Två prosadikter

Stenen i skogsgläntan

I en skogsglänta någonstans i Wales ligger en sten som äter ljud. Allt tuggar den stenen i sig − stormvindens vrål när den far genom den kringliggande skogen, de brunstiga kronhjortarnas bölande, fåglarnas lockrop, prasslandet av ormar som krälar genom det höga gräset, jakthundarnas ivriga skall när de känner vittringen av räven, hällregnets smatter mot plåttaket på skogvaktarens stuga, vildbinas surrande, kärleksjollret från det unga paret som har sökt skydd bakom stenen för att få älska i fred och det nästan ohörbara suset under citronfjärilarnas vingar – allt detta slukar stenen. Jag vill gärna tro att den vandrare som sätter sig att vila på den stenen får uppleva största möjliga tystnad.

En dräktig sten! En sten fylld med ljudfoster! Vad skulle hända om någon fattig bonde beslöte sig för att odla upp skogsgläntan, borrade upp arton djupa hål i stenen och apterade en laddning snigeldynamit i varje hål? Som alla väl vet exploderar inte snigeldynamiten: den sväller i stället i sidled och spränger stenen med våldsam kraft. När det sker, kommer då alla de ljud som i århundraden, ja, kanske i årtusenden har legat gömda i stenens buk att plötsligt välla fram ur den splittrade stenen? Vad skulle hända om så skedde? Skulle löven slitas från trädens grenar? Skulle citronfjärilarnas vingar slitas f rån deras kroppar? Och skogens alla djur, trädens alla fåglar och markens alla kräldjur, vad skulle hända med dem? Tanken svindlar.

Jag har själv aldrig besökt den skogsgläntan i Wales och har följaktligen aldrig sett den märkliga stenen. Men jag vet att den finns där. På den världskarta som jesuitpatern Ferdinand Verbiest (1623-88) lät trycka när han i slutet av 1600-talet tjänade som förståndare för det kejserliga observatoriet i Peking finns årskilliga notiser, avfattade på kinesiska. Av en notis, inskriven på den del av kartan som täcker Irland, kan vi lära att det inte finns några ormar på denna ö. Det stämmer. Det finns inga ormar på Irland. Flera andra notiser behandlar företeelser som bevisligen existerar i sinnevärlden. Varför skulle jag då tvivla på sanningshalten i den notis som förklarar att det i en skogsglänta i Wales finns en sten som äter ljud? Jag vill tro på Verbiest som sägs ha varit en mycket beläst och djupt bildad herre. Jag skulle tycka att världen bleve bra mycket fattigare om jag valde att inte tro på honom.

Signalen

Sittande vid sitt skrivbord lyssnar han spänt i väntan på signalen som han aldrig har hört −men som han vet kommer att skilja sig från alla signaler som tidigare har nått honom – och försöker föreställa sig dess styrka och färgklang.

Kommer den att låta brutalt, som det plötsliga pukslaget i den sextonde takten av den andra satsen, andantet i C-dur, i Haydns symfoni nr 94, som skrämde gumman som satt i konsertsalens första bänkrad? Eller som reveljens trumpetstötar, som väcker de unga rekryterna i barackerna?

Eller svagt, som rasslandet av björkarnas vissna löv utanför arbetsrummets fönster? Eller som det tunna pipet av koltrasten på balkongen, som väntar på att få äta ur hans hand?

Eller subtilt, som fisklinans väsande när effekten av en lätt knyck av handleden snabbt fortplantas genom den tolv fot långa bamburaften och tvingar pilken att stiga mot ytan?

Eller sprött, som klingandet av små bjällror, upphängda under takfoten på det buddhistiska templet, inpräntat i hans minne.

Den som sänder signalen måste väl vara medveten om att han sedan tjugofem år tillbaka lider av tinnitus, som blockerar syrsornas frenetiska konsert?

Det lönar sig inte att spekulera. Vad han vet är att signalen han väntar på, under bråkdelen av en sekund kommer att balansera på den trådsmala kanten mellan här och ingenstans.