Den lyckliga tiden
De två råkade mötas hemma hos kyrkoherden en sommar, när smultronen redan hade mognat. Innan dess hade han åtskilliga gånger träffat bedårande flickor, utan att lägga märke till dem. När han nu träffade henne blev han helt betagen och förstod med ens att det var henne han ville dela sitt liv med och älska i nöd och lust. Trots att detta var hans innersta önskan vågade han inte yppa något för henne. Flickan, som var barnsligt skälmsk, gycklade med honom och sa. ”Du är ju bara en pojkvasker, som springer omkring med skolväskan under armen!”
(För det kursiverade avsnittet har Strindberg: ”Men han vågade icke säga något och hon log åt honom, ty han var bara gymnasist ännu.” Det förefaller mig att Zhou Shoujuan här är mer strindbergsk än Strindberg själv. En möjlig förklaring till denna diskrepans är att den text som har varit tillgänglig för Zhou Shoujuan skiljer sig från nationalupplagans. En annan men mindre trolig förklaring är att Zhou Shoujuan här har velat ”förbättra” Strindberg och därför gett den kvinnliga huvudpersonen i stycket åtminstone en replik i denna ledsamt manschauvinistiska tirad. I de sena tonåren författade Zhou Shoujuan sju ”falska” översättningar, vilket innebär att han under ett fiktivt utländskt namn gav ut egna romaner, föregivande att de var översättningar. Det är inte omöjligt att erfarenheter av den sysslan gav honom smak för att ”förbättra” texter som han översatte.)
Den andra gången de råkade mötas, hade han ännu inte tagit sin examen. Så snart han fick syn på henne kunde han inte lägga band på sina känslor utan tog henne om livet och kysste henne. Han blev så helt överväldigad av sina känslor att han inte visste var han befann sig: brinnande pilar störtade likt ett hällregn ner inför hans ögon; hans öron fylldes av samfälld musik från klockor, trummor och trumpeter och marken tycktes ge vika under hans fötter. Hon var då bara fjorton år, men hennes bröst tycktes redan vänta på att små händer och munnar skulle leta sig till dem. Hennes gång var så bestämd att han förstod att hon inte skulle vackla om hon bure ett barn i famnen. Hennes hår, gyllenblont som den renaste honung, omgav hennes runda ansikte som en gloria; flammande lågor brann i hennes ögon och hennes jadeskimrande hud var mjuk som det mjukaste handskskinn. Han behandlade henne som en blomma och greps av en stark kärlek till henne. Så förlovade sig de två och blev oskiljaktiga. Deras kärlek växte i styrka. När de stundom vandrade och sjöng tillsammans i den skuggade grönskan syntes de som små fåglar som häckade i parkens lind och sträckte sina halsar mot en framtid som låg framför dem, likt en grönskimrande äng, som ännu inte mejats av lien. Men han hade ännu inte avslutat sina studier och måste först klara av bergsingenjörsexamen. Tillsammans med utlandsstudier skulle den examen kräva tio år. Han återvände till universitetet och ägnade sig på nytt åt sina studier. Nästa sommar avlade han visit hos kyrkoherden och fann henne lika vän som tidigare. Under tre år besökte han henne varje sommar. Den fjärde sommaren fann han att hennes anlete hade förlorat sin fräscha färg och han upptäckte att hennes en gång så vackra näsveck vanpryddes av tunna röda linjer. Hennes skuldror var hopsjunkna och hennes hållning inte lika rak som tidigare. När han återvände den sjätte sommaren fann han henne kry nog att med håret uppsatt i en knut i nacken både tvätta och därefter stryka tvätten. Den sjunde sommaren reste hon bort för att undvika sommarhettan.
(Strindberg: ”När sommaren sjätte gången föll in tog hon järn, och den sjunde for hon till en badort.”Även här förefaller mig Zhou Shoujuans version mycket strindbergsk. Förmodligen stöder sig Zhou Shoujuan här på en text som avviker från nationalupplagans.)
Den åttonde sommaren drabbades hon av tandvärk som fick hennes nerver att råka i olag; hennes hår förlorade sin glans och hennes röst blev hes; de röda linjerna i hennes näsveck hade nu ersatts av svarta prickar och hennes skönhet hade bleknat. Hon släpade fötterna efter sig när hon gick och hennes forna behagfullhet hade helt försvunnit. Hennes förr så vackra kinder var insjunkna och kindkotorna starkt markerade. Den vintern drabbades hon av hög feber, som fick svåra följder: hon började tappa håret och lät därför klippa det av sig. När det sedan växte ut igen var det mycket mörkare. Tio år tidigare hade han förälskat sig i en fjortonårig flicka med gyllenblont hår. Hade sköna kvinnor svärmat kring honom då, hade han inte skänkt dem en blick. Men nu gifte han sig med en tjugofyraårig kvinna, som hade förlorat sin skönhet, en brunett vars hår hade förlorat sin glans och vars skrumpna bröst hon tvangs dölja.
(Strindberg: …”och han gifte sig med en cendré tjugofyraåring, som icke ville vara barhalsad som brud.”)
Ack, hur snabbt skönheten förgår! Men trots att hon hade förändrats älskade han henne fortfarande och höll fast vid sina tidigare planer. Men hans kärlek, som inte var lika glödande som tidigare, hade nått en djupare dimension. När de hade gift sig, levde de lyckliga tillsammans och i den lilla staden där de bodde fanns ingenting som kunde grumla deras lycka. Hon födde honom två präktiga gossar, men han hade innerligt längtat efter en flicka. Men till sist gjorde Himlen honom till viljes och skänkte honom ett flickebarn med vackert hår. Den flickan älskade han som sin ögonsten. När flickan var liten var hon lika vacker som hennes mor hade varit i hennes ålder. Vid åtta års ålder var hon ännu mer lik sin mor. Han älskade henne mycket och vek inte från hennes sida. Men hennes mor blev alltmer förändrad och var inte längre den skönhet hon en gång varit. Dagen i ända ägnade hon sig åt sina hushållssysslor: hennes väna drag hårdnade och hennes kinder blev alltmer insjunkna. Då hon varje dag stod böjd över grytorna på spisen förlorade hon alltmer sin en gång raka hållning. Nu möttes makarna endast vid måltiderna och när de hade gått och lagt sig. Han och hon skötte sina sysslor, till en början utan missämja. Men stämningen i hemmet förvandlades i takt med att ungdomskärleken bleknade.
Nu var dottern hans enda glädje. Och hans kärlek till henne var lika djup som hans kärlek hade varit till hennes mor. Han betraktade henne som en blomma, som den unga flicka som han hade råkat möta en sommar när smultronen hade mognat. Han inte bara älskade henne innerligt, han dyrkade henne, som dyrkade han ett gudomligt väsen.
(Strindberg: ”Man skulle nästan kunna säga att han var kär i henne. Det var som om han i henne såg den återuppståndna modren, som om hans första syn som så hastigt försvunnit, skulle gå igen. Han var nästan blyg för henne och gick aldrig in när hon klädde sig. Han avgudade henne.”Att översättaren utelämnar originaltextens skildring av faderns blyghet inför dottern beror helt säkert inte på bristande uppmärksamhet utan är snarare resultatet av en kulturkrock: för de kinesiska läsarna skulle en översättning av passusen ”Han vara nästan blyg för henne och gick aldrig in när hon klädde sig” ha varit lika chockerande som scenen när Jean i den moderna kinesiska uppsättningen av Fröken Julie dricker champagne ur Julies sko!)
Vem hade kunnat tro att flickan en morgon skulle vägra att stiga ur sängen, som om hon hade ont i kroppen. Modern ville låta henne stanna i sängen, men fadern skickade genast efter doktorn.
(Strindberg: ”Mamma trodde hon var skolsjuk, men pappa skickade efter läkaren.” Zhou Shoujuans version kan tyda på att skolsjuka är en okänd åkomma i Kina.)
Dödsängeln hade nu trätt in i hemmet. Vad flickan hade drabbats av var scharlakansfeber. Lagen bjöd att föräldrarna måste skilja den sjuka från hennes syskon, för att dessa inte skulle smittas.
(Strindberg: ”En av föräldrarne måste fly med de andra barnen.”)
När fadern vägrade att flytta ut ur hemmet, tog modern med sig de andra barnen och flyttade till en våning i en förort. Fadern stannade hemma och såg efter sin dotter. Hela våningen stank av sulfurrök: tavlornas förgyllda ramar blev med ens svarta och silversakerna på toalettbordet förlorade sin glans. Nedtyngd av oro vandrade fadern fram och tillbaka i den tomma våningen. På nätterna sov han ensam i dubbelsängen och kände sig redan som en änkling. Dotterns tillstånd förvärrades och ingen bättring stod i utsikt. Dessutom kände hon sig så ensam om dagarna och kunde inte längre glädja sig åt någonting. I sitt försök att muntra upp sin älskade dotter köpte fadern mängder av leksaker åt henne och spelade kasperteater vid hennes sängkant. Flickan blev lite gladare, log mot sin far och frågade var hennes mor och hennes syskon befann sig. Fadern blev mycket lättad och begav sig strax åter en gång till det lilla huset i förstaden, ställde sig nedanför ett fönster, nickade åt sin hustru, tecknade med händerna och kastade slängkyssar åt alla barnen. Hans hustru stod nära fönstret och viftade med färgade pappersark för att trösta sin make. Så gick många dagar: flickans tillstånd blev kritiskt och kasperteatern kunde inte roa henne. Hon log inte längre när hon såg sin far och låg för det mesta tyst dagen i ända utan att öppna munnen. Döden hade redan sträckt ut sina långa knotiga armar och tagit ett grepp om flickans hals för att strypa henne. Gränsen mellan liv och död var tunnare än en tråd. Modern återvände nu hem och ångrade bittert att hon hade lämnat sin flicka. Hela familjen sveptes in i ett moln av sorg och alla var modlösa. Läkaren insisterade på att obducera flickan lik, men det vägrade fadern gå med på och förklarade hårdnackat att inga vassa knivar skulle få ens nudda vid hans älskade dotters kropp. Men beslutet var fattat och flickans kropp kunde inte räddas undan obduktionen. Fadern blev rasande och sökte upp läkaren för att sparka och bita ihjäl honom. När flickan hade begravts reste fadern en sten vid hennes grav. Under ett års tid besökte han graven varje dag. Det följande året besökte han inte graven så ofta, då han ju var strängt upptagen och hade alltför lite fritid.
Åren gick och han kände själv att hans gång blev långsammare och inte var lika spänstig som förr om åren. Sorgen över den döda dottern mildrades också. Stundom tyckte han själv att han hade glömt henne alltför snabbt och drabbades då av skamkänslor. Men så hamnade hon på nytt i glömskan och saknaden kändes därför inte så svår. Sedan han förlorat en dotter, fick han två nya döttrar. Men dessa kom aldrig att betyda lika mycket för honom som hans döda dotter hade gjort. Förlusten efter henne kunde aldrig någonsin uppvägas.
Den lyckliga tiden var förbi. Människan blir också så lätt utsliten av vardagslivet. Den fjortonåriga glada flicka som han hade råkat möta en sommar när smultronen hade mognat var nu en vissen blomma och ett stycke skadad jade.
(Strindberg: ”Förgyllningen hade omärkligt gått av den unga kvinnan som en gång var så─som ingen annan kvinna på jorden.”)
Den glans som förr hade förgyllt deras hem hade nu bleknat. Barnen hade haft sönder många av sin mors bröllopspresenter, repat sina sängar och sparkat sönder benen på både bord och stolar; stoppningen i soffan skymtade fram under klädseln; pianot var täckt av damm och hade inte öppnats på flera år och han stördes av barnens skrik.
De ömma kärleksord som förr ideligen hade strömmat ur deras munnar hade nu lagts undan tillsammans med spädbarnens blöjor. Tidigare hade de smekt varandra för att visa sin kärlek, men om de numera någon gång råkade smeka varandra, liknade det mest en läkares massage. Makarna hade redan åldrats. Han låg inte längre på knä framför sin älskade hustru och talade vackra ord till henne. Nu satt han i sin nötta länstol och lät henne leta efter fyrstickor att tända hans pipa. Ack! Den lyckliga tiden var förbi. De hade båda åldrats.
När han var femtio år gammal gick hans hustru bort. Minnena av det förflutna drabbade honom nu, som om han hade vaknat upp ur en dröm. När hans älskade hustrus stoft hade lagts i graven, återuppstod hennes skönhet sådant det en gång hade varit. Helt oväntat började han minnas sin fjortonåriga älskade och hennes bild syntes präntad i hans hjärna. Hans sorg tycktes gälla den fjortonåriga flicka han hade råkat möta i en lycklig tid och till en början mindes han inte sin döda hustru och hennes sätt att vara (Jag läser här即其為人för 即為其人). Men så länge hon levde hade han aldrig behandlat henne illa, han hade alltid tagit hänsyn till henne. Men den fjortonåriga flicka som han hade råkat möta hos kyrkoherden, henne dyrkade han högre än han dyrkade Gud. Men hon som hade stått vid hans sida framför altaret hade varit en tjugofyraårig tärd kvinna. Nu sörjde han den fjortonåriga flicka som han hade råkat möta i en lycklig tid, men kunde samtidigt inte glömma den gamla kvinna som nu hade lämnat världen. God mat hade hon lagat och omtänksam hade hon också varit.
När han hade förlorat sin gamla hustru blev hans förhållande till barnen mycket gott. De äldsta hade redan lämnat hemmet, men de yngre bodde fortfarande hemma. Han gick sysslolös varje dag och hade ingenting att sköta. För sina vänner berättade han omständligt sådant som rörde hans bortgångna hustru. Så gick ett år, tills han av en händelse lärde känna en artonårig kvinna med yvigt hår som påminde honom om hans döda hustru när hon var fjorton år. Så snart han såg henne blev han djupt förälskad. Han förstod att Gud i sin barmhärtighet hade skänkt honom hans ungdoms älskade tillbaka. Så fjättrades han ännu en gång av kärlekens bojor, som inte kunde lossas, och rödbröstade (!) svalor slog sig än en gång ned på hemmets målade bjälkar.
(Strindberg: ”Och så gifte han sig igen.” Zhou Shoujuans version färgas av hans erfarenheter som författare av romantiska kärleksromaner.)
Hans andra hustru liknade hans döda maka och han älskade henne innerligt. Men hans barn ogillade i högsta grad att deras far hade gift om sig, då ju den stora åldersskillnaden mellan makarna inte bådade gott för äktenskapet. Deras far hade ju inte heller varit trogen mot sin avlidna hustru. Men vad som var gjort var gjort och gick inte att ändra. Barnen lämnade hemmet och levde för sig själva utan att ägna en tanke åt sitt forna hem. Men han var överlycklig och brydde sig till en början inte om det. Hans gamla vänner tisslade och tasslade bakom hans rygg, skällde honom för gubbsjuk och trodde aldrig att det skulle gå väl.
(Strindberg: ”Efterslåtter bara! sade hans gamla vänner.”)
Men det hörde han aldrig. Inom ett år skänkte honom hans nya hustru honom ett barn, men då var han gammal och ville sova gott om natten. Han kunde inte tåla att höra barnet skrika och vägrade därför att dela sovrum med sin hustru. Trots att hans hustru gråtande försökte hindra honom, vägrade han envist att lyssna till henne. Hustrun hade anlag för svartsjuka och blev upprepade gånger svartsjuk på hans första hustru. Han hade tidigare sagt henne att hon var mycket lik hans första hustru och hade även låtit henne läsa hans kärleksbrev från ungdomsåren. Svartsjuka och ursinne blandades i hennes bröst och hon förstod att hennes man inte hade äktat henne av kärlek utan tagit henne till sig eftersom hon var en avbild av hans första hustru. När hennes ursinne stegrades, tog hon till vilka skändligheter som helst och han lät henne hållas och uppträdde som om det inte berörde honom. Men när han för sig själv jämförde sin nya hustru med den gamla, fann han att hans nya hustru inte på långa vägar gick upp mot hans gamla. Hans första hustru framstod som en ljuvlig vårglans, medan hans andra hustru liknade ett härjande höstväder. Hans första hustru kunde göra honom glad, medan hans andra hustru ständigt väckte hans vrede.
(Strindberg: ”Hon var icke så mild som den andra och hon retade hans nerver.”)
När han hade tänkt så långt, blev han djupt deprimerad. När han stundom tänkte på sina barn, överväldigades han av faderskärlek. På nätterna drabbades han ofta av mardrömmar. När han drömt om sin döda hustru, anklagade han sig själv för att ha varit otrogen mot henne genom att gifta om sig. Han blev orolig och rastlös och trivdes inte längre hemma. Då han inte visste vad han skulle ta sig till, tillbragte han mycken tid på klubben. Hustrun blev ursinnig, anklagade mannen för att vara självisk och förebrådde honom för hans avoga uppträdande.
(Strindberg: ”Men då blev frun rasande. Han hade bedragit henne. Han var en gammal stork, men han skulle akta sig. En sådan gammal kamrat skulle inte lämna sin unga fru ensam, det kunde vara farligt! / ─Gammal? Var han så gammal? Det skulle han visa henne!”)
Mannen stannade därefter hemma och delade åter sovrum med sin hustru. Men situationen förvärrades och blev tiofalt sämre än tidigare. När han hade lagt sig att sova blev han mäkta förgrymmad när barnet kinkade. Han vred och vände sig i sängen och tänkte då i sitt stilla sinne att så hade det aldrig varit medan hans första hustru levde. Men hur som helst måste han möta sin hustru på halva vägen för husfridens skull och svälja det bittra teet.
(Strindberg: ”Han ville inte hjälpa henne vagga om nätterna och den lilla skulle bo i barnkammaren! Nej, pass, så hade han inte gjort med den förras barn.” När Zhou Shoujuan betraktar de citerade raderna som utryck för mannens och inte hustruns förtrytelse begår han det enda språkliga misstaget i denna översättning.)
Även om han tidigare hade betraktat sin döda dotter och sin nya hustru som inkarnationer av hans fjortonåriga älskade, var det innerst inne sin döda hustru som han tänkte på och längtade efter. Det var henne han hade råkat möta hemma hos kyrkoherden en sommar när smultronen hade mognat och det var henne han hade kysst under linden i parken. Nu höll solen på att dala och han hade inte många dagar kvar. Varje gång han kände sig nedslagen, framträdde bilden av hans döda hustru för hans inre syn. Hon hade verkligen älskat honom och älskat deras barn. Hennes känslor hade varit uppriktiga och hon hade aldrig klagat över någonting. Och hon hade varit särdeles duktig när det gällde matlagning. Stundom lappade hon barnens kläder och hon sydde ofta nya kläder åt dem. Och hushållet hade hon skött utan att någonsin förfalla till lättja. När livets strid nu för hans del närmade sig sitt slut nådde han fram till den otvivelaktiga insikten att hans döda hustru var en inkarnation av hans fjortonåriga älskade. Hennes gestalt var som en féernas fågel i Himmelriket, som plockade fjun från sitt eget bröst för att bygga ett bo åt sina ungar, som hon med uppbjudande av alla sina krafter matade och fostrade tills de hade vuxit upp. Till sist tvangs hon ge vika för en utmattning som ledde till hennes död. Kastande sig av och an i sin säng tänkte han mycket över detta och kunde inte låta bli att förvåna sig. När han för sista gången lät sitt huvud sjunka mot kudden, tänkte han på sin döda hustru, som hade varit hans älskade en sommar då smultronen hade mognat.
(Strindberg: ”Han undrade länge över det, och när han äntligen lade sitt trötta huvud ner på kuddarne för att aldrig stiga upp mer, då var han viss på det!)
***
Det låter kanske vanvördigt, men inte sällan framstår för mig Zhou Shoujuans meningsbyggnader som en skicklig förlagsredaktörs förslag till rättelser av ett manus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar