Extracts from my translation into English of Kjell Espmark’s poetry collection Den inre rymden, Norstedts, 2014

The Inner Space I

It’s hazy, like the dawn of time.

Across the fjord a freezing text rushes,

ripple upon ripple.

What might be a heron

tests its wings and takes flight. The promise

of leaves in the crowns of the trees is fulfilled.

And I rise slowly

from the shrunken man on the bench.

It’s time to invent the world.

Like when you clambered out of the pool

on treacherous knees one Friday,

testing the tiles with your foot

and sniggering with what remained of your lips

you shuffle now out of Mother Sea

carefully up among the seacliffs,

an armoured shark that breathes, amazed,

and stretches itself into hands and feet.

You may join in a new attempt

to realize the grand scheme.

Your head is full of memories

of all that is yet to happen.

I’m back in Leukas

and stand by the entrance to the Underworld,

a cleft hidden by thorny shrubs.

The footprints that took me here remain in the sand!

But this time I see something other

than the starting point for a second life.

It is here the Western world is said to begin.

The sea which is but a dazzling sun

hides the ships on their way through the centuries.

The darkness streaming out of the entrance to Hades

presses forth a philosophy.

And the crag Sappho shall throw herself off

elicits the vertigo in her poems.

When we walk up through the brushwood 

along what will be known as Ström’s watery vale

to find a height for our village

our steps still retain

our first steps across the savanna.

My clan memory reveals a touch of myth.

In that memory, the wife is standing at the strait, 

with the king’s pardon in her hand.

Her feet bleeding from the barefoot walk

from Stockholm all the way to Red Isle.

Her love believes it has saved her husband

from block and wheel.

But no boat is to be found on her shore,

everybody wanted to get across to see

how he fares who paid tribute to a losing king.

And so she has to stand on this side

and watch from afar her husband’s head fall.

It’s here the story seems improved 

in order to incise the helplessness of love

for grey cottages and consumptive youngsters 

and impress on them

the language of clenched teeth.

Three hundred years I have searched for proof.

The wife is still screaming in the laundry hut,

alone with the fire. The door is locked

by a crossbar─put there on purpose

or dropped in place by chance?

The farmer, firelight still in his beard,

was acquitted by the court.

But the suspicion remains. As prosecutor

I zealously search through later years

for the descendent the farmer is hiding in.

I wait for you to make a wrong move

that reveals his guilt.

In an outhouse on Listarum Slopes

with chisel and hammer Jakob Roos

stands and carves out an Assyrian lion.

His skill runs through two generations 

to me as I sculpt my text.

The vault of heaven in Komstad marble

bears traces of his chisel.

The blackbird’s song is sensually carved

and surrounded by a billowing foliage of stone.

I have pondered over the great comet

that remained so long in the sky last year.

Was it the comet that stole little Märit away?

It can’t very well have been a punishment,

since I’ve nothing to regret.

And every night I read in the brown book

that contains all human knowledge.

In that way I fulfill my duty to prepare

my unborn grandchildren who will take over

in the real university of life.

One day, when I leave my farmer’s body

and float away above the Hotag montains

neither sins nor negligence ought to weigh heavily.

I only fear that the last day

may not be allowed to call itself Justice.

                                       

Yang Mu

               

     
Yang Mu is not only one of the greatest living poets and essayists in the Chinese language, but also an eminent scholar in Classical Chinese poetics and in various fields of research related to Classical Western literature. To him, there are no short cuts to true scholarship: he taught himself Old English in order to appreciate the epic poem Beowulf, Middle English in order to study works by Geoffrey Chaucer and his contemporaries, Classical Greek in order to acquaint himself with the works of Homer and Pindaros, and German in order to translate the first part of Ernst Robert Curtius’ monumental work Europäische Literatur und Lateinisches Mittelalter into Chinese. Masterpieces in both Chinese and Western literature have to some extent served as sources of inspiration for Yang Mu’s own poetry. 

As a young man, Yang Mu wrote a series of fifteen essays under the title Letters to Keats. In this “correspondence” with the British poet, which mostly deals with the meaning of life and the condition of man, Yang Mu discusses themes such as Nature, Beauty, Love and Loneliness and the aesthetic and philosophical conceptions that characterize Romanticism. The final verses of Keats’ “Ode on a Grecian Urn”─Beauty is Truth, truth beauty, that is all/Ye know on earth, and all ye need to know─may serve as motto for Yang Mu’s literary and scholarly works.

As an academic teacher, Yang Mu has endeavored to impress on his students the importance of investigating common denominators in Chinese and Western literary traditions. He is a stern master and stresses that poetry is a calling and that few are called. Lifelong devotion and hard work are required of anyone who answers the call. But the creation of genuine poetry also requires that insights and knowledge are paired with personal integrity and a high moral standing.

In several of Yang Mu’s poems, the elusive concepts of Time and Memory play important roles. Just before writing these lines I finished reading a draft translation into English of Yang Mu’s collection of essays entitled Memories of Mount Qilai, a key work in which the author recounts his formative years in his native Hualien. In this work, memory and identity are indelibly linked; subtle observations of inner states of mind and the outer world are captured in neo-classicist, poetically charged prose. A classic of autobiographical writing from Taiwan.

Just as I had finished writing these lines, the postman brought me Yang Mu’s 14^th collection of poetry, containing poems from 1956 to 2013.

Words and Silences

photo:Chen Wenfen

It has been suggested that what can be said in one language may be said in any other language. I long wished to believe in that statement. But sixty years’ experience as a translator has forced me to concede that the statement must be taken with a grain of salt. This insight originates in the appreciation of the fact that the realm of language not always is in accord with the realm of reality. The great variety of adjectival expressions denoting colors which enables a Lappish reindeer herdsman to identify the animals in his herd could not possibly be efficiently conveyed to a Palestine shepherd through translation.

Words may be likened to labels which we paste on things and phenomena within us and in the world around us. It is our mother tongue that provides us with these labels, which we have to accept, whether we like them or not. The Chinese thinker Xun Zi already in the third century before our era advanced the theory that the relation between the signifying word and the signified object is totally arbitrary. Well over two thousand years passed before that truth was revealed to the Western world through Ferdinand de Saussure’s famous series of lectures, published in 1916 under the title Cours de linguistique générale.

The longer a word is used, the more meanings it attracts. The more meanings are assigned to a label in a given language, the more difficult it is to find a semantically matching word in another language.

The ancient Chinese word wen 文, which dates back to the end of the 2^nd millennium B.C., presents a long chain of semantic development. The earliest written form of the word shows a man with tattooed breast. The original meaning of the word was “carved or painted line”, from which two parallel semantic chains eventually developed: “pattern > ornament > culture” and “graph > script > literature “. The English label “culture” is translated into the Chinese label “wenhua”. But the semantic difference between the two labels is enormous. The expression you wenhua, “to possess culture” may in the Chinese inland be used to characterize a person who has been taught to write the three graphs composing his or her name.

In one of his works the Swedish writer Ivar Lo-Johansson (1901−1990) writes: 

I well know that words are traitorous. Old words are like vessels that have not been washed after having been used. New words taste of their new material. Old words were colored a long time ago, new words are colorless and the raw material shines through. It is after all we human beings that employ words in our service. But some petty pedants assert that we are employed by the words.

One of the greatest Western poets of the 20th century asserts that the failure to formulate an inexpressible experience is indicative of the fact that language has lost its symbolic power:

Words strain,

Crack and sometimes break, under the burden,

Under the tension, slip, slide, perish,

Decay with imprecision, will not stay in place,

Will not stay still.

Some languages are, without doubt thanks to their structure, better suited to express certain notions than others. The medieval ontological proof Deus bonus est, ergo Deus est may without any semantic loss be translated into all Western languages that possess a verb with the same double function as Latin esse, and that therefore may serve both as an intransitive verb meaning “to exist”, and as a copula, linking the subject of a clause to its predicative. Any attempt to translate this ontological proof into a language such as Chinese, which lacks a verb with this double function, is bound to fail. What was once accepted as a theological truth may be seen as a linguistic characteristic, common to most, but not all Indo-European languages.

Toward the end of the 19^th century, when Chinese intellectuals began to take an interest in Western ideologies, Hegel’s dialectic system was introduced to China. Of central importance in Hegel’s dialectic system is the theory is that each thesis, thought or notion that originates in isolation is bound to attract its opposite, its antithesis. The result of this process is a synthesis that is raised to the position of thesis on the next higher level in the system. Each thesis is the point of departure for the creation of a new entity: the synthesis becomes a thesis that is cancelled out by the antithesis. Reality is lodged in a process of evolution, in which one state necessarily turns into its opposite. This theory leads to the conception of the necessity of social evolution.

To establish his dialectic system Hegel employs the verb aufheben in its three different meanings: aufbewahren (to preserve), aufhörenlassen (to cancel out), and erhöhen (to raise): the antithesis cancels out the thesis; the synthesis, which preserves both the thesis and the antithesis, is raised up to serve as thesis on the next higher level in the system, where it in turn is cancelled out by the antithesis…

Languages lacking a verb with the same threefold meaning as German aufheben have difficulty in reproducing the Hegelian language game. When attempts were made, in the early 1920s, to translate Hegel’s dialectic system into Chinese, the frustrated translators created the gruesome verb aofuhebian to serve for Hegel’s aufheben. When Chinese Marxists in the 1930s tried to improve upon the translation, they neglected to accept that meaning of aufheben, namely aufbewahren (to preserve), which in Hegel’s system vouches for the continuity in the development of society. That neglect may be motivated by wishful thinking: perhaps the young Marxist translators in the second meaning of the verb, aufhörenlassen, saw an instrument with the aid of which they overnight would be able to overturn the old and create a new society.

It is interesting to note that Hegel’s dialectic system has an exact counterpart in a work by the Chinese monk Jizang (549−623), which represents the culmination of the Buddhist Mahayana philosophy. Jizang proposes the theory of the double truth, the Worldly truth and the Heavenly truth, which operate on three levels. On each level the Worldly truth is negated by the Heavenly truth. The synthesis is raised to the next higher level of abstraction where it serves as the Worldly truth. In the Heavenly truth on the third level everything is absorbed in the undifferentiated emptiness that comprises both this world and Nirvana. Thereby even the Buddhist doctrine of redemption is shown to be an illusion. True redemption can only be reached when the seeker on a purely intuitive way experiences the emptiness that dissolves the illusionary manifoldness of existence and embraces both all and nil.

Especially grave misunderstandings may arise when words are transferred from one cultural milieu to another. Many translations result from unconscious and perhaps conscious and even necessary distortions. When Indian missionaries and Chinese converts from the 3^rd century of our era began to translate the subtle philosophy of Mahayana Buddhism into Chinese, they consciously employed terms that had been coined within both the Confucian and the Daoist school. To the Confucianists, Dao, The Way, The Norm, signifies the cosmic order that is maintained through interaction between the three powers Earth, Heaven and Man, represented by the ruler. To the Daoists, Dao represents the Absolute, a reality lacking properties, resting in itself, while comprising all appearances in the world of man and in the universe, a reality lying beyond both word and thought. To the Buddhists, Dao represents Dharma, The Teaching, Buddha’s Law. The term xiaoxun, “filial piety”, had to do for the Sanskrit term sila, “moral conduct”. The Daoist term wuwei, “abstention from all conscious striving”, was borrowed to signify Nirvana. While these translations may have enticed some Confucianists and Daoists to join the imported religion, they at the same time were instrumental in distorting the Buddhist creed.

The non−words appearing in a telling and sometimes scaring silence lack labels. 2005 year’s Nobel Laureate Harold Pinter delegates to the reader or listener the task of giving voice to the silences in his dramas. The Norwegian playwright Jan Fosse sometimes prefers to supply the silences in his works with prosodic labels, indicating their relative length: pause, short pause, long pause, an even longer pause.

To many, language and writing stand out as particularly important instruments for human progress. Others prefer to listen to Silence. To them belongs the Daoist thinker Zhuang Zi, who lived and worked in the 4^th century B.C. In the work that has been named after him he says:

The snare exists for the sake of the hare. Once you have caught the hare, you may forget the snare. The fish trap exists for the sake of the fish. Once you have caught the fish, you may forget the fish trap.

Words exist for the sake of the meaning. Once you have caught the meaning, you may forget the words. Ah! Where can I find a man who has forgotten his words, that I may exchange words with him!

There is something fascinatingly paradoxical in the fact that a man like Zhuang Zi, who utterly distrusts the ability of language to convey true insight, in his work, characterized by stylistic vigor, lyrical feeling, intractable and sometimes macabre phantasy, sparkling wit and deep empathy, tries to show us the way to a true reality, beyond the confines of human reason. In his attempts to guide mankind onto the right path, Zhuang Zi has created a bewitching dream world, unparalleled in early Chinese literature.

At the end of his work Tractatus Logico−Philosophicus, Ludwig Wittgenstein urges the reader who has understood his arguments to throw them away, in the same way as he should “throw away the ladder, after he has climbed up on it.”

If there is a special cloud arbour in Heaven reserved for language philosophers, I like to believe that Zhuang Zi sits there, exchanging silences with Wittgenstein.

                                             

                                                       

                                               

Poems by Yang Mu from the collection Changdoan gexing, Taipei: Hongfan shudian, 2013, translated into English by Göran Malmqvist

FLOWING RHYTHM (“Tiedang”跌宕)

The evening sun recklessly hits the snowline, in the empty forest

a flock of crows beat their frozen wings and fly, stirring up confusion,

into the lost landscape; their dreary flitting to and fro

causes the light to be dismembered

like memories on a nightmare’s thin coating

showing themselves as fleeting images of uncertain forms; suppose

I were able to master my own self and know all that I know

the entire set−up would suddenly be transformed, I would turn to fix my eyes

on parts as yet unknown, and allow my senses

to stock up contrarieties in time and space, or abandon them in a sense of frustration,

unresistingly follow the rapid current

and with flowing rhythm enter into the floodtide of the sea.

AS YET UNATTAINED (“Wei ji”未及)

Waking up with a start: if there are old matters as yet unattained

in a remote region somehow

never properly investigated and now disappearing without trace, one after another…

Half are empty thoughts in this barely awake state,

the rest form hordes and surge forward, their backs against

the gigantic darkness, tearing it apart,

just as fireflies disintegrate in early autumn

to gather again around the pools or 

at the farthest side of an embankment where undercurrents are born.

Saffrons and the tastes of tropical fruits in brilliant profusion,

autumn ripeness so swelled that all senses tremble

─ judging from my oblivious spirit, one way or another ─

it’s only that this time waking up with a start makes me hesitate: stay put

or pursue the remains as yet unattained at the very moment it has been foretold?

Stopping short, I turn and see myself, exhausted, confined

to suspended speed and inert metre

and raise my hand to assign the sluggish light to a place out of reach

just as the autumn fireflies twinkle faintly in the distance.

ON MEETING (“You hui er zuo”有會而作)

I wonder, that which left so quietly last night and was lost in the incomplete

parabel, if it were able to manage the twists and turns of the road

and return, I might not be able to recognize it –

Just as two stray stars, having by chance encountered each other

on the slanting plane of the universe, without finding time to light up,

turned pale with anxiety and decided to rush to

an even more distant as yet unknown – but perhaps

they might appear on the scene at this very moment, bearing witness

that they had agreed to meet but failed to keep that promise.

LECTURES (“Jiangxue”講學) 

Yes, it does seem that I have climbed innumerable levels of clouds

to land from a strange world and yet fearlessly walk along

the path of moist red tiles, seeking, to confirm

that on the road ahead a small two-storied library will float up

before my eyes in the moonlight; when the rain is over

the evening breeze will fan us where we sit cross-legged to listen to lectures

by the water’s edge, fanning away all our concerns and worries, cinnabar and

ferules and the discipline that might otherwise be forgotten

and the customs we have been forced to obey ─ under the old pine tree a volume

thread-bound in a yellow case that will never fade, its fragrance never evaporate.

(Den fjärde dikten är en lätt reviderad version av en dikt som tidigare har publicerats på min blogg. Anledningen till revisionen är att jag velat undanröja det störande rimmet ferules/rules som förekom i slutet av den förra versionen.)

”Havsnymfen” （水妖）en dikt av den taiwanesiske skalden Yang Mu

Yang Mu, född 1940, taiwanesisk poet, essäist och litteraturforskare, debuterade som poet medan han ännu gick i gymnasiet och har sedan dess publicerat femton diktsamlingar (den senaste 2013) och nästan lika många essäsamlingar. Som forskare har han huvudsakligen behandlat Kinas äldsta poesi samt de engelskspråkiga romantikerna. I högre grad än någon annan kinesiskspråkig skald har Yang Mu trängt in i västerlandets poetiska traditioner. För Yang Mu ges det inga genvägar till den sanna litteraturen: han lärde sig fornengelska för att kunna översätta Beowulf, klassisk grekiska för att kunna läsa Pindaros och Homeros, tyska för att kunna läsa Goethe och Rilke på originalspråket (och för att kunna översätta Ernst Robert Curtius’ Europäische Literatur und Lateinisches Mittelalter till kinesiska).

Till Yang Mus främsta västerländska läromästare hör John Keats, William Butler Yeats, Rainer Maria Rilke och T.S. Eliot. Rilkes Duinoelegier framstår för Yang Mu som ”det skönaste som den västerländska kulturen har frambragt”.

Åtskilliga av Taiwans främsta poeter har suttit vid Yang Mus fötter. Arbetet Fullbordandet av ett poem: Brev till unga poeter (1989) innehåller arton brev, som han skrev som svar på frågor ställda av hans elever. I denna Ars Poetica försöker han inpränta i sina lärjungar vikten av att finna gemensamma nämnare i Kinas och västerlandets litterära traditioner. Han betonar att poeten avkrävs ett livslångt, träget och hängivet arbete, samt att insikter och kunnande måste paras med personlig integritet och en moralisk hållning.

De svårgripbara begreppen tiden och minnet spelar en viktig roll i Yang Mus poesi. Det förefaller mig rimligt att anta att han i dikten ”Havsnymfen” har påverkats av T.S. Eliots tidsuppfattning, sådan den kommer till uttryck i exempelvis ”Burnt Norton” (”Tid som är och tid som var / är båda kanske del av tid som kommer / och tid som kommer ryms i tid som var.”). 

Yang Mu växte upp i staden Hua-lien, belägen vid Taiwans östkust, och har under åtskilliga årtionden tjänat som professor vid University of Washington i Seattle, vid USA:s västkust. Havet, och havsvattnets rörelser, tidvattnet och den snabba strömvirveln har höga symbolvärden i Yang Mus diktning. Ebb och flod avlöser varandra och mäter obönhörligt tidens flykt. Men havsnymfen kan i sin strävan efter precision och trängtan till det fullkomliga, där det sanna och det sköna möts, vända ryggen åt tiden. Hon är sin egen dotter.

* * *

”Om det är så att det förflutna ovillkorligen alstrar det närvarande:

tidvattnet nästan ljudlöst, ebb och flod avlöser

varandra. Jag ser dansösen i det kritiska momentet av en piruett

som skall föra framtiden tillbaka till nuet. Hon böjer sig ner och

betraktar de bländande femfärgade stenarna

I en förutsägelses gestalt böjs fingrarna i hennes svävande högra hand

i rät vinkel och förlängs i det oändliga. Ah, havsnymf

när de vita vågorna drar sig tillbaka ser jag hur

den fina sanden, slipad av mångskiktade ljusstrålar rutschar tillbaka

med ett strävt ljud, på samma sätt som våra eländiga liv

ständigt slår till reträtt. Posen i ditt höga hopp

låter mig höra sången som du har anammat som din

känslosam men inte sentimental

Ah, havsnymf, jag anar att ett väldigt nät

en gång likt en dödsbringande vind och rök

omslöt dig i stormens öga

Stillhet

Och jag tror att den rörelsen som gränsar till förintelse

är en dialog mellan jaget och kroppen

Tiden är ojämförligt ömsint

den medger skönhet i jämvikten och i formeln för sökandet efter jämvikt

såsom krokusen upprepade gånger öppnar sin kalk

och tålmodigt härdar ut tills daggen faller, och molnen i skyn

ordnar sina ballerinakjolar. Såren tillkommer 

som en själens prövning−

kretslopp, nedbrytning, återfödsel med hjälp av placentan

Ah, havsnymf, på den ändlösa snäckformade ljudvågen

i centrum av den strålande mångdubbla stjärnkartan upptäcker jag

många luftandar, ridande på tigervalar som har återvänt

till livet, långt i fjärran sjungande sånger från förr och nu

På havets yta flyter kritperioden och jura

avskalade av tiden. Du vänder ryggen åt allt detta; tidvattnet

väller in och drar sig tillbaka; du lyssnar spänt, din haka som tidigare

i jämnhöjd med vattnet; krokusen slår ut i tid, rynkorna i

ögonvrårna lämnas åter till rymden; såren läks

Du är din egen dotter.”

Ur Den gröne riddaren. Dikter av Yang Mu, Bokförlaget Tranan 2011, sidorna 439-441.

RÖDA FANANS SÅNGER

Lögn och förbannad dikt?

På våren 1956 utlyste Mao Zedong en liberaliseringskampanj vars syfte beskrevs av de vackra parollerna ”Låt de hundra blommorna slå ut tillsammans, låt de hundra skolorna tävla fritt!” Den hovsamma kritik som Kinas intellektuella framförde mot slutet av 1956 och början av 1957 syftade helt visst till att förbättra samhället inom ramen för den socialistiska ideologin. Kommunistpartiet och regeringen valde till en början att ligga lågt och gick inte till motattack förrän kritiken hade börjat ifrågasätta kommunistpartiets ledarskap och alliansen med Sovjetunionen, vilket skedde i maj 1957. Det brutala nedkämpandet av vad som nu kallades ”högeroppositionen” och som drabbade samtliga intellektuella i Kina leddes av Deng Xiaoping. Hundratusentals forskare, lärare, läkare, journalister, författare och konstnärer förödmjukades offentligt, avskedades från sina tjänster och isolerades i fängelser, arbetsläger eller anstalter för ideologisk omskolning. I de flesta fall rehabiliterades dessa ”politiska” brottslingar först mot slutet av 1970-talet, efter mer än tjugo år i den politiska kylan. 

Segern över oppositionen firades med etablerandet av Det stora språnget (1958-62), en produktionskampanj som syftade till att i grunden omvandla det efterblivna Kina till ett högindustriellt samhälle. Ett av målen var att Kina på femton år skulle hinna ikapp USA:s produktion av stål. Över hela landet murades hemgjorda masugnar med uppgift att framställa tackjärn av metallskrot. Stora områden kalhöggs i syftet att förse ugnarna med träkol; baggbölandet av skogar ledde till en förödande jorderosion, vilken i sin tur ledde till svåra översvämningar. Det tackjärn som framställdes av de primitiva masugnarna var av så dålig kvalitet att det inte kunde användas för stålförädling. Även om kvaliteten hade varit tillräckligt hög, saknade Kina då den infrastruktur som hade krävts för att forsla tackjärnet till stålverken i nordöstra Kina.

I syftet att höja jordbruksproduktionen påtvangs bönderna okonventionella odlingsmetoder, baserade på den sovjetiske agronomen Lysenkos ovetenskapliga teorier. På hösten 1958 kollektiviserades landsbyden i väldiga folkkommuner. Enligt Kinas ledning utgjorde folkkommunerna embryon till det sant kommunistiska samhället, ett utslag av hybris som 1960 medverkade till brytningen med Sovjetunionen. Folkkommunernas höga kvota för spannmålsleveranser till Staten byggde på lokala kadrers högt överdrivna rapporter om förväntade skörderesultat. Kampanjen misslyckades kapitalt. I Kinas officiella statistik har Det stora språnget gjorts delansvarig för den svältkatastrof som på det tidiga 1960talet beräknas ha krävt omkring 40 miljoner människors liv.

Under Det stora språnget svepte ”poesikampanjen” som en stormvind över landet. Överallt anordnades poesimässor där gamla och unga, bönder, arbetare och soldater tävlade med varandra i verskonst. Produktionsresultaten blev rent otroliga; enbart i provinsen Sichuan trycktes under ett år nära 4000 volymer, endast en bråkdel av den totala produktionen. Urval av de insamlade dikterna presenterades på det tidiga 1960-talet i olika antologier, som Honqi geyao (Röda fanans sånger).

Jag kan inte undgå att fascineras av de vidunderliga poetiska överdrifter och den pastorala stämning som präglar många av dessa anonyma kortdikter. Dikterna, som avser att skildra böndernas framgångsrika kamp mot naturen och arbetarnas tillförsikt, är skrivna på ett enkelt talspråk. Men versmåtten skiljer sig inte från de som användes i forntidens folkpoesi.

Frågan är i vilken utsträckning dessa dikter har bearbetats av de litterära kadrer som hade till uppgift att insamla och publicera dem. Guo Moruo (1892-1978), som medverkade vid redigeradet av Röda fanans sånger, har i en intervju gett följande svar på den frågan: ”Vi vet alla att man genom att röra vid en sten med ett trollspö kan förvandla den till renaste guld!”

En annan och kanske viktigare fråga är huruvida en poesi som har beställts för att tjäna den politiska propagandan och som har inspirerats av en förljugen verklighet förtjänar att uppskattas. Kan lögn och förbannad dikt göra anspråk på att vara poesi?

I stället för att försöka svara på den frågan väljer jag att här nedan ge några exempel på bildspråket i Röda fanans sånger:

Det väldiga berget forslas bort

Sången skallar på berget:

tiotusen man i samfälld takt.

Två spadar och två hackor –

det väldiga berget forslas bort!

Två väldiga nävar lyfter floden

En spade kan jämna ett berg med marken,

en bärstång kan bära tvenne berg,

en sprängsats kan vältra den högsta klippa

en borr kan tränga till jordens mitt.

Två väldiga nävar lyfter floden,

hänger den bums på högbergets topp!

Här kommer jag!

Det finns ingen Jadekejsare i himlen!

ej heller en Drakkung i havet!

Jag är Jadekejsaren!

Jag är Drakkungen!

Hej, ni tre heliga berg och fem gudomliga pikar!

Undan!

Här kommer jag!

Jag bär ett berg i varje korg!

Bärstångens korgar är fyllda till brädden,

bärstången spänns i en väldig båge.

Hustru! Skynda dig hit får du se!

Jag bär ett berg i varje korg!

Spannmålsdråsen

Spannmålsdråsen höjer sig högre och högre,

kommunmedlemmen hopar sin spannmål mot himlen;

river en flik av molnet att torka sin panna,

tänder sin pipa mot solens glöd.

Sången väcker den röda solen

En liten flicka med långa flätor,

klädd i en jacka av blommigt tyg.

Tidigt i färd med att bära latrin,

väcker hon solen med sin sång.

Månen har somnat av pur trötthet

Solen har slunkit ner bakom berget i väster,

stjärnorna blinkar med sömntunga ögon;

månen är så trött att den lagt sig att sova,

men vattenhjulet sjunger i takt med vår sång.

När tuppen gol för sent

Den stora röda tuppen gal i ett kör;

när bönderna hör det ler de brett:

”Det är så dags att gala nu,

när fältet redan är färdigplöjt!

Skyffla hit hela berget så får du se!

Gossen gräver och flickan bär,

trummorna dånar där dammen byggs:

”Jag bär lika fort som du gräver,

skyffla hit hela berget får du se!”

Höbärgningen

Krökt är skäran, krökt som månen,

glimt efter glimt, likt strimmor av silver.

Vass är eggen, långt är skaftet,

sha− sha låter skäran när gräset mejas.

Storasyster går i täten, mejar med hast,

korgen är fylld med gräs åt grisen.

Hem till gården – det doftar om koket –

grisen får lika fin mat som oxen!

Två prosadikter

Stenen i skogsgläntan

I en skogsglänta någonstans i Wales ligger en sten som äter ljud. Allt tuggar den stenen i sig − stormvindens vrål när den far genom den kringliggande skogen, de brunstiga kronhjortarnas bölande, fåglarnas lockrop, prasslandet av ormar som krälar genom det höga gräset, jakthundarnas ivriga skall när de känner vittringen av räven, hällregnets smatter mot plåttaket på skogvaktarens stuga, vildbinas surrande, kärleksjollret från det unga paret som har sökt skydd bakom stenen för att få älska i fred och det nästan ohörbara suset under citronfjärilarnas vingar – allt detta slukar stenen. Jag vill gärna tro att den vandrare som sätter sig att vila på den stenen får uppleva största möjliga tystnad.

En dräktig sten! En sten fylld med ljudfoster! Vad skulle hända om någon fattig bonde beslöte sig för att odla upp skogsgläntan, borrade upp arton djupa hål i stenen och apterade en laddning snigeldynamit i varje hål? Som alla väl vet exploderar inte snigeldynamiten: den sväller i stället i sidled och spränger stenen med våldsam kraft. När det sker, kommer då alla de ljud som i århundraden, ja, kanske i årtusenden har legat gömda i stenens buk att plötsligt välla fram ur den splittrade stenen? Vad skulle hända om så skedde? Skulle löven slitas från trädens grenar? Skulle citronfjärilarnas vingar slitas f rån deras kroppar? Och skogens alla djur, trädens alla fåglar och markens alla kräldjur, vad skulle hända med dem? Tanken svindlar.

Jag har själv aldrig besökt den skogsgläntan i Wales och har följaktligen aldrig sett den märkliga stenen. Men jag vet att den finns där. På den världskarta som jesuitpatern Ferdinand Verbiest (1623-88) lät trycka när han i slutet av 1600-talet tjänade som förståndare för det kejserliga observatoriet i Peking finns årskilliga notiser, avfattade på kinesiska. Av en notis, inskriven på den del av kartan som täcker Irland, kan vi lära att det inte finns några ormar på denna ö. Det stämmer. Det finns inga ormar på Irland. Flera andra notiser behandlar företeelser som bevisligen existerar i sinnevärlden. Varför skulle jag då tvivla på sanningshalten i den notis som förklarar att det i en skogsglänta i Wales finns en sten som äter ljud? Jag vill tro på Verbiest som sägs ha varit en mycket beläst och djupt bildad herre. Jag skulle tycka att världen bleve bra mycket fattigare om jag valde att inte tro på honom.

Signalen

Sittande vid sitt skrivbord lyssnar han spänt i väntan på signalen som han aldrig har hört −men som han vet kommer att skilja sig från alla signaler som tidigare har nått honom – och försöker föreställa sig dess styrka och färgklang.

Kommer den att låta brutalt, som det plötsliga pukslaget i den sextonde takten av den andra satsen, andantet i C-dur, i Haydns symfoni nr 94, som skrämde gumman som satt i konsertsalens första bänkrad? Eller som reveljens trumpetstötar, som väcker de unga rekryterna i barackerna?

Eller svagt, som rasslandet av björkarnas vissna löv utanför arbetsrummets fönster? Eller som det tunna pipet av koltrasten på balkongen, som väntar på att få äta ur hans hand?

Eller subtilt, som fisklinans väsande när effekten av en lätt knyck av handleden snabbt fortplantas genom den tolv fot långa bamburaften och tvingar pilken att stiga mot ytan?

Eller sprött, som klingandet av små bjällror, upphängda under takfoten på det buddhistiska templet, inpräntat i hans minne.

Den som sänder signalen måste väl vara medveten om att han sedan tjugofem år tillbaka lider av tinnitus, som blockerar syrsornas frenetiska konsert?

Det lönar sig inte att spekulera. Vad han vet är att signalen han väntar på, under bråkdelen av en sekund kommer att balansera på den trådsmala kanten mellan här och ingenstans.