On Qian Zhongshu

As I understand that some rumors recently have been spread about my relation with the late Mr. Qian Zhongshu I wish to state as follows. I have met with Mr. Qian Zhongshu and his wife Yang Jiang on two occasions. Our first meeting took place in the summer of 1981, the second meeting in August of 1982. On both these occasions we discussed a European Science Foundation project for which I served as Director: A Selective Guide to Chinese Literature 1900−1949. The project resulted in the publication of four volumes by E.J. Brill, Leiden, in the years 1988-1990. Volume I deals with 100 novels; volume II with 100 short-story collections; volume III with 100 poetry collections, and volume IV with 100 dramas and drama collections.
During my visit to Peking in the summer of 1981 I discussed with Mr. Qian Zhongshu the possibility of adding a fifth volume dealing with essays (散文). Mr. Qian Zhongshu advised me against that plan, saying that there were no such things as Chinese essays. On my second visit, in August of 1982, we continued our discussion on the project. Mr. Qian Zhongshu expressed his gratitude towards me for having taken the initiative to the project and explained that many of the writers and poets included in the project were grateful to know that they were not forgotten in the Western world. I have later been made aware of the fact that Mr. Qian Zhongshu without my knowledge wrote a letter introducing me to to Professor Wang Yuanhua in Shanghai, which I also visited in 1982 and where Professor Wang Yuanhua helped me to get in contact with many writers and poets.
I became a member of the Swedish Academy in 1985. During my meetings with Mr. Qian Zhongshu we never discussed matters relating to the Academy, nor did we discuss my own work as a translator of Chinese literature.
I have always had the greatest respect for both Mr. Qian Zhongshu and his wife Yang Jiang. I also got the impression that they both valued my efforts to spread the knowledge and appreciation of Chinese literature in the Western world.

(The essay on Qian Zhongshu’s novel Weicheng圍城 Besieged City, in A Selective Guide to Chinese Literature 1900−1949, volume I, was authored by the distinguished Russian Sinologist Vladislav F. Sorokin).

The essay on Yang Jiang’s drama Fengxu 風絮，Windswept Blossoms, was written by Professor Edward Gunn, a great authority on Modern Chinese Drama.

Mo Yan’s poem to a literary friend in Chongqing

Professor Xu Jilin 許紀霖，Department of History, Huadong Normal University 華東師範大學歷史系, has in a public discussion with Professor Chen Taowen 陳韜文 of the Chinese University of Hong Kong on December 16, 2012 branded Mo Yan’s poem ”To a literary friend in Chongqing” as  a song of praise of the movement initiated by 薄熙來，the disgraced former Party Secretary of Chongqing, aiming at restoring the atmosphere of the Cultural Revolution. It should be obvious to a reader of average intelligence and a basic knowledge of Chinese that Mo Yan’s poem, which I give below, far from being a song of praise is a satirical poem, severely criticizing Bo Xilai and warning his friend from getting involved in the Chongqing movement.

《寄重慶文友》
唱紅打黑聲勢隆，
舉國翹首望重慶。
白蛛吐絲真網蟲，
黑馬窜稀假憤青。

為文蔑視左右黨，
當官珍惜前后名。
中流砥柱君子格，
丹崖如火照嘉陵。

“Sing red, hit black!”: a great show of strength,
the whole country cranes its neck and looks toward Chongqing.
Internet buffs are caught in their own web,
upstarts rush about, pretending to be outraged youths.

In your writing, always despise extreme politics, whether leftish or rightish,
those in official service should treasure their reputation both in this life and after death.
Stand firm like a cliff in the midstream current, like a true gentleman,
may your spirit flare like the red cliffs illuminating the Jialing river.

Commentary:
The first stanza clearly criticizes Bo Xilai and his movement:
line 1: “Sing red, hit black!” translates Bo Xilai’s slogan calling for the restoration of the spirit of the Cultural Revolution;
line 3: contains a reference to the frenzied activities on the internet supporting the movement;
line 4:  “upstarts” (dark horses) refer to former nobodies who gained prominence under the Bo Xilai regime, acting in the same way as the “outraged youths” (憤怒的青年) of the Cultural Revolution.

The second stanza clearly exhorts Mo Yan’s “literary friend” in Chongqing to stand fast and retain his integrity in troubled times. Line 4 contains an allusion to the following famous lines by文天祥: 人生自古誰無死，留取丹心照汗青。

Since time immemorial no man will escape death,
(what matters is that) one’s loyalty illuminates the annals of history.


Professor Xu Jilin’s totally wrong appreciation of Mo Yan’s poem has been quoted by a great many people appearing on the net. I am not in the least surprised that an uncouth man like Liao Yiwu has failed to understand Mo Yan’s poem. But I find it hard to understand how a professor in the department of history of an esteemed Chinese university can fail to do so. I do feel that both Professor Xu Jilin and his many followers owe Mo Yan a public apology.

Göran Malmqvist/ Ma Yueran


Dear friend,

I am very grateful indeed for your long and thoughtful reply to my mail and hasten to send you my comments.
Of course Mo Yan's poem is doggerel verse 打油詩 which does not confom to the metrical rules of classical Chinese poetry.
Mo Yan is indeed not the only Chinese writer deserving the Nobel Prize in literature. I can think of several others whom I am not free to mention. But the Nobel Prize is each year given to one writer, a writer whom the majority of members of the Swedish Academy hold in high regard. The Nobel Prize laureate is not a World Champion!
Literary quality is the one and only criterion underlying the decision of the Academy.
Mo Yan was elected Vice-Chairman of the Writers' Association in 2011, the year in which he received the Mao Dun Prize. He couldn't therefore in any way have influenced the decision of the Board of the Writers' Association to hold their 2010 meeting in Chongqing. He did not take part in the Chongqing meeting (he informs me that he has visited Chongqing twice, in 1993 and 2001; I trust that Mo Yan would not lie to me!).Your statement "Given the fact that ....the leaders of the Writers' Association, including Mo Yan, were given royal treatment in2010"..is based on rumour.
It is true that we do not know to whom Mo Yan addressed his poem. What we do know is that he addressed it to a 文友，"a literary friend or associate".
Let me now turn to my interpretation of the poem. I would like to state at the outset that I have translated far more difficult pieces in my long career as translator. From the two opening lines it is quite clear that the poem deals with the movement initiated by Bo Xilai, who may have created the slogan 唱紅打黑。It seems to me highly possible that a poem dealing with this controversial movement would express views either praising or condemning it.
 Let me leave the interpretation of the first stanza aside for the moment and concentrate on the second, and much easier stanza. 為文蔑視左右黨，當官珍惜前后名could not possibly refer to Bo Xilai. Mo Yan is addressing a 文友; the verb 蔑視can only be interpreted in the  imperative or optative sense: "When writing (when you write, one writes), you (one) must (should) despise (extremist) politics of left and right". These two lines make sense only if they are interpreted as advice to Mo Yan's 文友，but utterly fail to make sense if interpreted as a comment on Bo Xilai.
The exhortation expressed in the first line is logically followed up in the second line expressing the necessity of following the advice: "Officials must value their reputation in this life and after death!"
I rather believe that the wording of this line made Mo Yan think of Wen Tianxiang's line人生自古誰無死 and that this association made him phrase the last line in the poem as an allusion to Wen Tianxiang's famous lines. In the context I find Mo Yan's 丹崖 and Wen Tianxiang's 丹心metaphorically connected. Common to the two poems is also the use of the verb 照 and the identical rhyme category: 陵/青. But this point is of minor interest and does neither support nor contradict my interpretation. The two final lines of the poem are conventional reflections on the virtue of the Confucian 君子。I do feel, rather strongly, that my analysis of the second stanza proves it to be an exhortation to a friend to behave with caution in troubled times.
My contention is that the first stanza describes events that have created the troubled times. Bo Xilai's movement created a great stir in the whole country. That much is perfectly clear. The 3rd and the 4th line are more difficult.  I am convinced that 黑馬 and 憤青 refer to the upstarts (or opportunists) who benefitted from the movement, and behaved like the "angry youths" of the Cultural Revolution.
I do appreciate that I have no obligation to defend Mo Yan on any front (I should perhaps mention that I have met Mo Yan on a few occasions and that I am more closely acquainted with scores of other Chinese writers). But as a scholar and a translator I do feel that I have an obligation to defend a writer, whose works I greatly enjoy reading, from incompetent attacks by evil scoundrels such as Liao Yiwu and his buddies.
With my warm regards,
Göran

Grammatical constructions

Grammatical constructions and categories: A skeleton scheme of the grammatical structure of the Chinese language

Classes of expressions:

negatable expressions 
non-negatable expressions

Types of constructions:

endocentric constructions
attribute-head constructions (a-h), marked and unmarked
with NP as head
with VP as head
head- complement constructions (h-c), marked and unmarked
with VP as head
coordinative constructions h-h
with NP as heads
appositive, marked and unmarked
alternative, marked and unmarked
additive, marked and unmarked
with VP as heads
alternative, marked and  unmarked
additive, marked and unmarked

predications (a sub-category of endocentric constructions)
with nominal predicates, marked and unmarked
interrogative predications
non-interrogative predications
with non-nominal predicates
interrogative predications
non-interrogative predications
with predications as predicates

exocentric constructions
coverb phrases as attributes to VP
postverb phrases as complements to VP
subordinating conjunction and a following clause

suffixes
word suffixes
Noun suffixes
Verb suffixes
Phrase suffixes
Clause suffixes
Sentence suffixes

This scheme has the advantage that expressions with identical functions can be treated together, and in some cases listed, for easy reference.

Ord och tystnad

2007,12,20

Tal av Akademiens direktör herr Malmqvist

Det har sagts att vad som kan sägas på ett språk låter sig säga på vilket som helst annat språk. Jag ville länge sätta tilltro till det påståendet. Men luttrad av ett halvt sekels erfarenhet som översättare har jag tvungits inse att det påståendet måste tas med en stor näve salt.

Denna insikt bottnar främst i att språkets värld och verklighetens värld inte alltid är samstämmiga. En samisk renskötares utförliga beskrivning av de färgnyanser som gör det möjligt för honom att identifiera de enskilda renarna i hans hjord skulle svårligen genom översättning kunna göras begriplig för en palestinsk fåraherde.

Ord kan liknas vid etiketter som vi klistrar på ting och företeelser inom oss och i vår omvärld. Det är vårt modersmål (om något sådant funnes) som förser oss med dessa etiketter, som vi måste acceptera, vare sig vi vill det eller inte. Den kinesiske tänkaren Xun Zi, som levde på 300-talet före vår tideräknings början, var långt före sin tid när han påpekade den helt arbiträra relationen mellan det betecknande ordet och den betecknade verkligheten. Det skulle dröja ända till 1900-talets början innan den sanningen uppenbarades för Västvärlden, av den schweiziske språkmannen Ferdinand de Saussure, i hans berömda föreläsningar Cours de linguistique générale.

Ju längre ett ord används, desto flera betydelser drar det till sig. Listan på betydelser som under historiens gång kan tilläggas ett givet ord kan bli lika lång som den längsta remsa på inköpen i en storköpsbutik. Ju fler betydelser en given etikett har i ett givet språk, desto svårare är det att finna en motsvarande etikett i ett annat språk.

Det urgamla kinesiska ordet wen, som bland annat betyder ”skrift”, visar upp en lång utvecklingskedja. Ordet, som i den äldsta skriften återges med ett bildtecken som visar en man med tatuerat bröst, betydde ursprungligen ”streck; ristad linje”. Ur denna betydelse utvecklades småningom två parallella betydelsekedjor: ”mönster” > ”ornament” > ”kultur” samt ”skrifttecken” > ”skrift” > ”litteratur”. Det svenska ordet ”kultur” översätts med kinesiskans wenhua. Men skillnaden mellan de två etiketterna är enorm. Uttrycket you wenhua, ”att ha tillägnat sig kultur”, kan i det fattiga kinesiska inlandet användas om någon som har lärt sig skriva de tre tecken som ingår i hans eller hennes namn.

Det händer inte sällan att en tillagd betydelse är diametralt motsatt ordets ursprungliga betydelse. Ett exempel på detta är det kinesiska ordet luan, som redan i äldsta tid kunde betyda både ”stor ordning” och ”stor oordning”.

Ivar Lo-Johansson skriver i sitt verk Stridskrifter, del I: ”Jag vet mycket väl att ord är förrädiska. Gamla ord är som kärl som är odiskade efter sitt förra innehåll. Nya ord ger fortfarande blecksmaken av det nya kärlet. Gamla ord är sen gammalt färgade, nya ord är däremot ofärgade och råstoffet lyser igenom. Det är trots allt vi mänskor som tagit orden i vår tjänst. Men på småpedanter låter det som om vi i stället var anställda av orden.”

För en av 1900-talets främsta poeter framstår oförmågan att formulera en outsägbar erfarenhet som tecken på att språket har förlorat sin symboliska kraft:

Words strain,
Crack and sometimes break, under the burden,
Under the tension, slip, slide, perish,
Decay with imprecision, will not stay in place,
Will not stay still.

Ord tänjs,
knäcks och brister stundom, under tyngden,
under spänningen, slinter, slirar, förgås,
försvagas av det imprecisa, förirrar sig bort,
vägrar stå stilla.

Det förhåller sig helt säkert så att vissa språk tack vare sin struktur är bättre ägnade än andra när det gäller att uttrycka vissa föreställningar. Det medeltida ontologiska beviset Deus bonus est, ergo deus est, kan utan att någonting går förlorat översättas till alla västerländska språk som förfogar över ett verb med samma dubbla funktioner som latinets esse, och alltså kan tjänstgöra dels som ett intransitivt verb med betydelsen ”att finnas till” och dels som en kopula, ett bindeverb, som länkar samman satsens subjekt med dess predikatsfyllnad. Varje försök att översätta detta ontologiska bevis till språk som kinesiskan eller ryskan, vilka språk saknar verb med denna dubbla funktion, faller platt till marken. Vad som en gång kanske uppfattades som en teologisk sanning framstår som konstaterandet av en funktionell egenhet, gemensam för de flesta indo-europeiska språk.

Mot slutet av 1800-talet började Kinas intellektuella intressera sig för västerländska tankesystem. Bland andra introducerades nu Hegels dialektiska system. En central tanke i Hegels dialektik är teorin att varje tes, tanke och föreställning som uppstår i isolering måste slå över i sin motsats, eller antites. Resultatet av denna process är en syntes, som förs upp som tes på närmast högre plan i systemet. Varje syntes bildar utgångspunkt för en ny helhetsbildning: syntesen blir tes, som övergår i och upphävs av antitesen. Verkligheten befinner sig alltså i en utvecklingsprocess, i vilken ett tillstånd med nödvändighet slår över i sin motsats. Denna teori leder till uppfattningen om de sociala revolutionernas nödvändighet.

Hegel använder ordet aufheben, vars tre olika betydelser är av central betydelse för förståelsen av hans dialektik: aufbewahren (bevara), aufhörenlassen (upphäva), samt erhöhen (höja upp). Antitesen upphäver tesen; syntesen, som i sig bevarar både tes och antites, höjs upp till tes på nästa plan i systemet, där det i sin tur upphävs av sin antites.

Språk som saknar ett verb med samma tredubbla betydelse som tyskans aufheben har svårt för att återge det hegelianska språkspelet. När Hegels dialektik på 1920-talet först översattes till kinesiska skapades det groteska ljudlånet aufuhebian. När kinesiska marxister på 1930-talet försökte precisera översättningen, underlät de att anamma den betydelse av aufheben, nämligen ”att bevara”, som i Hegels system svarar för kontinuiteten i det mänskliga samhällets utveckling. Man kan kanske däri se ett uttryck för önsketänkande: de unga marxistiska översättarna kanske i ordets andra betydelse, aufhörenlassen, såg ett verktyg med vars hjälp de över en natt skulle kunna förkasta det bestående systemet och skapa ett nytt samhälle.

Det är intressant att notera att Hegels dialektik har sin exakta motsvarighet i ett verk av den kinesiske munken Jizang (549–623), vilket utgör en höjdpunkt inom den buddhistiska mahayana-filosofin. Jizang framför där tesen om den dubbla sanningen, den jordiska och den himmelska sanningen, som uppträder på tre plan. På varje plan negeras den jordiska sanningens tes av den himmelska sanningens antites. Syntesen av tes och antites förs upp på närmast högre plan av abstraktion, för att där negeras av en antites. I det översta planets antites uppgår allt i den odifferentierade tomheten som i sig upptar både denna världen och Nirvana. Därmed blir också den buddhistiska frälsningsläran till ett bländverk. Sann frälsning når människan först när hon på en rent intuitiv väg upplever tomheten som upplöser tillvarons illusoriska mångfald och i sig innesluter allt och intet.

Särskilt grava missförstånd kan uppstå när ord överförs från en kulturmiljö till en annan. Vid många översättningar förekommer inte endast omedvetna, utan även medvetna och kanske nödvändiga begreppsförvanskningar. När indiska missionärer och kinesiska konvertiter från och med 200-talet e.Kr. började översätta den indiska mahayana-buddhismens subtila filosofi till kinesiska, utnyttjade de medvetet termer som hade hemortsrätt i både den konfucianska och den daoistiska läran. För konfucianerna betecknade termen Dao, Vägen, Normen, den naturlagsbundna kosmiska ordning som upprätthölls genom en samverkan av de tre makterna Himlen, Jorden och Människan, representerad av Fursten. För daoisterna betecknade Dao det Absoluta, en egenskapslös och i sig själv vilande verklighet, som i sig rymmer alla tillblivelser i människans värld och i universum, en verklighet som ligger bortom både ord och tanke.

För buddhisterna betecknar Dao Dharma, Läran, Buddhas lag. Konfucianismens xiaoxun, sonlig vördnad och lydnad, fick göra tjänst för sanskrit-termen sila, sedlig vandel. Daoismens wuwei, avsaknad av all medveten strävan, lånades för att beteckna buddhismens Nirvana, det slutliga utslocknandet. Samtidigt som dessa översättningar möjligen kunde locka över en och annan konfucian och daoist till den importerade läran, bidrog de till att förvanska det buddhistiska budskapet.

Icke-orden, som uppträder i en talande och stundom dånande och skrämmande tystnad, saknar etiketter. 2005 års Nobelpristagare Harold Pinter överlåter åt läsaren eller lyssnaren att fylla tystnaderna i hans dramer med innehåll. Den norske dramatikern Jon Fosse, som i år belönades med Svenska Akademiens Nordiska pris, föredrar stundom att förse tystnaderna i sina verk med prosodiska etiketter, som anger deras relativa längd (”Pause, Kort Pause, Lang pause, Endå lengre pause”).

För många framstår språket och skriften som synnerligen viktiga instrument för all mänsklig förkovran. Andra föredrar att lyssna till tystnaden. Till dem hörde den daoistiske tänkaren Zhuang Zi, som levde och verkade på 400-talet f.Kr. I det verk som har uppkallats efter honom säger han: ”Snaran finns till för harens skull: när man väl har fångat haren, kan man glömma snaran. Ryssjan finns till för fiskens skull: när man väl har fångat fisken, kan man glömma ryssjan. Orden finns till för meningens skull: när man väl har fattat meningen, kan man glömma orden. Ah! Var kan jag finna den man som har glömt sina ord, att jag må byta ord med honom!”

Nog ligger det något fascinerande paradoxalt i detta att en man som Zhuang Zi, som misstror språkets förmåga att förmedla sann insikt, i sitt verk, som präglas av stilistisk kraft, lyrisk känsla, obändig och stundom makaber fantasi, blixtrande humor och djup inlevelse, försöker visa människan vägen till en sann verklighet, som ligger bortom det mänskliga förnuftets gränser. I sina försök att beskriva den outsägbara erfarenheten när den sökande människan når fram till skapelsens källa har Zhuang Zi skapat en förtrollande drömvärld som för honom själv kanske framstod som en upplevd verklighet.

I slutet av sitt verk Tractatus Logico-Philosophicus uppmanar Ludwig Wittgenstein den läsare som har förstått hans utsagor att kasta bort dem, på samma sätt som han borde ”throw away the ladder, after he has climbed up on it” (kasta bort stegen, när han väl har klättrat upp på den).

Om det finns en särskild molnberså i Himlen reserverad för språkfilosofer, vill jag gärna tro att Zhuang Zi sitter där och byter tystnader med Wittgenstein.

Det heliga berget Emei

För 62 år sedan vistas jag i åtta månader på det heliga berget Emei i sydvästra Kina, ett av den kinesiska buddhismens fyra heliga berg. På den tiden fanns det 120 bemannade kloster på berget. Själv bor jag i klostret Baoguosi, ”Klostret som värnar landet”, vid foten av berget. De flesta munkarna tillhör Det rena landets sekt, förmodligen den äldsta och den mest lättillgängliga av de buddhistiska sekterna. Men abboten i mitt tempel är en lärd poet och Zenmästare.

Några dagar före den kinesiska nyårsdagen i Oxens år (den 24 januari 1949) vandrar jag den långa vägen upp till Jinding, Den gyllene toppen. Jag tar den östra stigen uppför berget, över Den hukande tigerns tempel, Åskskrällens tempel. Det rena ljudets paviljong, De väldiga himmelsträdens avsats, De nio gamlingarnas grotta, Templet vid de odödligas bergstopp och Dammen där bodhisattvan Puxian badar sin elefant. Bodhisattvan Puxian, som på sanskrit heter Samantabhadra, är Emeibergets skyddspatron. Liksom alla bodhisattvor har han nått fram till tröskeln till Nirvana, men vägrar att stiga ditin, då han hellre vill hjälpa till att frälsa alla levande varelser. Den 45 kilometer långa vandringen har lett mig uppför ett högt berg, ner i en djup dal, uppför ett andra högt berg och ner i en djup dal och uppför ett tredje berg, det högsta i Emeimassivet. Jag befinner mig nu på lite över 2000 meters höjd över havet. Den svåraste sträckan återstår, vandringen uppför den branta Himlastegen till Den gyllene toppen, 3100 meter över havet.

Däruppifrån har jag en vidunderlig utsikt. Det är en klar dag. Längst västerut kan jag se de väldiga snöbergen, Minya Gongka, som höjer sig över den tibetanska högplatån, norrut och västerut sträcker sig ett väldigt uppodlat slättlandskap och söderut löper bergskedjorna som skiljer provinsen Sichuan från den sydkinesiska provinsen Yunnan.

Den gyllene toppens tempel, där jag ska övernatta, ligger strax intill ett brant stup. Det var här som skalden Li Bo, som levde på 700-talet, skrev sin dikt ”Bergstoppens tempel”:

Jag stannar över natt i Bergstoppens tempel,
lyfter min hand och rör vid stjärnorna.
        Jag vågar inte tala med hög röst
        av fruktan att störa gudarna i himlen.

En dag när jag besöker Den gyllene toppens tempel får jag uppleva både Foguang, Buddhas gloria, och Fodeng, Buddhas lyktor. Det är en strålande dag och ett enda vitt moln svävar över bergstoppen. När solen står som högst går jag ut och ställer mig strax intill stupet öster om templet. Därnere, på den milsvida slätten ser jag den väldiga skuggan av mitt eget huvud, omvärvt av en lysande gloria som skiftar i rött, gyllengult och vitt.

På kvällen ser jag hundratals grönskimrande bloss, Buddhas lyktor, fladdra nedanför stupet.

Poeten Liu Yuxi, som föddes 100 år senare än Li Bo, drog sig undan världen för att leva som enstöring. I en kort essä med titeln ”Inskriften i Den torftiga hyddan” skriver han:

Shan bu zai gao, you xian ze ming;
shui bu zai shen, you long ze ling.

Bergets berömmelse beror inte på dess höjd, om en odödlig mästare dväljes där blir berget berömt.
Vattnets gudomliga kraft beror inte på dess djup, om en drake
vistas där blir vattnet besjälat.

Den praktfulla naturen ‒ de höga bergstopparna, de skrämmande stupen, de mörka grottorna, de väldiga bambustammarna, de resliga rhododendronträden och azaleorna, Den svarta drakens flod, som forsar fram på bergets västsida, ljuden av tempelklockor och mässande munkar, doften av rökelse‒ allt detta stämmer vandraren till andakt och till insikten att högre makter dväljs på berget. Oräkneliga kinesiska tänkare, skalder och konstnärer har under tidernas lopp dragit sig undan till de heliga bergen för att där få uppleva tillvarons sanna mening. Om detta skriver skalden Li Bo i sin dikt ”Samtal på berget”:

Wen yu he shi, xi bishan
xiao er bu da, xin zi xian.
Taohua liushui, yaoran qu:
        Bie you tiandi, fei renjian!

Du frågar mig varför jag häckar på det azurblå berget,
jag ler men svarar inte, mitt hjärta har funnit frid.
Persikoblomman flyter med vattnet mot fjärran.
Det finns en annan värld än den där mänskor dväljs.

Den högsta buddhistiska sanning som de sökte som drog sig undan till heliga berg sammanfattas av en kort dikt i Diamantsutran:

Så skall du uppfatta allt som ryms i denna flyktiga värld
som en gryningsstjärna, som en bubbla i en ström,
som en flammande blixt i ett sommarmoln,
som en flämtande låga, en skenbild, en dröm.

Det heliga berget Emei fanns där, så sent som på 1940-talet, men finns där inte längre. När jag trettio år senare, 1979, åter besökte berget Emei hade såren efter den gruvliga kulturrevolutionen ännu inte läkts. Flera tempel hade härjats av eld, andra hade fått förfalla; munkarna hade fördrivits; dammen där Bodhisattvan brukade bada sin elefant hade torrlagts och bodhisattvan själv syntes inte till. Men berget hade ännu inte våldtagits. När jag besöker berget 26 år senare, 2005, har våldtäkten fullbordats. En bilväg har anlagts halvvägs uppför berget, och där den upphör tar linbanor vid. Stigarna har breddats till stenlagda vägar, kantade av lyxhotell, karaokebarer och butiker för allsköns krimskrams. Tecken på framsteg, säger kanske någon. Men till vilket pris? Fast priset spelar kanske inte någon roll i ett samhälle som är så fattigt att det enda som finns är pengar!

Folkrepubliken Kina och Nobelpriset – en besk betraktelse

Innan den kinesiskfödde författaren och dramatikern Gao Xingjian belönades med 2000 års Nobelpris i litteratur blev jag uppringd av en fastlandskinesisk journalist som sa: "Pyttelilla Island har belönats med Nobelpriset i litteratur, hur kan det då komma sig att Kina, med dess ärorika femtusenåriga historia och en miljard trehundra miljoner invånare inte har belönats med Nobelpriset?" Jag förklarade att Island aldrig har belönats med Nobelpriset i litteratur, men att en isländsk författare belönades med Priset 1955. Jag försökte få honom att förstå att Nobelpriset i litteratur tilldelas en författare och inte det land som han råkar vara medborgare i.

När Gao Xingjian hade tilldelats Nobelpriset blev jag uppringd av en annan journalist från folkrepubliken Kina, som sa: "Ha, det finns åtminstone 250 ledamöter av kinesiska författarförbundet, som skriver bättre än han!" På min fråga vilka verk av Gao Xingjian han hade läst, förklarade han att Gao Xingjians verk inte förtjänade att läsas. Jag är övertygad om att det enda verk av Gao Xingjian som är någorlunda läst i Kina är berättelsen "Busshållplatsen", vilken också under kort tid, innan den förbjöds av censuren, uppfördes som en enaktare på en av Pekings teatrar. Gao Xingjians två större romaner, "Andarnas berg" och "En ensam människas bibel" är förbjuden läsning i Kina, detta som en följd av att medborgare i Folkrepubliken Kina inte endast saknar yttrandefrihet, de saknar också frihet att läsa vad de vill.

Författaren och litteraturforskaren Liu Xiaobo, som tilldelats Nobels Fredspris för 2010, är en modig man och en trägen förkämpe för yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter, trots att han är klart medveten om vilka följder detta kan få för honom själv. (Han dömdes redan i december 2009 till elva års fängelse). I det avseendet skiljer han sig från övriga medlemmar av den intellektuella eliten. Jag har ofta förundrats över att så utomordentligt få intellektuella har vågat framträda med kritik av de övergrepp som kinesiska medborgare har utsatts för sedan etablerandet av folkrepubliken Kina, och framför allt under det skede av kollektivt vanvett som går under namnet" kulturrevolutionen". Författaren Ba Jin (1904–2005), som länge tjänade som kinesiska författarförbundets ordförande, publicerade efter kulturrevolutionen en volym med titeln "Erinringar", i vilken han på var och varannan sida talade om nödvändigheten av att tala sanning, men de sanningar som han uttalade var alltför timida för att ha någon verkan. En av de verkligt få som vågade ta bladet från munnen var den framstående skalden Ai Qing (1910–1996), som i sin ungdom på grund av frispråkig kritik hamnade i Guomindangregimens fängelse. I slutet av 1930-talet sökte sig Ai Qing till det kommunistiska högkvarteret i Yan'an i provinsen Shaanxi. På hösten 1942, flera månader efter det att Mao Zedong under Överläggningarna rörande konst och litteratur hade fastslagit de snävt politiska riktlinjerna för all litterär verksamhet, publicerade Ai Qing i Befrielsearméns dagblad sitt upprop "Förstå författarna! Respektera författarna!", i vilket han kritiserade kommunistpartiets hårda styrning av litteraturen. På våren 1957, när kampanjen mot "högeropportunister" rasade, dömdes Ai Qing till straffarbete på landsbygden i nordöstra Kina, där han tvangs städa latriner under 21 år. Under de svåra åren följde han mottot att en oförvitlig man inte får mista sin självaktning, ett motto som uppenbarligen också Liu Xiaobo följer.

Yttrandefrihet är inte den enda frihet som kinesiska medborgare saknar. Under senare år har jag haft flera tillfällen att besöka fattiga bergsbyar i provinsen Shanxi i norra Kina. Byborna i en fattig bergsby, där jag vistades för tre år sedan, berättade för mig att partikadrer på gräsrotsnivå hade berövat dem deras jord, som de med god förtjänst sålde till kolgruveentreprenörer. Enligt kontraktet skulle bönderna under tio år erhålla 500 yuan (ungefärligen lika många svenska kronor) om året per mu (0.0667 hektar), vilket var betydligt mer än vad majsskörden skulle inbringa. Men kontraktet infriades aldrig: pengarna hamnade i kadrernas fickor. När bönderna marscherade till häradsstaden för att klaga sin nöd fick de ingen hjälp: häradsstadens kadrer var lika korrupta som bergsbyns!

Enligt officiell statistik inträffade för två år sedan 97 000 större och mindre bonderesningar i Kina, då uppretade bönder attackerade polisstationer och lokala partihögkvarter med sina hackor, spadar och yxor. Under innevarande år har antalet bonderesningar utökats till 230 000! Den 4 juni 1989 satte den kinesiska regimen in det kinesiska folkets befrielsearmé för att slå ner de fredliga demonstrationerna på torget intill Himmelska fridens port. Dagens lokala partienheter behöver inte lita till Befrielsearmén: de hyr i stället huliganer och hurtiga slagskämpar från de bemanningsföretag som maffian äger.

Vad jag finner särskilt avskyvärt är det intima samröret mellan lokala makthavare och maffian. I slutet av 1940-talet, före, under och efter det kommunistiska maktövertagandet, vistades jag i den sydvästkinesiska provinsen Sichuan, där det hemliga sällskapet Gelaohui (De äldre brödernas sammanslutning) var särskilt starkt. Under mina resor i provinsen var det av säkerhetsskäl nödvändigt för mig att ha goda förbindelser med den sammanslutningen. Jag fann snart att ledarna för den maffian hade en hederskod, som de strängt följde. Dagens maffia är huliganer som slåss för egen vinnings skull.

En talesman för kinesiska kommunistpartiet har förklarat att den främsta mänskliga rättigheten är rättigheten att äta sig mätt. Däri hade han helt visst rätt. Men mänskliga rättigheter omfattar så oändligt mycket mer, de omfattar alla aspekter av medborgarnas andliga och materiella liv. Ekonomiska framsteg är en sak. Att från grunden omvandla ett samhällssystem är en annan sak. De kinesiska böndernas utomordentlig hårda materiella villkor har åtminstone en tretusenårig historia och kan självfallet inte förändras över natt. Men yttrandefrihet finns inskriven i folkrepubliken Kinas författning (paragraf 35). Det enda som krävs för att förverkliga yttrandefrihet är att Kinas regering respekterar den författning som folkförsamlingen har antagit. När verklig yttrandefrihet har införts kommer övriga mänskliga rättigheter småningom att följa färg.

Den kinesiska regimens språkrör Huanqiu shibao (Globala Nyheter) har i en ledare av den 18 oktober förklarat att Kinas en miljard trehundra miljoner medborgare är utomordentligt vredgade över beslutet att tilldela Liu Xiaobo årets Fredspris. Om detta är att säga att få fastlandskineser, som en följd av bristen på yttrandefrihet, vet vem Liu Xiaobo är. De som har hört hans namn nämnas vet att han är en brottsling, som har förpassats till fängelse, och att han omhuldas av fientligt sinnade västerlänningar. Det räcker för att folk ska demonstrera på gator och torg och kräva förbud mot import av norska fiskprodukter. Då norsk litteratur är mindre väl känd i Kina väljer man att offentligt bränna den kinesiska översättningen av en japansk roman med titeln Norges skogar!! (Romanens kinesiska titel är en felöversättning av originalromanens titel, som har hämtats från Beatles-sången Norwegian Wood). Årets Nobelpristagare i litteratur skulle helt visst höja på ögonbrynen om han nåddes av uppgiften om denna enfaldiga manifestation av patriotism.

Ledaren i Globala Nyheter kräver att den norska Nobelkommittén ska be det kinesiska folket om ursäkt. Storebror har gjort sin stämma hörd! Vad den enfaldige ledarskribenten tydligen inte har fattat är att han/hon har dragit löje över den kinesiska regimen och makthavarna inom partiet.

Meningsyttringar som denna betraktas av makthavarna i Kina som otillbörlig inblandning i landets inre angelägenheter och kan därför inte förväntas ha någon annan effekt än att sagesmannen betraktas som persona non grata. Vad som inger mig en viss förhoppning om en förändring till det bättre är det öppna brev som Mao Zedongs forne sekreterare, den framstående ideologen Li Rui, och tjugo en gång högtstående partiveteraner nyligen har tillställt Kinas regering i vilket de med skärpa påpekar att yttrandefrihet infördes i England redan i slutet av 1600–talet samt att yttrandefriheten i den brittiska kolonin Hongkong, före dess införlivande med folkrepubliken Kina, var starkare befäst än i dagens Kina!

Göran Malmqvist

PS För övrigt anser jag att Norge borde förbjuda folkrepubliken Kina att importera norska fiskprodukter.
2010,12,10  Svd

Reply to Liao Yiwu

In a mail of December 7, 2012, Liao Yiwu 廖亦武writes: “That the Sweden Academy of Letters (sic!) is in concurrence with the Chinese totalitarian regime has, in part, something to do with the academy’s life tenure system. Mr. Göran Malmqvist has kept a cozy relationship with China’s officially-sanctioned  writers, and  even become close friends with some of them. Such relationships impedes his judgment of literary creation in current China.”'

Liao Yiwu is badly informed about the activities of  Professor  Göran Malmqvist. Since the 1960s, Malmqvist has translated some fifty volumes of Chinese literature, Ancient, Medieval, Modern and Contemporary and several hundred short-stories, essays and poems, published in journals. His translations of works by contemporary writers include about 95% of the writings of Gao Xingjian 高行健 (altogether 2 009 pages), 95% of the poetry by Bei Dao 北島 (altogether 770 pages), four novels by the Shanxi writer Li Rui 李銳 (altogether 1 106 pages), two novels by another Shanxi writer, Cao Naiqian 曹乃謙 (altogether 490 pages). 

His translations of works by Shen Congwen 沈從文 amount to 538 pages. In several anthologies of  modern and contemporary poetry he has published works by Wen Yiduo 聞一多 (the collections Sishui死水and  Hongzhu 紅燭), Ai Qing 艾青 (most of his poetry from the late 1930s)  and the Jintian 今天group of poets Gu Cheng 顧城, Shu Ting 舒婷, Mang Ke 芒克, Yang Lian 楊煉, Jiang He 江河 and Yan Li 嚴力。

Liao Yiwu is not aware of the fact that Malmqvist  was considered persona non grata in the  People’s Republic of China from 1959 to 1979 and from 1989 to 1994, altogether twenty seven years. Nor is he aware of the fact that Malmqvist on the 16 of May 2011 informed the Chinese Embassy in Stockholm that he no longer intended to have any contact with official China.
Whenever the need has arisen, Malmqvist has written extensive letters to the Swedish press and to the Chinese authorities, protesting against the treatment of dissidents like Wei Jingsheng 魏京生，Liu Binyan 劉賓雁, Fang Lizhi 方勵之, Liu Xiaobo 劉曉波 and Ai Weiwei 艾未未。