Mo Yan’s poem to a literary friend in Chongqing

Professor Xu Jilin 許紀霖，Department of History, Huadong Normal University 華東師範大學歷史系, has in a public discussion with Professor Chen Taowen 陳韜文 of the Chinese University of Hong Kong on December 16, 2012 branded Mo Yan’s poem ”To a literary friend in Chongqing” as  a song of praise of the movement initiated by 薄熙來，the disgraced former Party Secretary of Chongqing, aiming at restoring the atmosphere of the Cultural Revolution. It should be obvious to a reader of average intelligence and a basic knowledge of Chinese that Mo Yan’s poem, which I give below, far from being a song of praise is a satirical poem, severely criticizing Bo Xilai and warning his friend from getting involved in the Chongqing movement.

《寄重慶文友》
唱紅打黑聲勢隆，
舉國翹首望重慶。
白蛛吐絲真網蟲，
黑馬窜稀假憤青。

為文蔑視左右黨，
當官珍惜前后名。
中流砥柱君子格，
丹崖如火照嘉陵。

“Sing red, hit black!”: a great show of strength,
the whole country cranes its neck and looks toward Chongqing.
Internet buffs are caught in their own web,
upstarts rush about, pretending to be outraged youths.

In your writing, always despise extreme politics, whether leftish or rightish,
those in official service should treasure their reputation both in this life and after death.
Stand firm like a cliff in the midstream current, like a true gentleman,
may your spirit flare like the red cliffs illuminating the Jialing river.

Commentary:
The first stanza clearly criticizes Bo Xilai and his movement:
line 1: “Sing red, hit black!” translates Bo Xilai’s slogan calling for the restoration of the spirit of the Cultural Revolution;
line 3: contains a reference to the frenzied activities on the internet supporting the movement;
line 4:  “upstarts” (dark horses) refer to former nobodies who gained prominence under the Bo Xilai regime, acting in the same way as the “outraged youths” (憤怒的青年) of the Cultural Revolution.

The second stanza clearly exhorts Mo Yan’s “literary friend” in Chongqing to stand fast and retain his integrity in troubled times. Line 4 contains an allusion to the following famous lines by文天祥: 人生自古誰無死，留取丹心照汗青。

Since time immemorial no man will escape death,
(what matters is that) one’s loyalty illuminates the annals of history.


Professor Xu Jilin’s totally wrong appreciation of Mo Yan’s poem has been quoted by a great many people appearing on the net. I am not in the least surprised that an uncouth man like Liao Yiwu has failed to understand Mo Yan’s poem. But I find it hard to understand how a professor in the department of history of an esteemed Chinese university can fail to do so. I do feel that both Professor Xu Jilin and his many followers owe Mo Yan a public apology.

Göran Malmqvist/ Ma Yueran


Dear friend,

I am very grateful indeed for your long and thoughtful reply to my mail and hasten to send you my comments.
Of course Mo Yan's poem is doggerel verse 打油詩 which does not confom to the metrical rules of classical Chinese poetry.
Mo Yan is indeed not the only Chinese writer deserving the Nobel Prize in literature. I can think of several others whom I am not free to mention. But the Nobel Prize is each year given to one writer, a writer whom the majority of members of the Swedish Academy hold in high regard. The Nobel Prize laureate is not a World Champion!
Literary quality is the one and only criterion underlying the decision of the Academy.
Mo Yan was elected Vice-Chairman of the Writers' Association in 2011, the year in which he received the Mao Dun Prize. He couldn't therefore in any way have influenced the decision of the Board of the Writers' Association to hold their 2010 meeting in Chongqing. He did not take part in the Chongqing meeting (he informs me that he has visited Chongqing twice, in 1993 and 2001; I trust that Mo Yan would not lie to me!).Your statement "Given the fact that ....the leaders of the Writers' Association, including Mo Yan, were given royal treatment in2010"..is based on rumour.
It is true that we do not know to whom Mo Yan addressed his poem. What we do know is that he addressed it to a 文友，"a literary friend or associate".
Let me now turn to my interpretation of the poem. I would like to state at the outset that I have translated far more difficult pieces in my long career as translator. From the two opening lines it is quite clear that the poem deals with the movement initiated by Bo Xilai, who may have created the slogan 唱紅打黑。It seems to me highly possible that a poem dealing with this controversial movement would express views either praising or condemning it.
 Let me leave the interpretation of the first stanza aside for the moment and concentrate on the second, and much easier stanza. 為文蔑視左右黨，當官珍惜前后名could not possibly refer to Bo Xilai. Mo Yan is addressing a 文友; the verb 蔑視can only be interpreted in the  imperative or optative sense: "When writing (when you write, one writes), you (one) must (should) despise (extremist) politics of left and right". These two lines make sense only if they are interpreted as advice to Mo Yan's 文友，but utterly fail to make sense if interpreted as a comment on Bo Xilai.
The exhortation expressed in the first line is logically followed up in the second line expressing the necessity of following the advice: "Officials must value their reputation in this life and after death!"
I rather believe that the wording of this line made Mo Yan think of Wen Tianxiang's line人生自古誰無死 and that this association made him phrase the last line in the poem as an allusion to Wen Tianxiang's famous lines. In the context I find Mo Yan's 丹崖 and Wen Tianxiang's 丹心metaphorically connected. Common to the two poems is also the use of the verb 照 and the identical rhyme category: 陵/青. But this point is of minor interest and does neither support nor contradict my interpretation. The two final lines of the poem are conventional reflections on the virtue of the Confucian 君子。I do feel, rather strongly, that my analysis of the second stanza proves it to be an exhortation to a friend to behave with caution in troubled times.
My contention is that the first stanza describes events that have created the troubled times. Bo Xilai's movement created a great stir in the whole country. That much is perfectly clear. The 3rd and the 4th line are more difficult.  I am convinced that 黑馬 and 憤青 refer to the upstarts (or opportunists) who benefitted from the movement, and behaved like the "angry youths" of the Cultural Revolution.
I do appreciate that I have no obligation to defend Mo Yan on any front (I should perhaps mention that I have met Mo Yan on a few occasions and that I am more closely acquainted with scores of other Chinese writers). But as a scholar and a translator I do feel that I have an obligation to defend a writer, whose works I greatly enjoy reading, from incompetent attacks by evil scoundrels such as Liao Yiwu and his buddies.
With my warm regards,
Göran

Grammatical constructions

Grammatical constructions and categories: A skeleton scheme of the grammatical structure of the Chinese language

Classes of expressions:

negatable expressions 
non-negatable expressions

Types of constructions:

endocentric constructions
attribute-head constructions (a-h), marked and unmarked
with NP as head
with VP as head
head- complement constructions (h-c), marked and unmarked
with VP as head
coordinative constructions h-h
with NP as heads
appositive, marked and unmarked
alternative, marked and unmarked
additive, marked and unmarked
with VP as heads
alternative, marked and  unmarked
additive, marked and unmarked

predications (a sub-category of endocentric constructions)
with nominal predicates, marked and unmarked
interrogative predications
non-interrogative predications
with non-nominal predicates
interrogative predications
non-interrogative predications
with predications as predicates

exocentric constructions
coverb phrases as attributes to VP
postverb phrases as complements to VP
subordinating conjunction and a following clause

suffixes
word suffixes
Noun suffixes
Verb suffixes
Phrase suffixes
Clause suffixes
Sentence suffixes

This scheme has the advantage that expressions with identical functions can be treated together, and in some cases listed, for easy reference.

Ord och tystnad

2007,12,20

Tal av Akademiens direktör herr Malmqvist

Det har sagts att vad som kan sägas på ett språk låter sig säga på vilket som helst annat språk. Jag ville länge sätta tilltro till det påståendet. Men luttrad av ett halvt sekels erfarenhet som översättare har jag tvungits inse att det påståendet måste tas med en stor näve salt.

Denna insikt bottnar främst i att språkets värld och verklighetens värld inte alltid är samstämmiga. En samisk renskötares utförliga beskrivning av de färgnyanser som gör det möjligt för honom att identifiera de enskilda renarna i hans hjord skulle svårligen genom översättning kunna göras begriplig för en palestinsk fåraherde.

Ord kan liknas vid etiketter som vi klistrar på ting och företeelser inom oss och i vår omvärld. Det är vårt modersmål (om något sådant funnes) som förser oss med dessa etiketter, som vi måste acceptera, vare sig vi vill det eller inte. Den kinesiske tänkaren Xun Zi, som levde på 300-talet före vår tideräknings början, var långt före sin tid när han påpekade den helt arbiträra relationen mellan det betecknande ordet och den betecknade verkligheten. Det skulle dröja ända till 1900-talets början innan den sanningen uppenbarades för Västvärlden, av den schweiziske språkmannen Ferdinand de Saussure, i hans berömda föreläsningar Cours de linguistique générale.

Ju längre ett ord används, desto flera betydelser drar det till sig. Listan på betydelser som under historiens gång kan tilläggas ett givet ord kan bli lika lång som den längsta remsa på inköpen i en storköpsbutik. Ju fler betydelser en given etikett har i ett givet språk, desto svårare är det att finna en motsvarande etikett i ett annat språk.

Det urgamla kinesiska ordet wen, som bland annat betyder ”skrift”, visar upp en lång utvecklingskedja. Ordet, som i den äldsta skriften återges med ett bildtecken som visar en man med tatuerat bröst, betydde ursprungligen ”streck; ristad linje”. Ur denna betydelse utvecklades småningom två parallella betydelsekedjor: ”mönster” > ”ornament” > ”kultur” samt ”skrifttecken” > ”skrift” > ”litteratur”. Det svenska ordet ”kultur” översätts med kinesiskans wenhua. Men skillnaden mellan de två etiketterna är enorm. Uttrycket you wenhua, ”att ha tillägnat sig kultur”, kan i det fattiga kinesiska inlandet användas om någon som har lärt sig skriva de tre tecken som ingår i hans eller hennes namn.

Det händer inte sällan att en tillagd betydelse är diametralt motsatt ordets ursprungliga betydelse. Ett exempel på detta är det kinesiska ordet luan, som redan i äldsta tid kunde betyda både ”stor ordning” och ”stor oordning”.

Ivar Lo-Johansson skriver i sitt verk Stridskrifter, del I: ”Jag vet mycket väl att ord är förrädiska. Gamla ord är som kärl som är odiskade efter sitt förra innehåll. Nya ord ger fortfarande blecksmaken av det nya kärlet. Gamla ord är sen gammalt färgade, nya ord är däremot ofärgade och råstoffet lyser igenom. Det är trots allt vi mänskor som tagit orden i vår tjänst. Men på småpedanter låter det som om vi i stället var anställda av orden.”

För en av 1900-talets främsta poeter framstår oförmågan att formulera en outsägbar erfarenhet som tecken på att språket har förlorat sin symboliska kraft:

Words strain,
Crack and sometimes break, under the burden,
Under the tension, slip, slide, perish,
Decay with imprecision, will not stay in place,
Will not stay still.

Ord tänjs,
knäcks och brister stundom, under tyngden,
under spänningen, slinter, slirar, förgås,
försvagas av det imprecisa, förirrar sig bort,
vägrar stå stilla.

Det förhåller sig helt säkert så att vissa språk tack vare sin struktur är bättre ägnade än andra när det gäller att uttrycka vissa föreställningar. Det medeltida ontologiska beviset Deus bonus est, ergo deus est, kan utan att någonting går förlorat översättas till alla västerländska språk som förfogar över ett verb med samma dubbla funktioner som latinets esse, och alltså kan tjänstgöra dels som ett intransitivt verb med betydelsen ”att finnas till” och dels som en kopula, ett bindeverb, som länkar samman satsens subjekt med dess predikatsfyllnad. Varje försök att översätta detta ontologiska bevis till språk som kinesiskan eller ryskan, vilka språk saknar verb med denna dubbla funktion, faller platt till marken. Vad som en gång kanske uppfattades som en teologisk sanning framstår som konstaterandet av en funktionell egenhet, gemensam för de flesta indo-europeiska språk.

Mot slutet av 1800-talet började Kinas intellektuella intressera sig för västerländska tankesystem. Bland andra introducerades nu Hegels dialektiska system. En central tanke i Hegels dialektik är teorin att varje tes, tanke och föreställning som uppstår i isolering måste slå över i sin motsats, eller antites. Resultatet av denna process är en syntes, som förs upp som tes på närmast högre plan i systemet. Varje syntes bildar utgångspunkt för en ny helhetsbildning: syntesen blir tes, som övergår i och upphävs av antitesen. Verkligheten befinner sig alltså i en utvecklingsprocess, i vilken ett tillstånd med nödvändighet slår över i sin motsats. Denna teori leder till uppfattningen om de sociala revolutionernas nödvändighet.

Hegel använder ordet aufheben, vars tre olika betydelser är av central betydelse för förståelsen av hans dialektik: aufbewahren (bevara), aufhörenlassen (upphäva), samt erhöhen (höja upp). Antitesen upphäver tesen; syntesen, som i sig bevarar både tes och antites, höjs upp till tes på nästa plan i systemet, där det i sin tur upphävs av sin antites.

Språk som saknar ett verb med samma tredubbla betydelse som tyskans aufheben har svårt för att återge det hegelianska språkspelet. När Hegels dialektik på 1920-talet först översattes till kinesiska skapades det groteska ljudlånet aufuhebian. När kinesiska marxister på 1930-talet försökte precisera översättningen, underlät de att anamma den betydelse av aufheben, nämligen ”att bevara”, som i Hegels system svarar för kontinuiteten i det mänskliga samhällets utveckling. Man kan kanske däri se ett uttryck för önsketänkande: de unga marxistiska översättarna kanske i ordets andra betydelse, aufhörenlassen, såg ett verktyg med vars hjälp de över en natt skulle kunna förkasta det bestående systemet och skapa ett nytt samhälle.

Det är intressant att notera att Hegels dialektik har sin exakta motsvarighet i ett verk av den kinesiske munken Jizang (549–623), vilket utgör en höjdpunkt inom den buddhistiska mahayana-filosofin. Jizang framför där tesen om den dubbla sanningen, den jordiska och den himmelska sanningen, som uppträder på tre plan. På varje plan negeras den jordiska sanningens tes av den himmelska sanningens antites. Syntesen av tes och antites förs upp på närmast högre plan av abstraktion, för att där negeras av en antites. I det översta planets antites uppgår allt i den odifferentierade tomheten som i sig upptar både denna världen och Nirvana. Därmed blir också den buddhistiska frälsningsläran till ett bländverk. Sann frälsning når människan först när hon på en rent intuitiv väg upplever tomheten som upplöser tillvarons illusoriska mångfald och i sig innesluter allt och intet.

Särskilt grava missförstånd kan uppstå när ord överförs från en kulturmiljö till en annan. Vid många översättningar förekommer inte endast omedvetna, utan även medvetna och kanske nödvändiga begreppsförvanskningar. När indiska missionärer och kinesiska konvertiter från och med 200-talet e.Kr. började översätta den indiska mahayana-buddhismens subtila filosofi till kinesiska, utnyttjade de medvetet termer som hade hemortsrätt i både den konfucianska och den daoistiska läran. För konfucianerna betecknade termen Dao, Vägen, Normen, den naturlagsbundna kosmiska ordning som upprätthölls genom en samverkan av de tre makterna Himlen, Jorden och Människan, representerad av Fursten. För daoisterna betecknade Dao det Absoluta, en egenskapslös och i sig själv vilande verklighet, som i sig rymmer alla tillblivelser i människans värld och i universum, en verklighet som ligger bortom både ord och tanke.

För buddhisterna betecknar Dao Dharma, Läran, Buddhas lag. Konfucianismens xiaoxun, sonlig vördnad och lydnad, fick göra tjänst för sanskrit-termen sila, sedlig vandel. Daoismens wuwei, avsaknad av all medveten strävan, lånades för att beteckna buddhismens Nirvana, det slutliga utslocknandet. Samtidigt som dessa översättningar möjligen kunde locka över en och annan konfucian och daoist till den importerade läran, bidrog de till att förvanska det buddhistiska budskapet.

Icke-orden, som uppträder i en talande och stundom dånande och skrämmande tystnad, saknar etiketter. 2005 års Nobelpristagare Harold Pinter överlåter åt läsaren eller lyssnaren att fylla tystnaderna i hans dramer med innehåll. Den norske dramatikern Jon Fosse, som i år belönades med Svenska Akademiens Nordiska pris, föredrar stundom att förse tystnaderna i sina verk med prosodiska etiketter, som anger deras relativa längd (”Pause, Kort Pause, Lang pause, Endå lengre pause”).

För många framstår språket och skriften som synnerligen viktiga instrument för all mänsklig förkovran. Andra föredrar att lyssna till tystnaden. Till dem hörde den daoistiske tänkaren Zhuang Zi, som levde och verkade på 400-talet f.Kr. I det verk som har uppkallats efter honom säger han: ”Snaran finns till för harens skull: när man väl har fångat haren, kan man glömma snaran. Ryssjan finns till för fiskens skull: när man väl har fångat fisken, kan man glömma ryssjan. Orden finns till för meningens skull: när man väl har fattat meningen, kan man glömma orden. Ah! Var kan jag finna den man som har glömt sina ord, att jag må byta ord med honom!”

Nog ligger det något fascinerande paradoxalt i detta att en man som Zhuang Zi, som misstror språkets förmåga att förmedla sann insikt, i sitt verk, som präglas av stilistisk kraft, lyrisk känsla, obändig och stundom makaber fantasi, blixtrande humor och djup inlevelse, försöker visa människan vägen till en sann verklighet, som ligger bortom det mänskliga förnuftets gränser. I sina försök att beskriva den outsägbara erfarenheten när den sökande människan når fram till skapelsens källa har Zhuang Zi skapat en förtrollande drömvärld som för honom själv kanske framstod som en upplevd verklighet.

I slutet av sitt verk Tractatus Logico-Philosophicus uppmanar Ludwig Wittgenstein den läsare som har förstått hans utsagor att kasta bort dem, på samma sätt som han borde ”throw away the ladder, after he has climbed up on it” (kasta bort stegen, när han väl har klättrat upp på den).

Om det finns en särskild molnberså i Himlen reserverad för språkfilosofer, vill jag gärna tro att Zhuang Zi sitter där och byter tystnader med Wittgenstein.