Är den kinesiska natthimlen tuschgrön eller mörkblå?

För några dagar sedan översatte jag en av Mo Yans kortare berättelser med titeln ”Stormen”. Huvudpersonen i den berättelsen är en sjuårig pojke som en tidig morgon får följa med sin farfar till en mosse för att skära gräs. Sittande i en skottkärra som farfadern manövrerar på en smal stig uppe på en fördämningsvall som följer en slingrande flod genom landskapet iakttar pojken hur naturen vaknar till liv när dagen långsamt gryr. Berättelsen är troligen delvis självbiografisk. Den mörka himlen före dagbräckningen beskriver berättaren som ”tuschgrön”. På min brevfråga hur en tuschgrön himmel ser ut svarade Mo Yan att han inte fann någon större skillnad på tuschgrönt och mörkblått. Han brukade beskriva natthimlen som mörkblå och mindes inte varför han i den här berättelsen hade valt att i stället beskriva den som tuschgrön.

Mo Yans tuschgröna natthimmel ställer mig inför ett dilemma. Under min gärning som översättare, som sträcker sig över sex decennier, har jag ihärdigt hävdat att en översättare tjänar, eller bör tjäna som en slav. Översättarens uppgift är att på möjligast bästa sätt överföra en text från ett språk till ett annat, utan att lägga till eller dra ifrån någonting och utan att på något sätt briljera som ordkonstnär, om inte originaltexten kräver det. Om berättaren upplever natthimlen som tuschgrön, då har väl jag ingen rätt att skildra den som mörkblå? Mo Yan är inte någon chosig författare som friar till sina läsare genom att öva våld mot språket. Beskriver han natthimlen som tuschgrön innebär det att han har upplevt natthimlen som tuschgrön.

Som översättare har jag lika ihärdigt hävdat att översättaren har ett dubbelt ansvar: inför den författare vars text han översätter och inför sina läsare. Skulle jag inte avsäga mig det ansvaret om jag vägrade att acceptera Mo Yans skildring av natthimlen som tuschgrön och förvägrade mina läsare den fascinerande insikten att en framstående kinesisk naturskildrare faktiskt har upplevt natthimlen som tuschgrön? Vore jag inte harhjärtad om jag avstode från att i min tolkning skildra himlen som tuschgrön av fruktan att få både Mo Yan och mig själv att framstå som färgblinda eller rubbade? De frågorna kommer inte att hålla mig vaken om nätterna.