Noas ark
När Vår Herre klev upp ur sin molnsäng på morgonkvisten var Han på mäkta dåligt humör. Änglarna hade hållit igång halva natten och spelat harpa så att Han knappt hade fått en blund i ögonen. Dessutom hade Han tandvärk. Han tog kikaren, som hängde ovanför sänggaveln, och betraktade jorden som Han själv hade skapat och på det hela taget hade varit ganska nöjd med. När Han såg hur människorna därnere på jorden bar sig åt, blev Han på ännu sämre humör. Somliga låg och drog sig i sina sängar fast solen hade hunnit en bra bit över himlaranden, andra slogs och söp och illfänades på det gruvligaste. Just som Vår Herre började ångra att Han hade skapat Adam och Eva såg Han i sin kikare hur Noa och hans tre söner plöjde sin jord och hur Noas hustru lukade sina trädgårdsland.
Efter frukosten begav sig Vår Herre ner till jorden och sökte upp Noa. ”Detta ska du veta”, sa Han, ”att nästa måndag tänker jag sända ner en syndaflod över jorden, som kommer att dränka allt levande. Nu ska du och dina söner bygga en ark och den ska vara 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög. När arken är färdigbyggd ska du välja ett par av alla levande varelser, en hanne och en hona, och leda dem ombord på arken. Du ska också ta med alla slags plantor, örter och spannmål. Väl ombord på arken får inget djur äta något levande kräk, till och med lejonen och vargarna måste hålla sig till vegetarisk kost. När vattnet småningom har sjunkit undan ska du släppa i land djuren, som sedan får skaffa sig föda bäst de kan.”
Noa skulle visserligen snart fylla 600 år, men han var frisk och stark. När arken var färdig befallde Noa och hans söner djuren att ställa upp sig på rad, två och två, och gå ombord. Noas hustru ansvarade för plantorna, örterna och spannmålen. Det sista hon gjorde var att knåda ihop 58 316 piroger med vegetarisk fyllning, som de skulle kalasa på under seglatsen. Just som hon klev över landgången med sina älskade rosbuskar i famnen fick hon syn på två bladlöss, som skamlöst käkade på knopparna. ”Kors”, skrek hon, ”nu ska ni få se på annat, era fördömda kräk!” Men innan hon hann nypa ihjäl bladlössen började nyckelpigorna skrika i högan sky: ”Låt dem leva, snälla mor! Utan bladlöss kommer vi nyckelpigor att svälta ihjäl!” ”Låt gå”, sa fru Noa till bladlössen, ”om ni lovar att lämna knopparna i fred under seglatsen, så ska jag låta er leva.”
Har man sett på maken! Den första natten ombord sov lammen sött bakom ryggen på lejonen. De två nyckelpigorna och de två bladlössen satt på däck och spelade poker.
Vår Herre, för vilken intet är förborgat, gladdes i sitt hjärta. Plötsligt märkte Han att tandvärken hade gått över.
Om kråkors intelligens
I morse, när jag åt min frukost i köket, lyssnade jag till ett radioföredrag som handlade om kråkors intelligens. Då det var vackert väder lät jag dörren till balkongen stå öppen. När kråkan, som satt på balkongräcket, hade lyssnat till föredraget, sa den: ”Ha! Den där dumbommen vet inte vad han talar om! Att bara påstå att kråkor är lika intelligenta som apor, va! Det ska du ha klart för dig att vi kråkor är bra mycket intelligentare än till och med ni människor. Du som är Kinakännare vet väl att det är nio av vårt släkte som vareviga dag forslar solen över himlavalvet och på kvällen låter den vila i Fusang-trädet nedanför västra horisonten. Nobelprisen ska ju delas ut ’åt dem som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta’. Snacka om nytta! Om inte vi kråkor dag in och dag ut släpade solen över himlavalvet, skulle allt levande på jorden snart frysa ihjäl. Jag tycker att samtliga Nobelpris, utom det litterära, vartenda år borde tillfalla någon framstående företrädare för vårt släkte.”
När kråkan märkte att jag inte reagerade fortsatte den: ”Det var väl för sina biografiska arbeten som Churchill fick Nobelpriset i litteratur, va? Om jag skrev min släkts historia, skulle du då kunna tänka dig att nominera mig till priset?” Jag stängde balkongdörren och struntade i kråkan, som satt kvar en lång stund och svor ve och förbannelse över mig.
Att tappa bort saker och ting
Jag vet att jag har tappat bort någonting, men kan inte komma på vad det var och inte heller var jag tappade det. Om det rör sig om något gripbart så går det väl an. Det kvittar ju om det är någonting stort eller någonting litet, när jag väl har letat rätt på det vet jag med en gång att det tillhör mig. Men om det skulle vara en känsla, eller ett minne? Hur ska jag kunna veta att just den känslan eller det minnet tillhör mig? Alla människor har ju känslor och minnen. Om jag skulle leta rätt på och lägga mig till med en känsla eller ett minne som tillhör någon annan, då gjorde jag mig väl skyldig till stöld?
Det händer att man drömmer att man har tappat något. När man vaknar på morgonen kommer man ihåg att man har drömt och kanske också att man har drömt att man har tappat något. Men när man sitter vid frukostbordet har man glömt att man drömde.
Jag drömde inte i går natt. Jag kan därför inte ha tappat något i drömmen. Men var kan jag ha tappat det? Jag måste fortsätta att leta, fortsätta att leta …
Kan det vara sant, tro?
Kan det verkligen vara sant? Jag frågade gumman i gatukommittén, som ju håller uppsikt över alla hushåll i vår gränd här i Peking, och hon påstod att det absolut var sant. Hennes yngre systers make har en gammal vän, vars hustru hade sett det med egna ögon. Jag har också frågat gubben som bor i huset mitt emot och han påstod också att det var sant. Fast han hade förstås inte sett det med egna ögon (han är ganska skumögd och i går var det nära att han blev överkörd av en lastbil). Men hörseln är det inget fel på, sa han. När jag fick håret klippt i går frågade jag min frisör, som känner till allt som händer i den här delen av stan. ”Jämmer och elände!” sa han, ”man frågar sig vart den här världen är på väg. Något sådant skulle aldrig ha kunnat hända på den gamla goda tiden!”
Jag måste hålla med honom. Det är allt en bra sorglig historia!
Ekorren som tycker om att läsa
Ekorren, som varje morgon efter ett elegant skutt från oxeln vid husknuten landar på mitt balkongräcke, tycker mycket om att läsa. Varje gång jag går ut lämnar jag balkongdörren öppen för den ska kunna ta sig in i våningen och välja något att läsa. På sistone har den plöjt genom korrekturet till min senaste översättning, den kinesiske författaren Cao Naiqians roman När mörkret faller trängtar mitt hjärta till dig. Romanen handlar om det karga livet i en nordkinesisk bergsby under kulturrevolutionen. Författaren har på ett skickligt sätt återgivit fattigböndernas utomordentligt grovkorniga språk. När ekorren hade läst boken till slut började den späcka sitt tal med de gruvligaste svordomar. Jag förklarade att det låter förfärligt illa när ekorrar svär och att den borde hyfsa sitt språk. ”Cao Naiqian då?” sa ekorren. ”Han svär ju så att det osar om sidorna!” ”Nej, min vän”, sa jag, ”Cao Naiqian svär inte. Han är en blid och bildad herre, som aldrig skulle ta så fula ord i sin mun. Det är fattigbönderna i bergsbyn som svär.”
När ekorren hade läst alla fem volymerna av min översättning av den kinesiska romanen Färden till Västern, som skildrar en kinesisk pilgrims underbara äventyr på färden till Indien, utbrast den: ”Författaren till den skrönan tror visst att han kan lura i läsaren vad som helst! Inte kan väl en vit häst prata heller!” Märkligt nog hade jag själv inte kommit på hur orimlig den skrönan är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar