Peking eller Beijing?

Varför kallas Kinas huvudstad av somliga Peking, av andra Beijing? Svenska språket använder olika strategier för att återge geografiska namn. Den semantiska innebörden av ett namn eller delar av ett namn kan vara känd och därför lätt att översätta: Köbenhavn återges som Köpenhamn och New Zealand som Nya Zealand, förmodligen för att skilja det från Zeelandia i södra Taiwan, som 1624 koloniserades av holländarna. (Av någon anledning har denna strategi inte använts för att beteckna New York, Newfoundland och åtskilliga andra geografiska namn som börjar med New).

I många fall övertar svenskan namnets ursprungliga stavning, som i t.ex. Paris, vars ”svenska” uttal bestäms av språkets fonologiska konventioner: franskans tonlösa och oaspirerade /P-/ersätts av ett tonlöst och aspirerat /P-/; franskans tungrots-r ersätts vanligen av ett tungspets-r. Franskans stumma –s uttalas i svenskan. I motsats till engelskans Paris, med betoning på den första stavelsen, behåller svenskans Paris den franska betoningen.
Den kinesiska skriften förmedlar mycket ringa kunskap om ordens uttal. De västerländska missionärer, främst portugiser, spanjorer och fransmän, som anlände till Kina på 1500-talet, skapade transkriptionssystem, ett sätt att abcdera det kinesiska språket. Dessa olika transkriptionssystem följde självfallet det egna språkets fonologiska konventioner. De flesta missionärer landade i hamnstaden Kanton, den enda hamn som på 1500-talet stod öppen för främmande fartyg. De tidiga transkriptionssystemen är därför baserade på dialekten i Kanton, en dialekt som i många väsentliga avseende skiljer sig helt från den nordkinesiska dialekt, som senare blev det kinesiska riksmålet. 1500-talets kantonesiska uttal av namnet 北京 (”Den norra huvudstaden”) var /pak-king/. I de nordliga kinesiska dialekterna försvann slutljudande /–k/ tidigt, kanske redan på 1300-talet, samtidigt diftongiserades vokalen /a/, som troligen uttalades som /u/ i engelskans butter, till /ei/; något århundrade senare palataliserades /k/-i /king/, vilket innebär att det kom att uttalas ungefär som /g/ i engelskans /gin/, fast utan stämton. I Kinas officiella transkriptionssystem Pinyin, som antogs 1958, stavas huvudstadens namn som /Beijing/. Kinesiskans /B-/ har exakt samma ljudvärde som franskans /P-/ i Paris. Kinesiskans /-j-/ som alltså är en palatal affrikata, uttalas av svenskar som frikativan /g/ i /giva/, en utomordentligt grov fonetisk förvanskning.

Italienare insisterar inte på att vi ska ersätta Rom med Roma, Turin med Torino, Florens med Firenze. Jag kan inte se någon som helst anledning till att vi skulle ersätta det lättuttalade Peking för Beijing, vars korrekta uttal de allra flesta svenskar har svårt för att prestera.  Pinyinsystemet, vars fonologiska struktur är ganska otymplig, innehåller stavningar som för en svensk ter sig besynnerliga: det traditionella Chungking har ersatts av Chongqing, Si-an har ersatts av Xi’an, former som uppenbarligen förbryllar uppläsare i Sveriges Radio.