”Havsnymfen” （水妖）en dikt av den taiwanesiske skalden Yang Mu

Yang Mu, född 1940, taiwanesisk poet, essäist och litteraturforskare, debuterade som poet medan han ännu gick i gymnasiet och har sedan dess publicerat femton diktsamlingar (den senaste 2013) och nästan lika många essäsamlingar. Som forskare har han huvudsakligen behandlat Kinas äldsta poesi samt de engelskspråkiga romantikerna. I högre grad än någon annan kinesiskspråkig skald har Yang Mu trängt in i västerlandets poetiska traditioner. För Yang Mu ges det inga genvägar till den sanna litteraturen: han lärde sig fornengelska för att kunna översätta Beowulf, klassisk grekiska för att kunna läsa Pindaros och Homeros, tyska för att kunna läsa Goethe och Rilke på originalspråket (och för att kunna översätta Ernst Robert Curtius’ Europäische Literatur und Lateinisches Mittelalter till kinesiska).

Till Yang Mus främsta västerländska läromästare hör John Keats, William Butler Yeats, Rainer Maria Rilke och T.S. Eliot. Rilkes Duinoelegier framstår för Yang Mu som ”det skönaste som den västerländska kulturen har frambragt”.

Åtskilliga av Taiwans främsta poeter har suttit vid Yang Mus fötter. Arbetet Fullbordandet av ett poem: Brev till unga poeter (1989) innehåller arton brev, som han skrev som svar på frågor ställda av hans elever. I denna Ars Poetica försöker han inpränta i sina lärjungar vikten av att finna gemensamma nämnare i Kinas och västerlandets litterära traditioner. Han betonar att poeten avkrävs ett livslångt, träget och hängivet arbete, samt att insikter och kunnande måste paras med personlig integritet och en moralisk hållning.

De svårgripbara begreppen tiden och minnet spelar en viktig roll i Yang Mus poesi. Det förefaller mig rimligt att anta att han i dikten ”Havsnymfen” har påverkats av T.S. Eliots tidsuppfattning, sådan den kommer till uttryck i exempelvis ”Burnt Norton” (”Tid som är och tid som var / är båda kanske del av tid som kommer / och tid som kommer ryms i tid som var.”). 

Yang Mu växte upp i staden Hua-lien, belägen vid Taiwans östkust, och har under åtskilliga årtionden tjänat som professor vid University of Washington i Seattle, vid USA:s västkust. Havet, och havsvattnets rörelser, tidvattnet och den snabba strömvirveln har höga symbolvärden i Yang Mus diktning. Ebb och flod avlöser varandra och mäter obönhörligt tidens flykt. Men havsnymfen kan i sin strävan efter precision och trängtan till det fullkomliga, där det sanna och det sköna möts, vända ryggen åt tiden. Hon är sin egen dotter.

* * *

”Om det är så att det förflutna ovillkorligen alstrar det närvarande:

tidvattnet nästan ljudlöst, ebb och flod avlöser

varandra. Jag ser dansösen i det kritiska momentet av en piruett

som skall föra framtiden tillbaka till nuet. Hon böjer sig ner och

betraktar de bländande femfärgade stenarna

I en förutsägelses gestalt böjs fingrarna i hennes svävande högra hand

i rät vinkel och förlängs i det oändliga. Ah, havsnymf

när de vita vågorna drar sig tillbaka ser jag hur

den fina sanden, slipad av mångskiktade ljusstrålar rutschar tillbaka

med ett strävt ljud, på samma sätt som våra eländiga liv

ständigt slår till reträtt. Posen i ditt höga hopp

låter mig höra sången som du har anammat som din

känslosam men inte sentimental

Ah, havsnymf, jag anar att ett väldigt nät

en gång likt en dödsbringande vind och rök

omslöt dig i stormens öga

Stillhet

Och jag tror att den rörelsen som gränsar till förintelse

är en dialog mellan jaget och kroppen

Tiden är ojämförligt ömsint

den medger skönhet i jämvikten och i formeln för sökandet efter jämvikt

såsom krokusen upprepade gånger öppnar sin kalk

och tålmodigt härdar ut tills daggen faller, och molnen i skyn

ordnar sina ballerinakjolar. Såren tillkommer 

som en själens prövning−

kretslopp, nedbrytning, återfödsel med hjälp av placentan

Ah, havsnymf, på den ändlösa snäckformade ljudvågen

i centrum av den strålande mångdubbla stjärnkartan upptäcker jag

många luftandar, ridande på tigervalar som har återvänt

till livet, långt i fjärran sjungande sånger från förr och nu

På havets yta flyter kritperioden och jura

avskalade av tiden. Du vänder ryggen åt allt detta; tidvattnet

väller in och drar sig tillbaka; du lyssnar spänt, din haka som tidigare

i jämnhöjd med vattnet; krokusen slår ut i tid, rynkorna i

ögonvrårna lämnas åter till rymden; såren läks

Du är din egen dotter.”

Ur Den gröne riddaren. Dikter av Yang Mu, Bokförlaget Tranan 2011, sidorna 439-441.