Åskväder
En blixt från en klar himmel!
Det här vädret gillar jag mest av allt. Torkan har varat länge och gräsmattan behöver regn.
Regnet strilar ner och ångan stiger från den blöta marken.
Det störtregnar mellan klockan två och tre på eftermiddagen. Strax efter klockan fyra blir det plötsligt mörkt, så mörkt att vi blir tvungna att tända lampor hemma. En kvart i sex klarnar himlen och strax efter sex är vädret underbart fräscht. Blommorna ter sig så vackra efter regnet. Nu vandrar vi den lilla stigen genom skogen ner mot bryggan.
Se upp! Jag trampade nästan på snigeln som kryper så långsamt på stigen. Det är ett år sedan jag såg en snigel. Sådana där små kryp ger sig alltid ut och promenerar efter ett åskregn. Jag måste lyfta upp den och sätta ner den i gräset bredvid stigen, så att de som joggar här i skogen inte krossar den under sina fötter. När jag försiktigt lyfter snäckan från marken drar snigeln först in sina tentakler för att strax skjuta fram dem igen, det ser så lustigt ut. Inte sedan jag var liten har jag haft tillfälle att röra vid de här sexiga små varelserna.
Här finns också en snigel som saknar snäcka. Jag stöter på flera sådana sniglar under promenaden, både bruna och svarta. Jag trodde att våren redan hade gått förbi, men åskvädret kallade den tillbaka.
Det växer prästkragar på gräsmattan.
När jag kommer hem strömmar kvällssolen in genom fönstren. Klockan är åtta på kvällen och det är fortfarande ljust ute.
Vintertankar
En vinterdag i Stockholm blir det mörkt klockan 14.47.
När jag går ut en solig morgon hänger solen så lågt och lika tung som huvudet på en marionett, när ingen mästare drar i snörena. De penselraka strålarna sticker mig i ögonen och jag kan tänka mig att bilförare blir så besvärade av det starka ljuset att de måste fälla ner solskyddet. Då förstår jag plötsligt varför Bergmans Nattvardsgästerna har den engelska titeln Winter Light. En trängtan till ljuset.
Blå dager
Jag ser ut genom fönstret. Avlövade träd med nakna grenar. Varje gren liknar en häxas nakna arm, som hon sträcker mot skyn. Mellan trädens grenar sipprar en blå dager fram, som strax ska övergå i mörker. När jag första gången upplevde den blå dagern fick jag en känsla av att jag hade lärt känna den tidigare.
Blå, samma blå som tygets färg i väldisciplinerade marinsoldaters nypressade uniformer, blå som den rena rymden. Längre fram såg jag den intensiva djupblå färgen i bottnen av en glaspokal, som står på fönsterbrädan i vardagsrummet, flankerad av tvål ljusstakar i blått glas från Kosta Boda. Jag råkade pyssla med något vid bordet framför fönstret, då mitt öga från sidan uppfångade ett svagt sken som strömmade från glaspokalens välvda botten, ett sken av samma slag som den tysta djupblå dagern utanför fönstret och som sände en genomskinlig hälsning till kvällen därute innan det hade hunnit mörkna.
Trädhäxor
Utanför fönstret stora träd med spensliga grenar. Trädhäxorna väsnas medan de dansar. Den första vintern, när jag nyss hade anlänt till Sverige, skrämdes jag av de nakna trädens grenar.
Fåglarna har ännu inte återvänt till sina nästen. En kråka har slagit ner högst uppe i en björk långt där borta, men tjänar inte som nattens väktare Det dröjer inte länge förrän andra kråkor lockar den med sig hem. Flocken ter sig som svarta punkter mot skyn.
Vinternattens skiljetecken.
Tropiska fiskar
En vinterdag går solen upp klockan 09.47. Hyresgästerna tänder därför alltid lamporna när de simmar i bassängen tidigt på morgonen. Lampskenet är av det där obehagliga slaget som man finner i banklokaler och stora sjukhussalar, det fadda skenet från tungstenslampor som närmast är blekgrått och som skänker en onaturlig grön skiftning åt människors ansikten. När jag bodde i Taiwan la jag aldrig märke till att tungstenslampor var det enda som lyste upp offentliga lokaler. Under de sexton år som jag tjänstgjorde på en tidningsredaktion slet vi, med alla lampor tända, på sammanträden, med våra egna manus och med att redigera andras. Under taket hängde långsmala lysrör som gav ifrån sig ett gråvitt sken, som blev mattare ju längre de lyste, ett sken som gjorde att man tappade känslan för lampornas form och fick för sig att skenet kom från längder av bönost, som färgats gröngula av mögel. En kväll besökte Shanghaiförfattaren Chen Danyan redaktionen. Innan hon gick sa hon till mig: ”A, när jag ser er sitta där i långa rader vid era skrivbord, gröna i ansiktet, kommer jag att tänka på tropiska fiskar i ett akvarium. Ovanför akvariet tungstenslampor; mörkgröna vattenväxter dämpar ljusskenet, som av fiskarnas mångfärgade mönster skapar en märklig djuphavsvärld. En konstgjord prakt.”
De flesta grannarna kommer till simbassängen vid åttatiden på morgonen, då trädens skuggor vajar i mörkret utanför fönstren. Under rader av ljusstarka tungstenslampor, som får vattnet att glittra, blir de till tropiska fiskar. När klockan närmar sig nio och den första omgången fiskar har gett sig av, ger Gunnel order om att lyset ska släckas.
När lamporna har släckts inväntar vi gryningen. Arkitekten som ritade simbassängen visste sannerligen vad han gjorde. Ytterväggen består av väldiga fönster, som vetter mot parken. Det är mörkt härinne, men det snåla gryningsljuset som silas in genom fönstren spelar på vattnet och gör det möjligt för oss att urskilja både bassängens kanter och de fiskar som kommer simmande mot oss. Medan de simmar utbyter fiskarna tankar om radions morgonnyheter eller sådant som rör livet i vår lilla by. Om det vill sig riktigt väl kan solen för ett ögonblick låta sin strålar strömma genom parken utanför och genom fönstren in till oss. Vart och ett av fönstren på ytterväggen ger sin nyans åt ljuset som faller på bassängens yta och får vattnet att skifta från ljusgrönt till mellangrönt och mörkgrönt. Så kan gryningen drabba den bästa av simbassänger, liksom den en gång drabbade Paradisets första morgon: ”Se, solen har gått upp!” I den värld som är Sverige är detta det vackraste som kan sägas.
Eldskuggor
När våren närmar sig, inträffar gryningen tidigare för varje dag. När solljuset träffar vattenytan reflekteras det mot bassängens innerväggar av trä, där det omvandlas till dansande eldskuggor, till flamencodansares slingrande armar, till dansande tranors stampande fötter. Eldskuggona rör sig i rasande fart, som förföljda av en stormvind, fattar eld brinner, brinner…
Gryning, vattenglans, eldskuggor.
Fiskarna ropar igen: ”Se solen! Solen har gått upp!”
Att leta efter näktergalen
När jag kommer hem efter ett besök i Taiwan har halva våren redan gått till ända. Lyckligtvis blommar magnolian som växer snett nedanför vår balkong för fullt.
De pyttesmå blommorna i våra balkonglådor kallas Förgätmigej. De gula blommornas namn betyder ”tankar” på svenska. Tänk att blommor har fått så vackra namn!
På balkongen växer också kinesiska krysantemer i en stor brun urna.
Nu gäller det först och främst att leta rätt på näktergalen. Det sägs att den förra året började sjunga på kvällen den sjätte maj.
Som om vi vore inbjudna beger vi oss till snåret där näktergalen sjöng förra året. En sådan inbjudan till premiär får man bara en gång om året.
Men det enda vi hör på vägen dit är trasten som härmar näktergalens sång.
Men när vi har kommit ner till bryggan i viken hör vi näktergalen sjunga långt där borta.
Jag har ännu inte lyckats vänja mig vid dessa ljusa vårkvällar.
Sjusovardagen
Den 27 juli 2008.
Morgonnyheterna i radion påpekar att sjusovardagen infaller i dag. Det sägs att om det regnar den dagen kommer det att regna i sju veckor.
Förra lördagen inleddes fruntimmersveckan. De två första dagarna föll ett härligt regn. Därpå följde några heta dagar, så heta att man knappt kunde andas.
Bör man sätta tilltro till sjusovardagens förutsägelse? Gör det, gör för all del det!
Det här är den svenska sommarens hetaste period. Fåglarna i träddungen har slutat sjunga; i övermogna frukter alstras pyttesmå flygfän alldeles av sig själva; morötter ruttnar på köksbordet och getingar svärmar. En stor geting flög nyss in i mitt arbetsrum och roterade runt mitt huvud likt jorden runt solen. Mitt schampo som jag köpt på det statsägda apoteket är garanterat doftlöst. Det är den heta luften som är mättad med en sötsur doft. Jag vill inte störa getingen och går därför ut i vardagsrummet. Just som jag är på väg tillbaka till mitt arbetsrum hör jag en hård smäll: en fågel har flugit rakt mot stora fönstret i vardagsrummet. Den som kör bil får inte vara sömnig. Det händer tydligen att också en fågel kan bli lite dåsig i hettan. Som tur var vaknade fågeln till liv och flög bort mot furudungen.
Jag får lust att bege mig till furudungen och äta en vattenmelon. En svag bris fläktar svalka i skogsdungen. Melonskalen slänger jag på marken i dungen och ger på det viset myrorna lite omväxling i dieten. Strax bortom dungen smeker havets vågor stranden Ett vidunderligt ljus.
Ligg inte och dra dig sängen! Det var en gång sju unga män som gick och la sig i en grotta. Det sägs att de vaknade först efter tvåhundra år.
Att älska frihet
Frihet innebär inte bara rätten att skåda ut över havet och att ensam vandra i den djupa skogen. Den frihet jag talar om är kvinnans frihet, en frihet som kvinnor i Asien aldrig har ägt, men som kvinnor i Västerlandet tar för given.
Sedan jag kom till Sverige har jag lärt mig att en dyr bikinibaddräkt inte enbart kan användas på badstranden, utan också på en gräsmatta, i en skogsglänta, i en park eller på ens egen balkong, ja, varhelst solen skiner har kvinnan rätt att sola, nästan naken.
Hagaparken är en av Stockholms många parker och den som söker sig hit har rätt att uppträda sådan hon är. Kvinnorna som solar på gräsmattorna här är oftast ensamma: se där en cykel och en vacker kvinnokropp.
Den ensamma cykeln och kvinnans kropp skulpteras till ett slags frihet. Den brännande solen tränger in under träden och jagar fram läkande phytocider. Detta måste vara den högsta formen av frihet och hälsa: ingen lägger sig i vad andra gör.
En sällsam lycka att här, i denna grönska, få uppleva skönheten i denna frihet.
Jordgubbar
Caroline bor om somrarna på en liten ö utanför Öregrund, som familjen har fått ärva efter hennes morfar. Själv är hon drottning över den ön. Det året jag träffade henne var hon nio eller tio år. Hennes pappa hade gett sig ut i båten för att lägga nät och alla de andra låg och sov middag. Glad i hågen ledde mig öns drottning till en träkoja i den djupa skogen. Där fanns hennes smultronställe.
Ingmar Bergmans film Smultronstället har på engelska titeln Wild strawberries. När jag pluggade svenska på Folkuniversitetet krävde vår lärarinna att vi skulle skriva en uppsats om vår barndoms hemliga smultronställe. Då drabbades jag av en svår kulturschock: det svenska ordet smultronställe är en metafor med en utomordentligt betydelsefull kulturell bakgrund. För barn som saknar en intim och omedelbar kontakt med naturen finns inga ord som likt Smultronstället kan syfta på människans hemliga trängtan till paradiset.
När barn plockar smultron händer det att de mycket prydligt trär upp dem på ett långt och styvt grässtrå och sedan äter dem lika frejdigt och glupskt som kinesiska barn äter kanderade hagtornsbär uppträdda på en bambusticka. Det barn som på sitt eget smultronställe kan trä smultron på ett strå har förmågan att förverkliga sina drömmar.
Caroline är den yngsta dottern i familjen. Hennes äldre bror och äldre syster har studerat färdigt vid universitetet och flyttat hemifrån. Hon har bevarat barnets oskuldsfullhet. När julen nalkas hjälper hon sin mamma att baka ett pepparkakshus och det God Jul som hon skriver med grädde klämd ur en strut är bra mycket elegantare än den gräddkalligrafi som professionella bagare presterar. Caroline ställer ofta mycket enkla frågor, som är svåra att svara på. Hon frågade mig en gång om vi kineser äter hundkött. En gång frågade hon sin farfar vad sex var för något.
I Sverige kallas ofta en liten pojke för ”lilla gubben” och en liten flicka för ”lilla gumman” och det låter mycket kärt. Jag hade svårt för att fatta varför den goda dessert som dukas fram på bordet kallas jordgubbar. En sorts jordgubbar, som hade importerats från södra Frankrike, började odlas i svenska trädgårdar på 1700-talet. Dessa jordgubbar var bra mycket större än smultron och de har blivit större med tiden. När man delar en röd jordgubbe på mitten finner man att den är alldeles vit inuti. När jag ser bilder av jordgubbar på vintern kommer jag ofelbart att tänka på en sval sommardag.
Jordgubbar kan ätas på två sätt. Ett sätt är med strösocker och färsk grädde. Det sättet tycker jag bäst om. Jordgubbar lämpar sig bättre än alla andra bär att blandas med grädde. Små gummor i Carolines generation äter jordgubbar tillsammans med glass.
När vi satt tillsammans och pratade ute på ön den där gången frågade jag: ”Varför tror du att människan har så många fel och brister? Carolines svar fick mig för första gången att förstå att hon är filosof: ”Barns fel och brister går lätt att rätta till. Med vuxna människor är det svårare, de är inte som teveapparater som man lätt kan byta kanal på genom att trycka på en knapp.”
Lugn som en filbunke
När barnbarnsbarnet Oscar hade kommit till världen i början av juli skrev hans far till släkten och berättade att den lille var lugn som en filbunke.
Filbunke sätter man bara på sommaren.
För fyra filbunkar behöver man en liter mjölk som innehåller 3 % fett, en skvätt filmjölk och en skvätt grädde. Häll först mjölken i en kastrull och hetta upp den tills ångan börjar stiga ur kastrullen. Ta mjölken från spisen, låt den kallna och häll sedan i filmjölken och grädden. Så enkelt är det.
Nu behöver man fyra glasskålar, försedda med en blå rand, lika blå som himlen en svensk sommarnatt. Häll mjölkblandningen i skålarna, ställ dem på en fönsterbräda och täck dem med en tunn pappskiva. När de har fått stå där lugnt och stilla i tjugofyra timmar har grädden flutit upp till ytan och täcker nu skålen som en stel och ändå lite böljande hinna. Det är alldeles tyst och utanför fönstret har molnen på den blå himlen börjat färgas rosa. Sommarmorgonen småler och filbunkarna är alldeles lugna.
När filbunkarna är färdiga bör de placeras i iskammaren. Det var en svensk som uppfann det elektriska kylskåpet. Innan han hade gjort det fick man förvara ömtåliga matvaror kallt på annat sätt. Familjer som bodde på landet hade som regel jordkällare, som låg utanför huset. Stadsbor fick nöja sig med en iskammare inhyst i den del av köket som vette mot norr. I början av juni kom ”ismannen”, vars rygg var täckt av ett tjockt läderskynke, kånkande på ett väldigt isblock, som han placerade i iskammaren. När isblocket hade täckts med sågspån klarade det sig hela sommaren utan att smälta.
Nuförtiden är det inte lätt att komma över filbunkeskålar med blå rand. Och filmjölk kan köpas i varenda matvaruaffär. Men det vackra namnet filbunke lever kvar i språket. Och en gammaldags filbunke, serverad kyld, med en handfull korinter och kryddad med ingefära (eller kanel), hör till det svenska kökets allra läckraste rätter.
Varje gång jag ser Oscars oskyldigt blå ögon kommer jag att tänka på en lugn filbunke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar