfverallt.
Fördt av svekfulla gudinnor
skeppet emot Lemnos far,
uppå ön, blott bodd af kvinnor,
hjältarna sig dröja kvar.
Heracles blev vred,
gick till stranden ned,
ville ensam fara.
Han en yngling såg
uppå trotsig våg
i stor sjönöd vara.

Där en hafsnymf honom tager
till sig ned i djupa sjön.
Heracles till hjälp nu drager
lockad af hans klagobön.
Under tiden Jason väcker
hjältarna och dädan far,
om ett dygn man först upptäcker
att den store lämnats kvar.

Genom det femte avsnittet, ”Jason i Kolkis”, ekar rytmen från de fyra första verserna i ”Vindarnas kör” ur Lycksalighetens Ö:

Går genom staden
och åskådarraden
upp emot slottet den utvalda hop;
stridsrop där skalla
stämmor befalla
hundarna hetsas med slag och med rop.

Bernhard, som redan som ung pojke var mycket musikintresserad, hade troligen hört tonsättningen av Atterboms dikt, skapad av Nils Peter Möller (1803-60), kantor vid Lunds domkyrka. Det är inte helt omöjligt att han också kan ha hört samma melodi sjungas till Arbetets söner på 1:a majdemonstrationer i Jönköping.

Det sjätte och sista avsnittet, ”Jason och Medea”, som är avfattat på en formfulländad hexameter med flera effektfulla versbindningar, förtjänar att citeras in extenso:

Hör hvad ljuflig musik, som tonar i månklara natten
bortifrån hjältarnas skepp, det vidtberyktade Argo!
Orfeus det var som sjöng, den gudaingifne sångarn,
lockade ock ur gyllene sträng det klingande välljud,
hvilket i smidiga vågor flöt mot sofvande staden.
Jason på stranden gick att söka gudarnas tempel,
 då han ser för sig en syn, hvars like han aldrig skådat.
 Aietes dotter det är, en mystisk trolldomsprästinna,
 sköna Medea där går, i en dräkt av guldkantadt siden
 och med sitt mörkbruna hår, som svallar kring blottade skuldror.
 Ensam hon trodde hon var, men dock utaf Jason hon följdes,
 tänd utaf kärlekens eld, som brann uti modiga hjärtat.
 Bort mot Hekates lund hon styr sina steg, och i skuggan
 af en ofantlig ek hon tyst böjer knä, och att bedja
 nu hon begynner med svag men dock för den lyssnande hörbar
 stämma, som borde beveka den mest obeveklige gudom.
 ”Du, som himmel och haf och jorden och månen befaller,
 stora Hekate, som allt i din hand genom trolldomen äger,
 dig jag beder om hjälp att besegra min häftiga känsla,
 ty med gudomliga medel allén kan min kärlek betvingas.
 Icke tycka jag bör, att min faders uppdrag för farligt
 är för en främmande prins, som helt fräckt vill oss skinnet beröfva.
 Underlåta jag kan dock ej, att din hjälp, o, Hekate,
 utbedja för min vän, den modige, bildsköna Jason.
 Hätsk emot honom jag vara ej kan, ehuru jag bör det.
 Släck, o Hekate, den eld, hvaraf  häftigt mitt hjärta förbrinner,
 honom ej älska jag får, då min fader av undergång hotas.
 Jasons död må på gudar bero. Dock utan att älska
 kan jag dock bidraga till att ifrån fördärfvet han räddas.

Under sin enastående forskarbana, som sträckte sig över sju decennier, ägnade Bernhard Karlgren mycken tid åt en filologisk och språkhistorisk bearbetning av verket Shijing, Sångernas bok, en antologi bestående av 305 sånger från den första hälften av det första årtusendet före vår tideräknings början. Dessa studier spelade stor roll för hans rekonstruktion av den arkaiska kinesiskans fonetiska struktur. Den strängt upptagne språkforskaren gav sig inte tid till att prestera en litterär översättning av verket. Hade han valt att göra det, skulle resultatet helt visst blivit lysande.

Göran Malmqvist vid Bernhard Karlgrens porträtt som hänger på
Vitterhetsakademien, målat av Lennart Gram (1910-1996).

Photo:Chen Wenfen

LANTMANNEN

Hasardspelaren mötte en lantman, som höll på att luka sitt fält. Lantmannen bar en vidbrättad stråhatt på huvudet och hans händer grep om hackan. Han var svart i ansiktet, händerna och fötterna var täckta av hårda knölar, huden var lika skrovlig som mullbärsträdets bark och fötterna liknade björntassar. Han krökte rygg på fältet och hans svett blandades med leran. Spelaren sade till honom: ”Du brukar din jord i den kvävande sommarhettan. Saltet häftar vid din rygg, dina ben ter sig som brända stubbar, din hud synes mig som läder, det ingen syl kan genomborra. Du linkar fram på dina vanskapta fötter och värkande ben. Skall jag kalla dig en planta eller ett träd? Men du kan dock röra din kropp och dina lemmar! Skall jag kalla dig en fågel eller ett fyrfotadjur? Men du äger dock en människas ansikte! Vilket öde att ha blivit född till detta låga stånd!”

Citatet har hämtats ur en essä som den lärde Cui Ying skrev omkring hundra år efter vår tideräknings början. Den polaritet och det främlingskap mellan stadsbon och bonden som citatet utrycker går som en röd, och stundom blodig, tråd genom Kinas historia. Från äldsta tid och fram till våra dagar har Kinas jordbrukare tvungits bära den tyngsta ekonomiska bördan. Politiska tänkare och praktiska statsmän har insett att förutsättningarna för ekonomisk och politisk makt samt kulturell blomstring skapas genom böndernas slit på fälten. Men få av Kinas härskare har visat förståelse för böndernas villkor. Ekonomiskt förtryck har ofta parats med förakt, vilket illa rimmar med den konfucianska lärans högtravande tal om kejsarens fadersroll och den kinesiska marxismens tomma tes om jämlikhet.
Under en lång följd av år kunde jag inte, och ville inte heller besöka Kina, trots att jag har kommit att betrakta Kina som mitt andra hemland. Eller kanske just därför.
Ett brev från min vän Li Rui, en av Kinas främsta författare, gör att jag bestämmer mig för att tillsammans med honom besöka Dijiahe, Difamiljens flod, den fattiga bergsby i provinsen Shanxi, där Li Rui under kulturrevolutionen tillbragte sex år som jordbruksarbetare. Li Rui, född 1950, förlorade båda sina föräldrar under kulturrevolutionen. Liksom miljoner andra ”intellektuella ungdomar” sändes han ut till landet för att omskolas av bönderna. Sina erfarenheter från den tiden har han skildrat i tre verk: Den sveklösa jorden (1989), Träden vill vila (2000)  samt Den molnfria rymden (2003). Efter att ha översatt de tre verken trodde jag mig ha lärt känna byn och dess invånare.
I sitt brev, som når mig våren 2004, nämner Li Rui att rika kolfyndigheter har upptäckts i trakten och att byn Dijiahe och flera närliggande byar förmodligen kommer att utplånas som ett resultat av gruvdriften. Jag beslutar mig omedelbart för att besöka byn i slutet av augusti, tillsammans med min hustru Wenfen och min vän Li Rui.
Byn Dijiahe befinner sig på en höjd av 2 000 meter uppe på det mäktiga Lüliangmassivet i provinsen Shanxi, ungefär nittio mil västsydväst om Peking. Byn rymmer tjugotvå hushåll och sammanlagt omkring hundra personer. De flesta husen har flata tak och är byggda av tegel som bönderna själva har format och soltorkat. Varje hus rymmer två rum. Hälften av ytan i det ena rummet upptas av en stor kang, en tre meter lång och två meter bred tegelsäng, om under den kalla årstiden eldas utifrån. På den kangen sover hela familjen. Det andra rummet tjänar som kök och matplats.
Byäldsten, som heter Ma Zhengsheng, men gemenligen kallas Skottmånaden, är 56 år gammal. Förvarnad om vår ankomst erbjuder han oss att bo i sin äldste sons ”grotta”, som delvis är ingrävd i bergssluttningen. Väggarna och det välvda taket är klädda med tegelstenar.

Skottmånaden berättar att den genomsnittliga årsinkomsten för en bonde i byn uppgår till mellan sjuhundra och åttahundra yuan, ungefär lika mycket i svenska kronor. Varje familj har därtill lite egen mark, där de kan odla potatis, hirs och majs. Vardagskosten är enkel: välling på hirs eller majs, majsbröd och strimlad potatis, vid festliga tillfällen snabbfräst tillsammans med paprikastrimlor. Den magra årsinkomsten måste räcka till för att inhandla allt det som jorden inte förmår frambringa, som fotogen, tändstickor, salt, kryddor, tyg, tobak, brännvin, etc.
Sent en kväll uppsöks Li Rui av en man som tidigare tjänstgjort som partisekreterare i en grannby. Han har valt att lämna sin by i protest mot det skändliga sätt på vilket två andra partisekreterare i häradet har lurat av bönderna deras jord. När kolfyndigheterna upptäckts överlät dessa partisekreterare nyttjanderätten till jorden på ett gruvbolag. Enligt kontraktet skulle bönderna få 500 yuan per tunnland och år, under tio år, en ersättning som de förklarade sig nöjda med. Dessutom förespeglades de anställning vid gruvan. Samtidigt tillerkändes ett annat gruvföretag brytningsrätten. Resultatet blev att bönerna inte fick någon som helst ersättning för den jord som hade tagit från dem. Ingen enda av dem fick heller anställning vid de vägbyggen som redan hade igångsatts. Det hade däremot partisekreterarna, som trots sina låga löner har lyckats skaffa sig lastbilar och annan tung utrustning som vägbyggandet kräver. När bönderna första gången marscherade till häradsstaden för att protestera blev de bjudna på mat och brännvin av partipamparna och måste återvända, fulla och snopna. När de andra gången marscherade mot häradsstaden hejdades de av partipamparnas grävskopor och tvangs att vända hem igen.
Skillnaden i levnadsstandard mellan stadsbor och den jordbrukande befolkningen är enorm. De flesta stadsbor slipper betala skatt, men är delaktiga av den välfärd i form av sjukvård, utbildning och pensionsavtal som Staten består sina priviligierade medborgare med. Bönderna har fram till för några få år sedan måst betala jordbruksskatt, men får ingen del av välfärden. Missnöjet bland bönderna har vuxit enormt under senare år. Under 2012 förekom över 200 000 allvarliga folkresningar och smärre upplopp i Kina. Vis av erfarenheterna från juni 1989 har myndigheterna avstått från att kalla in Det kinesiska folkets befrielsearmé för att kväsa upproren. I stället litar de till de hurtiga huliganer som maffians bemanningscentraler beredvilligt ställer upp med, mot betalning.
Efter hemkomsten från Dijiahe träffade jag på en UD-middag en högt uppsatt tjänsteman vid det kinesiska regeringskansliet och uttryckte då min förtrytelse över det sätt på vilket partisekreterare hade tillskansat sig böndernas jord. När jag hade sagt mitt, förklarade den högt uppsatte tjänstemannen att det finns 800 000 byar i Kina och att de missförhållanden som jag hade påpekat förekom i varenda by. ”Varför gör då regeringen ingenting åt det?” frågade jag. ”Vi kommer att göra det”, svarade tjänstemannen. ”När då? sa jag, ”om 3000 år? Eller?”

Göran Malmqvist

Göran Malmqvist, Chen Wenfen och författaren Li Rui tillsammans med vänner i byn Dijiahe.

A Few Words of Friendly Advice

(This appeal was published in the Hong Kong Ming Pao Journal  in June 1991. It is still relevant).

Two years have passed since the massacre of peacefully demonstrating students took place on the square close to the Gate of Heavenly Peace in Peking. The unprecedented brutality of the troops and the callousness of the Chinese leaders shocked the civilized world.

Since this tragic event the Chinese leaders have mobilized their propaganda apparatus in an attempt to prove to their own people, and  to the outside world, that the brutal use of force was justified and that the internal situation in the People's Republic of China has been  normalized. The relentless persecution of dissidents and the harsh prison sentences which have been handed out to several young intellectuals prove that this is not so.

As a result of the massacre a great many Chinese intellectuals were forced to flee their country. Many intellectuals who had left their country before the massacre took place have chosen not to return to China from fear of persecution. Some of the most promising writers,poets and scholars of China are presently living abroad, where theyenjoy a freedom which their own country refuses to allow them. Works of exiled writers which are no longer allowed to be published in the People's Republic are often made accessible to the world at large by Taiwan publishers.

As long as the Chinese leaders stubbornly adhere to their relentless and revengeful attitude toward the dissidents within and outside the country and refuse to honor the principles of Human Rights, they will fail in their attempts to persuade the world that the People’s Republic of China has a right to be counted among the civilized nations of the world. If, on the other hand, the Chinese leaders would prove magnanimous enough to offer amnesty to political prisoners and freedom from persecution to those who now live in exile, they would no doubt reap a bountiful harvest of good will. Such a move would in no way involve a loss of face on the part of the Chinese leaders. On the contrary, it would serve to pave the way for a normalization of the
relations between the People's Republic of China and the outside world.

N.G.D. Malmqvist
Member of the Swedish Academy

Svaret

En dikt av Bei Dao

Gemenhet är den gemenes passersedel,
ädelmod är den ädles gravskrift.
Se hur de dödas förvridna skuggor
svävar i den förgyllda skyn!

Istiden är förbi
varifrån kommer alla dessa istappar?
Godahoppsudden har upptäckts,
varför tävlar då tusen segel på Döda havet?

När jag kom till denna världen
medförde jag endast papper, rep och en skugga,
för att innan domen föll
föra de dömdas talan:

Jag säger dig, värld
jag - vägrar - att - tro!
Om ett tusen utmanare ligger under dina fötter,
räkna då mig som den ett tusen och förste.

Jag vägrar att tro att himlen är blå;
jag vägrar att tro på åskans muller;
jag vägrar att tro att drömmar är falska;
jag vägrar att tro att döden inte hämnas.

Om ödet vill att havet bryter igenom sina vallar,
låt då det bittra vattnet strömma in i mitt hjärta;
om ödet vill att landet höjer sig,
låt då mänskligheten söka sig till nya höjder.

Ett plötsligt omkast och nya stjärnor
späckar nu den obeslöjade skyn.
De är femtusenåriga bildtecken,
de är kommande släktens stirrande ögon.

en dikt av Bei Dao skrevs 1979; Göran Malmqvists översättning är hämtad ur Stranden och det bortskämda barnet från 1983.

Rapport från ett torg som aldrig fanns

by Yang Lian
I den här rapporten håller du dig fjärran från juni, fjärran från den där andre. En man med samma kropp och samma namn som du kommer ut ur portgången av grått tegel, hejdar sig vid grändmynningen, ser sig om, svänger in på gatan där du brukar promenera, vandrar förbi tunnelbanestationen, de terrasserade rabatterna, det rostiga räcket och raden av späda akacior; marken är täckt av små gröna fläckar och de små blommorna glänser vita. Vid den här tiden av året borde man stå här och njuta av blomdoften. Skyn bakom dig blir allt blåare. Du brukar långsamt vandra den här gatan fram, på väg till Torget.

Men du var inte på Torget. I juni fanns inte en människa på Torget.

Du måste skriva om en annan person, med samma ansikte och samma namn som du, och som aldrig lämnade sitt hem.

Det är fullkomligt säkert att den andre aldrig fanns, aldrig sprang på Torget, aldrig halkade där, aldrig skrek på hjälp, aldrig hörde den dova dunsen av kulor som träffade levande kroppar. Natten skars upp och darrade under hettande sår. Du kravlade över ett till hälften söndermosat ansikte, ett öga stirrade på dig, och den stela blicken förvandlade dig till ett rött träsk. Det är fullkomligt säkert att inga människor levde där, trängdes där, dog där. I juni fanns inte Torget. Sommaren och de blommande akaciorna var bara hallucinationer.

Den andre är tyst, han känner inte till Torget. Han vandrar längs muren, vandrar längs muren, vars yta är fläckad av lera. Fyra rader av tänder biter dig framifrån, bakifrån och från båda sidorna. En väldig mun spottar ut dig, och du faller i sömn. Du vaknar av flugornas smekningar. Alla intygar att du tillbragte hela dygnet på den här lilla gården, tyst som en snigel, och att porten hade spärrats av ett bord. I det här lilla huset, som är byggt av skelett, öppnas inga fönster ens på våren. Du är rädd för drag och sveper huden tätt omkring dig.

Därför är också du delaktig i mordet på juni. Du måste skriva och du skrev: i år saknades juni månad. Torget existerade aldrig i juni.

Du tar ett nytt ark papper, och de gälla skriken fjärmas. Genom att skriva om dig själv till en annan person, kan du fortsätta att leva. Medan du skriver, streck för streck, utplånar du en månad av ditt liv. Du blir lätt och känner dig tom invärtes: den andre har gett sig av. Innan de falska orden har skrivits ut, har Torget redan rivits sönder i små pappersbitar, som svävar i luften och sänker sig mot marken. Det växer alltid vita blad på akacieträden.


Varför citera denna rapport från ett torg som aldrig ska ha funnits? Därför att det en gång fanns där, och fortfarande finns där. Minnet av massakern på Torget intill Himmelska Fridens Port den 4 juni 1989 får inte förblekna. 1989 års härskare har efterträtts av andra härskare, med lika ringa respekt för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

När Robert F. Kennedy Memorial Foundation den 15 november 1989, överräckte dess Human Rights Award till Professor Fang Lizhi, citerade Lech Walensa, som var närvarande vid ceremonin, detta poem:

Do not fear your enemies,
In the worst case they will kill you.
Do not fear your friends,
In the worst case they will betray you.
Beware of the indifferent ones!
It is with their silent consent
That murder and treason exist in the world.

FRAMFÖR TANKBATALJONEN

En dikt av Yang Mu（在一隊坦克車前）

Du står där stilla, säger någon
framför tankbataljonen. och blockerar dess väg
larvfötterna rasslar krampaktigt. Låt också mig säga:
himmel och jord håller andan, hela världen ser dig

Låt mig berätta. På hemväg i bilen
hör jag hallåmannen i rasande fart rapportera
nyheterna från Peking: en man i vit skjorta
havets brus dränker nyheterna

Över ett torg som har bevittnat otaliga strider och
dödar strålar ett starkt ljussken från forna tider
förfädernas blickar faller på pansar och
vimplar, och ditt prydliga svarta hår

Luften fylls av sår som orsakats av pilar
fylls av kulhål, från det förflutna och nuet
människor flyr hit och dit, stönar, vrålar
en historiebok slås igen och gulnar

Sönderbrutna vapen begravs för alltid i jorden, ära och skam
hamnar på skilda håll; under strålkastarljus rycker kolonnerna fram
i täta formationer; på gudars och demoners befallning
hejdas framryckningen plötsligt, för din skull

Motorerna är frikopplade
men kullagren och dieseloljan stöter samman; i den finsandiga
vinden höjs ett blodtörstigt vrål:
den ståtliga kolossen kastar sin skugga åt vänster

Du står där stilla, säger hallåmannen
östra staden är lugn, men i västra staden
kan man höra ljudet av spridda explosioner
en tungt beväpnad kolonn råkar i panik

Likt en vattendroppe, glänsande och kall
som plötsligt hejdar en kolonn myror på marsch
är du förfädernas tårar, som droppar i den brännheta elden
och spärrar fiendens framryckning

Din unga panna strålar av ljus
mitt för kanonrörets eldlinje
larvfötterna vrålar när de ändrar riktning, du
tar ett steg framåt och börjar tala

I fjärran tystnar kråkorna på stadsmurarna
gräs och mossa vissnar och faller ner från pagodens topp
en klocka slår långsamma slag bort mot bergen; havets vågor
väller fast och kärleksfullt fram mot mångfärgade öar utanför kusten

Kring avlägsna trakters vattendrag vajar vassen
dagbrott sover djupt och drömmer under urskogen
nyfödda fölungar, som galopperar över stäppen
höjer huvudet och lyssnar spänt

Resenärer i främmande trakter avbryter sin resa och spanar
vinden och molnen jäktar; över det vida havet
vet den röda solen i sin förtvivlan inte vart den skall rulla
toner från en bambuflöjt kommer svävande, svävande

Vattenspridarna i fjärran fruktträdgårdar vägrar att vattna
omogna körsbär magrar alltmer i dimman
arbetare sitter stilla och läser tidningen: det sägs att i Kina
vägrar en man i vit skjorta och med svart hår att vika

I fjärran har kugghjul och kuggremmar börjat strejka
sirener har förstummats, fordon har bromsats in
och parkerats vid sidan av motorvägarna; radiomottagare justeras
en kines skall hålla tal

På hemvägen i bilen hörde jag havets
brus och rasslandet av larvfötter
du står där stilla framför en tankbataljon, säger någon
hejdande dess framryckning

Himmel och jord håller andan, hela världen ser dig
Låt mig säga det: du står där, glänsande och kall
mitt i den brännande elden, i elden
förfädernas outhärdliga tårar

（ur " Den Gröne Riddaren".dikter av Yang Mu, Tranan,  2011 ）

In memory of Liu Binyan

Liu Binyan, one of today's boldest Chinese social critic and freedom fighters, was congratulated on his 80th birthday Feb. 7, 2005 in a ceremony at Princeton University with a Festschrift entitled 不死 的 流亡 者 (The immortal exile), with contributions by a number of exiles writers and poets.

Below is the English version of my preface to treat scripture. Liu Binyan died on 5 December 2005.

This volume has been dedicated to Liu Binyan, one of the boldest fighters for freedom in the modern history of China. I first met Liu Binyan at an international conference on Contemporary Chinese Literature at Jinshan, near Shanghai, organized in 1986 by Wang Meng, the then Minister of Culture of the People's Republic of China. Most of the attendants to this conference gave papers, addressing function various aspects of Contemporary Chinese Literature. The one exception was Liu Binyan, who chose to deliver a passionate attack on the repression of sex education in China. I was tremendously impressed by his bold presentation of gruesome facts, and I did feel that Liu Binyan with this lecture had entered into an inner exile.

Since our first meeting in 1986, I have had the privilege of meeting Liu Binyan on several occasions in Sweden. His bearing and his courage never failed to make a great impression on me. For a number of years his "China Forum" provided me with invaluable insights into the contemporary Chinese society.

"Exile" is something that may be imposed upon you by the mighty powers above. Some, like the legendary Qu Yuan, gave their lives in order to protest their innocence. Others, like Liu Zongyuan (773-819), Han Yu (768-824) and Su Dongpo (1037-1101), accepted their fates with equanimity and continued to create works of lasting value. Others, like the great scholar Gu Yanwu (1613-1682) and the magnificent painter Bada Shanren (1626-1705) chose an inner exile, Which enabled them to continue their research and their creative work, without compromising their Integrity.

To some, exile is a fashion of life. When Bei Dao received the 1990 year's Tucholsky Prize, awarded to a writer in exile by the Swedish Association of Writers, he stated as follows:

A poet actually starts on his road to exile the day he starts writing poetry. Exile and poetry are there fore nearly synonymous terms. The poet constantly challenges the prevailing culture and the prevailing language.  That means he never has any true abode. those in power who try to control culture and the language must therefore consider him an enemy of the state. In consequence his outer exile confirms his inner state.

With this volume, Chinese writers, poets and scholars into exile wish to pay homage to a friend who to a higher degree than anyone else has preserved his integrity in adverse times and who has fought, and continues to fight for the dignity of man.

I consider it a great privilege to have been asked to write a preface to a book, dedicated to a man whom I greatly admire.

Goran Malmqvist