Skolgossen Bernhard Karlgren som översättare av klassisk grekisk lyrik

Som elev i Jönköpings Högre Allmänna Läroverk i början av förra seklet presterade Bernhard Karlgren tolkningar av klassisk grekisk lyrik, som enligt min mening väl tål jämförelse med dem som senare skulle presteras av framstående tolkare som Emil Zilliacus (1878-1961) och Ivar Harrie (1899-1973). Dessa tolkningar visar att den unge gymnasisten ägde stor lyhördhet inte endast för språkljuden i de småländska dialekterna, som han också undersökte under skolåren, utan även för det svenska språkets prosodiska särdrag och dessas funktion i metriken.

I gymnasistföreningen Modersmålsvännens tidskrift Lyktgubben (1907) framträder Bernhard Karlgren som översättare av ”Helleniska dikter, fritt tolkade efter Anakreon, Sapfo, Theognis. Mimnermos samt Anakreontea”. Samlingen, som innehåller tio dikttolkningar, inleds av ett Anacreonteum, skrivet på den för Anakreon och hans härmare typiska jambiska dimetern.

Jag ärnade att kväda

Om Hellas’ forna hjältar,

Om Kadmos och Atriden.

Men djupt ur lyrans inre
Det tonade om älskog.
Jag strängade den åter
Med hårda, bistra strängar;
Om Herakles’ bedrifter
Jag sjöng, men strax ett eko
Af kärleken förnam jag.
Så faren väl, I hjältar
Från forna tider alle!
Utur min lyra klinga
Blott spröda kärlekstoner.

Dikten har översatts av bland andra Johan Tranér (1770-1835), kyrkoherde, skald och framstående latinist:

Jag ville Atrevs söner,

Jag ville Kadmos sjunga;

Men lutans spända senor

Mig endast kärlek klinga.

Jag bytte nyss om strängar

Och lyrans hela rustning,

I uppsåt att Herakles’

Bedrifter sjunga – Lyran

Gaf genljud blott af kärlek.

Så faren väl, I hjältar.

Jag lemnar er. –Min lyra

Blott sjunger om eroter.

Anakreons sånger från grekiskan, (3:e utgåvan, 1868)

Tranér,vars översättning är omkring åttio år äldre än Bernhard Karlgrens, behövde inte befara att hans läsare skulle ha svårt att hämta fram Atrevs’ söner och Kadmos ur minnets glömska. Bernhard Karlgren finner det däremot nödvändigt att i två inledande verser förklara att dessa herrar var ”Hellas’ forna hjältar”.

Den följande dikten, på åttastavig trokeisk vers, har tillskrivits Anakreon:

Svårt jag finner det att älska

Svårt är ock att icke älska,

Svårare att genom livet

Bära obesvarad kärlek.

Även dessa verser, som inleder Anakreons ode 46, har översatts av Tranér, som i den fjärde versen visar bristande känsla för originalets trokeiska struktur:

Hårdt det är att icke älska

Hårdt är även det att älska:

Hårdast är af allt, att sakna

I sin kärlek återkärlek.

Den tredje dikten, på hexameter, har tillskrivits Sapfo:

Liksom en rodnande frukt på den yttersta bågnande grenen 

Väcker vandrarens lystnad men ej kan nås av hans händer,

Älskade, så är ock du vidt höjd öfver männernas åtrå!

Bernhard Karlgrens tolkning ter sig långt friare än Jesper Svenbros:

Liksom när äpplet rodnat på högsta grenen i trädet,

högst på dess högsta gren, och äppelplockarna glömt det

 --Nej, de har inte glömt: det var omöjligt för dem att nå det!

Sapfo & Alkaios. Eros skakar mig (2013--)

Dikten har också översatts av Carl Rupert Nyblom: 

Alldeles som sötäpplet blir rödt ut på spetsen av grenen,

Ytterst på grenarnas spets, der av äppelplockarn det glömdes,

Nej, det glömdes väl ej, men han hade blott ej kunnat nå det.

Dikter från främmande länder (1876)

I Thor Langes (1851-1915) rimmade översättning av samma dikt till danska har originalets meter gått helt förlorad:

Laengst ude vugger Aeblet sig, det modne, söde, smucke,

paa Kvisten, som skjöd höjest op af alle Kviste smaa.

Maaske blev Aeblet glemt af den, hvis Hand det skulle plucke?

Nej, ingen har det Aeblet glemt, men ingen kan det naa.

Aeldre Graesk Lyrik, Köbenhavn:Kleins Forlag 1903.

Den femte dikten, på jambisk dimeter, ingår i samlingen Anacreontea, som består av ofta senantika smådikter i Anakreons stil. Professor Jerker Blomqvist, som har identifierat dikten, påpekar att Bernhard Karlgren har utelämnat fyra inledningsrader och för övrigt utökat den, så att originalets återstående tolv rader har blivit femton. Den pryde tolkarens vers ”Ditt diadem av silver” rymmer i originalet en hänvisning till den älskades bysthållare:

O vore jag en spegel

Att alltid i din närhet

Få dina blickar fånga!

En kostbar purpurklädnad,

Att du mig städse bure!

Din dryck jag ville blifva

Att fukta dina läppar,

En ljuflig välluktsbalsam

Att nalkas dina lemmar,

Ditt diadem av silver,

Ditt tunga, gyllne halsband!
Jag skulle säll mig skatta,
Om blott jag finge vara
En fin sandal att trampas
Af dina täcka fötter!

Den sjätte dikten, på glykoneisk meter, är av Anakreon:

Liten jungfru med solskensblick,

All min håg står till dig, men du

Anar ej, att din späda hand

Tyglar hela mitt sinne!

Emil Zilliacus tolkning av denna dikt går i mitt tycke inte upp mot Bernhard Karlgrens:

Sköna gosse med jungfrublick,

dig jag söker, du hör mig ej:

anar icke att du min själ,

styr med härskarens tyglar.

Grekisk lyrik, Stockholm: Hugo Gebers förlag, (1945)

I Tranérs tolkning våldför sig den fjärde versen på originalets meter:

Pilt, du med flickliga blicken, pilt!

Dig jag söker. – Du hör mig ej.

Nej, du vet ej, att öfver mig

Och mitt hjerta du välde har.

Den sjunde dikten, på elegiskt distikon, har tillskrivits Theognis:

Flicka! Vatten och eld äro oförenliga makter:

Så kunna vi ej nå enhet i kärlek och tro.

Den åttonde dikten, en alkaisk strof, har jag inte kunnat identifiera:

Den unga hinden ilar i smidigt lopp

Med skygga blickar fram genom skogens snår.

Så står du för min åsyn, flicka!

Blygt är ditt skick och förnämt att skåda.

Den nionde dikten, en sapfisk strof, har tillskrivits Sapfo:

Stjärnors skara bleknar, då Lunas anlet

Blickar silfverskimrande ned på jorden.

Så i tärnors skara du alla bländar

Mäktig i skönhet.

Dikten har översatts av Emil Zilliacus:

Hastigt bleknar stjärnornas ljusa strålglans

kring den fagra månen, när denna låter

ned på jorden strömma sin fullhets klara

silverne skimmer.

Grekisk lyrik, Stockholm: Hugo Gebers förlag, tredje upplagan 1945

Dikten har också översatts av Jesper Svenbro:

Alla Stjärnor runtom den vackra Månen

döljer sina tindrande klara blickar

varje gång hon strålar med allt sitt ljus på

jorden inunder.

Sapfo & Alkaios.Eros skakar mig (2013)

Samlingens tionde och sista dikt, på elegiskt distikon, har tillskrivits Mimnermos:

Blifve döden min gäst, när ej du mig leker i hågen,

Älskogs leende nymf, kärlekens gyllene mö!

Gudarnas sällhet åt människors barn du skänker i skönhet;

Fager är ungdomens ros, vuxen i vår och i vind.

Bitter är åldringens lott, när han hatad och hånad af alla,

Tärd af saknad och sorg, vandrar sin ensliga stig.

Kärlekens skimrande ängd för honom har slutit sin fägring,

Fjärran ifrån honom flytt lefnadens glädje och glans.

Skolgossen Bernhard nöjde sig inte med att översätta vad andra skrivit. Redan när han gick i tredje klassen i läroverket (1900/1901) skrev han ett versdrama, Det gyllene vädursskinnet, som enligt hans egen uppgift var ämnat ett bli en ny Frithiofs saga. Dramat, som aldrig fullbordades, består av sex avsnitt: ”Offerfesten”, ”Skinnet i Kolkis”, ”Jasons beslut”, ”Argonauternas färd till Kolkis”, ”Jason i Kolkis”, samt ”Jason och Medea”. För det första avsnittet, som består av tretton fyrradiga rimmade strofer, har den elvaårige skalden valt en fyrfotad vers, i regel bestående av tre daktyler följda av en troké:

Säg mig, förstår du, hvad gudarna vilja

Med denna hemska, förödande pina?

Hellre de finge från lifvet mig skilja

Än att mitt folk skall af armod förtvina.

En variant av denna meter utnyttjar skalden i det andra avsnittet, som består av fyra strofer om vardera tio rimmade verser. I den första strofen får vi följa konungabarnen Frixus och Hella på deras färd mot Kolkis:

Här de nu flögo mot främmande länder,

gyllene vädur sväfvade lätt.

Frixus höll krampaktigt fast sina händer,

Hella satt fri på sitt lekande sätt.

Plötsligt hon bländas av guldskinnets sken,

vinden omkring henne susande hven,

vågorna dån hon inunder sig hörde,

svindlande föll hon i böljornas famn.

Frixus den gyllene väduren förde

fram emot Kolkis främmande hamn.

Det tredje avsnittet, ”Jasons beslut”, som består av tolv fyrradiga rimmade strofer, är avfattat på en effektiv rimmad blankvers. Avsnittets första strof lyder så här:

Vid denna tid till konung Iolkos hade

kung Pelias, som för att makten få,

om broderns störtande sitt rådslag lade

och därför samvetsfrid ej kunde nå.

Argonauternas äventyrliga färd till Kolkis skildras i det fjärde avsnittet, som består av tio rimmade strofer av olika längd. Strofernas skiftande metrar bidrar till att förhöja den dramatiska spänningen:

Hän mot Kolkis de nu foro

öfver Österhafvets salt:

lockelser och faror voro

dem i vägen öfverallt.

Fördt av svekfulla gudinnor

skeppet emot Lemnos far,

uppå ön, blott bodd af kvinnor,

hjältarna sig dröja kvar.

Heracles blev vred,

gick till stranden ned,

ville ensam fara.

Han en yngling såg

uppå trotsig våg

i stor sjönöd vara.

Där en hafsnymf honom tager

till sig ned i djupa sjön.

Heracles till hjälp nu drager

lockad af hans klagobön.

Under tiden Jason väcker

hjältarna och dädan far,

om ett dygn man först upptäcker

att den store lämnats kvar.

Genom det femte avsnittet, ”Jason i Kolkis”, ekar rytmen från de fyra första verserna i ”Vindarnas kör” ur Lycksalighetens Ö:

Går genom staden

och åskådarraden

upp emot slottet den utvalda hop;

stridsrop där skalla

stämmor befalla

hundarna hetsas med slag och med rop.

Bernhard, som redan som ung pojke var mycket musikintresserad, hade troligen hört tonsättningen av Atterboms dikt, skapad av Nils Peter Möller (1803-60), kantor vid Lunds domkyrka. Det är inte helt omöjligt att han också kan ha hört samma melodi sjungas till Arbetets söner på 1:a majdemonstrationer i Jönköping.

Det sjätte och sista avsnittet, ”Jason och Medea”, som är avfattat på en formfulländad hexameter med flera effektfulla versbindningar, förtjänar att citeras in extenso:

Hör hvad ljuflig musik, som tonar i månklara natten

bortifrån hjältarnas skepp, det vidtberyktade Argo!

Orfeus det var som sjöng, den gudaingifne sångarn,

lockade ock ur gyllene sträng det klingande välljud,

hvilket i smidiga vågor flöt mot sofvande staden.

Jason på stranden gick att söka gudarnas tempel,

då han ser för sig en syn, hvars like han aldrig skådat.

Aietes dotter det är, en mystisk trolldomsprästinna,

sköna Medea där går, i en dräkt av guldkantadt siden

och med sitt mörkbruna hår, som svallar kring blottade skuldror.

Ensam hon trodde hon var, men dock utaf Jason hon följdes,

tänd utaf kärlekens eld, som brann uti modiga hjärtat.

Bort mot Hekates lund hon styr sina steg, och i skuggan

af en ofantlig ek hon tyst böjer knä, och att bedja

nu hon begynner med svag men dock för den lyssnande hörbar

stämma, som borde beveka den mest obeveklige gudom.

”Du, som himmel och haf och jorden och månen befaller,

stora Hekate, som allt i din hand genom trolldomen äger,

dig jag beder om hjälp att besegra min häftiga känsla,

ty med gudomliga medel allén kan min kärlek betvingas

Icke tycka jag bör, att min faders uppdrag för farlig

är för en främmande prins, som helt fräckt vill oss skinnet beröva.

Underlåta jag kan dock ej, att din hjälp, o, Hekate,

utbedja för min vän, den modige, bildsköna Jason.

Hätsk emot honom jag vara ej kan, ehuru jag bör det.

Släck, o Hekate, den eld, hvaraf häftigt mitt hjärta förbränner,

honom ej älska jag får, då min fader av undergång hotas.

Jasons död må på gudar bero. Dock utan att älska

kan jag dock bidraga till att ifrån fördärfvet han räddas.

Under sin enastående forskarbana, som sträckte sig över sju decennier, ägnade Bernhard Karlgren mycken tid åt en filologisk och språkhistorisk bearbetning av verket Shijing, Sångernas bok, en antologi bestående av 305 sånger från den första hälften av det första årtusendet före vår tideräknings början. Dessa studier spelade stor roll för hans rekonstruktion av den arkaiska kinesiskans fonetiska struktur. Den strängt upptagne språkforskaren gav sig inte tid till att prestera en litterär översättning av verket. Hade han valt att göra det, skulle resultatet helt visst blivit lysande.

Vi drömmer alltid under färd (Företal till Ingela Strandbergs diktsamling Vid Oro Skog)

Ingela Strandberg framstår för mig som en sentida romantiker. I de dikter som här presenteras delger Ingela Strandberg läsarna iakttagelser, förnimmelser, drömmar och minnen av de mest skilda slag. Hon möter i drömmen Sam Shepard, byter tankar om människans villkor med Thoreau, vill dricka sig full med van Goghs väninna Sien och beundrar Viktoria Benediktsons långa kjolar och höga kragar; hon hör Tom Waits sjunga ur fönstret ute på kärret; hon minns barndomens rädsla för det mörka huset, som fortfarande spökar i vuxna mardrömmar; hör gruset rassla på gårdsplanen under de levandes, och de dödas, steg; lär sig att tala regnets och lönnens språk; hon minns bäcken som sprang nerför landskapet med en genomskinlighet i fickan; syr sig en klänning av mörkret; hon ser hur en flock bensinmackar betar av gryningsljuset, hopfösta av timotejfält; hör hundskallen måla ljud; hör vattenvirveln gläfsa i strömmen; hör fruktträden sjunga mot mörkret; hon ser de vittberesta sädesfälten landa efter sin långa resa; ser hur oljefatet vid den uttorkade bäcken slutar läcka i kabbelekornas smöriga kollektiv; ser hur mossvattnet fyller traktorspåren med sitt svarta vin; ser tornseglarna vakta i den tatuerades trädgård; hör nätternas skrik av syren; minns barndomens trollkarl som kunde få tiden att stanna; ser planeterna samlas i mjölksilen på trädgårdsbordet; lyssnar till språket som om natten talas av smederna när rymdens hästar skos för gryning; ser hingsten förvandlas till Chagalls blåa häst, som hamnar i Einsteins stall; noterar att Stjärnhunden Sirius och den jordbundna gårdvaren som lyssnar till namnet Stella nosar i samma spår och att Sirius slocknar när Stella dör.

Ingela Strandbergs bildspråk, som är utomordentligt rikt på nyanser, präglas i hög utsträckning av surrealistiska drag. Dikten ”Jag känner en vacker glasblåsare” innehåller följande underbara strof:

Jag känner en vacker glasblåsare.

Han blåser för att överleva.

När hans hustru om kvällen

vyssjar barnet till sömns

liknar hon en omkullslagen

flaska övergiven

i långt strandgräs

där bara vinden spelar

i henne med sin dova

ton från havet.

När jag först läste de raderna leddes min tanke omedelbart till verk av Halmstadgruppens konstnärer. Erik Lindegrens Kosmisk moder, i Sviter, visar hur en kongenial mästare kan omvandla bild till ord. Om bild kan bli till ord, då bör också ord kunna bli till bild. Jag vet inte om Ingela Strandberg, när hon skrev den dikten, hade verk av Halmstadgruppens konstnärer i tankarna. Hon måste ha känt till gruppen, vars medlemmar ju verkade inte långt från dalen i Grimeton, där hon föddes och där hon har levt större delen av sitt liv. Själv är jag övertygad om att  Sven Jonson eller kanske Erik Olson hade kunnat omvandla de raderna till ett gripande konstverk.

Det förhållandet att Ingela Strandberg väljer att inte alltid synliggöra detaljerna i den inre verklighet som hon skildrar kan stundom få hennes poesi att framstå som svår. Gränsen mellan vad som kan förstås och vad som inte kan förstås är glidande; olika läsare kan ha olika uppfattningar om vad som är förståeligt. Jag har funnit att vad som först kan synas svårförståeligt ofta klarnar efter upprepade omläsningar. Men den läsare som ovillkorligen kräver att den poetiska texten ska avslöja allt den rymmer riskerar att gå miste om något högst väsentligt: den intuitiva upplevelsen av något som ligger förborgat i vad som inte kan omedelbart förstås.

För Ingela Strandberg kan en upplevd verklighet framstå som lika overklig som en tatuerad knarkare, stående oåtkomlig i sin trädgård, lik universums herre, omgärdad av zodiaken:

Verkligheten står i sin trädgård.

En blek man, en bekant till mig,

tatuerad, onåbar av vitt pulver och sömnlöshet.

Han bär hela zodiaken runt sin midja.

Pendeln ger vida utslag i Ingela Strandbergs diktning. Känslan av utanförskap kan slå över i trängtan efter gemenskap, känslan av utsatthet i trängtan efter tröst, skuldmedvetande i trängtan efter försoning, den djupaste misströstan i ett trots som gränsar till ursinne, romantisk dödslängtan i sprittande livslust.

Starkast markerar pendeln motsättningen mellan bundenheten till hembygden och en ungdomlig längtan efter det stora äventyret. Den följande sviten har titeln ”Ode till väg 153”.

Som jag längtar

att likt ett våldsamt skyfall

få rinna längs din asfaltshud, bort, bort,

få följa dina kurvor

förbi skogarna, få ligga

dallrande i timmerbilarnas

kåddoftande möten, få sugas in

i dina vita streck och uppgå i färdandet.

Du hör långtradarnas sång

om morronen, bromssuckarnas

utdragna rop i frostluften.

Du ser ostfrallan och kaffet

på motellet, där en nyskild kvinna

med stora bröst klirrar med porslinet

och där semlorna svettas under glas

i sina svettiga gräddblusar.

Som jag längtar

till värmen där

till morronkaffet

och skratten,

till svordomarna och resan vidare!

Som jag längtar 

till truckdrivarnas händer,

en kyss, en enda, mellan

vehiklarnas tystnad, där granskogen

ännu andas i lasten, där de tämjda

bilarna från Södertälje ännu drömmer

om sina ofödda farter!

O, väg 153, en natt ska jag

gå ut och lyfta upp dig ur

landskapet och rista dig

som en trasmatta i glädje

över dina sträckors möjligheter!

Samlingen innehåller övervägande långa sviter indelade i många strofer. Insprängda i dessa sviter finner vi stundom korta strofer, kännetecknade av stark poetisk lyskraft, som för tanken till Tranströmers haikudikter:

Darrande syr eken

sina hålsömsblad

med dörren på glänt

mot vintern.

Själv finner jag den följande kortstrofen nästan outhärdligt gripande:

Ett fröhus spricker

och ett barn

som ingen önskat

går från rum till rum

i alldeles för stora skor.

Andra kortstrofer kännetecknas av ett jordnära och drastiskt bildspråk:

Där vägen slutar

dör ett ödehus

med inälvorna 

fyllda av råttor.

I Ingela Strandbergs diktning förenas det helt nära med det oändligt fjärran. Det är få moderna svenska skalder förunnat att liksom hon förmå länka den jordiska verkligheten till universums under. Lik en schaman frambesvärjer skalden deltagande och medagerande från de kosmiska krafternas sida. I många romantiska diktares verk ger skiftningar i naturen upphovet till skiftande sinnesstämningar. I flera av Ingela Strandbergs dikter tycks skiftningar i landskapet frammanas av skaldens förnimmelser och aningar.

Scott Minar, amerikansk litteraturforskare och poet, har skrivit en utomordentligt inkännande essä om hennes egenart som poet att tjäna som Efterskrift till denna volym. Tack vare hans trägna insatser har hennes diktning under senare år till min stora glädje introducerats för amerikanska lyrikälskare. 

Göran Malmqvist

Kjell Espmark, The Creation ( Part III ) Translated by Göran Malmqvist

Chorus

We are the deleted history.

We are the ones that never existed.

We were slaughtered with our backs against the mountain.

Our crime was to be named Armenians ─

the very name was considered an attempt at rebellion.

It was hard to see the children cut down.

Hardest to hear that it never happened.

We were potential members of the resistance,

perhaps thirty thousand, a Polish grammar

that must be arrested ahead of its language.

The very day we stood by the edge

of the silent ditches we had been forced to dig,

the very thin copse around us, 

the trembling light through the pine needles ─

all has been erased from history.

We never became more than a paradigm.

And our death has never taken place.

We were those who thought cross-wise

and tried to give our socialism

a few human traits, perhaps a snigger

or an attempt at sympathy,

yes, even eyes that dared to see.

We were erased from all photos

and cut out from the memory of the state

but remained as a defiant notion.

Clattering we stand up, half abstract

to demand the world that was denied us.

We gather under a heaven of earth

with amber to light us.

Inquisition

When I was exposed as gay

I was brought before the inquisition,

old men who bowed to one another, Spanish fashion,

before they allowed themselves to be shaped

by the experienced chairs in which they seated themselves.

Their faces were of dark parchment

that had been scraped again and again

for the new script of each century

while retaining vestiges of earlier writing.

Now, would I confirm my name, Alan Turing,

and my residence in The right city?

I have never denied my identity.

Before the judges stood a scale with two bowls.

In one bowl they placed my contribution during the war,

when I decoded the German crypto,

and my blueprint for a machine

that competed with the human brain.

In the other bowl that I had made love with men.

And that bowl sank so heavily

that the first bowl spilled its contents.

I was condemned to have my lips stitched together

and my testicles burnt to ashes

to make sure that my heretical thoughts

and my sick semen

shouldn’t infect future centuries.

But they didn’t succeed in totally erasing

the draft that bore my name.

You who find one another in the cyber-space

borrow my voice.

The Bird Sermon

I am all that is left of our village,

too withered to be raped.

They call me feeble-minded

because I pretend to understand the language of birds

and feel Africa’s pain in my joints.

I have heard thrushes preach

about the hungry dominion of the white

that struck out a passage in Genesis

and left nature gasping

as if it no longer could breathe.

And I have heard swallows prophesize

about the black souls who would come

on wings stolen from the Koran

and take our children. The terrified trees

tried to pull up their roots and flee.

When the rebels had impressed their message on us

and forced up the girls on the loading platform

I heard the very ground cry out

instead of the killed.

I walk away to see my kin

in village beyond village, beyond time if needs be.

I notice how the forest around me

has shrunk back to long ago. And the birds sound

as if they just have flown up from Mother Sea.

Also their space is unfinished.

The Language

Death, the master from Munich,

struck out heaven, landscape and faces

from a familiar brownish painting

believing itself to come from Peasant Bruegel.

Here and there the canvas lies bare

with long threads that are called obedience.

That’s probably where I was born.

Can foreigners conquer language

like cancer conquers our cells

and turn them against ourselves?

Until what was once our language

corrodes liver and lungs.

My wrist-watch knows.

While I float out of time on the Seine

my watch still lies on my bedside table

ticking forth the story

about father who died from typhoid in the camp

and mother who was killed by a shot through the back of the head.

The watch dreams one day to be allowed to stop

or rather: to be allowed to stop before history.

It has been oxidized by its memories.

What it wants to show is language, not time,

language getting up from its illness.

Can words burn?

Our great dictionary hesitates about the answer

behind backs worn by the conquerors.

Here and there ravaged by fire, 

places where words have lost their meaning

and meaning is but obscure flakes.

One such burnt-out word is “memory”.

Another yet smoldering word is “home”.

In such a world the notion of “angels”

is nothing but silence.

Like the angels in Vézelay, in the top room

with a view of the crusades:

human birds caught in the plaster,

their faces turned against the wall, as I 

turn my face against the bottom of the river,

a resigned silence

in azure-blue and dying red.

I broke out from my creation

that had just broken to pieces behind me.

I heard its bones and ribs rattle

trying to stand up

only to collapse in depressive dumbness.

But it’s a dumbness that doesn’t give in.

I’m on my way, whirling round,

sinking and rising,

floating farther and farther into the oblivion

that at last will be our home.

And our unyielding language.

Fugue

I toss on my camp-bed,

entangled in the mosquito-net, covered in sweat:

How many refugees does a single person

have room for? Without the whisky

I couldn’t pull through the night.

Right now: a mother and her two girls

crawl through a rice field. She fears

that the little one shall cry

and the others in the group choke her.

A rumour has spread that I’m a doctor

and the column of refugees is turning this way ─

kids with stomachs like water bags

and women split inside out.

How many desperate souls are there room for in me?

Right now: someone rests on dripping oars

while the patrol boat glides past in the dark.

And suddenly all is searchlight.

When I try to stitch together

one people’s split-open belly

the other people, moving shadows

threaten to cut off my hands.

How much do we have to forgive?

Right now: they are wading through a stream

in order to escape the scenting dogs

and the cries Kill! Kill! Their past

has just been run down.

I’m turned into a camp for refugees,

my brain into a muddle of gray shacks

nailed together by hope and terror.

But also the mutual hatred is there

like the latrine stench throughout the days.

How can the half of the world that is burnt

be created anew in the part that was spared?

The smoke takes our reservations.

The smoke is full of faces

nothing but eyes and flight.

Chorus

Those who survived the Holocaust

were to meet here at Hotel Lutetia

where Rue de Sèvres crosses Boulevard Raspail.

That was our resistance against history.

The barracks were a language from Bavaria

that reduced us to hair and shoes.

Our burnt thoughts hung on the fences.

Sheets of heaven and landscape were gone

as was everything intelligible.

But our dream of a meeting beyond time

was left in the rags that were we,

squeezed together in filthy sleeping cribs.

Even we who were but burnt bones

dreamed of the distant day

when we would rise up, rattling,

and go to meet the others’ bones.

Now we are at last at the place agreed on

and see our people approaching from afar.

with steps that no longer burn.

But we don’t yet believe they are real,

not strong enough to recognize them.

Therefore we stare into the hotel window

to see them come in the reflection.

We must meet each other carefully

lest our happiness be too rapturous

for us who have missed it so long.

At last we walk toward each other, determined,

as if we scattered ones now gathering

wished to help the retarded Creation.

After a moment’s hesitation

a blackened fragment of a hand caresses

a temple missed far too long.

And smoke that may have been a child

is cuddled by smoke in the shape of a mother.