Den genomskinliga rättikan

Förord till min tolkning av Mo Yan,  Den genomskinliga rättikan, 《透明的紅蘿蔔》, Bokförlaget Tranan, 2014.

Mo Yan, en pseudonym för Guan Moye, föddes den 17 februari 1955 i en liten by belägen i nordöstra regionen i Gaomi härad i den nordöstliga provinsen Shandong i folkrepubliken Kina. I korta självbiografiska skisser har författaren skildrat sig själv som en hungrig och hunsad liten pojke, ofta missförstådd och misshandlad i både hemmet och skolan. Samtidigt framstår pojken som en kinesisk Huckleberry Finn, som har lärt sig att läsa naturens stora bok och som i brist på mänskligt umgänge talar med träden, örterna och markens många djur, en vana som fick hans mor att uppmana honom att hålla mun (Mo yan!). Före det kommunistiska maktövertagandet hade hans far ägt en liten jordlott, en oxe, och några får, vilket klassade honom som jordägande ”mellanbonde” och därmed reaktionär.
Mo Yans skolgång avbröts i småskolans femte klass. Med okuvlig energi läste han på egen hand sådana böcker som han kunde byta till sig mot sitt anletes svett. Fram till sitt tjugoförsta år arbetade han huvudsakligen i jordbruket, med kortare avbrott som hantlangare åt en smed. 1976 tog han värvning i Befrielsearmén, i hopp om att någon gång i framtiden få tillfälle att studera. Genom att lära sig sin äldre brors skolböcker i fysik och kemi utantill lyckades han bli antagen som studerande vid fakulteten för litteratur vid Befrielsearméns akademi, varifrån han utexaminerades 1986. Tjänstledig från armén avlade han 1991 en mastersexamen i litteratur vid Lu Xun-akademien, som är knuten till Lärarseminariet i Peking.
Att Mo Yan tidigt bestämde sig för att bli författare berodde på att någon hade talat om för honom att författare kunde äta piroger med köttfyllning tre gånger om dagen. Men detta var inte hans enda motivation: han har också förklarat att han i allt sitt skrivande söker återvinna sin förlorade hembygd. Kärleken, eller kanske rättare hatkärleken till hembygden, spelar stor roll för Mo Yans författarskap. För Mo Yan, liksom för många av det moderna Kinas främsta författare, framstår William Faulkner som den store mästaren. Men medan andra kinesiska författare i Faulkner ser den ouppnåbare mästaren, betraktar Mo Yan honom som en jämlike: ”Hej, gamling, i vissa avseenden slår jag faktiskt dig!” Sin egen hembygd, nordöstra regionen i Gaomi härad i provinsen Shandong, har Mo Yan omskapat till en motsvarighet till Faulkners Yoknapatawpha. I Gaomi härad, som framstår som ett Kina i miniatyr, styr Mo Yan enväldig: ”Den jag önskar se död, den dör och den jag vill ge livet åt, den lever!”
Mo Yan inledde sin författarbana 1981 och har sedan dess skrivit ett tiotal längre romaner, av vilka tre (Det röda fältet, Vitlöksballaderna och Ximen Nao och hans sju liv) på ett mycket förtjänstfullt sätt har översatts till svenska av Anna Gustafsson Chen, samt något hundratal berättelser. Handlingen i de flesta av hans verk utspelas i Mo Yans hembygd, Gaomi härad. Djärvare än någon annan samtida kinesisk författare gisslar han djärvt sådana företeelser i dagens kinesiska samhälle som överhetens maktmissbruk, nepotism, korruption och bristande respekt för mänskliga rättigheter. Vad jag själv finner beaktansvärt är att han till och med vågar fördöma, och det i mycket hårda ordalag, det hänsynslösa tyranni som har utövats, och utövas, av ättlingar till forna fattigbönder. Klasshatet löper som en röd tråd genom flera av Mo Yans verk. Hans djärva samhällskritik är förmodligen en av anledningarna till att några av hans verk hann publiceras av taiwanesiska förlag innan de kunde utges i Kina.
Mo Yans berättarstil präglas av en otyglad berättarglädje, kryddad med en stor portion humor, en lika stor portion undertryckt vrede och en flödande fantasi, som kan föra tanken till de stora latinamerikanska författarnas magiska realism, men som troligen är fastare förankrad i Kinas traditionella muntliga berättarkonst. I sin skildring av barndomens och ungdomens läsäventyr nämner Mo Yan verk som 1500‒talsromanerna Sanguozhi yanyi (Romansen om de tre kungadömena), Shuihuzhuan (Berättelser från träskmarkerna), Xiyouji (Färden till Västern) samt verket Liaozhai zhi yi (Sällsamma berättelser från Lättjans studerkammare) av Pu Songling (1640‒1715), som stammade från ett grannhärad till Gaomi.
Mo Yans författarskap spänner över flera vitt skilda genrer. I denna volym har jag valt att presentera några av hans kortare berättelser. ”Den genomskinliga rättikan”, från 1985, det verk som författaren själv betecknar som sitt genombrott som författare, ger en delvis självbiografisk skildring av en udda och tanig pojke, som skrämd inför vuxenheten har förlorat sin talförmåga men begåvats med övernaturligt uppförstorade förnimmelser av lukt, smak, hörsel, syn och känsel. Dessa sinnesförnimmelser lånar författaren för utsökta naturbeskrivningar, vilka skänker relief åt de dramatiska skeendena i texten. 
”Muren som kan sjunga” uppfattar jag som en nostalgisk kärleksförklaring till författarens hembygd.
”Flykten” är en berättelse som Gabriel García Márquez helt visst hade varit mycket nöjd med, hade han själv skrivit den.
”En långdistanskapplöpning för trettio år sedan” präglas av en burlesk samhällssatir och en ekvilibristisk berättarteknik utan motstycke i Mo Yans övriga författarskap.
Volymen innehåller också översättningar av nio kortromaner, en genre som Mo Yan har introducerat i den samtida kinesiska litteraturen. De flesta av dessa framstår som surrealistiska verk i naturalistisk förklädnad.
De utsökta saxklipp, som illustrerar några av berättelserna, har skapats av den kvinnliga konstnären Zheng Hui, bosatt i Gaomi härad.
Stor tack skyller jag förlagsredaktör Lina Rydén Reynols för hennes noggranna läsning av mitt manus, som har undanröjt många skavanker.