A Few Words of Friendly Advice

(This appeal was published in the Hong Kong Ming Pao Journal  in June 1991. It is still relevant).

Two years have passed since the massacre of peacefully demonstrating students took place on the square close to the Gate of Heavenly Peace in Peking. The unprecedented brutality of the troops and the callousness of the Chinese leaders shocked the civilized world.

Since this tragic event the Chinese leaders have mobilized their propaganda apparatus in an attempt to prove to their own people, and  to the outside world, that the brutal use of force was justified and that the internal situation in the People's Republic of China has been  normalized. The relentless persecution of dissidents and the harsh prison sentences which have been handed out to several young intellectuals prove that this is not so.

As a result of the massacre a great many Chinese intellectuals were forced to flee their country. Many intellectuals who had left their country before the massacre took place have chosen not to return to China from fear of persecution. Some of the most promising writers,poets and scholars of China are presently living abroad, where theyenjoy a freedom which their own country refuses to allow them. Works of exiled writers which are no longer allowed to be published in the People's Republic are often made accessible to the world at large by Taiwan publishers.

As long as the Chinese leaders stubbornly adhere to their relentless and revengeful attitude toward the dissidents within and outside the country and refuse to honor the principles of Human Rights, they will fail in their attempts to persuade the world that the People’s Republic of China has a right to be counted among the civilized nations of the world. If, on the other hand, the Chinese leaders would prove magnanimous enough to offer amnesty to political prisoners and freedom from persecution to those who now live in exile, they would no doubt reap a bountiful harvest of good will. Such a move would in no way involve a loss of face on the part of the Chinese leaders. On the contrary, it would serve to pave the way for a normalization of the
relations between the People's Republic of China and the outside world.

N.G.D. Malmqvist
Member of the Swedish Academy

Svaret

En dikt av Bei Dao

Gemenhet är den gemenes passersedel,
ädelmod är den ädles gravskrift.
Se hur de dödas förvridna skuggor
svävar i den förgyllda skyn!

Istiden är förbi
varifrån kommer alla dessa istappar?
Godahoppsudden har upptäckts,
varför tävlar då tusen segel på Döda havet?

När jag kom till denna världen
medförde jag endast papper, rep och en skugga,
för att innan domen föll
föra de dömdas talan:

Jag säger dig, värld
jag - vägrar - att - tro!
Om ett tusen utmanare ligger under dina fötter,
räkna då mig som den ett tusen och förste.

Jag vägrar att tro att himlen är blå;
jag vägrar att tro på åskans muller;
jag vägrar att tro att drömmar är falska;
jag vägrar att tro att döden inte hämnas.

Om ödet vill att havet bryter igenom sina vallar,
låt då det bittra vattnet strömma in i mitt hjärta;
om ödet vill att landet höjer sig,
låt då mänskligheten söka sig till nya höjder.

Ett plötsligt omkast och nya stjärnor
späckar nu den obeslöjade skyn.
De är femtusenåriga bildtecken,
de är kommande släktens stirrande ögon.

en dikt av Bei Dao skrevs 1979; Göran Malmqvists översättning är hämtad ur Stranden och det bortskämda barnet från 1983.

Rapport från ett torg som aldrig fanns

by Yang Lian
I den här rapporten håller du dig fjärran från juni, fjärran från den där andre. En man med samma kropp och samma namn som du kommer ut ur portgången av grått tegel, hejdar sig vid grändmynningen, ser sig om, svänger in på gatan där du brukar promenera, vandrar förbi tunnelbanestationen, de terrasserade rabatterna, det rostiga räcket och raden av späda akacior; marken är täckt av små gröna fläckar och de små blommorna glänser vita. Vid den här tiden av året borde man stå här och njuta av blomdoften. Skyn bakom dig blir allt blåare. Du brukar långsamt vandra den här gatan fram, på väg till Torget.

Men du var inte på Torget. I juni fanns inte en människa på Torget.

Du måste skriva om en annan person, med samma ansikte och samma namn som du, och som aldrig lämnade sitt hem.

Det är fullkomligt säkert att den andre aldrig fanns, aldrig sprang på Torget, aldrig halkade där, aldrig skrek på hjälp, aldrig hörde den dova dunsen av kulor som träffade levande kroppar. Natten skars upp och darrade under hettande sår. Du kravlade över ett till hälften söndermosat ansikte, ett öga stirrade på dig, och den stela blicken förvandlade dig till ett rött träsk. Det är fullkomligt säkert att inga människor levde där, trängdes där, dog där. I juni fanns inte Torget. Sommaren och de blommande akaciorna var bara hallucinationer.

Den andre är tyst, han känner inte till Torget. Han vandrar längs muren, vandrar längs muren, vars yta är fläckad av lera. Fyra rader av tänder biter dig framifrån, bakifrån och från båda sidorna. En väldig mun spottar ut dig, och du faller i sömn. Du vaknar av flugornas smekningar. Alla intygar att du tillbragte hela dygnet på den här lilla gården, tyst som en snigel, och att porten hade spärrats av ett bord. I det här lilla huset, som är byggt av skelett, öppnas inga fönster ens på våren. Du är rädd för drag och sveper huden tätt omkring dig.

Därför är också du delaktig i mordet på juni. Du måste skriva och du skrev: i år saknades juni månad. Torget existerade aldrig i juni.

Du tar ett nytt ark papper, och de gälla skriken fjärmas. Genom att skriva om dig själv till en annan person, kan du fortsätta att leva. Medan du skriver, streck för streck, utplånar du en månad av ditt liv. Du blir lätt och känner dig tom invärtes: den andre har gett sig av. Innan de falska orden har skrivits ut, har Torget redan rivits sönder i små pappersbitar, som svävar i luften och sänker sig mot marken. Det växer alltid vita blad på akacieträden.


Varför citera denna rapport från ett torg som aldrig ska ha funnits? Därför att det en gång fanns där, och fortfarande finns där. Minnet av massakern på Torget intill Himmelska Fridens Port den 4 juni 1989 får inte förblekna. 1989 års härskare har efterträtts av andra härskare, med lika ringa respekt för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

När Robert F. Kennedy Memorial Foundation den 15 november 1989, överräckte dess Human Rights Award till Professor Fang Lizhi, citerade Lech Walensa, som var närvarande vid ceremonin, detta poem:

Do not fear your enemies,
In the worst case they will kill you.
Do not fear your friends,
In the worst case they will betray you.
Beware of the indifferent ones!
It is with their silent consent
That murder and treason exist in the world.

FRAMFÖR TANKBATALJONEN

En dikt av Yang Mu（在一隊坦克車前）

Du står där stilla, säger någon
framför tankbataljonen. och blockerar dess väg
larvfötterna rasslar krampaktigt. Låt också mig säga:
himmel och jord håller andan, hela världen ser dig

Låt mig berätta. På hemväg i bilen
hör jag hallåmannen i rasande fart rapportera
nyheterna från Peking: en man i vit skjorta
havets brus dränker nyheterna

Över ett torg som har bevittnat otaliga strider och
dödar strålar ett starkt ljussken från forna tider
förfädernas blickar faller på pansar och
vimplar, och ditt prydliga svarta hår

Luften fylls av sår som orsakats av pilar
fylls av kulhål, från det förflutna och nuet
människor flyr hit och dit, stönar, vrålar
en historiebok slås igen och gulnar

Sönderbrutna vapen begravs för alltid i jorden, ära och skam
hamnar på skilda håll; under strålkastarljus rycker kolonnerna fram
i täta formationer; på gudars och demoners befallning
hejdas framryckningen plötsligt, för din skull

Motorerna är frikopplade
men kullagren och dieseloljan stöter samman; i den finsandiga
vinden höjs ett blodtörstigt vrål:
den ståtliga kolossen kastar sin skugga åt vänster

Du står där stilla, säger hallåmannen
östra staden är lugn, men i västra staden
kan man höra ljudet av spridda explosioner
en tungt beväpnad kolonn råkar i panik

Likt en vattendroppe, glänsande och kall
som plötsligt hejdar en kolonn myror på marsch
är du förfädernas tårar, som droppar i den brännheta elden
och spärrar fiendens framryckning

Din unga panna strålar av ljus
mitt för kanonrörets eldlinje
larvfötterna vrålar när de ändrar riktning, du
tar ett steg framåt och börjar tala

I fjärran tystnar kråkorna på stadsmurarna
gräs och mossa vissnar och faller ner från pagodens topp
en klocka slår långsamma slag bort mot bergen; havets vågor
väller fast och kärleksfullt fram mot mångfärgade öar utanför kusten

Kring avlägsna trakters vattendrag vajar vassen
dagbrott sover djupt och drömmer under urskogen
nyfödda fölungar, som galopperar över stäppen
höjer huvudet och lyssnar spänt

Resenärer i främmande trakter avbryter sin resa och spanar
vinden och molnen jäktar; över det vida havet
vet den röda solen i sin förtvivlan inte vart den skall rulla
toner från en bambuflöjt kommer svävande, svävande

Vattenspridarna i fjärran fruktträdgårdar vägrar att vattna
omogna körsbär magrar alltmer i dimman
arbetare sitter stilla och läser tidningen: det sägs att i Kina
vägrar en man i vit skjorta och med svart hår att vika

I fjärran har kugghjul och kuggremmar börjat strejka
sirener har förstummats, fordon har bromsats in
och parkerats vid sidan av motorvägarna; radiomottagare justeras
en kines skall hålla tal

På hemvägen i bilen hörde jag havets
brus och rasslandet av larvfötter
du står där stilla framför en tankbataljon, säger någon
hejdande dess framryckning

Himmel och jord håller andan, hela världen ser dig
Låt mig säga det: du står där, glänsande och kall
mitt i den brännande elden, i elden
förfädernas outhärdliga tårar

（ur " Den Gröne Riddaren".dikter av Yang Mu, Tranan,  2011 ）

In memory of Liu Binyan

Liu Binyan, one of today's boldest Chinese social critic and freedom fighters, was congratulated on his 80th birthday Feb. 7, 2005 in a ceremony at Princeton University with a Festschrift entitled 不死 的 流亡 者 (The immortal exile), with contributions by a number of exiles writers and poets.

Below is the English version of my preface to treat scripture. Liu Binyan died on 5 December 2005.

This volume has been dedicated to Liu Binyan, one of the boldest fighters for freedom in the modern history of China. I first met Liu Binyan at an international conference on Contemporary Chinese Literature at Jinshan, near Shanghai, organized in 1986 by Wang Meng, the then Minister of Culture of the People's Republic of China. Most of the attendants to this conference gave papers, addressing function various aspects of Contemporary Chinese Literature. The one exception was Liu Binyan, who chose to deliver a passionate attack on the repression of sex education in China. I was tremendously impressed by his bold presentation of gruesome facts, and I did feel that Liu Binyan with this lecture had entered into an inner exile.

Since our first meeting in 1986, I have had the privilege of meeting Liu Binyan on several occasions in Sweden. His bearing and his courage never failed to make a great impression on me. For a number of years his "China Forum" provided me with invaluable insights into the contemporary Chinese society.

"Exile" is something that may be imposed upon you by the mighty powers above. Some, like the legendary Qu Yuan, gave their lives in order to protest their innocence. Others, like Liu Zongyuan (773-819), Han Yu (768-824) and Su Dongpo (1037-1101), accepted their fates with equanimity and continued to create works of lasting value. Others, like the great scholar Gu Yanwu (1613-1682) and the magnificent painter Bada Shanren (1626-1705) chose an inner exile, Which enabled them to continue their research and their creative work, without compromising their Integrity.

To some, exile is a fashion of life. When Bei Dao received the 1990 year's Tucholsky Prize, awarded to a writer in exile by the Swedish Association of Writers, he stated as follows:

A poet actually starts on his road to exile the day he starts writing poetry. Exile and poetry are there fore nearly synonymous terms. The poet constantly challenges the prevailing culture and the prevailing language.  That means he never has any true abode. those in power who try to control culture and the language must therefore consider him an enemy of the state. In consequence his outer exile confirms his inner state.

With this volume, Chinese writers, poets and scholars into exile wish to pay homage to a friend who to a higher degree than anyone else has preserved his integrity in adverse times and who has fought, and continues to fight for the dignity of man.

I consider it a great privilege to have been asked to write a preface to a book, dedicated to a man whom I greatly admire.

Goran Malmqvist

Guldfisken som älskar att sjunga Mozart

När jag i morse satte mig vid min dator för att skriva en miniroman, kom jag inte på något bra tema. Medan jag satt där och grubblade över det fylldes plötsligt dataskärmen av guldfiskar, som sam omkring därinnanför. Den största guldfisken tittade till på mig och började sedan sjunga. Han hade en ljuvlig stämma. När han hade sjungit färdigt sam han fram mot mig och sa: ”Mozart!” ”Jag vet” sa jag, ”don Juans aria i andra akten: Du skall ej fruktan bära, kom följ mig till mitt slott!” ”Jag gillar Bach också!” sa guldfisken.
Jag är bra lyckligt lottad. Tänk att ha fått lära känna en guldfisk som gillar både Bach och Mozart.
”Min lillasyster heter Suzanna”, sa Guldfisken. ”Hon sjunger sopranstämman. Ibland sjunger vi nån duett ihop, lillasyster och jag.
Sjöstjärnan därnere på bottnen kan inte sjunga. Men han vill gärna lära sig spela harpa!” Guldfisken ser bedjande på mig. Jag lovar att gå in på nätet och leta efter en miniharpa lämpad för en sjöstjärna.

Öppet brev till Svante Weyler

Med anledning av de synpunkter som du framförde i dagens kulturnyheter vill jag framhålla följande. Jag vill gärna tro att jag i långt högre grad än de flesta svenskar sedan det sena 1950-talet har utnyttjat alla media som har stått mig till buds för att i både tal och skrift skarpt kritisera den kinesiska regimen och det kinesiska kommunistpartiet för dess maktfullkomlighet, arrogans, bristande respekt för mänskliga rättigheter och totala oförmåga att råda bot mot den vämjeliga korruption som genomsyrar det kinesiska samhället. Närhelst jag har funnit det påkallat har jag uppträtt till försvar för de kinesiska medborgare som har vågat uttrycka otillåtna åsikter.

För min kritik mot den kinesiska regimen har jag fått betala ett ganska högt pris: under en period av 27 år (från 1958 till 1979 och från 1989 till 1994) har den kinesiska regeringen betraktat mig som persona non grata och förvägrat mig visum till Kina. Detta har självfallet inverkat menligt på min verksamhet som sinolog, då det under långa tider har försvårat min kontakt med kinesiska kolleger. Jag har varit villig att betala det priset.
Jag har starkt kritiserat såväl de näcklöpare som uppträdde på Hötorget på eftermiddagen den 10 december som den kinesiske konstnären Ai Weiwei som uppträder som deras hejarklack. Det är min bestämda uppfattning att en artikulerad kritik är långt verksammare än dessa pajaskonster.
Ai Weiwei och näcklöparna har valt att betrakta Nobelpristagaren Mo Yan som den kinesiska regimens handgångne man. Jag utgår från att jag har läst fler verk av samtida kinesisk litteratur än kanske någon annan svensk. Det är min bestämda uppfattning att Mo Yan i långt högre grad än någon annan kinesisk författare har kritiserat regimens maktfullkomlighet och tillkortakommanden samt djärvt redogjort för den brist på respekt för mänskliga rättigheter samt den rättsröta och korruption som kännetecknar det kinesiska samhället.

Med bästa hälsningar,

Göran Malmqvist
Djursholm den 12 december 2013

Malmqvist om Liu Xiao Bo 2010,12,10 Svd

Folkrepubliken Kina och Nobelpriset – en besk betraktelse 

Innan den kinesiskfödde författaren och dramatikern Gao Xingjian belönades med 2000 års Nobelpris i litteratur blev jag uppringd av en fastlandskinesisk journalist som sa: "Pyttelilla Island har belönats med Nobelpriset i litteratur, hur kan det då komma sig att Kina, med dess ärorika femtusenåriga historia och en miljard trehundra miljoner invånare inte har belönats med Nobelpriset?" Jag förklarade att Island aldrig har belönats med Nobelpriset i litteratur, men att en isländsk författare belönades med Priset 1955. Jag försökte få honom att förstå att Nobelpriset i litteratur tilldelas en författare och inte det land som han råkar vara medborgare i.

När Gao Xingjian hade tilldelats Nobelpriset blev jag uppringd av en annan journalist från folkrepubliken Kina, som sa: "Ha, det finns åtminstone 250 ledamöter av kinesiska författarförbundet, som skriver bättre än han!" På min fråga vilka verk av Gao Xingjian han hade läst, förklarade han att Gao Xingjians verk inte förtjänade att läsas. Jag är övertygad om att det enda verk av Gao Xingjian som är någorlunda läst i Kina är berättelsen "Busshållplatsen", vilken också under kort tid, innan den förbjöds av censuren, uppfördes som en enaktare på en av Pekings teatrar. Gao Xingjians två större romaner, "Andarnas berg" och "En ensam människas bibel" är förbjuden läsning i Kina, detta som en följd av att medborgare i Folkrepubliken Kina inte endast saknar yttrandefrihet, de saknar också frihet att läsa vad de vill.

Författaren och litteraturforskaren Liu Xiaobo, som tilldelats Nobels Fredspris för 2010, är en modig man och en trägen förkämpe för yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter, trots att han är klart medveten om vilka följder detta kan få för honom själv. (Han dömdes redan i december 2009 till elva års fängelse). I det avseendet skiljer han sig från övriga medlemmar av den intellektuella eliten. Jag har ofta förundrats över att så utomordentligt få intellektuella har vågat framträda med kritik av de övergrepp som kinesiska medborgare har utsatts för sedan etablerandet av folkrepubliken Kina, och framför allt under det skede av kollektivt vanvett som går under namnet" kulturrevolutionen". Författaren Ba Jin (1904–2005), som länge tjänade som kinesiska författarförbundets ordförande, publicerade efter kulturrevolutionen en volym med titeln "Erinringar", i vilken han på var och varannan sida talade om nödvändigheten av att tala sanning, men de sanningar som han uttalade var alltför timida för att ha någon verkan. En av de verkligt få som vågade ta bladet från munnen var den framstående skalden Ai Qing (1910–1996), som i sin ungdom på grund av frispråkig kritik hamnade i Guomindangregimens fängelse. I slutet av 1930-talet sökte sig Ai Qing till det kommunistiska högkvarteret i Yan'an i provinsen Shaanxi. På hösten 1942, flera månader efter det att Mao Zedong under Överläggningarna rörande konst och litteratur hade fastslagit de snävt politiska riktlinjerna för all litterär verksamhet, publicerade Ai Qing i Befrielsearméns dagblad sitt upprop "Förstå författarna! Respektera författarna!", i vilket han kritiserade kommunistpartiets hårda styrning av litteraturen. På våren 1957, när kampanjen mot "högeropportunister" rasade, dömdes Ai Qing till straffarbete på landsbygden i nordöstra Kina, där han tvangs städa latriner under 21 år. Under de svåra åren följde han mottot att en oförvitlig man inte får mista sin självaktning, ett motto som uppenbarligen också Liu Xiaobo följer.

Yttrandefrihet är inte den enda frihet som kinesiska medborgare saknar. Under senare år har jag haft flera tillfällen att besöka fattiga bergsbyar i provinsen Shanxi i norra Kina. Byborna i en fattig bergsby, där jag vistades för tre år sedan, berättade för mig att partikadrer på gräsrotsnivå hade berövat dem deras jord, som de med god förtjänst sålde till kolgruveentreprenörer. Enligt kontraktet skulle bönderna under tio år erhålla 500 yuan (ungefärligen lika många svenska kronor) om året per mu (0.0667 hektar), vilket var betydligt mer än vad majsskörden skulle inbringa. Men kontraktet infriades aldrig: pengarna hamnade i kadrernas fickor. När bönderna marscherade till häradsstaden för att klaga sin nöd fick de ingen hjälp: häradsstadens kadrer var lika korrupta som bergsbyns!

Enligt officiell statistik inträffade för två år sedan 97 000 större och mindre bonderesningar i Kina, då uppretade bönder attackerade polisstationer och lokala partihögkvarter med sina hackor, spadar och yxor. Under innevarande år har antalet bonderesningar utökats till 230 000! Den 4 juni 1989 satte den kinesiska regimen in det kinesiska folkets befrielsearmé för att slå ner de fredliga demonstrationerna på torget intill Himmelska fridens port. Dagens lokala partienheter behöver inte lita till Befrielsearmén: de hyr i stället huliganer och hurtiga slagskämpar från de bemanningsföretag som maffian äger.

Vad jag finner särskilt avskyvärt är det intima samröret mellan lokala makthavare och maffian. I slutet av 1940-talet, före, under och efter det kommunistiska maktövertagandet, vistades jag i den sydvästkinesiska provinsen Sichuan, där det hemliga sällskapet Gelaohui (De äldre brödernas sammanslutning) var särskilt starkt. Under mina resor i provinsen var det av säkerhetsskäl nödvändigt för mig att ha goda förbindelser med den sammanslutningen. Jag fann snart att ledarna för den maffian hade en hederskod, som de strängt följde. Dagens maffia är huliganer som slåss för egen vinnings skull.

En talesman för kinesiska kommunistpartiet har förklarat att den främsta mänskliga rättigheten är rättigheten att äta sig mätt. Däri hade han helt visst rätt. Men mänskliga rättigheter omfattar så oändligt mycket mer, de omfattar alla aspekter av medborgarnas andliga och materiella liv. Ekonomiska framsteg är en sak. Att från grunden omvandla ett samhällssystem är en annan sak. De kinesiska böndernas utomordentlig hårda materiella villkor har åtminstone en tretusenårig historia och kan självfallet inte förändras över natt. Men yttrandefrihet finns inskriven i folkrepubliken Kinas författning (paragraf 35). Det enda som krävs för att förverkliga yttrandefrihet är att Kinas regering respekterar den författning som folkförsamlingen har antagit. När verklig yttrandefrihet har införts kommer övriga mänskliga rättigheter småningom att följa färg.

Den kinesiska regimens språkrör Huanqiu shibao (Globala Nyheter) har i en ledare av den 18 oktober förklarat att Kinas en miljard trehundra miljoner medborgare är utomordentligt vredgade över beslutet att tilldela Liu Xiaobo årets Fredspris. Om detta är att säga att få fastlandskineser, som en följd av bristen på yttrandefrihet, vet vem Liu Xiaobo är. De som har hört hans namn nämnas vet att han är en brottsling, som har förpassats till fängelse, och att han omhuldas av fientligt sinnade västerlänningar. Det räcker för att folk ska demonstrera på gator och torg och kräva förbud mot import av norska fiskprodukter. Då norsk litteratur är mindre väl känd i Kina väljer man att offentligt bränna den kinesiska översättningen av en japansk roman med titeln Norges skogar!! (Romanens kinesiska titel är en felöversättning av originalromanens titel, som har hämtats från Beatles-sången Norwegian Wood). Årets Nobelpristagare i litteratur skulle helt visst höja på ögonbrynen om han nåddes av uppgiften om denna enfaldiga manifestation av patriotism.

Ledaren i Globala Nyheter kräver att den norska Nobelkommittén ska be det kinesiska folket om ursäkt. Storebror har gjort sin stämma hörd! Vad den enfaldige ledarskribenten tydligen inte har fattat är att han/hon har dragit löje över den kinesiska regimen och makthavarna inom partiet.

Meningsyttringar som denna betraktas av makthavarna i Kina som otillbörlig inblandning i landets inre angelägenheter och kan därför inte förväntas ha någon annan effekt än att sagesmannen betraktas som persona non grata. Vad som inger mig en viss förhoppning om en förändring till det bättre är det öppna brev som Mao Zedongs forne sekreterare, den framstående ideologen Li Rui, och tjugo en gång högtstående partiveteraner nyligen har tillställt Kinas regering i vilket de med skärpa påpekar att yttrandefrihet infördes i England redan i slutet av 1600–talet samt att yttrandefriheten i den brittiska kolonin Hongkong, före dess införlivande med folkrepubliken Kina, var starkare befäst än i dagens Kina!

Göran Malmqvist

PS För övrigt anser jag att Norge borde förbjuda folkrepubliken Kina att importera norska fiskprodukter.