Översättarens inledning till Lin Haiyins roman Min Barndoms Peking, Stockholm: Bokförlaget Wanzhi, 2015

Lin Haiyin (1918-2001), vars familj stammar från Taiwan, växte upp i Peking. Efter journalistutbildning där tjänstgjorde hon som reporter vid en dagstidning. 1948 återvände hon till Taiwan, där hon inledde en karriär som kulturjournalist, författare och förläggare. Under åren 1953-1963 tjänade hon som kulturchef vid Taiwans största dagstidning (Lianhe Bao) och spelade en viktig roll som introduktör av unga taiwanesiska författare. 1967 startade hon tidskriften Chun wenxue (Sann litteratur) och året därpå ett bokförlag med samma namn. Hennes litterära produktion omfattar nio volymer essäer, tre romaner, fem novellsamlingar, sex volymer barn- och ungdomslitteratur samt ett drama.

    Verket Chengnan jiushi (Forna tilldragelser i södra Peking) innehåller sex berättelser, baserade på författarinnans minnen från barndomen, vilka kan läsas separat och också sammanlänkas till en svit. Boken, som utkom 1960 och har omtryckts i många upplagor, har vunnit stor spridning i både Taiwan och Folkrepubliken Kina, där den också har filmatiserats. Den illustreras av akvareller, målade av den framstående konstnären Guan Weixin (1940-), hedersledamot av The Royal British Society of Water-Colour Painters.

    I de första två berättelserna är Yingzi, författarens alter ego, sex år gammal och har ännu inte börjat i småskolan. Den sista berättelsen skildrar hur den tolvåriga Yingzi efter skolavslutningen i småskolans sjätte klass återvänder hem för att finna att hennes far, som länge har lidit av tuberkulos, har gått bort. Berättelserna skildrar med en vuxen människas språk, men med barnets spontana inlevelse, föräldrarna, syskonen och tjänarna i hemmet, några tragiska människoöden, episoder från skolan och livfyllda glimtar av gatulivet i den begränsade del av staden Peking, som utgjorde Yingzis värld.

    Yingzi är den äldsta dottern i familjen. Under de sex år som berättelserna spänner över hinner hennes mor sätta ytterligare fyra barn till världen, tre flickebarn och en lillebror. Storasyster Yingzi är ett ganska lillgammalt, egensinnigt och mycket självständigt flickebarn, som gärna hunsar sina yngre syskon. Hon är intelligent och nyfiken på livet och har stundom svårt för att acceptera de krav som hennes stränge far ställer på sina barn. Hon har också fått sin beskärda del av den skoningslösa grymhet som kännetecknar barn i hennes ålder och som kommer till uttryck i hennes skildring av de stackars eleverna i operaskolan.

    I republikens tolfte år (1923), då Yingzi var fem år gammal, lämnade familjen Taiwan och flyttade till Peking. Familjens första bostad där var en siheyuan, en kringbyggd gård, typisk för det forna Peking, som låg i Himmelträdets gränd utanför Det följsamma styrets port (Shunzhimen) i den del av södra Peking som kallas Kinesstaden. Under de följande sex åren flyttade familjen flera gånger — till Nya Förhängets gränd (Xinlian hutong), Storgatan vid Tigerbron (Hufangqiao dajie) och Liangfamiljens park [Liangjiayuan) —, som alla var belägna inom ett begränsat område väster om Himmelsbron (Tianqiao). Himmelsbron, på den tiden ett av de livligaste och mest fascinerande områdena i Peking, låg strax väster om Himmelens altare (Tiantan) och omedelbart norr om Åkerbrukets altare (Xiannongtan). Himmelsbron har fått sitt namn av den marmorbro som under Mingdynastien byggdes över ett vattendrag i området och som avsåg att underlätta kejsarens årliga besök vid Himmelens altare. Senare dränerades området och marken höjdes. När Yingzi besökte området fanns endast balustraden kvar av den en gång så mäktiga bron.

    Norr om Himmelsbron löpte Östra Folksamväldets gränd (Dongjiao-minxiang), där de flesta utländska beskickningarna var belägna.

    Författarinnan skildrar livfullt gatulivet söder om Främre porten. Mängder av gatumånglare bjöd ut sina varor — kanderade frukter, knäck, piroger, ångade vetebullar och andra läckerheter — och lumpsamlare bytte tändstickor och grönglaserade tallrikar mot avlagda kläder, skor och husgeråd av alla de slag. Bakom de grå murar som kantade stadens trånga gränder (hutong) gömde sig vackra gårdar som kringgärdade blomstrande trädgårdar.

    Området Himmelsbron — och hela staden Peking — delades i två hälfter av en linje som från Den eviga pacificeringens port (Yongdingmen) i söder sträckte sig norrut och passerade genom Främre porten (Qianmen), Porten som vetter mot söder (Zhengyangmen), Den himmelska fridens port (Tiananmen) och Förbjudna staden.

    Strax utanför Det följsamma styrets port löpte, och löper fortfarande, Glasyrtegelfabrikens gata (Liulichang), uppkallad efter en fabrik som förr i världen framställde glasyrtegel för de kejserliga palatsen. Norr därom låg Arrendetorget, stadens förnämsta centrum för antikviteter och antikvariat, där det varje år, från den första till den femtonde dagen i årets första månad, anordnades en marknad dit allt folket i staden, och dess omgivningar, flockades. Yingzis skola låg i närheten av Arrendetorget och hon måste därför ha varit väl förtrogen med omgivningarna.

    Söder om Glasyrtegelfabrikens gata låg Grönsaksmarknaden (Caishikou), som under Manchudynastien tjänade som avrättningsplats. Det var troligen dit som de dödsdömda brottslingar och revolutionära studenter var på väg som Yingzi från sin port iakttog när de bakbundna forslades gatan fram på flakvagnar. Om de politiska striderna mellan de rivaliserande krigsherrar som på den tiden kämpade om makten i Peking visste Yingzi självfallet ingenting.

    I den västra delen av Himmelsbron låg Södra nöjesfältet, som hade etablerats 1918 och där Yingzi tillsammans med sina föräldrar stundom bevistade teater- och varietéföreställningar. Men den park som i allra högsta grad fascinerade Yingzi var Tredje prinsens park, som låg två kilometer utanför den nordvästra stadsporten (Xizhimen), där Pekings zoologiska trädgård nu är belägen. Parken, som hade anlagts av en son till Manchudynastiens grundare, vilken regerade under regeringsperioden Shunzhi (1644-1661), övertogs senare av en yngre bror till kejsaren av Xianfeng-perioden (1851-1862) och kallades därför Tredje prinsens park. Xian-feng-kejsarens andra gemål, Cixi, som aldrig snålade med statens tillgångar, spenderade som änkekejsarinna stora summor på att försköna parken. Änkekejsarinnans gunstling, den höge ämbetsmannen Duan Fang, hemförde från en resa till Europa som han företog under åren 1902 och 1903 en mängd djur och fåglar som han skänkte sin härskarinna, varefter parken döptes om till De tiotusen djurens park (Wanshengyuan). Västerländska missionssällskap har all anledning att minnas Duan Fang med tacksamhet för hans vägran att åtlyda den befallning som änkekejsarinnan utfärdade under boxarupproret år 1900 att låta döda samtliga missionärer i provinsen Shaanxi, för vilken Duan Fang då tjänade som ståthållare. När Yingzi besökte parken på 1920-talet hade de flesta av de "tiotusen" djuren hunnit dö av svält och vanvård. I gengäld kunde parken bjuda på förlustelser av alla de slag och där spelades både traditionell kinesisk opera och modern talteater, som några år tidigare hade introducerats i Kina. Särskilt fascinerad tycks Yingzi ha varit av de två jättelika eunucker som vaktade stora porten till parken, av vilka den ene mätte sju fot och sex tum och den andre var endast två tum kortare i rocken.

    Yingzis far, som stammade från Taiwan och talade den dialekt från södra provinsen Fujian som är den förhärskande där, var affärsman och familjen hade det tydligen mycket bra ställt. Han synes ha varit en sträng — och stundom både häftig och oresonlig— familjefar, som stundom såg djupt i glaset och därtill hade ögonen öppna för kvinnlig fägring. Yingzi, som gärna tjuvlyssnade till de äldres samtal, säger sig ha hört sin mor berätta för en väninna att fadern — när familjen bodde i Japan — inte sällan tillbragte nätterna i staden Yokohamas nöjeskvarter, varifrån han på morgonkröken återvände hem, lindrigt nykter. När den åttaåriga Yingzi upptäcker att hennes far kastar längtande blickar på Tant Lan, konkubin till en av faderns vänner, som har tagit sin tillflykt till Yingzis familj, lyckas hon med utstuderade metoder få konkubinen intresserad i Dexian, en ung student vid Pekings universitet (som Yingzi egentligen hjärtligt avskyr för hans högdragna sätt) och avvärjer därmed hotet mot familjelyckan. Hon vet också att inkassera belöningen för sin ädla gärning. Ingen som har kännedom om den brytning mellan det gamla och det nya som kännetecknade det tidiga 1920- talets Kina blir förvånad över att studenten Dexian skänker den unga och sköna "Tant Lan" ett exemplar av Ibsens Ett dockhem i syftet att vidga hennes horisont.

    Yingzis mor, som stammade från provinsen Fujian, lärde sig aldrig att behärska Pekingdialekten, något som synes ha irriterat Yingzi. Modern spelar en relativt underordnad roll i Yingzis berättelser. Som så ofta var fallet i förmögna familjer på den tiden var det familjens trotjänare som skänkte barnen den kärlek och ömhet som de traktade efter.

    Amah Song, en ung bondkvinna, har lämnat sin enfaldige och tölpaktige man, sin femårige son och sin nyfödda dotter för att tjäna som amma till Yingzis yngre syster och därmed bidra till sin egen familjs uppehälle. Uppfödd på landsbygden är hon väl förtrogen med folklig läkekonst och vet att rädisskal som klistrats vid tinningarna hjälper mot huvudvärk, och att aska från rökelsekaret i Krigsgudens tempel, strax nedanför Främre porten, botar åkommor som förorsakats av onda dunster. Porträttet av den kloka, rådiga och självuppoffrande trotjänarinnan, som drabbas av en dubbel sorg, är tecknat med stor kärlek.

    Huian-härbärget, som låg i närheten av familjens bostad i Himmelträdets gränd, var ursprungligen avsett att hysa unga män från staden Huian i den sydöstra delen av provinsen Fujian, som önskade studera vid något av Pekings universitet. Det fanns många härbärgen -av det slaget i Peking och även många härbärgen som kunde erbjuda medlemmar av samma skrå tak över huvudet under deras tillfälliga vistelse i huvudstaden.

    Den unga kvinnan Xiuzhen. vars far tjänar som vaktmästare i Huian-härbärget, har övergivits av sin älskare, en student vid Pekinguniversitetet. Den "oäkting" som hon sätter till världen får dela det öde som har drabbat oräkneliga kinesiska flickebarn i Kinas långa historia: det nyfödda flickebarnet sätts ut nedanför Den samfällda förvandlingens port att ätas upp av vilda hundar eller — om Gudarna så vill — att hittas av någon vänlig själ som förbarmar sig över det och låter det leva. För en västerländsk läsare kan "Dåren" (Xiuzhen) framstå som alltför overklig och skildringen av hennes olyckliga öde synas alltför mättad av sentimentalitet. Men hennes öde är fast förankrat i den kinesiska verkligheten.

    Yingzis "Tant Lan", som är tjugofem år gammal, livlig och vacker, skiljer sig helt från de andra kvinnorna i berättelserna. Hon stammar från staden Suzhou i den sydliga provinsen Jiangsu (som är berömd för sina vackra kvinnor) och blev tydligen tidigt faderlös. När hon är tre år gammal säljer hennes mor henne till en man som tar henne med sig till Peking, där hon, så snart hon har nått upp i tonåren, får tjäna på en av de många bordellerna i området kring Himmelsbron. Efter några års hårt slit som prostituerad blir hon friköpt av en man som är fyrtio år äldre än hon själv och som tar henne till sig som sin konkubin. Trots sin bakgrund framstår hon som en gladlynt, godhjärtad och generös människa. Hon har därtill många färdigheter och är lika flink med kniven när det gäller att skära till en genomskinlig lykta av en vattenmelon som hon är med händerna när det gäller att kavla opium och stoppa opiumpipan åt Yingzis far. Översättaren hoppas innerligt att hon blev lycklig tillsammans med den unge studenten Dexian som den beskäftiga Yinzi lyckas para ihop henne med.

Sammantagna ger skildringarna en bild av ett Peking som inte längre finns. Området söder om Främre porten har efter 1949 jämnats med marken och den tidigare bebyggelsen har ersatts av arkitektoniska skapelser som bättre rimmar med den folkdemokratiska ideologin. Ingen av de stadsportar som författaren omnämner finns kvar. Vad som en gång var en av världens vackraste städer har inom loppet av några få årtionden ödelagts av stadsplanerare som helt saknar känsla för tradition och kultur.

Lin Haiyin (1918-2001)
Min barndoms Peking
Översättning av Göran Malmqvist

Stockholm: Bokförlaget Wanzhi 2015

Ett storartat kulturutbyte

Under en ganska lång period har det varit svårt att förmå svenska bokförlag att satsa på översättningar av kinesisk och annan utomeuropeisk skönlitteratur. Någon har sagt att luckorna i de svenska översättningarna av kinesisk litteratur är så stora att de inte syns. 

Det var därför med stor glädje som jag välkomnade nyheten att den driftige kinesiske företagaren Li Shaoying valt att starta ett bokförlag i Sverige. Li Shaoying, som driver en framgångsrik reklamverksamhet i Kina, saknar erfarenhet som förläggare. Trots detta har han, driven av sitt starka intresse för litteratur och sin önskan att förmedla kännedom om kinesisk litteratur till svenska läsare, valt att presentera, inte enskilda verk av enskilda författare, utan hela författarskap. Sedan starten 2011 har Li Shaoyings förlag Jinring gett ut tre romaner av Zhang Wei, en av Kinas främsta författare och definitivt den mest produktive bland dem. 

Utöver de tre verk av Zhang Wei som redan har getts ut befann sig, till helt nyligen, ytterligare två verk av samme författare under utgivning. Om den utgivningen hade kunnat fullföljas, hade Li Shaoyings förlag intagit en helt unik ställning bland europeiska förlag.

Zhang Wei, född 1956, debuterade som författare i slutet av 1970-talet och har sedan dess publicerat ett hundratal titlar, längre och kortare romaner, noveller, essäer och längre diktsviter. Liksom Nobelpristagaren Mo Yan hör han hemma i provinsen Shandong, där klassiska berättartraditioner har levt kvar till vår tid. Till de verk av Zhang Wei som Li Shaoyings förlag har gett ut, hör Guchuan, Det gamla fartyget, från 1987, skickligt översatt av Anna Gustafsson Chen, en av Svenska Akademien flerfaldigt belönad översättare. Anna Gustafsson Chens översättning, som omfattar 523 sidor, utkom 2013. Romanen ger en dramatisk och stundom gruvlig skildring av livet och maktkampen i Shandong-köpingen Wali och en lika gruvlig skildring av det kollektiva vanvett som har kallats kulturrevolutionen. Howard Goldblatt, en av USA:s främsta kännare av samtida kinesisk litteratur, skriver: ”Zhang Wei är en av Kinas bästa och mest respekterade författare. Det tog honom nästan 28 år att färdigställa Det gamla fartyget och romanen blev ett banbrytande verk både vad gäller innehåll och form.” Liu Zaifu, f.d. chef för institutet för kinesisk litteratur vid Kinas akademi för samhällsvetenskaper skriver: ”Det kinesiska folkets andliga tragedi och den mänskliga existensens svårigheter avspeglas på ett gripande sätt i en liten köping vid namn Wali. Över raderna och orden i Det gamla fartyget svävar en nästan religiös känsla av skuld och botgörelse.”

1992 utkom Zhang Weis andra stora roman Jiuyue yuyan , Septemberfabel, en mäktig skröna som skildrar det hårda livet och människornas slit i en isolerad bondby strax före och efter det kommunistiska maktövertagandet. Chen Sihe, professor vid Fudan-universitetet i Shanghai och en ledande kritiker, skriver: ”Septemberfabel är ett storverk inom modern kinesisk litteratur av ett slag som det bara förekommer ett fåtal av under ett århundrade.” Liksom Mo Yans och flera andra kinesiska författares verk röjer romanen Septemberfabel inflytanden från både William Faulkner och Gabriel García Márquez. Verket, som har kommit att betraktas som en av de viktigaste kinesiska romanerna från 1990-talet, har av sinologen Lennart Lundberg på ett förtjänstfullt sätt översatts till svenska under titeln Septemberfabel (2014). Översättningen omfattar 494 sidor.

Ett tredje verk av Zhang Wei med översättningstiteln Landstrykerskan och som omfattar 512 sidor, har översatts av YuSie Rundkvist Chou och beräknas utkomma i slutet juli 2015.

Flera av Zhang Wei s verk har förutom till svenska översatts till engelska, tyska, franska och japanska. Hans senaste storverk från 2011 Ni zai Gaoyuanshang, Livet på Höglandet, omfattar inte mindre än tio volymer. För detta verk belönades Zhang Wei med Mao Dun-priset, Kinas högsta litterära utmärkelse.

Utöver sin verksamhet som förläggare har Li Shaoying intresserat sig för och spelat en viktig roll för genomförandet av ett helt unikt elevutbyte mellan Stockholms internationella Montessoriskola och skolor i Kina. Montessoriskolan är en förskola med 200 barn i åldrarna ett till och med fem år och en grundskola med 500 elever från förskoleklass upp till och med årskurs nio. Skolan har internationell inriktning med ett särskilt fokus mot Kina. Det innebär att alla elever från tre års ålder studerar kinesiska. Studierna avslutas i årskurs nio med att eleverna reser till Kina på en längre studieresa. Via sitt företag Jinring International AB har Li Shaoying och hans hustru Ping Wang organiserat kompetensutvecklingen av detta utbyte och arrangerat aktiviteter för skolans elever vid deras besök i Kina. Skolans rektor Jill Nilsson har i en skrivelse till Migrationsverket av den 1 september 2014 förklarat att Li Shaoyings kompetens och kunskap är unik i Sverige och ovärderlig för Montessoriskolans internationellt inriktade verksamhet. Så vitt jag kan bedöma är detta elevutbyte helt unikt även internationellt sett.

* * *

Det är utomordentligt beklagligt att Li Shaoyings förläggarverksamhet nu måste upphöra. Anledningen därtill är att Migrationsverket har beslutat att inte förlänga hans uppehålls-och arbetstillstånd och kräva att han inom fyra veckor frivilligt lämnar landet.

De huvudsakliga fakta i målet är följande.

Migrationsverket beviljade den 17 februari 2011 Li Shaoying arbets-och uppehållstillstånd samt hans hustru Ping Wang och sonen Wang Yitai Li uppehållstillstånd för perioden 2011-03-01 till 2013-02-28. Li Shaoying anlände till Sverige i juni 2011. Den adertonde januari 2013 ansökte han om fortsatt arbets-och uppehållstillstånd. Hans hustru och son ansökte samtidigt om förlängt uppehållstillstånd som medföljande familjemedlemar. Migrationsverket beslöt den 4 juli 2014 att avslå dessa, i Li Shaoyings fall med den huvudsakliga motiveringen att hans arbetsgivare i Sverige hade försummat att teckna de nödvändiga försäkringarna för honom. När Li Shaoying hänvände sig till Migrationsdomstolen i Malmö med en begäran att målet återförvisades till Migrationsverket meddelade domstolen att skäl saknades därför.

Den 15 juni 2015 yrkade Li Shaoying att Migrationsöverdomstolen skulle meddela prövningstillstånd, bifalla överklagandet samt återförvisa målet till migrationsdomstolen i Malmö för förnyad prövning. I skrivelsen framhålls bland annat följande. När Migrationsverkets beslut att avslå Li Shaoyings ansökan fattades, hade denne svensk sjukförsäkring, trygghetsförsäkring, pensionsförsäkring och livförsäkring. Migrationsverket konstaterade att Li Shaoying inte hade varit täckt av det nödvändiga försäkringsskyddet under hela den föregående tillståndsperioden. Li Shaoyings arbetsgivare Jinring AB hade tecknat trygghets- och livförsäkring för honom i Sverige först från och med den 24 november 2011, och pensionsförsäkring och sjukförsäkring först från och med den 1 december 2011. Li Shaoyings förklaring att dröjsmålet att teckna svenska försäkringar delvis hängde samman med den långa tid som det tar för en tredjelandsmedborgare att erhålla ett svenskt personnummer har inte beaktats av Migrationsverket. Li Shaoyings arbetsgivare i Kina hade redan 1999 tecknat kinesisk sjukförsäkring för Li Shaoying, som även gällde i Sverige. Migrationsverket prövade aldrig om den försäkringen till sitt innehåll motsvarade svenska försäkringar. I stället drog Migrationsverket slutsatsen att den kinesiska försäkringen inte uppfyllde det absoluta kravet på att alla försäkringar måste ha tecknats av arbetsgivaren i Sverige. Trots uppmaningar från Li Shaoyings juridiska ombud har Migrationsverket inte lyckats identifiera en källa för denna absoluta regel i lagtext, rättspraxis eller doktrin.

Mina juridiska kunskaper, som huvudsakligen förvärvats genom tentamen i romersk rätt för den legendariske professorn Wilhelm Lundstedt vid Uppsala universitet (1944), är inte tillräckliga för att jag ska kunna bedöma halten av alla enskilda inlägg i den digra skriftväxlingen mellan Li Shaoyings juridiska ombud och Migrationsverket, Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen. Enligt min lekmannasyn är det enda brott som Li Shaoying kan anklagas för att han i det tidigaste skedet av sin verksamhet i Sverige försummat att teckna svenska försäkringar åt sig själv. Det har redan framhållits att detta delvis berodde på att det tar lång tid för utländska medborgare att skaffa sig svenskt personnummer, vilket är en förutsättning för att man ska kunna teckna svenska försäkringar.

I Migrationsöverdomstolensbeslut sägs: ”Prövningstillstånd ska meddelas om det är viktigt för ledningen av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Migrationsöverdomstolen (prejudikatfall) eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinära fall).”

Jag har full förståelse för att Migrationsöverdomstolen genom att vägra prövningstillstånd velat skapa ett prejudikatfall avsett att hindra horder av förmögna kinesiska företagare från att flockas till Sverige för att här bedriva förlagsverksamhet.

Vad gäller ”synnerliga skäl för överklagandet” skulle jag inte ha funnit det orimligt om Migrationsöverdomstolen hade valt att betrakta Li Shaoyings kulturfrämjande verksamhet som förläggare och hans eminenta stöd för det unika elevutbytet mellan svenska förskole- samt grundskoleelever och kinesiska skolelever som ”synnerliga skäl”. Detta begrepp förefaller mig delvis analogt med begreppet ”särskild anknytning”, som Migrationsdomstolen fäster stor vikt vid i sin dom: ” Shaoying Li äger en bostadsfastighet i Sverige. Utöver detta finns inte någon särskild anknytning. Kravet på ytterligare anknytning är motiverat med hänsyn till att det annars skulle vara möjligt att köpa sig ett uppehållstillstånd i Sverige genom att införskaffa en fastighet.” Det förefaller mig att såväl Migrationsverket som Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen har drabbats av en släng av ”Gula faran” som i början av 1900-talet härjade i nord-Europa och som för en lång tid framöver kom att snedvrida synen på Kina.

Migrationsöverdomstolens beslut får inte överklagas. Nu återstår endast att ropa i öknen!

* * *

Låt mig till sist anföra några lekmannafunderingar kring ärendet.

Är det orimligt att anta att den nedvärdering av kulturella värden som i allt högre utsträckning karaktäriserar dagens svenska samhälle och som inte sällan kommer till uttryck i våra beslutfattares bedömningar ännu inte har vunnit insteg i mindre perifera europeiska länder?

Är det orimligt att anta att Europadomstolen skulle vägra att dela Migrationsdomstolens uppfattning att Li Shaoying utöver innehavet av en bostadsfastighet i Sverige saknar särskild anknytning till landet?

Är det orimligt att anta att Europadomstolen skulle vägra att dela Migrationsöverdomstolens uppfattning att det saknas synnerliga skäl att pröva överklagandet?

Göran Malmqvist

Djursholm den 9 juli 2015

Nils Folke Knafve

Nils Folke lärde jag känna på det tidiga 1930-talet, då min far David Malmqvist hade tillträtt tjänsten som teckningslärare vid Samrealskolan i Höganäs. 1934 köpte han en Ford (jag minns att den kostade omkring 4000 kr.) och med den kuskade han runt på målarutflykter i Kullabygden. Jag känner inte till hur min far blev bekant med Nils Folke, men jag vet att Nils Folke inte sällan fick följa med på utflykterna.

På det sena 1930-talet besökte flera av min fars konstnärsvänner från Stockholm, under sommarmånaderna Kullabygden. Till dem hörde bland andra den store romantikern Martin Åberg (1888-1946), som valde att slå sig ner först i Arild och senare i Torekov. Nils Folke har berättat för mig hur tacksam han var att han genom min fars förmedling fick träffa och lära känna dessa konstnärer.

När min familj 1938 hade flyttat från Höganäs till Borås, träffade vi Nils Folke endast på somrarna, då vi vistades i Nyhamsläge, Arild eller Torekov. Det var i Nyhamnsläge som jag första gången såg Ingrid. Min far hade hyrt en liten stuga belägen vid den södra änden av Brovägen, som löper längs med kusten. En kväll, när vi tillsammans med Nils Folke och några andra vänner satt och drack kaffe i trädgården, vandrade ett gäng ganska högröstade och märkligt utstyrda ungdomar förbi på vägen utanför. Nils Folke rynkade på näsan och om ordet då hade funnits hade han helt säkert betecknat fridstörarna som hippies. Att Ingrid ingick i det gänget vet jag med säkerhet: den som en gång lagt ögonen på Ingrid kommer aldrig någonsin att glömma hennes uppenbarelse: hon syntes mig som ett charmtroll, nyss hämtad ur den västgötska storskogen, som en folksångens ”ädela ros och förgyllande skrin”. Ingrid var en märklig människa, vänsäll som få.

I slutet av 1940-talet försvann jag från Sverigeför att i tur och ordning nerteckna dialekter på den sydvästkinesiska landsbygden, tjänstgöra som lektor i kinesiska vid London University, kulturattaché vid beskickningen i Peking samt professor i kinesiska vid Australian National University. Först 1965 återvände jag till Sverige för att tillträda professuren i kinesiska vid Stockholms universitet.

Sommaren 1966, eller möjligen 1967, bilade min hustru Ningtsu och jag ner till Kullabygden. På Strandbadsvägen fick jag plötsligt syn på en skylt som förklarade att en konstutställning visades i en av de vackra villorna intill vägen. Nyfiken stannade jag till och fann tre gamla vänner därinne: keramikern Sune Svensson ställde ut sin utsökta keramik, Nils Folke Knafve sina skira landskap och Ingrid Hellman Knafve sina vackra mattvävnader. Ingrid berättade att hon hade bjudit in alla människor som hade betytt något för henne på en kräftmiddag, som några veckor senare skulle gå av stapeln på Stenhall, Ingrids föräldragård i Örby utanför Kinna i Västergötland. På återresan till Stockholm tog min hustru och jag vägen om Stenhall, och där fick vi vara med om en hejdundrande fest! Ingrid hade samlat åtminstone nittio gäster och alla sov kvar på gården. När manbyggnaden var fullbelagd såg Ingrid och Bruno, polismästaren i Mölle, till att resten av gästerna fick plats på loften och i vävstugorna! Min hustru och jag inkvarterades i manbyggnaden. I rummet intill huserade bokhandlaren från Flen och hans väna hustru, som Ulf Peter Olrog har besjungit. Jag vaknade mitt i natten och råkade genom fönstret få syn på bokhandlaren från Flen, som iklädd en fladdrande vit nattskjorta var på väg nerför en stege, en surrealistisk scen som helt visst skulle ha glatt Chagall.

Själv har jag alltid tyckt att Nils Folkes måleri nådde en höjdpunkt med det sena 1960-talets skira landskapsskildringar. Jag minns att Ingrid en gång anförtrodde mig att hon kunde fyllas av rädsla när hon betraktade en tavla som Nils Folke just hade burit hem. ”Om det blir ännu lite vackrare klarar jag inte av det!” sa Ingrid. Jag förstod henne väl eftersom jag själv kan drabbas av en dödsfruktan eller kanske dödslängtan när jag ställs inför något så sublimt vackert att det gränsar till det outhärdliga. 

Ingrids mattor inspirerades i lika hög grad av naturen som av Nils Folkes måleri.

Medan Nils Folke levde ─han gick bort 1996─hade min hustru och jag många tillfällen till att träffa honom och Ingrid under våra sommarvistelser i Nyhamnsläge. Nils Folke hade tidigt flyttat ner en vacker länga från Västergötland och låtit uppföra den på föräldragårdens tomt, som gränsade mot Janne Petters väg och Thin Jöns väg i Nyhamnsläge. Den stugan hade Nils Folke och Ingrid fyllt med vackra ting och den lummiga trädgården var ett utsökt konstverk. Nils Folke berättade en gång att en av hans vänner hade undrat vad han skulle ha alla dessa prylar till. ”Jo”, svarade Nils Folke, ”det händer att jag vaknar mitt i natten och att jag då tänder en silverkandelaber och går runt i stugan och säger: ’Det där är mitt, och det där är också mitt!’” Nils Folke hade en stillsam humor, men det kunde hända att han blev arg, och då svor han på danska.

När jag 1985 blev invald i Svenska Akademien och behövde lugn och ro för att författa mitt tal över Henry Olsson, min företrädare på Stol nr fem, erbjöd Nils Folke mig att bo i den vackra stugan på Janne Petters väg. Nils Folke var en stor lyrikälskare och i hans bohyllor fann jag mycket av den litteratur som jag då behövde.

Varken Nils Folkes måleri eller Ingrids mattor rönte den uppskattning i vidare kretsar som de förtjänade. Detsamma gäller många gedigna konstnärer som råkade verka söder om Hallandsåsen, som Lars Larson, Lennart Rosensohn och många många andra. Jag har ofta undrat över hur detta kan komma sig. Förmodligen bottnar det i det förhållandet att Sverige alltsedan 1960-talet har saknat en inkännande konstkritik.

I dreamt about Sam Shepard last night Selected Poems of Ingela Strandberg Translated by Göran Malmqvist

I dreamt about Sam Shepard last night.

He said: “You can write on the steering wheel!”

We hugged one another each on one side

of a ladder in a shack in Duarte,

California. The air heavy with smoke from

a fire, dry grass, grains of asphalt. Sorrow.

Woke up and went out.

The landscape slept.

My landscape.

That’s where the picture came to be.

I invented it myself so

don’t take it away from me I hate

it but don’t take it away from me.

The barns. The barns.

The soil.

The placenta.

The density of everything. The scattering of everything.

Like the tattered plastic

around the graves,

the fumbling with sorrow.

Or like the shell around

that night in a Packard, the seagulls

the seagulls the circling the shrill cries

the circling and the picture

lying ready on the table.

That’s what everybody wants.

I puke on it.

But don’t take it away from me.

I was born here.

It was here I taught myself to

sing, to herd cows in half moons

around a clover field, to pull

out calves and perform tricks on the trapeze.

I taught myself mind’s material.

I taught myself what the empty

room consists of

and my body’s weight in it.

The landscape

owned me, loved me, opened

me, I can never be closed again.

It is my friend, it blows me around

itself, shares my boredom and my lewd ways, my

mischievous joy. The sorrow. It cleanses my

sores and blows on them. In periods of de-

cency it leads me to boggy labyrinths

soft as moss, it heals me as much as it

divides me, reaches me

across the oceans and calls me

till I return home sick of longing to get away.

It is in this landscape I stroll.

One moment wild geese.

A sleeping horse in the fog.

It belongs to the already doomed, the bullet

is already lodged in its heart, perfectly, because

I placed it there myself, no, I take

the bullet out again, I heal the animal’s innocence

with my guilt. The landscape demands it.

I do everything the landscape demands of me.

I dreamt about Sam Sheppard last night.

He said: “You can write on the steering wheel.”

We always dream when under way.

T.S. ELIOT: BURNT NORTON I tolkning av Göran Malmqvist

  

I

Tid som är och tid som var

är båda kanske del av tid som kommer

och tid som kommer rymd i tid som var.

Om all tid ständigt finns i nuet

är all tid oinlösbar.

Vad som kunde ha varit är en abstraktion,

förblir en oupphörlig möjlighet

endast i en värld av hugskott.

Vad som kunde varit och vad som var

pekar mot ett slut, som alltid är.

Fotsteg ekar i minnet

nerför gången som vi inte följde

mot en dörr vi aldrig öppnade

till rosengården. Mina ord ekar,

så, i ditt sinne.

Men varför dammet

på skålen med rosblad måste störas

vet jag inte.

 Andra ekon

befolkar parken. Ska vi slå följe?

Fort, sa fågeln, finn dem, finn dem,

runt hörnet. Genom den första grinden,

in i vår första värld, ska trasten

få föra oss vilse? In i vår första värld.

Där höll de till, värdiga, osynliga,

Tyngdlöst svävande över de döda löven,

I höstens hetta, genom luftens dallring.

Och fågeln ropade, som svar på

den ohörda musiken gömd bland buskarna

och ögats osedda stråle, korsad, ty rosorna

såg ut som blommor som blir iakttagna.

Där fanns de, som våra gäster, välkomna och välkomnande.

Så skred vi, som de, i precisa mönster

utmed den öde gången, in i buxbomsrundeln

och såg ner i den tömda dammen.

Dammen torrlagd, torr betong, med bruna kanter,

och dammen fylldes av vatten skapt av solljus,

och lotusen steg, stilla, stilla,

ytan glittrade av ljusets källa

och de var bakom oss, speglade i dammen.

Då drev ett moln förbi och dammen tömdes.

Gå, sa fågeln, för löven var fyllda av småbarn,

uppsluppet gömda, hållande inne skratten.

Gå, gå, gå, sa fågeln: mänskosläktet

kan inte bära mycken verklighet.

Tid som var och tid som kommer

vad som kunde varit och vad som var

pekar mot ett slut som alltid är.

II

Safirer och vitlök sänkta i slam

klibbar mot hjulets axelstång.

Blodets dallrande tråd bär fram

sin sång inunder förhärdade ärr

och sonar krig som ingen minns. 

Dansen utmed pulsådern

och lymfans lopp från kärl till kärl

avtecknade i stjärnors kurs

når upp till sommar i trädets stam.

Vi svävar över ett svävande träd

i ljuset på ett mönstrat blad

och hör på regndränkt grund

där nere, hur jagad galt och hund

följer som förr sin rund

försonade bland stjärnorna.

Vid det snurrande klotets stilla punkt. Varken kött eller icke kött;

varken från eller mot; vid den stilla punkten, där tråds dansen,

men varken vila eller rörelse. Och kalla inte det beständighet,

där då och framtid samlas. Varken rörelse från eller mot,

varken uppgång eller nedgång. Utan punkten, den stilla punkten,

funnes där ingen dans, och dansen är allt som finns.

Jag kan bara säga där har vi varit: men jag kan inte säga var.

Och jag kan inte säga hur länge, det vore att förlägga det i tiden.

En inre frihet från faktiska begär,

befrielse från handling och lidande, befrielse från inre

och yttre tvång, och ändå innesluten

av en sinnesfrid, ett vitt ljus, stilla och i rörelse,

Erhebung utan rörelse, sammandragning

utan uteslutning, både en ny värld

och den gamla förklarad, förstådd

i fullständigandet av det som är dess hänryckning,

upplösandet av det som är dess fasa.

Sammanlänkandet av det som var och det som kommer,

invävt i kroppens svaga hölje,

skyddar människan från himmel och fördömelse

som köttet ej kan lida.

Tid som var och tid som kommer

medger blott föga medvetenhet.

Att vara medveten är inte att befinna sig i tiden

men endast i tiden kan stunden i rosengården,

stunden i lövsalen där regnet slog,

stunden när det rök in i den dragiga kyrkan

fästas i minnet; i lag med det förgångna och det kommande.

Endast genom tid kan tiden övervinnas.

III

Här är förtrytelsens hemvist

tiden före och tiden efter

i en skum dager: varken dagsljus

höljande formen i en klar stillhet

skänkande skuggan en flyktig skönhet

med långsamt kretslopp som antyder beständighet

eller mörker för att rena själen

uttömmande sinnlighet med försakelse

befriande känslan från det timliga.

Varken fullhet eller tomrum. Endast ett flimmer

över spända ansikten plågade av tiden

av förströelser förströdda från förströelser

fyllda av hugskott och utan mening

svulstig slapphet, inga samlade tankar

mänskor och pappersbitar, virvlande i den kalla vind

som blåser före och efter tiden,

vind ut och in genom anfrätta lungor

tiden före och tiden efter.

spyendet av sjuka själar

i den unkna luften, dvalan

buren av vinden som drar över Londons dystra kullar.

Hampstead och Clerkenwell, Camden och Putney,

Highgate, Primrose och Ludgate. Inte här

inte här mörkret, i denna kvittrande värld.

Stig längre ner, stig endast ner

till världen av ständig ensamhet,

värld icke värld, utan det som inte är värld,

ett inre mörker, försakelse

berövande av alla ägodelar,

förtorkande av sinnenas värld,

utrymmande av drömmens värld,

förlamande av andens värld.

Detta är den ena vägen, och den andra

är den första lik, inte i rörelse

utan i försakelse av rörelse; medan världen rör sig

driven av begär, på sina skenor

av tid som var och tid som kommer.

IV

Klockan dånar för dagens död

skymd av molnen är solens glöd.

Skall solrosen vända sig mot oss, ranunkeln

förirra sig ner till oss; rankan spröd

klänga och klättra?

Kalla

idegransfingrar krökas

ner mot oss?  När isfågelns vinge

har besvarat ljus med ljus, och har tystnat, är ljuset alltjämt

vid det snurrande klotets stilla punkt.

V

Ord svävar, musik svävar

endast i tiden; men det som enbart lever

kan enbart dö. Ord som brukas, slukas

av tystnaden. Endast genom formen, mönstret,

kan ord och musik nå

stillheten, som en kinesisk vas

ständigt svävar i sin stillhet.

Inte fiolens stillhet, medan tonen varar,

inte enbart den, utan samtidigheten,

eller säg att slutet föregår början,

och att slutet och början alltid fanns där

före början och efter slutet.

Och allt är alltid nu. Ord tänjs,

knäcks och brister stundom, under tyngden,

under spänningen, slinter, slirar, förgås,

försvagas av det inexakta, förirrar sig bort,

vägrar stå stilla. Gälla röster

grälande, gycklande, eller enbart pladdrande,

ansätter dem alltid. Orden i öknen

angrips hårdast av frestelsens röster,

den gråtande skuggan i begravningsdansen,

den högljudda klagan av en otröstlig chimär.

Detaljen i mönstret är rörelse,

som i de tio trappornas form.

Begäret självt är rörelse

inte begärligt i sig självt;

kärleken är själv orörlig,

endast rörelsens orsak och slutpunkt.

Tidlös och utan begär

utom ur tidens vinkel

fast i begränsningens form

mellan icke-varat och varat.

Plötsligt, i en stråle solljus

medan dammet ännu svävar

stiger det dolda skrattet

från barnen i lövverket

fort nu, här, nu, alltid –

skrattretande den öde och trista tid

som sträcker sig före och efter.

Kortromaner ur samlingen Guldfisken som älskade att sjunga Mozart, Stockholm: Tranans förlag, 2013.

Den strejkande skuggan

När solen står lågt lämnar jag krogen och vandrar hemåt. Jag stannar nedanför den femte gatlyktan och plockar ur fickan fram papperslappen som flickan med minikjolen stack till mig på krogen. Innan jag hinner läsa vad hon har skrivit märker jag att min skugga står lutad mot husväggen. Han tycks ha somnat! ”Hej, Svarten!”, säger jag, ”hur är det fatt? Är du lite på lyran?” ”Jag strejkar!” säger skuggan. ”Skuggor får väl inte strejka heller!” säger jag. ”Jag väntar på en viss person!” säger skuggan. ”Skuggor väntar inte på nån!” säger jag. ”Skuggor hänger bara med!” ”Jag väntar på en skugga!” säger skuggan. ”Vad då för en skugga?” frågar jag. ”Den där flickans”, säger skuggan. ”Hon på krogen”. ”Hon med minikjolen!” ”Hon som stack till dig den där papperslappen!” ”Hon har stämt möte med mig här.” ”Under den femte gatlyktan!” ”Jag tänker vänta på henne!” (Skuggor blir gärna andfådda och talar därför ofta i korta meningar)

Jag vet inte vad jag ska ta mig till med skuggan. ”OK!” säger jag, ”jag struntar i dig!” Jag vandrar vidare. När jag har hunnit till den sjätte gatlyktan vänder jag mig om och ser att skuggan står kvar därborta, lutad mot väggen. Någon kommer fram och ber mig om en tändsticka. När jag har tänt hans cigarett lägger han märke till att jag inte har någon skugga. ”Du har ju ingen skugga!” säger han. ”Spöken har ingen skugga!” svarar jag. Mannen skriker till och försvinner som ett skott.

När jag kommer hem letar jag efter papperslappen som flickan på krogen stack till mig, hon med minikjolen, men hittar den inte. Jag måste ha tappat den under den femte gatlyktan.

Guldfisken som älskade att sjunga Mozart

När jag i morse satte mig vid min dator för att skriva en kortroman, kom jag inte på något bra tema. Medan jag satt där och grubblade över det, fylldes plötsligt dataskärmen av guldfiskar, som sam omkring därinnanför. Den största guldfisken tittade till på mig och började sedan sjunga. Han hade en ljuvlig stämma. När han hade sjungit färdigt sam han fram mot mig och sa: ”Mozart!” ”Jag vet”, sa jag, ”don Juans aria i andra akten: Du skall e-ej fruktan bä-ära, kom följ mig till mitt slo-ott!” ”Jag gillar Bach också!” sa guldfisken.

Jag är bra lyckligt lottad. Tänk att ha fått lära känna en guldfisk som gillar både Bach och Mozart.

”Min lillasyster heter Suzanna”, sa Guldfisken. ”Hon sjunger sopranstämman. Ibland sjunger vi nån duett ihop, lillasyster och jag.”

”Sjöstjärnan därnere på bottnen kan inte sjunga. Men han vill gärna lära sig spela harpa!” Guldfisken ser bedjande på mig. Jag lovar att gå in på nätet och leta efter en miniharpa lämpad för en sjöstjärna.

Min dator och jag

Äntligen!

Äntligen har jag fattat hur min dator fungerar! I den där tunna lilla lådan finns det 976 548 små varelser, mindre än myror men tusen gånger flitigare. När jag sitter och skriver brev till min älskade, knatar de där små varelserna kring med en etta eller en nolla på ryggen och jag begriper faktiskt inte hur de kan undgå att springa på varann. Blir de aldrig trötta? Eller hungriga?

En dag, när jag satt och skrev ett brev, vägrade datorn plötsligt att fungera. Hade jag kanske skrivit något som de inte gillade? Plötsligt slog mig tanken att de stackarna måste vara alldeles utmattade av hunger. De trängtade helt säkert efter lite stärkande välling?

Jag hastade ut i köket och lagade till kinesisk risvälling efter det recept som min hustru har lärt mig, hällde den varma vällingen över datorns tangentbord och såg med välbehag hur den sipprade ner till de hungrande stackarna.

När jag efter en stund försökte återgå till mitt brevskrivande, vägrade datorn fortfarande att fungera. Ack, jämmer och elände! Mina små vänner kanske har drunknat i risvällingen? Tanken att de 976 548 små varelserna, som hade tjänat mig så troget, kanske låg begravda i den lilla svarta lådan, fyllde mig med stor sorg och svåra samvetskval. Jag kände mig som en mördare.

Dagen därpå fungerade datorn som vanligt. Mina små vänner behövde nog sova ut efter det skrovmål som jag hade lagat till åt dem.

Gossen som uppfann ficklampan som sprider mörker

Hans lärare tyckte att han var urdum. Fast han gick i tredje klass hade han bara kunnat lära sig tre tecken, tecknen för ett 一, två 二 och tre 三. Det tjänade inget till att läraren klådde upp honom, han blev bara dummare och dummare. Det enda han egentligen var bra på, var att uppfinna saker och ting. En dag, när han cyklade hem från skolan, uppfann han hjulet, och en annan dag, när han satt och plitade ner sina tre tecken på ett pappersark, då uppfann han pappret. Patentverket vägrade envist att utfärda patent på hans uppfinningar. En dag beslöt han sig för att uppfinna något som ingen annan redan hade uppfunnit: han tänkte uppfinna en ficklampa som spred mörker!

I tre dagar och tre nätter satt han i vedboden och arbetade på sin ficklampa. När han kom ut från vedboden fick han syn på den vita tuppen som stolt spatserade omkring på gården. Han riktade sin ficklampa mot den vita tuppen och knäppte på mörkret. Vips blev tuppen kolsvart! Ah! När han hade svärtat alla vita moln som seglade i skyn, sprang han till skolan och svärtade ner sin lärare och alla sina elaka skolkamrater, som hade mobbat honom i åratal.

När han kom tillbaka från Stockholm, där han hade mottagit Nobelpriset i fysik, blev han vald till partisekreterare i byn. Han sålde sin uppfinning till amerikanska försvarsdepartementet. För pengarna han fick för uppfinningen lät han bygga ett 45-våningshus mitt i byn. Varenda kväll satt han uppe på taket till det huset och spelade flöjt.

Maskinen som reglerar tidsflödet

I går kväll träffade jag på mitt favoritkafé en gammal vän som jag inte hade sett på mycket länge. ”Hur är läget?” sa jag. ”Fruktansvärt mycket att göra!” sa min vän. ”Vad har du sysslat med?” frågade jag. ”Jag har uppfunnit en maskin som kan reglera tidsflödet”, sa han. ”Reglera tidsflödet?” sa jag. ”Reglera tidsflödet”, sa han. ”Den fungerar som en broms, men den bromsar inte bilar utan tidsflödet. Det var Augustinus Confessiones och T.S. Eliots ”Burnt Norton” som gav mig idén”, sa han. 

Min vän är fruktansvärt intelligent och har ägnat djuplodande forskning år både fysik, matematik och astronomi. Märkligt nog är han samtidigt en hejare på att skriva polymetrisk poesi. Han vet också att jag är en stor beundrare av den kinesiske skalden Xin Qijis polymetriska poesi.

”Det finns åtminstone två olika slags tidsflöden”, sa han när vi satt vid kafébordet i går kväll. Det finns ett tidsflöde som löper i en riktning och ständigt med samma hastighet. Det tidsflödet kan vi människor inte begripa och inte heller göra något åt, det bara finns där, liksom. Det andra tidsflödet, den fiktiva tiden, uppträder främst inom musiken och poesin, och framför allt den polymetriska poesin. Songskalden Xin Qiji, som du gillar så skarpt, hade en vidunderlig förmåga att utnyttja versens metriska egenskaper i sin strävan att hejda tidsflödet i dikten, eller få det att flöda snabbare. 

”Min uppfinning är bra mycket smartare än Xin Qijis metriska manipulationer”, sa min vän. ”Min maskin förmår bromsa in den fiktiva tiden och få den att stå stilla! Men uppfinningen har en moralisk/etisk dimension som oroar mig storligen. Om jag skulle hejda det fiktiva tidsflödets flykt när jag mår som allra bäst, då kanske gumman som bor granne med mig har drabbats av en fruktansvärd tandvärk. Då blir ju anledningen till mitt välbefinnande till en plåga för henne.”

När vi träffades nästa gång verkade min vän inte lika jäktad. Han förklarade att han hade begravt sin maskin under ett äppelträd i sin bakträdgård.

Kjell Espmark, The Imperial Army in Xi’an Translated by Göran Malmqvist

What is the devouring light

we are staggering towards? Unarmed.

The sword is but a void in my grip.

The wooden hilt has mouldered away

and the bronze blade has fallen to the ground, green

and brittle like eggshell, I feel

the terrified faces of others within my own.

My twitching muscles search in theirs

but fail to find our rapture:

the stiff cries above our lips,

the delirium that made us implacable.

Here in the vanguard not one coat of mail ─

in our encounter with the future

intoxication was to be our armour.

We wait for it, shaking, a horde of

fragments leaning into each other, shamefully

seeking the support of others. I understand nothing:

surely our army was invincible?

Close beside me

I sense the flank of a horse:

only a stiffened neighing from the ground.

I’m still half asleep.

Only an instant ago

I possessed senses. And was sought by one

who was as close as my own skin, kneeling,

a tress of hair, held taught by the comb

that falls to the ground

as the lips seek my throbbing groin,

and who still defends her honour

throughout the centuries I have been gone:

a face more and more dissolved,

a voice more and more tenuous,

the only one who knew my loneliness.

Now there is nothing but this light.

Nothing else ever happened.

An archer close by, kneeling,

his crossbow drawn against the throbbing light,

without stock, without string, the patinated

arrow-head fallen to the ground.

He must have had a name. Or

was there not even a name to forget?

Yet the situation tells me

that he is our best archer:

his mouldered arrow never fails to hit the target.

But what is his target?

He has only terror where his sight should be.

His lips tighten from what he sees.

Straining black lips of burnt clay.

On his back a strip of skin, broad as a hand, is

utterly unprotected, bubbling, blackening,

a peeling text, for no one to read.

This is a final loneliness.

A loneliness in 38 formations.

I rush forward, my hat

is a bird that rises from my head.

In collapsing order we stumble

into the growing light.

With an aching shard of tile serving me for eye

I see that the gleam is full of shapes,

flaming white.

They move against us with drunken faces:

merciless. I recognize them!

I recognize my own features,

I have but one thought left,

more like a wriggling void behind my forehead

and hard to retain a grip on.

But I sense that you who trust in us

needed to feel our helplessness.

The bird risen from my head,

from these scattering shards,

brings you tidings of our helplessness.