I ett tidigare inlägg har jag skildrat hur den framstående konstnären Martin Åberg i våra dagar helt har fallit i glömska och hur hans verk slumpas bort för spottstyvrar på auktioner. Lika ledsamt är att kännedom om konstnärer verksamma i Skåne sällan når norr om Hallandsåsen. Jag vill här illustrera detta med en runa som jag den 15 juli 1993 publicerade i Svenska Dagbladet.
”Konstnären Lars Larson avled under en kvällspromenad tillsammans med sin hustru Sonja ovanför Villa Strandhem i Arild, som i tjugofyra år tjänade som deras sommarbostad. LL (så signerade han sina tavlor) förunnades inte att ännu en gång få uppleva augustiljuset över Skälderviken och Arilds hamn.
LL, som var 77 år och bodde i Höganäs, föddes i Göteborg 1915. Han studerade under Pär Siegård (1934) och på Valands Målarskola (1938-43), med Nils Nilsson som lärare. Han utställde separat i Stockholm (Modern konst i hemmiljö 1947; Färg och Form 1981 och 1986), Göteborg (Galleri Aveny 1949, 1953, 1975), Malmö (Galerie Holm 1971,1973), Höganäs Museum (1969, 1978) och Uppsala (Kavaletten 1981). Han finns representerad på bland andra Nationalmuseum, Göteborgs Konstmuseum och Malmö Museum.
Hans närmaste är förutom hustrun Sonja, dottern Eva Birgitta Mattson med make Staffan och sonen Anders samt brodern Per Lanmark, Nyhamnsläge.
*
Bättre än kanske någon annan har Sven Delblanc förmått tolka Lars Larsons egenart som konstnär. I en essä som publicerades inför utställningen i Uppsala 1981, skrev Delblanc bl a följande. ’Egentligen är han den siste Göteborgskoloristen. Man behöver inte gå till biografiska data, en blick på hans dukar är nog för att slå fast samhörighet och tradition. Men han tillhörde alltså den siste koloristen på Valand, hans lärare var Nils Nilsson, hans äldre kamrater var nu glorifierade och högt värderade målare som Sandberg, Ivarsson, Schiöler. Möjligen bör man hålla i minnet, att det bara var tio år sedan Schiöler var nästan bortglömd och inte alls noterad på den kommersiella börsen. Reflexionerna gör sig själva …
I den hysteriska originalitetens namn hävdade man ett beroende av Kylberg, som på sin höjd var ytligt, motiviskt, variationer på ett givet tema, Lars Larson står fri från det nästan oroande spekulativa hos Kylberg, han är i grunden en sekulär mystiker. Här finns inga andra gudamakter än solen, och ljuset är dess manifestation. Man kan få i tankarna en annan ’ohelig’ mystiker, Gunnar Ekelöf, han som också trodde på skapelsens och de döda tingens egenliv. Lugn i vissheten om sin egenart kunde Larson variera motiv man tyckte sig minnas från Kylberg ─de bar ändå hans eget signum. Med hans egna ord: ’Att skilja tillfälligheterna från det varaktiga kräver ett ständigt aktgivande.’”
Lars Larson värnade sin integritet och hade inget till övers för dem som försökte gena mot målet. Hans stillsamma och underfundiga humor kunde stundom bytas i bitsk satir mot konstnärer som enligt hans mening förrådde sig själva i en strävan att göra andra till lags. Mig påminner Lars Larson om de forntida kinesiska konstnärer som hellre vistades fjärran från hovet än de underkastade sig de kejserliga smakdomarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar