2015-01-15

My views on the Confucius Institutes Reply to a question from a Chinese journalist


According to information of December of last year, 475 Confucius Institutes and 851 Confucius Classrooms for pupils in secondary schools have been established in 126 countries in the last ten years. These Confucius Institutes are meant to play a major role as a Soft Power promoting efforts to ease the way for the globalization of Chinese culture. Unlike the independent Goethe Institutes and the Alliance française, the Confucius Institutes are associated with already existing universities and high-schools in the host countries. As I see it, this is where the problem rests. I personally feel that the association of the Confucius Institutes with host universities threatens to nullify their own aims. The conflicts that have arisen between Confucius Institutes and their host universities mostly seem to originate in diverging views on what topics can and what cannot be part of the curricula. If the Confucius Institutes were wholly independent, they would of course be free to exclude such topics from their curricula as may not be freely discussed in China. 
In the last two years the American Association of University Professors and the Canadian Association of University Teachers have recommended that their associated universities cancel or refuse to renew contracts with Confucius Institutes for the sake of safeguarding the academic freedom of the universities. Negative views on these institutes are also spreading in Europe. My own Alma Mater, Stockholm University, decided on December 20 of last year not to renew its contract with the Confucius Institute established there in 2005, as the first Confucius Institute in Europe. 
My own attitude toward the Confucius Institutes is based partly on the fact that a number of university departments of Chinese in the Western world, after having established contact with a Confucius Institute, have turned into centers for the teaching of elementary Chinese, to the detriment of serious research. My attitude is also based on my belief that the HANBAN Headquarters of the Confucius Institutes are less well informed about the cultural essentials of China. Some years ago, the HANBAN decided to initiate a re-translation into English of The Five Confucian Classics (易,书,诗,礼,春秋), to serve as textbooks for the indoctrination of Western readers.
易 is an ancient handbook of divination, written in a deliberately obscure language lacking literary quality and exceedingly hard to penetrate even for scholars who have made a special study of the text. Poor translations of the work have served and still serve as a New Age Bible for generations of hippies.
书 is a collection of archaic documents, mostly fictitious speeches, by prominent members of the archaic society of China, which very few Chinese can read with full understanding;
诗 is an anthology of poetry, containing 305 poems from the first half of the first millenium before our era. Except the folk poems in the section 國風,“Guofeng”, large portions of the text could not be appreciated without lengthy learned commentaries. Bernhard Karlgren has presented a scholarly translation of the whole text, and Arthur Waley a literary translation of the text.
礼 consists of collections of dry as dust notes on rites and rituals of feudal China, mostly of little or no literary value;
春秋 is an annalistic chronical of one of the feudal states (Lu) in the period 722-481 B.C., totally void of literary quality.

This initiative in my opinion reveals a lack of knowledge not only of Western Sinology, but also of the researches by generations of eminent Chinese scholars in the fields of philology and textual criticism from the 漢 Han dynasty to the present day. It also reveals a total lack of appreciation of the appropriateness of these texts as an introduction to Chinese culture.

Suggested content of a HANBAN handbook:
Selections from the 國風 “Guofeng” section of the 詩經 Shijing, containing folk songs;
Selections from 孟子Meng Zi, 論語Lunyu, 荀子Xun Zi, 列子 Lie Zi, 莊子Zhuang Zi and 墨子Mo Zi;
Selections from the 左傳Zuozhuan;
Selections from 楚辭,九歌Chuci, Jiuge:
Selections from 司馬遷Sima Qian, 史記 Shiji;
Selections of 漢Han poetry;
Selections of南北朝 Nanbeichao (420-581) poetry;
Selections of 唐Tang poetry and 宋Song lyrics;
Selections of Buddhist sermons from the Tang and Song periods,such as 慧能,六祖壇經 ;
One Yuan drama;
Selections from 明Ming and 清Qing novels.

It seems to me that such a handbook would be far more useful than a re-translation of the 五經。
I would not be fair to myself, nor to the HANBAN for that matter, if I refrained from referring to an incident that took place on the eve of the opening of the European Association for Chinese Studies Conference in Portugal in July of last year, when Mrs 許琳Xu Lin, the Executive Director of the HANBAN, ordered four pages to be torn off from the Conference program which referred to a gift of books from the Central Library in Taiwan and to the support given to the European Association for Chinese Studies by the 蔣經國基金會Chiang Ching-kuo Foundation. Her high-handed action, which was deeply regretted and condemned by sinologists all over the world, has no doubt greatly influenced Western sinologists’ negative attitude toward the Confucian Institutes.
I much regret that many Chinese authorities choose to consider any views that deviate from their own as inimical, aiming at harming China and offending the Chinese people. This has caused many of my colleagues, less outspoken than myself, to prefer to keep silent instead of entering into serious discussions that could have led to positive results.
I wish to assure you that I have the highest regard for the manifestations of Chinese culture, ancient and modern, with which I have come into close contact. I am also grateful that, as a translator, I have been given the opportunity to share with my compatriots some fifty volumes of Chinese literature, ancient, medieval, modern and contemporary, which I myself have found especially rewarding.

Göran Malmqvist

January 12, 2015

2015-01-08

Tomas Tranströmer, Poems from the Wild Square Translated by Göran Malmqvist

SHORT INTERVAL IN THE ORGAN RECITAL

The organ ceases to play and the church is dead silent but only for
a few seconds.
Then the faint humming noise penetrates from the traffic outside,
a greater organ.

Yes we are surrounded by the muttering of the traffic that moves
along the walls of the cathedral.
There the external world glides by like a transparent film with
struggling shadows in pianissimo.

I hear one of my pulses beat in the silence as if it mingled with the
noise from the street,
I hear my blood pulsate, the cascade that hides within me, and that
I carry along,

And as close as my blood and as far away as a memory from the
age of four
I hear the heavy lorry that passes by, causing the six-hundred-year
old walls to tremble.

Nothing could be more different from a mother’s embrace than this,
yet right now I’m a child
who hears the grown-ups talk far away, the voices of winners and
losers blend.

A sparse congregation sit on the blue benches. And the pillars rise like
strange trees:
no roots (only the shared floor) and no tree tops (only the shared
vault).

I re-live a dream: I stand in a church-yard alone. Everywhere the light of
heather
as far as the eye reaches. Whom do I wait for? A friend. Why doesn’t he
come? He is already here.

Slowly death screws up the light from underneath, from the ground.
The shimmer of the heather grows more intensely lilac─
no a colour that no one has seen….until the pale light of morning
seeps in through the eyelids

and I wake up to that staunch PERHAPS that carries me through the
tilting world.
And every abstract image of the world is as impossible as the
blueprints of a storm.

At home the all-knowing Encyclopaedia occupied three feet in the
bookshelf, I taught myself to read from it.
But for every person an encyclopaedia is being written, it grows in
every soul,

it is being written from birth, and onwards, hundreds of thousands of
pages are pressed tight
and yet there is air in between! Like trembling leaves in a forest. A book
of contradictions.

What is written there changes with every moment, the pictures retouch
themselves, the words flicker.
A swell rolls through the entire text, followed by another swell, and
another…

CODEX

Men of the footnotes, not of the headlines. I find myself in the deep
corridor
that would be dark
if my right hand didn’t shine like a torch.
The light falls on something written on the wall
and I see it
as the diver sees the name of a sunken ship flicker before him in the
flowing depth:

ADAM ILEBORGH 1448, Who?
He who made the organ spread its clumsy wings and rise─
It kept aloft for almost a minute.
What a successful experiment!

The writing on the wall: MAYONE, DAUTHENDEY, KAMINSKI…
the light falls on name after name.

The walls are filled
with the names of almost obliterated artists,
men of the footnotes, the unplayed, the half-forgotten, the immortal
unknown.

One moment it feels as if they all whispered their names in unison─
whisper added to whisper, swelling into a surf that gushes through
the corridor
without knocking anyone over.

It’s no longer a corridor, for that matter.
Neither burial ground nor market place, but something of both.
It’s also a green-house.
Here is plenty of oxygen.
The dead of the footnotes can breathe deeply, they enter into ecology,
as before.

But there is much they escape from.
They escape from swallowing the morals of power,
They escape from the game checkered in black and white where the
stench of death is the only thing that never dies.

They are rehabilitated.
And they who can no longer receive
haven’t ceased to give.
They unfolded a length of shimmering and gloomy tapestry
and then let go their grip.

Some are anonymous, they are my friends
but I don’t know them, they resemble those figures of stone
carved on gravestones in ancient churches.
Mild or stern reliefs on walls that we touch lightly, figures and names
sunk into the stone floors, on their way to obliteration,
But those who really want to be struck off the list…
They don’t loiter in the region of the footnotes,
they enter the descending career that ends in oblivion and peace.
Total oblivion. It’s a kind of exam
that is taken on the quiet: to cross the border with no one noticing…

FIRE SCRIBBLING

During the gloomy months my life glimmered only when I made love
to you.
Like the flickering of the fire-fly─you can follow its flight, glimpse
by glimpse
among the olive trees, in the dark of the night.

During the gloomy months the soul sat shrunken and lifeless
but the body went straight to you.
The night sky mooed.
We stealthily milked Cosmos and survived.


FROM MARCH 1979

Tired of all who bring words, words but no language
I went to the snow-capped island.
The wilderness has no words.
Unwritten pages spread in all directions!
I come across prints of the cloven hoofs of deer in the snow.
Language but no words.


POSTLUDIUM

I drag like a grapnel across the bottom of the world.
Catching all that I don’t need.
Tired indignation, glowing resignation.
The excutioners fetch stones. God writes in the sand.

Quiet rooms.
The furniture is ready to take wing in the moonlight.
Slowly I walk into myself

through a forest of empty coats of mail.
photo:Wenfen


2014-12-24

Fem kortromaner ur samlingen Min guldfisk älskar att sjunga Mozart av Pilgrimen från Den sydliga sluttningen


Noas ark

När Vår Herre klev upp ur sin molnsäng på morgonkvisten var Han på mäkta dåligt humör. Änglarna hade hållit igång halva natten och spelat harpa så att Han knappt hade fått en blund i ögonen. Dessutom hade Han tandvärk. Han tog kikaren, som hängde ovanför sänggaveln, och betraktade jorden som Han själv hade skapat och på det hela taget hade varit ganska nöjd med. När Han såg hur människorna därnere på jorden bar sig åt, blev Han på ännu sämre humör. Somliga låg och drog sig i sina sängar fast solen hade hunnit en bra bit över himlaranden, andra slogs och söp och illfänades på det gruvligaste. Just som Vår Herre började ångra att Han hade skapat Adam och Eva såg Han i sin kikare hur Noa och hans tre söner plöjde sin jord och hur Noas hustru lukade sina trädgårdsland.
Efter frukosten begav sig Vår Herre ner till jorden och sökte upp Noa. ”Detta ska du veta”, sa Han, ”att nästa måndag tänker jag sända ner en syndaflod över jorden, som kommer att dränka allt levande. Nu ska du och dina söner bygga en ark och den ska vara 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög. När arken är färdigbyggd ska du välja ett par av alla levande varelser, en hanne och en hona, och leda dem ombord på arken. Du ska också ta med alla slags plantor, örter och spannmål. Väl ombord på arken får inget djur äta något levande kräk, till och med lejonen och vargarna måste hålla sig till vegetarisk kost. När vattnet småningom har sjunkit undan ska du släppa i land djuren, som sedan får skaffa sig föda bäst de kan.”
Noa skulle visserligen snart fylla 600 år, men han var frisk och stark. När arken var färdig befallde Noa och hans söner djuren att ställa upp sig på rad, två och två, och gå ombord. Noas hustru ansvarade för plantorna, örterna och spannmålen. Det sista hon gjorde var att knåda ihop 58 316 piroger med vegetarisk fyllning, som de skulle kalasa på under seglatsen. Just som hon klev över landgången med sina älskade rosbuskar i famnen fick hon syn på två bladlöss, som skamlöst käkade på knopparna. ”Kors”, skrek hon, ”nu ska ni få se på annat, era fördömda kräk!” Men innan hon hann nypa ihjäl bladlössen började nyckelpigorna skrika i högan sky: ”Låt dem leva, snälla mor! Utan bladlöss kommer vi nyckelpigor att svälta ihjäl!” ”Låt gå”, sa fru Noa till bladlössen, ”om ni lovar att lämna knopparna i fred under seglatsen, så ska jag låta er leva.”
Har man sett på maken! Den första natten ombord sov lammen sött bakom ryggen på lejonen. De två nyckelpigorna och de två bladlössen satt på däck och spelade poker.
Vår Herre, för vilken intet är förborgat, gladdes i sitt hjärta. Plötsligt märkte Han att tandvärken hade gått över.

Om kråkors intelligens

I morse, när jag åt min frukost i köket, lyssnade jag till ett radioföredrag som handlade om kråkors intelligens. Då det var vackert väder lät jag dörren till balkongen stå öppen. När kråkan, som satt på balkongräcket, hade lyssnat till föredraget, sa den: ”Ha! Den där dumbommen vet inte vad han talar om! Att bara påstå att kråkor är lika intelligenta som apor, va! Det ska du ha klart för dig att vi kråkor är bra mycket intelligentare än till och med ni människor. Du som är Kinakännare vet väl att det är nio av vårt släkte som vareviga dag forslar solen över himlavalvet och på kvällen låter den vila i Fusang-trädet nedanför västra horisonten. Nobelprisen ska ju delas ut ’åt dem som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta’. Snacka om nytta! Om inte vi kråkor dag in och dag ut släpade solen över himlavalvet, skulle allt levande på jorden snart frysa ihjäl. Jag tycker att samtliga Nobelpris, utom det litterära, vartenda år borde tillfalla någon framstående företrädare för vårt släkte.”
När kråkan märkte att jag inte reagerade fortsatte den: ”Det var väl för sina biografiska arbeten som Churchill fick Nobelpriset i litteratur, va? Om jag skrev min släkts historia, skulle du då kunna tänka dig att nominera mig till priset?” Jag stängde balkongdörren och struntade i kråkan, som satt kvar en lång stund och svor ve och förbannelse över mig.

Att tappa bort saker och ting

Jag vet att jag har tappat bort någonting, men kan inte komma på vad det var och inte heller var jag tappade det. Om det rör sig om något gripbart så går det väl an. Det kvittar ju om det är någonting stort eller någonting litet, när jag väl har letat rätt på det vet jag med en gång att det tillhör mig. Men om det skulle vara en känsla, eller ett minne? Hur ska jag kunna veta att just den känslan eller det minnet tillhör mig? Alla människor har ju känslor och minnen. Om jag skulle leta rätt på och lägga mig till med en känsla eller ett minne som tillhör någon annan, då gjorde jag mig väl skyldig till stöld?
Det händer att man drömmer att man har tappat något. När man vaknar på morgonen kommer man ihåg att man har drömt och kanske också att man har drömt att man har tappat något. Men när man sitter vid frukostbordet har man glömt att man drömde.
Jag drömde inte i går natt. Jag kan därför inte ha tappat något i drömmen. Men var kan jag ha tappat det? Jag måste fortsätta att leta, fortsätta att leta …


Kan det vara sant, tro?

Kan det verkligen vara sant? Jag frågade gumman i gatukommittén, som ju håller uppsikt över alla hushåll i vår gränd här i Peking, och hon påstod att det absolut var sant. Hennes yngre systers make har en gammal vän, vars hustru hade sett det med egna ögon. Jag har också frågat gubben som bor i huset mitt emot och han påstod också att det var sant. Fast han hade förstås inte sett det med egna ögon (han är ganska skumögd och i går var det nära att han blev överkörd av en lastbil). Men hörseln är det inget fel på, sa han. När jag fick håret klippt i går frågade jag min frisör, som känner till allt som händer i den här delen av stan. ”Jämmer och elände!” sa han, ”man frågar sig vart den här världen är på väg. Något sådant skulle aldrig ha kunnat hända på den gamla goda tiden!”
Jag måste hålla med honom. Det är allt en bra sorglig historia!


Ekorren som tycker om att läsa

Ekorren, som varje morgon efter ett elegant skutt från oxeln vid husknuten landar på mitt balkongräcke, tycker mycket om att läsa. Varje gång jag går ut lämnar jag balkongdörren öppen för den ska kunna ta sig in i våningen och välja något att läsa. På sistone har den plöjt genom korrekturet till min senaste översättning, den kinesiske författaren Cao Naiqians roman När mörkret faller trängtar mitt hjärta till dig. Romanen handlar om det karga livet i en nordkinesisk bergsby under kulturrevolutionen. Författaren har på ett skickligt sätt återgivit fattigböndernas utomordentligt grovkorniga språk. När ekorren hade läst boken till slut började den späcka sitt tal med de gruvligaste svordomar. Jag förklarade att det låter förfärligt illa när ekorrar svär och att den borde hyfsa sitt språk. ”Cao Naiqian då?” sa ekorren. ”Han svär ju så att det osar om sidorna!” ”Nej, min vän”, sa jag, ”Cao Naiqian svär inte. Han är en blid och bildad herre, som aldrig skulle ta så fula ord i sin mun. Det är fattigbönderna i bergsbyn som svär.”
När ekorren hade läst alla fem volymerna av min översättning av den kinesiska romanen Färden till Västern, som skildrar en kinesisk pilgrims underbara äventyr på färden till Indien, utbrast den: ”Författaren till den skrönan tror visst att han kan lura i läsaren vad som helst! Inte kan väl en vit häst prata heller!” Märkligt nog hade jag själv inte kommit på hur orimlig den skrönan är.


2014-12-12

Svenska kinaforskare

Nog är det bra märkligt att slumpen har haft en oerhört stor betydelse för de avgjort största forskningsinsatserna inom den svenska forskningen rörande Kina och den kinesiska kulturen, insatser som har rönt stor uppmärksamhet över hela världen, inte minst i Kina.

Johan Gunnar Andersson (”Kina-Gunnar”) hade studerat vid Uppsala universitet, där han 1905 blev docent i geologi. Under åren 1901-03 deltog han i Otto Nordenskjölds  antarktiska expediton. 1906 utnämndes han till professor och chef för Sveriges geologiska undersökningar. 1914 begärde han tjänstledighet för att tillträda tjänsten som den kinesiska regeringens rådgivare i gruvangelägenheter, en tjänst som han uppehöll till 1924. Under sina geologiska undersökningar i Kina gjorde Andersson i närheten av byn Yangshao i provinsen Henan 1921 rika fynd av artefakter och lergods från den yngre stenåldern.
Samma år, 1921, blev dåvarande kronprinsen Gustav Adolf ordförande i Kinakommittén, som hade bildats två år tidigare, på initiativ av bl amiralen Louis Palander af Vega, adlad för sina förtjänster som befälhavare på Adolf Erik Nordenskiölds fartyg under färden genom nordostpassagen 1878-1880. Kinakommitténs främsta uppgift var att stödja den forskning som Andersson bedrev i Kina. 
Under grävningarna i Kina lyckades Andersson och hans kinesiska medhjälpare lokalisera och undersöka inte färre än femtio förhistoriska fyndorter. När J.G. Andersson 1925 återvände till Sverige förde han med sig en stor mängd förhistoriska artefakter. Enligt en överenskommelse med de kinesiska myndigheterna skulle åtskilliga av dessa, sedan de vetenskapligt bearbetats i Sverige, återlämnas till Kina, vilket också skedde. Tyvärr gick stora delar av det återsända materialet förlorat under kampen mot de japanska inkräktarna på 1930-talet.
1925 utnämndes J.G. Andersson till professor i geologi vid Stockholm högskola. Samma år erbjöd sig Kinakommittén att till svenska staten överlåta vissa av de värdefulla samlingar som Andersson hade hemfört från Kina. Följande år bemyndigade Kung. Maj:t Vitterhetsakademien att för kronans räkning mottaga samlingarna samt utnämnde samtidigt Andersson  till professor i östasiatisk arkeologi och föreståndare för östasiatiska samlingarna.
Under sin tid som föreståndare för Östasiatiska Samlingarna författade Andersson att stort antal avhandlingar rörande Kinas förhistoria, vilka banade väg för utforskandet av den yngre stenåldern. 1939 efterträddes J.G. Andersson av Bernhard Karlgren  som  föreståndare för Östasiatiska Samlingarna.

Min vördade lärare Bernhard Karlgren var den störste sinolog som någonsin har plöjt de sinologiska forskningsfälten. Hans vetenskapliga bana inleddes redan i de yngre tonåren, när han var elev vid Jönköpings Högre Allmänna Läroverk, där hans far var adjunkt i latin och grekiska. Av sin äldre bror Anton, som sedermera blev chefredaktör för Dagens Nyheter och slutade sin karriär som professor i slaviska språk vid Köpenhamns universitet , hade Bernhard Karlgren fått lära sig att behärska det svenska landsmålsalfabetet. Det utomordentliga instrumentet använde han i sina undersökningar av landsmålen i Mo och Tveta härader i närheten av hemstaden Jönköping. Redan 1904, när Bernhard var femton år, började han undersöka landsmålen i trakterna kring Taberg, där familjen tillbragte sommarloven. Resultaten av hans gedigna forskningar redovisades 1908 i Svenska landsmål och svenska folkliv och väckte stor uppmärksamhet i lärda nordistkretsar.
Det var Bernhard Karlgrens brinnande intresse för fonetik och dialektforskning som fick honom att resa till Kina 1910, året före den revolution som skulle störta kejsardömet. Med sig i bagaget hade han de förmodligen ganska ytliga kunskaper i det kinesiska språket som han hade inhämtat under några månaders studier vid universitetet i St Petersburg. Efter ankomsten till Shanghai, dit han hade färdats med en lastbåt från Göteborg, begav han sig till staden Taiyuan i den nordkinesiska provinsen Shanxi. Där undervisade han i ett och ett halvt år vid det kejserliga universitetet. All sin lediga tid använde han åt att utforska nordkinesiska dialekter. Genom att applicera den jämförande språkforskningens metoder på sitt oerhört omfattande dialektmaterial, och med hjälp av vissa fonologiska arbeten från 600-talet och 1100-talet e.Kr., lyckades Karlgren rekonstruera det fonologiska systemet i det kinesiska språk som talades i början av 600-talet. Resultaten av hans forskningar redovisades i Etudes sur la phonologie chinoise (1915-1926). Denna enastående bragd gjorde honom internationellt känd som världens störste sinolog.
Under mina många vistelser i Kina, som sträcker sig över snart sextio år, har jag inte träffat en enda bildad kines som saknar kännedom om Karlgren och hans gärning. Vid mitt första besök i Kina, som ung student under åren 1948-50, fann jag att portarna till vetenskapliga arkiv stod vidöppna för en lärjunge till Bernhard Karlgren.
Karlgren nöjde sig inte med att ha rekonstruerat det kinesiska språket från 600-talet efter vår tideräknings början. Med hjälp av rimorden i Shijing (Sångernas bok), från den första hälften av 1000-talet f. Kr.och vissa särdrag i den kinesiska skriften, lyckades han rekonstruera uttalet i det kinesiska språket från omkring 600 f.Kr. Hans resultat redovisades i en stor mäng skrifter under åren 1928 till 1940, och framför allt i lexikonet Grammata Serica (1940). Samtliga Kargrens språkvetenskapliga avhandlingar översattes tidigt till både kinesiska och japanska och har kommit att tjäna som utgångspunkt för utforskandet av det kinesiska språkets historia.
Även Karlgrens textkritiska och filologiska forskningsresultat framstår som milstolpar i sinologiens historia. Det är först tack vare Karlgrens textkritiska och filologiska undersökningar som den kinesiska litteraturens äldsta urkunder (Sångernas bok och Dokumentens bok) nu kan läsas med full förståelse. Hans filologiska undersökningar omfattar stora delar av litteraturen före vår tideräknings början. 
Efter att 1939 ha tillträtt tjänsten som föreståndare för Östasiatiska samlingarna började han med hjälp av språkvetenskaplig och filologisk metodik utforska de fornkinesiska bronskärlens ornamentik Hans forskningar på det området ledde till en omvärdering av de fornkinesiska bronsernas kronologi.
Karlgrens lexikografiska studier omfattar nära två tusen kvartosidor och avslutades först året innan han gick bort. 
Karlgren författade aldrig något systematiskt arbete över den kinesiska grammatiken. Men även på detta område framstår hans insatser som banbrytande. Kinesiskan beskrivs vanligen som ett isolerande språk, vilket innebär att ordens funktioner i satsen inte markeras av förändringar i ordens form. De kinesiska orden saknar alltså böjningar. Men redan 1918 kunde han visa att det fornkinesiska språket kännetecknades av kasus-distinktioner. Han lyckades också påvisa förekomsten av grammatiskt skilda dialekter i fornkinesiskan.
Med få undantag avstod Karlgren från att recensera andra forskares arbeten. Det största undantaget är hans monumentala avhandling Legends and cults in ancient China (1946), i vilket verk han med stor stränghet går till rätta med en mängd forskares uttolkningar av de fornkinesiska texterna. Detta arbete, vars utformning gör det utomordentligt svårgenomträngligt, har inte rönt den uppmärksamhet som det förtjänar.
Liksom många andra stora vetenskapsmän var Kargren en framstående populärvetenskaplig författare. Till hans populärvetenskapliga verk hör Ordet och pennan i Mittens rike (1918), Philology and ancient China (1926), Från Kinas tankevärld (1929) och Från Kinas språkvärld (1946). Det är betecknande att även dessa populärvetenskapliga skrifter har översatts till både kinesiska och japanska.
1995 utgav jag en biografi över min lärare Bernhard Karlgren, under titeln Bernhard Karlgren. Ett forskarporträtt. I det arbetet behandlar jag inte endast Karlgrens liv och gärning utan också andra framstående sinologer från den första hälften av 1900-talet. Under arbetet på den biografin ställde jag mig ofta frågan: ”Vart har alla jättar på det språkvetenskapligt-humanistiska området tagit vägen?” Beror det kanske på de krav på sträng specialisering som den moderna tiden kräver? Eller på den alltmer betungande administrativa börda som dagens akademiker dignar under? Jag har själv inget svar på de frågorna. Men ett är jag övertygad om, och det oroar mig: till trots för de enorma tekniska framsteg som kännetecknar vår moderna värld, kommer den aldrig någonsin att frambringa en humanistisk forskare av Bernhard Karlgrens kaliber.
Johan Gunnar Andersson


2014-11-16

PINDAROS DIKTAR ETT ODE (Pingdaer zuo song),Yang Mu

平達耳作誦   (2000)

Att uppskatta hans ridkonst är som att stint stirra på
en strömvirvel som i en strid flod ett kort ögonblick
skapar en fulländad form vars utsökta detaljer i nästa blink
vidgas tills de uppgår i intet

Det nyfödda barnet lindades in i flera lager av bomullsgräs
som gömdes i en rabatt av gyllengula penséer
Hans vittfarne far var egentligen en gudom, som förr i tiden
brukade vandra i dessa trakter

Hans namn anförtrodde modern tidigt åt ett par
vänliga ormar som nogsamt lade det på minnet
Dessa gråögda boaormar
tog sig an gossen till han kunde gå och springa ikapp med vinden
på slätten täckt av violer

Vad som hände med henne är inte bekant
förmodligen gick hon förlorad bland de poetiska finesserna och rimmen
I samma ögonblick som odet fulländades återvände det
till intet, liksom en vacker strömvivel förintas
i den strida floden


  (Den gröne riddaren. Dikter av Yang Mu, page 451)

2014-11-10

DESIDERATA

Vandra lugn i larmet och brådskan och minnes vilken frid som kan rymmas i tystnaden. Stå på god fot med alla och envar, i möjligaste mån utan att göra avkall på Dig själv. Säg Din mening stilla och tydligt och lyssna till andra, även de tröga och fåvitska, ty också de ha någonting att säga. Undvik högljudda och stridslystna personer, ty de utgöra en plåga för själen. Om Du jämför Dig själv med andra kan du bliva fåfäng och bitter, ty de komma alltid att finnas som äro bättre och sämre än Du själv.
Gläd Dig åt såväl Dina framgångar som Dina föresatser. Vinnlägg Dig städse om Din karriär hur oansenlig den än må vara; den är en gripbar ägodel i tider av växlande lycka. Iakttag försiktighet i Dina affärer, ty världen är full av bedräglighet. Men låt icke detta göra Dig blind för de dygder som dock existera; många personer sträva efter höga ideal och livet är fyllt av hjältemod. Var Dig själv. Undvik framför allt att hyckla tillgivenhet. Var heller icke känslokall när det gäller kärlek, ty trots all torftighet och besvikelse är den ständigt återkommande såsom gräset. Finn Dig väl tillrätta med ålderns maningar och avstå beredvilligt från vad som hör ungdomen till.
Uppamma en andlig styrka att värna Dig mot plötslig olycka. Låt inte inbillningar plåga Dig. Mången fruktan alstras av trötthet och ensamhet. Med undantag av en hälsosam tuktan skall Du handskas varsamt med Dig själv. Du är ett barn av världsalltet, i lika hög grad som träden och stjärnorna: det är Din rätt att finnas här. Och antingen Du kan skönja det eller ej utvecklas helt visst världsalltet som det borde.

Lev därför i frid med Gud, vad Du än tror Honom vara. Vad än Din möda och trängtan är skall Du bevara Din sinnesfrid i livets larmande förvirring. Ty trots dess myckenhet av hyckleri, påfrestningar och gäckande drömmar är världen ändå vacker, Var glad. Sträva efter att leva lycklig.

2014-11-04

Exerpts from my translation into English of Lennart Sjögren’s latest poem Kalla mig Noa , Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2014.Call me Noah II


We saw water fowls
they lived on prey found in the water
but land birds were gone
where might they land
where might they build their nests:
the shimmering birds
the peacocks with their shrill cries
that gilded our feasts
the pigeons in the squares
the wedding birds
birds wild in the forests.

No land was found under their feet
more doomed to death they were
than we.

The day Shem was lowered in the flood:
how death reached him through the water’s poison.

Did I then hear the neighing of death’s horses?
No, I heard nothing
I saw nothing
only the sucking water
and I asked as fathers always ask
why didn’t his death become mine?

And long afterwards
when the flood had receded
and we had built the new city
the day when Ham’s heart stopped
in the field where he was digging
he who should have worn
the heritage Shem wasn’t allowed to receive.

But Japheth fell in the battle
and was celebrated as a hero.
I know, I know it as well
as that I’m still alive.
But then my happiness was already gone
and the buzz from the heroes was
like the buzz from flies
when they leave their cadaver.
In my dream I speak to him
I see his eyes clearly
then I hardly know if the flood ever existed
and the war in which he fell
the glance from his eye is as close to me
as the day he was born.

She who gave me children I remember
her that I loved the most
when we lay together
it was as if a god was close
as happens in the souls of animals.
It was the bird’s nest and a wild summit
that was older than anything in the city and in the water
it was the greatest summit.

From the depth of the bottom the dead again rose toward the surface
distorted
fishes swam
among the walls of the city.

I, Noah
I saw this
I was saved from death.

And now I report
what the flood craved
four of the boats I knew foundered
besides several rafts
and other matter of less buoyancy.

The rain was constantly above us
the stars were invisible, the wind stagnated
we didn’t know where to steer our rudders.
And the day the storm arose
some boats were thrown against cliffs and crushed
rafts built from reed and other stuff
couldn’t bear any longer.

Everywhere the flood drank
those who still ought to be saved
it drank like one that has long gone without water
drinks his fill from a well.

How the fight started
the day we met a raft.

We had taken on board too heavy cargo
and couldn’t take any more
the dry timbre sucked in water
slowly the railing sank toward the surface 
storm gathered, the waves sought us.
A raft approached with three on board
hungrier than we
and closer to death
they shouted to us, hoping to be saved
we pushed away.

Then we were paralyzed by fear
we lived in order to live.

With calculation I hit against the knuckles of the woman
that grabbed our railing
I crushed them
I hit them rashly
we hit them all, we saved our lives
we sentenced them to death.
The waves came to our help
the blood was washed away.

We closed our eyes, we kept silent
we tried to embrace our loneliness to console ourselves
but apart from the consolation that slaughter gives
there was none to get.
I was there, my wife was there
the woman I had loved the longest
Japheth who was still alive then was there
a servant was there
that’s how we saved our lives.

One moment we saw the arms, how they waved
one moment we saw the heads
one moment they shouted curses at us
then the greater throat of the water took over.

I again shut my eyes
I turned away
as I’m used to do.
Then came the nights
there came waking nights
then I heard the curses anew
I turned away, defended myself.
Sooner or later sleep arrives
both to him who curses
and the cursed.

I still remember
how I hit and hit.

How much haven’t I since then
burnt and ravaged
when the wars again grew
from the green strand that we reached
when the time of the flood had ended,
but the hands of the woman
that I sent down to the bottom of the rain
seek me more than anything else.

Perhaps it’s to a wedding of hatred
deeper than the land were the dead grieve
that she invites me
and I cannot hesitate.

How many cities existed no longer
other than as cities of the rain and the dead
furthest down.

Water there was, endlessly it surrounded us
it tempted us to drink death.
The good god of water we had prayed to earlier
when drought burnt our acres
turned into an evil god that sought our lives.

We kept silent, we shouted, kept silent again
we turned inward, toward ourselves
there the rooms were empty too.

And I who was there and I who saw
I can’t see myself.
You ask who I am
you ask far too hard questions.

I who am Noah, I lived a time
for a human being
I lived uncommonly long
I don’t know who I am.