Dialog om språket över generationsklyftor

Hej, farfar! Jag har prov i språkhistoria på fredag och undrar om du skulle kunna berätta lite om vårt språks förändring genom tiderna. Till exempel vad det är som har påverkat förändringen och om du tycker att det är bra eller dåligt att språket förändras. Kram Caroline.

Kära Caroline,
Jag tog studentexamen 1944. När vi skrev uppsatser på den tiden måste vi noga skilja mellan verbens former i singularis (ental) och pluralis (flertal). Vi måste alltså skriva meningar som ”När vi kommo hem funno vi att kattan hade fött ungar.” Den som i stället skrev ”När vi kom hem fann vi att kattan hade fött ungar” fick två bockar (fel) för den meningen. Fyra fel betydde att uppsatsen blev underkänd.
Vi måste också skilja mellan indikativ, som anger att verbet uttrycker någonting verkligt, och konjunktiv, som anger att verbet uttrycker någonting tänkt, ovisst eller önskat. Du hittar mängder av vackra konjunktivformer av verb i min dikt ”Vårt behov av konjunktiv” i min blogg.
Verb kan vara svaga och starka. ”Simma – simmade – simmat” är exempel på ett svagt verb. ”Simma – sam – summit” är exempel på ett starkt verb. Läs de följande meningarna högt och fundera över vilken du tycker är vackrast:
”Jag tillbringade en månad på västkusten i somras och simmade varje dag.”
”Jag tillbragte en månad på västkusten i somras och sam varje dag.”
Språket är en levande organism och måste förändras med tiden. Varför det förändras är svårt att förklara. Men det är viktigt att man inte viftar med pekpinnar och klandrar andra som uttrycker sig på ett sätt som man själv inte gör.
”Han är äldre än mig.” och ”Han är äldre än jag.” är precis lika korrekta. Skillnaden mellan de två meningarna är att i den första används ”än” som en preposition, som måste följas av objektsformen ”mig”, medan i den andra ”än” används som en konjunktion, som inleder en förkortad sats: ”Han är äldre än jag (är)”. Fundera lite över vilken av de två följande meningarna du tycker låter bäst: ”Han är äldre än sin bror.” eller ”Han är äldre än hans bror.” Den som tycker att den första meningen låter bäst, bör inte kritisera den som säger ”Han är äldre än mig.”
Nuförtiden hör man ofta ordet ”han” använt som objektsform: ”Jag gillar han verkligen.”. Många tycker att det låter ovårdat och vill hellre att man säger: ”Jag gillar honom verkligen.” Men i själva verket var ”han” i äldsta tid en objektsform = ”honom”. ”Jag gillar han verkligen.” är därför historiskt sett korrektare än ”Jag gillar honom verkligen.”
I modern tid har det svenska språket starkt påverkats av det engelska och det tycker jag är beklagligt. Men man får inte vara alltför klåfingrig när det gäller språkets utveckling. Det betyder inte att man måste acceptera sådana totalt onödiga påhitt som att försöka genomföra användandet av det könsneutrala pronomenet ”hen”. Vad heter ”hen” i genitiv? ”Hens”? ”Jag gillar hens frisyr.” Sådana dumheter bör vi glömma bort snarast möjligt. Tycker din gamle farfar.
Stor kram!