Så inledde den framstående sinologen och översättaren Arthur Waley (1889-1966 ) ett BBC-föredrag i januari 1948. Det korta föredraget publicerades senare i Waleys The Secret History of the Mongols (London 1963).
Xu Zhimo (1897-1931) räknas bland 1920-talets främsta kinesiska poeter. Hans poesi rymmer ekon av verk av både de engelska romantikerna och Bloomsbury-gruppen, som han kom i nära kontakt med under sin studietid i Cambridge. De rader som Xu Zhimo hade läst under sitt besök hos Waley inleder den andra boken av Blakes långa dikt ”Milton” (1804-08):
There is a place where Contrarities are equally True:
This place is called Beulah. It is a pleasant lovely Shadow
Where no dispute can come, Because of those who Sleep.
Det finns en plats där motsatserna är lika sanna:
Den platsen kallas Beulah, Det är en ljuv och härlig skugga
dit tvister aldrig når, på grund av dem som sova.
Waley spekulerar över möjligheten att Blake kan ha påverkats av det daoistiska verket Dao De Jing (Boken om Dao och dess kraft), som har daterats till slutet av det fjärde århundradet före vår tideräknings början. En anonym översättning av verket anskaffades av London Royal Society 1788 och anmäldes i dess tidskrift Philosophical Transactions. Blake och hans läromästare, gravören och kopparstickaren James Basire (1730-1802), graverade illustrationerna till tidskriften och det är därför mycket möjligt att Blake kan ha sett översättningen. Visst är att han delade de daoistiska mästarnas misstro till det rationella intellektets förmåga att förklara de stora livsfrågorna och att han liksom de litade till sin intuition, som tycks ha varit identisk med daoisternas ming, klarsyn. Många textställen i Blakes verk ger belägg för antagandet att han och den daoistiske tänkaren Zhuang Zi (400-talet f. Kr.) var bröder i anden. Till de mest kända hör de rader som inleder Blakes Auguries of Innocence (Förebud om oskulden):
To see a World in a grain of sand
And a Heaven in a wild flower,
Hold Infinity in the palm of your hand
And Eternity in an hour.
Att se världen i ett sandkorn
och en himmel i en vildblomma,
att hålla oändligheten i sin kupade hand
och evigheten i en timma.
Drömmaren och mystikern Zhuang Zi hävdade att människans föreställningar endast äger relativgiltighet. Blakes Beulah, där ”motsatserna är lika sanna”, för tanken till Zhuang Zis egenskapslösa och evigt oföränderliga Dao, en i sig själv vilande verklighet, som i sig rymmer både oskulden och erfarenheten.
Det var möjligen slumpen som mot slutet av 1920-talet förde Xu Zhimo till Blake. Han översatte åtminstone en dikt av Blake, hans mest kända, ”Tyger, Tyger”. Översättningen publicerades under titeln ”Menghu” (Den vilda tigern), i tidskriften Shikan (Poesi), vol. 2, 1931. Även i västerlandet väcktes intresset för Blake till liv under 1920-talet, då ett antal samlade utgåvor och analyser av hans diktning publicerades. *
En genomgång av de olika index och bibliografier som förtecknar översättningar av utländsk litteratur till kinesiska ger ett mycket magert resultat när det gäller William Blake. En enda antologi från tiden före 1957 innehåller översättningar av dikter av Blake, Symons, Longfellow och andra.
1957 – det år då De hundra blommorna slog ut för att snabbt vissna i högsommarvärmen och dras upp med rötterna – blossade intresset för Blake upp i Kina. Detta var helt visst ingen tillfällighet: World Peace Congress hade nämligen utsett Blake till 1957 års diktare. Åtskilliga översättningar och analyser av Blakes diktning utgavs under det året. På våren 1957 hade jag tillfälle att närvara vid en Blake-afton i Peking, som hade anordnats av Författarförbundet, då den amerikanske litteraturforskaren Robert (Bob) Winter (1887-1987), som under åtskilliga årtionden föreläste i engelsk och amerikansk litteratur vid Pekings universitet, talade om Blakes liv och diktning. Bob Winter var en legendarisk figur, älskad av flera generationer av kinesiska studenter, av vilka många blev framstående forskare, författare eller poeter. Tjugosex år gammal anlände han till Kina, där han utnämndes till en professur i engelsk och amerikansk litteratur, först vid Qinghua-universitetet (1925) och sedan vid Pekings universitet (1952). Hans vänliga väsen, gedigna pedagogiska kunnande och omfattande språkkunskaper (han behärskade både latin, grekiska, tyska, franska, italienska och spanska) gjorde att entusiastiska elever flockades till hans föreläsningar. Till hans nära vänner hörde lärdomsgiganterna I.A. Richards (1893-1979), William Empsom (1906-1984) och den framstående humanistiske forskaren Qian Zhongshu (1910-1998) och dennes hustru, dramatikern och översättaren Yang Jiang (1911-).
Vid samma Blake-afton extemporerade författaren Guo Moruo (1892-1978), preses vid Kinas vetenskapsakademi, poesi till jubilarens ära.
Under 1957 utgavs fler översättningar av Blakes verk till kinesiska än vad som någonsin har översatts till något annat språk. Den största satsningen var Bulaike shixuan (Urval av Blakes diktning), som innehåller översättningar av den övervägande delen av Blakes lyriska diktning.
Yuan Kejia (1921-2008), som redigerade Blake-volymen, visade redan som ung student vid universitetet i Kunming, där han studerade engelsk litteratur under den legendariske William Empson, stor begeistring för modernistisk poesi och ägnade sig främst åt studiet av T.S. Eliot. I slutet av 1940-talet föreläste han i engelsk litteratur vid Pekings universitet samtidigt som han redigerade de litterära sidorna i dagstidningen Da Gong Bao, som tidigare hade redigerats av den framstående författaren Shen Congwen (1902-1988). Efter det politiska regimskiftet 1949 lämnade Yuan Kejia lärartjänsten vid Pekings universitet och rekryterades till det översättarlag som fick till uppgift att översätta Mao Zedongs valda verk till engelska. Hans förtjänster som översättare gav honom en plats i redaktionskommittén för tidskriften Chinese Literature. 1957 erbjöds han en forskartjänst vid Kinas vetenskapsakademi (Academia Sinica). Det var därför helt följdriktigt att Yuan Kejia valdes att redigera Blake-volymen 1957.
Många av Yuan Kejias översättningar av Songs of Experience är mycket skickligt genomförda. Vad som främst imponerar är hans förmåga att återge originalens metriska strukturer.
I sitt företal framhåller Yuan Kejia att Blakes Poetical Sketches (1783) innebär en vändpunkt i den engelska litteraturens utveckling: den falska klassicismen som hyllar det rationella förnuftet och som finner sig tillfreds med samhället sådant det är, får vika för en revolutionär romanticism, som sätter entusiasmen och fantasin i högsätet och som ställer krav på politiska och sociala förändringar. Enligt Yuan Kejia ger Songs of Innocence (1789) uttryck för en revolutionär humanism, som, kopplad till en kristen idealism, rymmer både de positiva (progressiva) och negativa (reaktionära) sidorna i Blakes författarskap. Blakes humanistiska grundsyn gör det möjligt för honom att angripa de omänskliga förhållandena i dåtidens engelska samhälle. Men som en följd av den franska revolutionens misslyckande förlorar Blakes humanism sitt revolutionära förtecken. Stilleståndsfördraget mellan England och Frankrike 1802 bibragte Blake den felaktiga uppfattningen att våld inte kan leda till fred. Därefter predikade Blake, enligt Yuan Kejia, i allt vidare utsträckning ett försoningens budskap, som stundom får honom att framstå som defaitist. Avslutningsvis framhåller Yuan Kejia att Blakes entusiastiska stöd för den borgerliga revolutionen, hans starkt samhällskritiska diktning och hans krav på individens frigörelse gör honom till en föregångsman bland de revolutionär-romantiska engelska diktarna.
Yuan Kejias Blake-volym publicerades i augusti 1957. Redan i juni samma år hade den politiska vinden vänt: de intellektuella som med liv och lust hade deltagit i 1956 års liberaliseringsdebatt utsattes nu för hårda attacker från Partiets och den politiska ledningens sida. Några månader efter det att Blake-volymen hade publicerats följde Yuan Kejia med strömmen av intellektuella ner till landsbygden för att omskolas genom kroppsarbete. Han återvände till sin tjänst vid Vetenskapsakademien 1959 och fick strax i uppdrag att redigera en volym med översättningar av Robert Burns poesi: World Peace Congress hade nämligen valt Robert Burns till 1959 års diktare. I sitt företal till den volymen ger Yuan Kejia både ris och ros: Burns sympati med de egendomslösa i samhället och hans hat mot jordägare och aristokrater kan inte helt uppväga hans brist på klassanda och hans reaktionära uppfattning att människan skall vara nöjd med sin lott och ta för sig av det lilla som bjuds medan jordelivet varar.
I en uppsats i tidskriften Wenyibao (Konst och litteratur), som utkom den 12 maj 1957, några veckor innan attackerna mot den så kallade högeroppositionen startade, karaktäriserar den för mig okände författaren Zhao Luorui William Blake som ”den mest godhjärtade, den renaste och mest uppriktige humanist”, en man som vägrade att kompromissa sin övertygelse och som aldrig tvekade att följa den väg som han ansåg vara den rätta. Zhao Luorui, vars uppsats bland annat innehåller en fin tolkning av ”O Rose thou art sick”, uppfattar Songs of Innocence som ljusa pastoraler, som hyllningar till den skira oskulden, vilken hotas av de stämningar som Blake skildrar i Songs of Experience. För Zhao Luorui framstår Blakes Oskuld och Erfarenhet som oförenliga motsatser. I Songs of Innocence finner Zhao Luorui uttryck för Blakes sant kristna kärlekstankar.
Tidskriften Shikans (Poesi) julinummer 1957 – ett nummer som tillägnades kampen mot högeroppositionen – innehåller en uppsats om Blake, författad av den framstående skalden Bian Zhilin (1910-2000). Uppsatsen ledsagas av översättningar av fem av Blakes dikter, nämligen ”Laughing Song” och ”The Chimney Sweeper” ur Songs of Innocence samt ”The Chimney Sweeper”, ”Tyger, Tyger” och ”A Poison Tree” ur Songs of Experience.
Bian Zhilin var nära vän med Xu Zhimo. Hans översättning av ”Tyger, Tyger” är både tekniskt och metriskt fulländad och annat vore inte att vänta av en översättare som räknas bland det moderna Kinas främsta skalder. Och därtill en skald, vars dikter stundom präglas av en föreställningsförmåga och otyglad fantasi, som för tanken till Blake.
Det förhåller sig väl så att det finns lika många uttolkningar av innebörden i ”Tyger, Tyger” som det finns läsare. Bian Zhilins tolkning förefaller mig alltför konkretiserad och politiserad: ”Blakes tiger är helt och hållet framsprungen ur hans fantasi. Blake skrev sin ”Tyger, Tyger”, på samma sätt som våra traditionella målare avbildade drakar och tigrar. Men huvudtemat i Blakes dikt är den fasansfulla skapelseakten, som gav tigern dess skepnad. Den traditionella uppfattningen att Gud skapade världen har här fått vika för den nya övertygelsen att kroppsarbete skapade världen. Genom hela dikten använder skalden bilden av smeden och hans arbete, en bild som ofta förekommer i Blakes diktning. Den andra strofens ”In what distant deeps or skies / burnt the fire of thine eyes?” får oss i dag att tänka på de prospekteringslag som i den hängivna kampen för att bygga upp ett socialistiskt Kina letar efter naturresurser som ligger gömda under tusen berg och tiotusen floder. Slutraderna i den fjärde strofen – ”What the anvil? What dead grasp /dare its deadly terror clasp?” – får oss att tänka på tämjandet av kärnkraften, som skall skänka mänskligheten så stora välsignelser. Dikten lär oss att skapande är kamp, en kamp där motsättningarna slutligen förenas. I diktens näst sista strof skapar skalden ännu en syntes av motsättningarna (”When the stars threw down their spears / and water’d Heaven with their tears”): kampsången mynnar ut i en mild melodi. Kampen är över och arbetaren, som har slitit med sin uppgift, kan se resultatet och le nöjd. Det milda lammet och den vilda tigern, oskulden och erfarenheten, har förenats och den syntesen rymmer en ny oskuld.
Det är intressant att jämföra Bian Zhilins uttolkning av dikten med den som Wilhelm Grönbech (1873-1948) ger i sitt mästerliga verk William Blake, Digter, Kunstner, Mystiker, (Köpenhamn 1933): ”Om man inte läser denna dikt med färgade glasögon måste man väl få en omedelbar förnimmelse av att den är oförenlig inte endast med all vår poesi, utan även med den kultur som kommer till uttryck i vår diktning, vårt tänkande och vår vetenskap. Europas andliga liv har genomsyrats av en stark ängslan, som ofta stegras till stark indignation över att Vår Herre eller naturen har tillåtit sig ett sådant brott mot en moralisk världsordning som rovdjuret, som lever av våld och mord, som har blod på klorna och köttstumpar mellan tänderna. De fromma apologeterna förlåter Vår Herre hans skenbara brist på följdriktighet genom att antyda att det onda har sin plats i helheten. De inte mindre fromma evolutionisterna förlåter naturen med hänvisning till att grymheten är ett nödvändigt led i utvecklingen fram till en alltomfattande godhet. De allra frommaste förtvivlar inför ett så ondskefullt universum och stiftar en religion på grundvalen av sin vrede, som de kallar pessimism eller något liknande. Och slutligen utmärker sig kraftkarlarna genom att förhärliga den ädla besten i lyriska dikter om naturens stolta brutalitet. Av denna stämning, som vi alla bär inom oss, finns intet spår hos Blake. Utan fruktan, men skälvande av hänförelse, ser han vilddjuret sådant det är. Han uppfattar fasans skönhet, styrkans majestät och han låter det träda levande fram i sina syner. Tigern är inte ett led i en kedja, utan ett liv som når tillbaka till alltets begynnelse. Med den mäktiga versen When the stars threw down their spears/and water’d Heaven with their tears tonar själva skapelsen in i symfonien: det är livet – tigerlivet – som bryter fram ur evighetens urgrund.
Dessa dikter skiljer sig till sitt innersta väsen från allt som vi kallar lyrik. Medan lyrikern ger ett avsnitt av tillvaron, en stämning eller en bild, som förutsätter att världen består av en mängd brottstycken, ett otal isolerade upplevelser, återger Blakes konstverk en helhet som inte låter sig innefattas i eller begränsas av andra händelser, utan självständigt häver sig upp ur urgrunden.”
Bian Zhilin konstaterar i sin uppsats att många kan tänkas ha blivit förvånade över World Peace Congress-beslutet att utse William Blake till 1957 års diktare, då han ju allmänt betraktas som mystiker. Nej, säger Bian Zhilin, Blake var inte mystiker: hans verser, som kunde tyda på att han var mystiker, har gjorts till föremål för förvanskade tolkningar. I hela sitt liv stod Blake på folkets sida: han sympatiserade med strävanden för att för att förverkliga nationell demokrati, nationell frigörelse, kvinnans frigörelse. Han sympatiserade med de förtryckta massorna i England och i utlandet, med den franska revolutionen och det amerikanska frihetskriget, han stödde kampen för upphävandet av slaveriet, uppträdde som motståndare till krig och förespråkare för fred samt stod i stark opposition till det etablerade samhället och kyrkan. Även om Blake inte helt lyckades frigöra sig från de kristna trostraditionerna var han framför allt humanist. Samtidigt som han i grund och botten var idealist, med en dragning åt utopiska funderingar, hade han en klar uppfattning om dialektikens grundsatser – ”without contrarities there can be no progression”.
Om nu Blake var så progressiv i sitt tänkande, varför kom hans verk då inte att i högre grad påverka massorna? Det är allmänt bekant, säger Bian Zhilin, att den reaktionära engelska överklassen med alla maktmedel undertryckte en opinion som gick stick i stäv mot dess egna intressen. Detta fick till följd att tänkare och författare måste uttrycka sig allegoriskt, vilket i sin tur ledde till att budskapet i deras förkunnelser misstolkades. Vi måste samtidigt komma ihåg, framhåller Bian Zhilin, att Blake saknade erfarenhet av politisk kamp och därför stundom förföll till tomma spekulationer.
Bian Zhilins nära vän Xu Zhimo behövde bara läsa några få rader av Blake för att inse att han var daoist. Bian Zhilin, som uppenbarligen ägnat Blake och hans engelska och amerikanska uttolkare ett grundligt studium, finner det nödvändigt att bortförklara detta drag i Blakes författarskap med hänvisning till misstolkningar som ytterst bottnar i den reaktionära engelska överhetens förföljelse av oliktänkande. Det är helt uppenbart att daoistiska föreställningar var helt oförenliga med det litterära debattklimat som rådde i Kina under hösten 1957.
*
John Sampson, The Poetical Works of William Blake, 1925; Geoffrey Keynes, The Writings of William Blake I-III, 1925; Max Plowman, The Poems and Prophecies of William Blake, 1927; D.J. Sloss and J. P. R. Wallis, The Prophetic Writings of William Blake, 1926; Foster Damon, William Blake, 1924.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar