Utdrag ur verket Zhuang Zi

Ryssjan finns till enkom för fiskens skull – när man väl har fångat fisken kan man glömma ryssjan. Snaran finns till enkom för harens skull – när man väl har fångat haren kan man glömma snaran. Orden finns till enkom för meningens skull – när man väl har fattat meningen kan man glömma orden. Var kan jag finna den man som har glömt sina ord, att jag må växla ord med honom?

Citatet har hämtats ur det verk som har tillskrivits den kinesiske tänkaren Zhuang Zi. Om honom vet vi endast att hans familjenamn var Zhou och att han anses ha levt mellan åren 369 och 286 före vår tideräknings början. Han var samtida med den konfucianske filosofen Mencius, men ingenting tyder på att de två någonsin träffades. Och hade de träffats hade de helt säkert talat förbi varandra, utan att kunna enas på någon punkt. Mencius, som vidareutvecklade Konfucius verklighetsnära och politiskt förankrade lära, betonade människans medfödda förmåga till moralisk förkovran. Om människan kunde återfinna sitt barnasinne – det hjärtats renhet som är hennes arvedel – kunde hon genom sitt föredöme hjälpa till att skapa en bättre och renare värld. Zhuang Zi däremot lärde, att människans föreställningar endast har relativ giltighet. Det vackra existerar endast i människans medvetande, som motsats till det fula. Det goda och det onda ryms båda i det egenskapslösa och evigt oföränderliga Dao, en i sig själv vilande verklighet, som i sig rymmer allt och intet.

Verket omfattar 33 kapitel, av vilka de sju första anses ha författats av Zhuang Zi själv. De övriga kapitlen har troligen författats av Zhuang Zis lärjungar och lärjungars lärjungar.

I detta verk, som präglas av lyrisk känsla, obändig fantasi och mystikerns djupa inlevelse försöker Zhuang Zi och hans lärjungar visa människan vägen till en sann verklighet, som ligger bortom ord och tanke. Mystikern Zhuang Zi och hans lärjungar försöker skildra den outsägliga erfarenheten, då den sökande människan når fram till den sanna insikten och skenvärldens mångfald i ett nu upphävs och sammansmälter till en odelbar och alltomfattande enhet.

Sedan äldsta tider ingick schamanistiska kultbruk i den religiösa ritualen. Redan under Zhuang Zis levnad synes schamanernas trollrunor ha satts i förbindelse med den daoistiska naturmystiken. Detta gav småningom upphovet till den daoistiska religionen, med dess blinda tro på magiska krafter och odödlighetskult. Men Zhuang Zi själv tog avstånd från dem som med allehanda knep sökte hejda livets naturliga rytm. Hans verk innehåller många underbart vackra allegoriska skildringar av döden, vilka präglas av en tillitsfull förtröstan.

Zhuang Zis filosofi har starka beröringspunkter med den senare Chan-skolan, som i västerlandet är bättre känd under det japanska namnet Zen. Liksom Zhuang Zi hävdar Zen, att människans uppvaknande till medvetande om den högsta sanningen är en ögonblicklig intuitiv erfarenhet. I förklaringens ögonblick avlägsnas allt det som tidigare har stått hindrande i vägen för människans upplysning. Utan att någonting har förändrats – ”berget är fortfarande ett berg och floden fortfarande en flod” – framstår allt i ett förklarat sken. Den som har nått fram till den andra stranden vänder tillbaka för att fortsätta sin gärning på denna stranden. Dessa tankar sammanfattas av en kort dikt av en anonym mästare, som skildrar den stillhet fylld av verklighet, dit Zhuang Zi ville leda sina medmänniskor:

Hur förunderligt, sällsamt och ofattbart!

Jag bär vatten och jag hämtar ved!

Göran Malmqvist

En kolossal icke-skandal

   

                                                                                             

Detta är historien om en pytteliten museiskandal som är stor bara för de närmast invigda men samtidigt toppen av ett isberg. Men om det lilla perspektivet kan tjäna att belysa nationella intressen blir denna historia desto mera angelägen. 

Det fanns en gång i Stockholm för inte så länge sedan ett minimalt museum som under decennier kämpade med att förmedla märkliga berättelser och konstverk från sällsamma världar. 

Det lilla museet ägnade sig inte åt popstjärnor eller senapsmärken eller bikinibaddräkter utan åt den marginella företeelsen dockteater. 

Museets namn var Marionettmuseet och det drevs av en ideell stiftelse under ordförandeskap av akademiledamoten Göran Malmqvist. Där kunde man möta handplockade skatter från Asiens kulturer och övriga världsdelar liksom svensk dockteater, främst från skapandet vid Marionetteatern under fyrtio år.

Den fasta utställningen var uppbyggd som en lustfylld vandring genom världens kulturer i miniatyr efter tre grundprinciper: monterfri berörbarhet ( oömma föremål fick beröras, även spelas med), närhet ( till figurers ansiktsuttryck, konstruktioner, material) och scenisk rörelse och ljud (igångsättande, manuellt eller medelst censorer av teaterfigurer i rörelse till Dramatenskådespelares inspelade rolltolkningar).  Utställningar visade verk av Miró, Bauhaus, Kantor…  

Detta var m a o ett offentligt fungerande museum med en välordnad samling av över fyra tusen handplockade föremål, inklusive miniatyrer, ett av Europas mest omfattande fackbibliotek, internationella arkiv, tillsammantaget ett unikt vittnesmål över mänskligt skapande på dockteaterns och angränsande områden. 

Grundat 1973 levde museet på sparlåga i anslutning till Marionetteatern, med ett öronmärkt statligt bidrag å 150. 000 kr per år.

Dramatiska Institutet upptäckte genom Inger Zielfelt och Kjell Grede museets reservoar av unika kunskaper (”en felande länk på DI”) och startade till följd därav en statlig utbildningslinje i dockteater.

Internationellt var museet känt och omskrivet, utmärkt bl a av UNESCOs Museum of the Year Award, Special Recommendation 1990, dess samlingar visades i stora europeiska sammanhang och inte minst Frankrikes kulturminister Jack Lang följde verksamheten nära.

Men i Stockholm var verksamheten kommersiellt olönsam på grund av resursbrist för att nå ut, besökarantalet begränsat till verkligt intresserade individer och grupper. Museets existenssvårigheter ignorerades av departement, kulturbevakare och media. När hyreskostnaderna blev övermäktiga delades verksamheterna: teatern flyttades 2003 till Stadsteatern, museets öronmärkta subvention råkade följa med. Dess öde hängde nu på ytterst sköra trådar.

Ett större perspektiv.

I Paris anordnades 2010 av CNRS, Centre national de la recherche scientifique och Nationalbiblioteket ett internationellt kollokvium på temat ”Vilket museum för levande scenkonst?”

Idén kom från en utbredd oro bland kulturinstitutioner och utövare kring hanteringen av den efemära scenkonstens materiella - och immateriella – kulturarv. En dyster utveckling tecknades, inte bara av situationen i Frankrike   

( Paris saknar fortfarande ett teatermuseum) utan även i övriga Europa.    Museipolitik handlade om nedläggningar, sammanslagningar, besparingar och inskränkningar. Storbritannien stängde sitt Theatre Museum of London och inte bara i rika landet Sverige diskuterades brutala rationaliseringar. 

Här ställdes viktiga frågor. Hur ska man levandegöra scenkonst som ju skapats för att leva i ögonblicket och på en scen? Efter vilka kriterier träffa urval, bedöma kvalitet, nå objektiv historieskrivning om de olika scenkonstformerna? Hur använda den i nuet levande scenkonstens erfarenheter, använda kunskaper från regi och scenografi vid frågor som konserveringsteknik, värdebestämningar, alltså förena befintlig scenkunskap med museifolkets specialistkunskaper? Hur stoppa den värdeurgröpning inifrån som består i att ersätta visning av samlingar med populistiska utställningar, ofta för att skyla brist på sakkunskap, problematiseringskompetens, historieförankring? Hur konkret implementera förnyelse utan att svika museets väsentligaste uppgift, att förmedla den kulturhistoriska kunskapen, länken till nuet och morgondagen?

Som inbjuden från Sverige ombads jag berätta om Marionettmuseets öde, ett exempel på en kulturpolitik som speglar det materialistiska samhällets icke-kulturella prioriteringar. Det väckte igenkännande och upprördhet och ledde till en petition undertecknad av samtliga deltagare, d v s  Europeiska Teaterunionen, Comédie Francaise, Barcelonas Institut del teatre, Neederland´s Theatre Institut,  Moskvas Meyerhold Museum,  Georgetown University, USA, Sorbonne-universitetet, Nanterre-universitetet, Centre National de la recherche scientifique,  Musée Gadagne i Lyon samt en rad dockteaterorganisationer.

Petitionen krävde värdig hantering av donationen och tillställdes Sveriges kulturdepartement och Musikverket. Den föranledde ingen som helst reaktion.           

  

Ett tungt bidrag till museidebatten i Frankrike är boken Alerte: patrimoine immatériel en danger / Warning: The intangibleheritage in danger ( fransk-engelsk utgåva, Actes sud 2014) . Den är skriven av Chérif Khaznadar, 

grundare av La maison des cultures du monde som länge introducerat all världens kulturer i Paris. Som franska regeringens representant i Unescos Konvention för bevarande av det immateriella kulturarvet är Khaznadar en auktoritet att lyssna på. Han slår larm därför att det immateriella kulturarvet hotas mer än någonsin. Teatern, dockteatern, muntliga berättartraditioner, festritualer mm hotas av tre faror som författaren kallar la muséification, la folklorisation et la commercialisation. 

Muséifiering syftar bl a på det föråldrade, distansskapande  vitrin-tänkandet,  folkloristisk syftar på kravlösa jippon och kommersialisering syftar på den visa insikten att endast säljbar kultur säljbar är!

När materialismens livshållning dominerar samhällsbygget hotas kulturarvet. Det vi aldrig upplevt behöver vi inte minnas. Men på kuppen deformeras hela vår människosyn. 

Ögonblickets nattliga flygfän självdör i längden – men i vilken längd?  

Hotet mot det immateriella kulturarvet gäller inte bara brottsliga härjningar i Palmyra, det pågår här och nu och det fordrar motstånd.  

Hemma i Sverige

tillsatte staten tillsatte utredningen Klenoder i tiden, med uppdrag att finna en framtidslösning för flera utsatta verksamheter: Marionettmuseet, Drottningholms teatermuseum, Sveriges teatermuseum, Arkivet för folklig dans samt Dansmuseet. 

Med det beprövade resonemanget att sammanslagningar, gemensamma lokaler och administration medför besparingar lät man sig än en gång duperas av ett trolleri som aldrig hållit. Utredningen föreslog en hopslagning av de nämnda institutionerna under myndigheten Musikverket. Marionettmuseets samlingar skulle tryggas genom att doneras till staten. Uppdraget att förvalta donationen anförtroddes Musik-och teatermuseet som just bytte struktur och chefer och döptes om till Scenkonstmuseet.  

Allt detta skulle rymmas i f d Musikmuseets lokaler i Kronobageriet. Reaktionerna på utredningen blev skiftande, från Det Samlade Svenska Musiklivet kom ingen proteststorm. Hur kunde musiken, varje kulturs kanske viktigaste identitet, tillåtas stympas till följd av sammanslagningarna? Skäl att vända sig i sina gravar har både Musikmuseets eldsjäl Ernst Emsheimer och för teaterkonstens del legendariske professorn Agne Beijer som skapade Drottningholms teatermuseum. Dansmuseet hoppade tidigt helt av utredningen, och lilla Marionettmuseet hade ju inget val: detta eller upplösning. 

Ett svenskt initiativ

Frågorna vid Parismötet är heta i Sverige idag.  

Med inspiration från Paris inbjöd Stiftelsen Marionettmuseet i och Musikmyndigheten till ett rundabordssamtal 2011 på temat Vilket museum för scenkonsten vill vi ha?  Av hundratalet inbjudna kom femton personer, ingen från Operan eller Dramaten och från media summa en skribent, Svenska Dagbladets Bo Löfvendahl.  Att landets främsta kulturinstitutioner avböjde att diskutera sina egna kulturarvsintressen belyser en djup misstro gentemot statlig kulturpolitik. 

Men det verkligt allvarliga är när kulturpolitiken, oavsett regim, grundas på den genom decennier cementerade synen om materiell välfärdssträvan före allt, som funnes inget immateriellt, en syn som blockerar eller tystar svagare röster om nya möjligheter, om visioner, om själens angelägenheter. 

Hur gick det sedan?

Marionettmuseets donation beslöts av regering och riksdag på basis av två accepterade krav i donationshandlingen: sakkunnig hantering och tillgänglighet för allmänheten. 

  

Donationen har faktiskt prackats på Scenkonstmuseet som dignar under uppdraget och tillstår att man saknar den avtalade expertisen på området.

Man upprepar ambitionen att anställa en sakkunnig, av Marionettmuseet utbildad person men har hittills inte av de miljoner nya Scenkonstmuseet kostat prioriterat ens en halvtidstjänst för specialisthantering av den europeiska kulturskatt donationens fyra tusen föremål utgör. Vad tillgängligheten beträffar hänvisas besökare till Tumba, avtala tid för besök, ta tåget och sedan fotvandra till museilagret. Säg det till en intresserad barnfamilj!

Inför öppnandet 2017 har Scenkonstmuseets ledning två gånger visat donatorn en plats för samlingarna på minst 47 kvm. Men plötsligt reducerades det löftet till summa en monter och några dockor i en utställning av utifrån hopplockade föremål. Varifrån kom denna helomvändning? 

Därmed missar Svenkonstmuseet i sin start ett unikt flaggskepp, verk undanhålls av Isac Grünewald, Birgit Åkeson, Franciszka Themerson, dockskapare som Harro Siegel, Harry Kramer, Arne Högsander, Staffan Westerberg, Sture Pyk, Lennart Mörk, Gilbert Regazzoni liksom en väldig Asiensamling med gåvor skänkta på villkor att visas av Sigrid Kahle, japanske samlaren Yoshinaga m fl 

Statens hantering hittills gentemot allmänheten ifråga om erkännande, urval och utrymme står inte i proportion till donationens värde, syfte och direktiv, eller till samlingarnas plats i svensk och internationell teaterhistoria.  

Regering och riksdag möjliggjorde donationen – vilket vi är tacksamma för. Man gav uppdraget till Musikverket. Sex år senare saknas finansiering och uppföljning av donationsvillkoren. 

Epilog

Men vad är det egentligen som är skandal här och vem bryr sig? 

Hittills är hanteringen av Marionettmuseets donation ett kulturpolitiskt svek som tillåtits ske utan kritisk prövning.

Större museifrågor står på spel samtidigt som våra sinnen uppfylls av världens mycket värre prövningar. 

Inte finns det något som helst samband mellan det lilla museets förhindrade utbud och människors behov av tröst, mellan tröst och glädje åt själ och sinnen och världens/förortens konflikter.  

Så, varför bry sig? I stället för att gräva i det som inte blev kan man uppfinna hur det hade kunnat bli, eller, med fransosens ord ”ne creuser plus dans ce qui a eu lieu mais inventer ce qui aurait pu avoir lieu.” 

Michael Meschke

Stockholm i oktober 2016

Stugan intill rhododendronkaskaden på Helgö Av Wenfen, fritt översatt av hennes make

Två och en halvmil nordväst om Djursholm, en förort till Stockholm, ligger Helgö, en viktig handelsplats i forntidens Sverige. Yeye och jag har ofta bilat dit. Strax innan vi kommer till bron som leder över till Drottningholm ser vi på väster sida om vägen en ljusblå kyrka med ett mycket högt och spetsigt torn och högst uppe i det tornet finns ett kors, som syns från långt håll. Varje gång vi kör förbi den kyrkan pekar Yeye mot korset och säger: ”En gång på 1970-talet framförde några svenska ungdomar i den kyrkan ett revolutionärt versdrama med titeln ”Facklan” av den kinesiske poeten Ai Qing (1910-1996), en god vän till mig.” Ungdomarna hade hittat texten i volymen Dödvatten och Gryning, som innehåller Yeyes översättningar av dikter av Wen Yiduo (1899-1946) och Ai Qing (1910-1996), två av de främsta skalderna i det moderna Kina. Yeye, som hade inbjudits till föreställningen, har berättat för mig hur mycket han uppskattade den och själv blir jag rörd när jag hör att ungdomar från ett främmande har kunnat fatta Ai Qings fackla och föra in den i en svensk kyrka.  Ai Qing blev mycket glad när Yeye skrev till honom och berättade om föreställningen.

Bilresan från Drottningholm till Helgö bjuder på många upplevelser av skilda slag. Varje gång jag sluter ögonen kan jag för min inre syn se hur den breda riksvägen som leder till Drottningholm övergår i en smalare landsväg som slingrar sig fram genom det vackra landskapet: den östra sidan av vägen är mestadels skogbeväxt, men på den västra sidan, bortom de vida fälten och åkrarna, glimmar Mälarens yta. På våren prunkar väldiga kastanjeträd med sina pyramidformade blommor och på hösten skimrar björkarnas gyllene blad. På väster sida av vägen, en bit bortom Drottningholms slott, ligger en hög kulle som från landsvägen nås via en ståtlig allé. Yeye berättar att den kullen har valts som gravplats för en av 1900-talets främsta industrialister. När jag ser den gravplatsen inser jag till min förvåning att Kinas geomantiska föreställningar om Vindens och Vattnets krafter har vunnit insteg också i Sverige. Men Yeye tror att den som väljer en sådan gravplats måste vara ganska rädd för döden.

Under bilfärden genom landskapet ser vi ofta unga flickor med långt hår fladdrande under hjälmarna och iklädda uniformsliknande jackor och långa stövlar som rider på en stig som löper parallellt med landsvägen. Pojkarna som vi ser vid sidan av vägen cyklar eller åker rullbräde. Det finns bestämda regler för hur man uppträder i det här samhället.

En kort träbro skiljer Helgö från fastlandet. Efter några hundra meter fortsätter landsvägen rakt fram och en ännu smalare avtagsväg åt vänster som heter ”Bronsgudens väg” leder uppför en brant backe. Halvvägs uppe, på höger sida om vägen, ligger Gunnars stuga, ett stenkast från vägen. Bakom stugan, som är omgiven av höga träd, furor och björkar, sträcker sig en smal dalgång, och bortom dalgången höjer sig en skogbeklädd ås. Från toppen av den åsen har man en vid utsikt över Mälaren och Luruddens brygga.

Enligt kinesisk tideräkning hade Helgö en fast befolkning redan under Östra Handynastin (25-219) och bosättningen där varade fram till Suidynastin (581-618). På den tiden hade vikingar ännu inte börjat härja på haven. Skillnaden i andlig och materiell kultur mellan Kina och vad som långt senare blev Sverige måste ha varit enorm. Helgös befolkning bestod troligen av bönder och fredliga hantverkare. Flera smedjor har upptäckts på ön under utgrävningar på det sena 1900-talet och en del märkliga fynd har gjorts på tomten som hör till Gunnars stuga, bland andra en biskopskräkla från Irland, daterad till 500-talet, en förgylld Buddha från norra Indien, också den från 500-talet, samt mynt från Rom, Bysans och Arabien, vilket tyder på en omfattande handel mellan Helgö och en avlägsen värld.

Mälaren har förbindelse med Östersjön och rutten Stockholm-Drottningholm-Helgö trafikeras av en ångbåtsförbindelse, som slutar vid Birka på Björkö, som från 800-talet övertog Helgös roll som handelsplats och utvecklades till ett betydande politiskt centrum.

Stugan, där Gunnar bodde i över tjugo år, tjänade tidigare som högkvarter för de arkeologer som under 1900-talets senare hälft undersökte gravfältet, beläget på stugans tomt. Den rödmålade stugan har en källarvåning, som också innehåller ett garage som Gunnar inrett till verkstad. Bostadsutrymmet omfattar ett modernt kök, ett vardagsrum med murad öppen spis, ett sovrum samt ett duschrum med torrtoalett. Någon gång på 1980-talet byggde Gunnars storebror Anders en vinkelformad terrass som löper runt två av stugans sidor. På den del av terrassen som vettar mot vägen står ett långbord som har plats för de flesta av Ma-klanens medlemmar. Stugväggen ovanför täcks av en frodig klängväxt som kräver allt vidare utrymme.

Bakom den bakre gaveln på stugan har Gunnar byggt en mindre stuga med ett enda rum, där Fredrik och Marcus kunde sova över när de hälsade på sin far.

Bakom stugan växer en praktfull rhododendronbuske som Gunnars gröna fingrar fick att explodera varje senvår. På en bergknalle till höger om rhododendronbusken står en fura, vars rötter tycks ha borrat sig ner i klippan. Den furan inspirerade Yeye till denna haikudikt:

Furan på berget

slår sina klor i klippan--

stormmolnen skockas!

Nedanför furan har Gunnar byggt en grill där han lagade till festmåltider för de sina.

Den 6 juni 2015, då Yeye fyllde 91 år, ställde Gunnar till med en festmåltid för hela storfamiljen, som fick plats vid långbordet på terrassen. Gunnar och hans bröder kan alla laga mat, men Gunnar var den som hade ärvt mest av sin mammas gener i det avseendet. Yeye har berättat hur Gunnar, när hans mamma skulle komma hem från sjukhuset efter en mycket svår operation 1976, frågade om han inte fick välkomna mamma med en festmåltid, vilket han självfallet fick tillstånd till. Och dessutom fria händer att bestämma menyn och att anskaffa alla ingredienser, kosta vad det ville. Samma dag som Ningtsu skrevs ut från sjukhuset begav sig Gunnar i väg till Östermalmshallen och inhandlade ett antal snöripor och andra delikatesser. Sedan försvann han ut i köket på Ymervägen och beordrade alla obehöriga att hålla sig på avstånd. När Ningtsu hade kommit hem och hela familjen hade samlats hade Gunnar den utsökta middagen klar!

De senaste fem åren har Ma-klanen välsignats med inte färre än sex barnbarnsbarn: sjörövardrottningen Freja och hennes lillebror Herr Bertilsson, kaparkaptenen Oscar och hans lillebror tänkaren August, samt flaggstyrman Marcus och hans lillebror Anton. Med undantag för lille Anton, som hade giltigt förfall eftersom inte var född då, var de andra små barnbarnen med och firade Yeyes födelsedag på Helgö förra året. Medan de vuxna bänkade sig kring långbordet på terrassen stojade barnen där nedanför. ”Titta! Titta!” skrek Herr Bertilsson och pekade på en kärra, som fylld med is och flaskor av olika slag stod parkerad intill den blommande rhododendronbusken. Gunnars väldiga hynda Molly sprang omkring med en tennisboll i munnen och försökte få någon att ta bollen och slänga i väg den så att hon fick hämta den. Om någon av dem blev rädd och började skrika såg den snälla Mollly väldigt förundrad ut.

Vädret var strålande klart när vi satte oss kring bordet och njöt av Gunnars grillade kött, och sallader och kinesiskt inlagda grönsaker (paocai). Just som vi hade ätit färdigt började det regna och vi måste ta vår tillflykt till köket och vardagsrummet, där Gunnar dukade fram en jordgubbstårta, prydd med små svenska flaggor, fastsatta på tandpetare. Den 6 juni är inte bara svenska flaggans dag utan har också blivit utnämnd till Sveriges nationaldag.

Det året fyllde Oscar fyra år. Hans kusin Marcus är ett halvt år yngre. Marcus berättade för mig att han om ett halvt år skulle hinna i kapp Oscar. När jag förklarade att Oscar då också skulle ha blivit ett halvt år äldre blev Marcus fundersam.

Anders styvdotter Jennifer, som är 22 år och tänker utbilda sig till lärare i sociologi, tog tillfället i akt att fråga Oscar: ”Vet du vem som är far till dig?” ”Visst vet jag det”, svarade Oscar, ”det är ju pappa Johan.” ”Vet du vem som är far till din pappa Johan då?” ”Visst, det är ju min farfar Per!” ”Vet du vem är far till din farfar Per då?” ”Nä, det vet jag inte.” Oscar, fyra år, spärrade upp sina blå ögon och funderade väldeliga. ”Så det vet du inte? Den som är far till din farfar Per och till hans bröder Anders och Gunnar, det är GammelYeye Göran”, sa Jennifer. ”Alla som finns i det här rummet hör till GammelYeyes familj.” Utanför stugan dundrade åskan och regnet piskade mot fönsterrutorna. Oscar hajade till av förvåning och det gjorde också Marcus, som inte hade hunnit bli fyra år och Freja och hennes lillebror herr Bertilsson. Den ende som inte hajade till av förvåning var den lille minste, tänkaren August, som åt jordgubbstårta och inte begrep vad det var som var så förvånande.

Oscar hade ju känt Yeye och mig i hela sitt fyraåriga liv men hade aldrig vetat vilka vi var. Det händer kanske att barnen i förskolan talar om sin farfar och farmor, morfar och mormor, men att det kunde finnas någon ännu äldre hade de nog inte kunnat tänka sig. Själv kallar jag ju Göran för Yeye och småbarnen i vår bekantskapskrets tror kanske att ”Yeye” är ett smeknamn.

Gunnar exploderade i ett gapskratt när han hade lyssnat till dialogen mellan Jennifer och Oscar och det gapskrattet hade han ärvt efter sin mamma Ningtsu, säger Yeye. År 2014, när Ningtsus yngre bror Xiangzu och hans hustru Tianguo besökte Sverige för att hälsa på sina släktingar, hördes hans gapskratt långt innan han själv syntes till.

Nu har regnet upphört, jordgubbstårtan är uppäten och småbarnen har gett sig ut för att leka i skogen, där små sniglar passar på att promenera efter regnet. Anders yngsta dotter heter Liming 黎明, som betyder gryning på kinesiska. Liming är också döpt till Inez. För flera år sedan, när Liming var 7 år, tyckte hon mycket om att samla sniglar till konferens på en blöt skogsstig. I en storfamilj som denna, som rymmer både en liten flicka och en utlänning som jag, är skogen en utmärkt plats att öva vänskap i. Nu har Liming fyllt tolv år och är den längsta i sin klass. Han har blivit Mollys bästa vän och härjar med henne när hon besöker Helgö. Genom Molly har hon också blivit alla hundars vän. För några år sedan klistrade hon upp en lapp i trappuppgången till huset där hon bor vid Mariatorget som meddelar att hon gärna tar hundar på promenad för 45 kronor. Hon framhåller bland annat att hon är nio år och att hon inte accepterar kreditkort.

Vi kommer aldrig att glömma födelsedagsfesten som Gunnar ordnade för sin farfar. När det har slutat regna har Oscar, vars kinesiska namn är 馬步雲 Ma Buyun  (Han som vandrar på molnen), äntligen blivit på det klara med vem jag är. Oscars stora förvåning får mig att tänka på ett samtal jag hade med Liming när hon var sju år gammal. Hennes far Anders är gift för tredje gången. Hans äldste son Sebastian (馬浩然 Ma Haoran), som är väldigt stor och stark, var då 38 år gammal. Sebastians lillebror heter Hampus (馬奎然Ma Kuiran) och hans yngre syster heter Gisela (馬惠蘭  Ma Huilan). Dagen före Giselas bröllop samlades familjen till fest i en liten sjöbod i Tjörn på västkusten. Det var självfallet Gunnar som lagade maten, kall spagetti med kyckling och rödpepparsås (凉麵Liangmian), en av Ningtsus paradrätter. När alla gästerna hade samlats la jag märke till att Sebastian hade en halskedja md en silvermedaljong och på den medaljongen fanns hans och hans syskons kinesiska namn ingraverade. Det halsbandet hade Gisela låtit göra under ett besök i Kina och sedan skänkt det åt sin storebror. När Sebastian beskrev vilka namnen på medaljongen syftade på blev unga fröken Liming mäkta förvånad och ropade till Sebastian: ”Va? Är jag din lillasyster!” Sebastian nickade nöjd.

Detta är nog något ganska betecknande för det svenska samhället. Barnen ställer inga frågor och föräldrarna berättar ingenting, trots att familjen ofta samlas.

Dagen därpå, när Gisela och Tobias firade sitt bröllop, verkade Liming lite villrådig. Hon gick fram till bordet där Yeye satt och frågade: ”Är jag också kines eller?” Yeye svarade: ” Nej, du är bara en åttondel kines.” ”Jag måste fråga dig en annan sak”, fortsatte Liming, ”vad hette din mamma i förnamn?” ”Min mamma hette Karin”, svarade Yeye. ”Å, din mamma hade samma namn som min!” utbrast Liming. Karin är ett vackert namn. Anders och Pers hustrur heter båda Karin, fast Anders hustrus namn stavas med C.

När Gunnar ordnade födelsedagsfesten för Yeye hade han börjat tillfriskna efter den stroke som hade drabbat honom ett år tidigare, samma år som Ningtsus bror Xiangzu och hans hustru Tianguo besökte Sverige. När Gunnar hade hamnat på sjukhuset tog Anders och Liming hand om Molly, som fick följa med och vänta utanför sjukhuset tills Gunnar blev utrullad i sin rullstol. Gunnar vantrivdes på sjukhuset och längtade efter att få komma ut och själv laga den mat som han gillade. Han ville också själv ta hand om Molly och de katter som hade tytt sig till honom. Helt säkert längtade han också efter grönskan och stillheten på Helgö.

I sin ungdom var Gunnar mycket stilig, kanske alltför stilig eftersom flickor hade så lätt för att förälska sig i honom. Under åren i Australien 1959-65  var de tre bröderna duktiga simmare, Anders i fjärilsim, Per i fristil och Gunnar i ryggsim. Efter hemkomsten till Sverige spelade de alla basket och tennis; Gunnar var mycket skicklig i dubbeltennis.

När svenska ungdomar tar studenten väntar föräldrar, släktingar och vänner utanför skolan i väntan på att de ska komma utstormande med studentmössan på huvudet. Föräldrarna är försedda med plakat med namnet på den nyblivne studenten. Vid ett besök i Helgö efter Gunnars bortgång fann jag det plakat som en granne till familjen på Ymervägen, konstnären Poul Ströyer hade tecknat. Poul Ströyer var en mångårig medarbetare som tecknare i Dagens nyheter. Hans teckning visar Gunnar och hans kinesiska namn 馬寧麟Ma Ninglin i stora tecken. I vänster hand håller Gunnar en tennisracket och med höger hand förpassar han elegant bollen till basketkorgen; bollen är utformad som huvudet på Gunnars dåvarande flickvän.

Det har sagts mig att flera av döttrarna till Yeyes sinologvänner blev förälskade i Gunnar, som nog var medveten om sin dragningskraft. Yeye har också sagt mig att Gunnar nog gärna drog sig undan ibland för att få vara för sig själv. Jag kan inte låta bli att tänka på Lille Prinsen som efter att ha lämnat sin lilla planet råkar träffa en flygare som har förolyckats i Saharaöknen. Lille Prinsen berättar att han längtar hem till sin planet och till sin ros, den enda blomman som blommar där. Han längtar också efter att än en gång få uppleva 43 solnedgångar på ett dygn.

Efter studentexamen arbetade Gunnar några år för att tjäna ihop pengar till en kamerautrustning och en långresa. När han hade lyckats tjäna ihop till en dyr Hasselbladskamera lånade han sin bror Pers bil, planerade kameraväskan i baksätet, bilade in till Stockholm i något ärende och parkerade i ett parkeringshus. När han kom tillbaka till bilen fann han en ruta krossad och kameraväskan borta. Det blev ingen långresa till Sydöstasien. I stället for Gunnar till London där han under ett antal år studerade vid en högskola för fotografi. 

1983 kunde Gunnar förverkliga sina planer på en långresa, denna gång till provinsen Sichuan i Kina, där hans morbror Xiangzu och moster Tianguo bor. Resan och kamerautrustningen finansierades av ett anslag från bokförlaget Bra Böcker, som önskade dokumentera traditionell kinesisk läkekonst. Förlaget hade några år tidigare gett ut Yeyes översättning av pikareskromanen Shuihuzuan, Berättelser från träskmarkerna. Under vistelsen i Kina bodde Gunnar hos Xiangzu och Tianguo, som båda är läkare. Av Tianguo och hennes mor, som var en stor mästare på matlagning, fick Gunnar bland annat lära sig att knipa samman köttfärsfyllda piroger (jiaozi) med endast en hand! Tianguos mor lärde honom också att spela mahjong. Vid sidan av att dokumentera kinesisk läkekonst fotograferade Gunnar landskapet, arkitekturen och människor, mest barn, i Sichuan. Projektet med dokumentationen av kinesisk läkekonst fick skrinläggas då förlaget tyvärr upphörde att existera. Det är Yeyes och min förhoppning att kunna redigera en fotobok med Gunnars utsökta fotografier av landskapet kring berget 峨嵋Emei och området 九寨沟Jiuzhaigou i norra Sichuan.

Innan Gunnar reste till Kina hade hans mamma Ningtsu, som i vissa avseenden var mycket sträng, förklarat för honom att kinesisk sexualmoral var helt annorlunda än den svenska och att han därför måste visa stor respekt för de flickor som han kom i kontakt med där. I Gunnars bildsamling finns många porträtt av en mycket vacker flicka, som ser ut att vara 17-18 år. Gunnar har berättat för Yeye att flickan av sina föräldrar fått tillstånd att följa med honom på en resa till berget Emei. Men Gunnar, som mindes vad hans mor hade sagt, valde i stället sin moster Shaozus man till ressällskap! Ack ja!

Gunnar, som var mycket barnkär, besökte många småskolor i staden Chengdu för att fotografera barnen. Det märkliga är att barnen på dessa bilder aldrig stirrar på fotografen och kameran. Yeye frågade Gunnar om detta och han förklarade hur det kom sig. Innan han började fotografera frågade han föreståndaren om det gick för sig att han gjorde det. Om svaret var jakande gick han till skolan dagen därpå, utan kamera. Den andra och tredje dagen gick han också dit, utan kamera. Den fjärde dagen, när barnen hade vant sig vid den snälla utlänningens besök, hade Gunnar kameran med sig.

Gunnar var en mycket skicklig fotograf, som behärskade alla aspekter av yrket. Det enda han inte kunde var att skriva fakturor och begära betalning för sina verk. Han skapade utomordentlig t vackra omslag till flera av Yeyes böcker, som Den sveklösa jorden, en samling berättelser av Li Rui, Stillhet och Rörelse, en samling berättelser av Shen Congwen samt Yeyes delvis självbiografiska volym Strövtåg i svunna världar.

1986 gav sig Gunnar ut på sin andra Kinaresa. Den här gången reste han kors och tvärs genom landet, från Inre Mongoliet i norr till provinden Yunnan i söder och från Shanghai i öster till Kashgar i väster. Om dessa resor hade han mycket att berätta. Bland annat berättar han om sitt besök i Xishuangbanna, huvudorten för dai-folket, en av Kinas många minoriteter, belägen i sydspetsen av den sydliga provinsen Yunnan. Efter att ha njutit en mycket god middag bestående av piroger med köttstuvning gick han ut på krogens bakgård och fann där ett stort antal råttor dinglande i svansen från en tvättlina! Han hastade tillbaka till krogen och bälgade i sig en kvarting 65- procentigt majsbrännvin.

På 1990-talet besökte Beidao och många andra kinesiska författare och poeter Sverige och Gunnar passade då på att fotografera dem. Åtskilliga av dessa fotografier förekommer i Yeyes publikationer.

I mitten av maj månad i år, när rhododendron höll på att gå i blom, avled Gunnar, ensam, vid 61 års ålder, i sin stuga på Helgö. När Gunnars aska i enlighet med hans vilja hade strötts i Djursholms gravgårds minneslund samlade Per och Karin den 19 juni 2016

Gunnars släkt och nära vänner till en minnesstund i sitt hem. Vid den minnesstunden yttrade Yeye följande:

Det fanns någonting i Gunnars väsen som gjorde att alla som kom i kontakt med honom måste älska honom. Det slags karisma, som Gunnar stundom, under senare år, försökte dölja även för sina närmaste, fanns där redan i gossebarnet. Gunnar hade just fyllt sex månader, då familjen flyttade till Peking. Anders, då fem år, och Per, ännu inte tre år, hade lärt sig engelska under några år i London. För Gunnar blev kinesiska hans första språk.

Vi bodde då i Shijia hutong, Historikerns gränd, en typisk kringgärdad gård i traditionell stil någon kilometer öster om Förbjudna staden. Till våra fyra tjänare hörde Zhao Ama, vars enda uppgift var att ta hand om Gunnar. Och det gjorde hon på ett vidunderligt fint sätt. Hon umgicks med honom från morgon till kväll, hon lärde honom kinesiska och promenerade med honom i gränden. Hans luncher och middagar bestod av tre rätter och en soppa, som Zhao Ama själv hade lagat och hon var mycket noga med att vänja knattingen vid rödpeppar och andra kryddor. Jag är övertygad om att Zhao Ama lade grunden till Gunnars stora intresse för matlagningens finare konster.

Det dröjde inte länge innan Sansan  (Den lille tredje) som Gunnar då kallades, lärde känna alla invånarna i Historikerns gränd, som då utgjorde hans hela värld. Han var ju för liten för att få följa med sina äldre bröder på de ofta ganska strapatsfyllda utflykterna till Pekings omgivningar. ”Titta! Här kommer ju lille Sansan!” ropade kvinnorna som satt och handarbetade utanför sina portar. Och lille Sansan pratade vänligt med dem alla.

Vår bostad i Historikerns gränd bestod av en sydlänga, med matsal och sovrum för pojkarna, och en nordlänga, med vardagsrum och sovrum för Popo och mig. Varje morgon kom Sansan dit med sin ama, ställde sig bredvid vår säng, bugade djupt och sa: ”Baba zao! Mama zao!” (God morgon, pappa! God morgon, mamma!). Sedan vände han sig till sin ama och sa ”Hui women nar qu ba!” (Nu tycker jag att vi går hem till oss!”

En av Sansans märkligaste egenskaper var hans totala anammande av föreställningen om människans fria vilja. Det var stört omöjligt att övertala Sansan att göra någonting som han hade bestämt sig för att inte göra. Han blev inte vare sig arg eller ledsen om man envisades med att försöka övertala honom att göra vad han inte ville göra utan snarare förvånad över att man inte gav upp ett försök som var dömt att misslyckas.

Under de heta sommarmånaderna i Peking flydde vi staden under några veckor och hyrde ett sommarviste i Beidaihe, en badort nära den stora kuststaden Qinhuangdao i nordöstra Hebei. Där hyrde vi varje sommar en bungalow av brittiska beskickningen, som mycket tidigt hade köpt och bebyggt ett stort landområde där. I augusti 1957 reste Popo och pojkarna dit först; tio dagar senare följde jag efter. Innan jag anlände dit vägrade Gunnar att ta av sig sin skjorta och sina långbyxor och han var noga med att skjortan, som hade långa ärmar, måste vara knäppt ända upp till halsen. Hur Popo och Zhao Ama än lirkade med honom vägrade Gunnar envist att klä av sig och gå i vattnet. ”Baba lai, wo jiu youyong”, sa han. (Jag ska bada när Pappa kommer!”). Så kom då jag och Gunnar lät villigt Zhao Ama klä av honom kläderna. Sedan red han på min rygg och ville aldrig lämna vattnet. Detta är mitt starkaste minne av lille Sansan.

Vi har ju samlats här för att minnas Gunnar och det kan därför synas märkligt att jag berättar så mycket om tvååringen Sansan. Det beror på min fasta övertygelse att en människas sanna väsen finns utvecklat redan i spädbarnsåldern och kanske redan innan barnet ser dagens ljus. Gunnar var en god människa, alltid beredd att hjälpa dem som krävde hans hjälp. Jag har alltid önskat att jag hade kunnat vara en lika god far som Gunnar har varit för Fredrik och Marcus. Men sig själv kunde han inte hjälpa, när han drabbades av bekymmer som han inte rådde över. Då kunde hans storebror Anders träda in som en räddare i nöden. Och Per och Karin och deras barn har ständigt visat stark tillgivenhet för Gunnar.

Under 1980-talet företog Gunnar två resor till Kina, den första 1983 och den andra några år senare. Under den första resan låg resmålen huvudsakligen inom provinsen Sichuans gränser. Jag vet hur högt han skattade den tillgivenhet som Xiangzu och hans familj samt Shaozu och hennes familj då skänkte honom. Den andra resan utsträcktes från Mongoliet i norr till Kashgar i väster och Xishuangbanna i söder. Från dessa resor hemförde Gunnar ett unikt bildmaterial, av vilket jag hoppas med Wenfens hjälp kunna publicera väsentliga delar.

Jag är utomordentlig glad över att nästan hela klanen Malmqvist, representanter för Xiangzus och Shaozus familjer samt PAF och Helen och några av Gunnars trofasta ungdomsvänner har kunnat samlas till denna minnesstund.

.

Mo Yans berättelse Stormen i översättning av Göran Malmqvist

När sommarlovet var inne packade jag i stor hast mina tillhörigheter och klev på tåget som skulle föra mig hem. Under resan var jag djupt bedrövad. Några dagar tidigare hade jag fått brev hemifrån som berättade att min farfar hade gått bort, 86 år gammal. När jag var hemma under vinterlovet hade gamlingen varit ganska pigg och varken hans hörsel eller hans syn hade fallerat. Inte hade jag kunnat tro att han skulle gå bort endast ett halvår senare.

Farfar var en mager och senig gubbe, svartmuskig och med grå ögonvitor. Han var väldigt snäll och älskade mig djupt. Far min drabbades av en sjuka och dog medan jag ännu var liten och därför fick farfar, som redan var satt på undantag, igen ta sig an sysslan som familjens överhuvud och se till att min mor och jag fick en dräglig tillvaro. Farfar var en av de allra skickligaste jordbrukarna i byn och en mästare när det gällde att hantera både skottkärra och bärstång, hacka och skära. Hans sätt att arbeta med sina händer skilde sig helt från andras. När våren hade övergått i sommar och vetet mognat i den femte månaden grep alla männen i byns arbetslag sina skäror och begav sig ut till fälten. Stubben som farfar lämnade på åkern var både låg och jämnt skuren och kärvarna som han band var smala på mitten och yviga i bägge ändarna; axen låg alltid väl samlade i kärven och det hände aldrig att några föll ur. Arbetslagets hästvagn forslade kärvarna som flera tiotal män hade bundit till tröskplatsen och kvinnorna som hade till uppgift att med hjälp av halmkapen skilja axen från stråna kunde ur det stora lasset plocka ut de kärvar som farfar hade skurit.

”Titta va, här är en kärve till som farfar Skuttskutt har skurit!”

När kärvarna som kvinnorna bar i famnen räckte dem från midjan till hjässan och var så jämnt skurna att de var lika prydliga som de kärvar som propagandaaffischernas unga kvinnor med huvudduk virad runt hjässan bar i famnen, då hojtade de:

”Ingen annan än farfar Skuttskutt kan skära såna här kärvar!”

När kvinnan som langade fram kärven hade lagt den till rätta under halmkapens egg, kunde kvinnan, som skötte kapen, med ena handen i sidan och andra handen på spaken som var länkad till kapen knixa till med handleden och vicka lite på ändan så att de tunga brösten skuttade som vita harar: ”cha”, där skildes axen från kärven och stråna blev till strån och axen till ax. Men om kvinnorna som langade kärvar stötte på en som skurits och bundits av klåpare, då svor de ve och förbannelse och det var först när kvinnan som hanterade kapen tog i med bägge händerna och hennes bröst dallrade som om de var beredda att flyga sin kos som hon lyckades skilja axen från stråna och då hamnade ändå åtskilliga ax på fel sida.

När man arbetar ska man göra väl ifrån sig och det gäller att vara noggrann och ha tankarna med sig, det var farfars principer. Farfars redskap var de mest välskötta i hela byn. Hans hacka och skära, hans korp och hans spade putsade han tills de glänste och de vanpryddes inte av den minsta rostfläck. Han rökte inte och när han hade arbetat sig trött satte han sig på huk och putsade sina blanka redskap med en tegelflisa eller en knippa gräs.

Mor är hemma när jag djupt bedrövad kliver över tröskeln. Hon är några och sextio år gammal, men plågad av många års bekymmer ser hon bra mycket äldre ut än hon i själva verket är. ”Din farfar vart inte sjuk”, säger mor. ”Dagen innan han dog tog han en sväng med kärran bortåt nordöstra mossen och kom hem med ett lass gräs som han hade skurit.” Mellan bladen i en tidskrift som jag hade lämnat kvar hemma plockar mor fram en gräsplanta, räcker den försiktigt till mig och säger: ”Han räckte den till mig med bägge händerna och sa: ’Kan du säja vad det här är för gräs, Lillpojkens mor?’ Han verkade alldeles till sej, när han sa det. På natten hörde jag en duns inifrån hans rum. Jag klev upp och gick in till honom, men då var det inte mycket med honom. Gamlingen hade det lätt på slutet och det var tack vare hans goda gärningar i tidigare liv.” Så säger hon allvarsamt: ”Jag skäms så förfärligt över att jag inte skötte om honom ordentligt. Han fick slita hårt i hela sitt liv, det är inte lätt…”. När jag tårögd lyssnar till min mor, dyker många minnen upp──

Bakom vårt hus slingrar sig Jiaofloden en dryg fjärdingsväg mot nordost längs den höga och smala fördämningsvallen fram till ett stycke vildvuxen mark på några tunnland. Varje sommar beger sig farfar dit för att skära gräs. Tjugo li från vår by ligger ett militärt stuteri som varje vinter köper upp hö till hästarna. Priset bestäms av höets kvalitet. Farfars skära är vass och eftersom han är en mästare på att skära gräs är gräset han skär alltid rent och fritt från jord. När han torkar gräset breder han ut det i tunna lager och vänder det ofta så att det behåller sin friska färg och ackurat ser ut som växter som torkats i en växtpress. Därför får han alltid det högsta priset för sitt hö. Jag minns ännu i dag hur ljuvligt det är att tumla om i höet ─ framför allt på hösten när kvällarna är kyliga och friska och stjärnorna tindrar likt ädelstenar på en alldeles tuschgrön himmel. Höet är så varmt och skönt och doftar så gott….

Första gången jag får följa med farfar och skära gräs har jag just fyllt sju år. Vi ger oss iväg mycket tidigt och det finns inga människor på fördämningsvallen. Uppe på vallen löper en grå liten stig och på ömse sidor om den växer mängder av vilda växter, som tycks friska trots att de trampats av vandrares fötter. Dimman som svävar över floden är mycket tät men inte så jämnt fördelad: här en vit dimslöja och där en grå, och ibland påminner den om skorstensrök, ibland om ett moln som har sänkt sig till jorden. Man kan inte se floden som ljudlöst och utan vila strömmar fram nedanför vallen. Ibland hörs ett skvalpande därnerifrån, det är förmodligen en fisk som sprätter i vattnet. Både farfar och jag är alldeles tysta. Farfar går med lätta steg, lagom fort, och alldeles ljudlöst. Det rasslar från skottkärrans hjul. Det händer att lite gräs som har glömts kvar i kärran hamnar mellan hjulaxeln och navet som då frambringar ett ännu sprödare ljud som gnisslar så vackert. Ibland vänder jag mig framåt (farfar skjutsar mig på skottkärran) och betraktar landskapet på ömse sidor om vallen. Gaoliangfält, majsfält, vetefält. När dimman lättar kan jag se fälten som ligger spridda på ömse sidor om vallen och fältens grödor, somliga högväxta, andra låga. Majsplantans vippor som liknar tofsar av siden och dess blad som liknar dolkar, gaoliangplantans ax som just har formats och veteaxens strån, allt detta skymtar fram genom dimman, somt fjärran, somt nära, somt tydligt, somt knappast skönjbart. Daggdroppar glimmar på de vilda örternas blad häruppe på vallen och bladen svajar lätt, liksom för att hälsa på mig. När skottkärran rullar förbi faller daggdropparna till marken, men lämnar tydliga spår efter sig på vallen eftersom bladens färg har blivit mörkare. Dimman lättar alltmer. Floden visar fram sitt ansikte, silverglänsande och till synes orörligt. Den gråblå skyn börjar långsamt klarna, i öster färgas den långsamt röd och molnens kanter rodnar. Solen stiger sakta över de daggfyllda fälten, först blodröd, utan bländande glans. Även molnen är röda som tuppkammar. Himlen omvandlas och ter sig lika färglös och genomskinlig som vatten. Så slungas solen upp över horisonten, fortfarande utan glans och fortfarande utan att blända, ett väldigt avlångt klot. Nu kan man se hur solen snabbt klättrar uppåt, klättrar och klättrar, och hur den plötsligt sänder ut sina strålar, som om någon hade vridit om en strömbrytare, och kastar sitt sken över både himmel och jord. Alltet skimrar och daggdropparna på örternas blad glimmar likt äkta pärlor. En gyllene pelare lägras på flodens vatten, lik en förlängd sol. Vart vi än går ledsagar den gyllene pelaren oss. Det är alldeles stilla här ute i ödemarken, när farfar råkar nynna den här visan:

En häst trampar sönder brynjans länkar,

ett gevär skjuter ihjäl vår främste hjälte.

Melodin är mycket gammal. Tempot är mycket långsamt. Visan är mycket sorgsen. Farfars röst sprids långsamt över den flacka ödemarken och hans sång får luften att dallra och den kvardröjande dimman att sväva:

En enda bägare brännvin kan klara upp den största orättvisa, 

en enda slant kan få världens främste hjälte på fall.

Så snart farfar börjar sjunga vänder jag mig om och ser stint på honom. Han har inte ett hårstrå på huvudet och hans skalle är alldeles blank, utan den minsta rynka. Hans magra och insjunkna ansikte är alldeles uttryckslöst, som skuret i trä. Han verkar helt frånvarande, men hans pupiller glänser. När jag fäster blicken på hans glänsande pupiller känner jag en djup tillgivenhet och tänker att han förmodligen har glömt mig, glömt sig själv, glömt skottkärran och glömt denna ödemark som ännu inte har vaknat. Hans sätt att gå, att skjuta skottkärran framför sig, att sjunga tycks inte ha med honom själv att göra. Jag hör mitt eget hjärta banka och det låter precis som när en hackspett långt långt borta hackar i en trädstam…

Ett enda skratt kan stjälpa hovets herrar över ända,

ett enda ord kan innebära att halva riket går förlorat.

Jag vet inte vad det är farfar sjunger, men visan han sjunger får mig att känna något märkligt som jag aldrig tidigare har känt: min lilla snopp styvnar långsamt och det känns både ljuvligt och smärtsamt. Det känns som om jag plötsligt har blivit mycket äldre, som om min barndom har svunnit hän häruppe på den gråvita vallen kantad av vilda blommor. Det är med sina armar som farfar skjutsar min kropp och det är med sin sång som han skjutsar min själ framåt.

”Vad är det du sjunger, farfar?” Det är först när den sista stavelsen i farfars sång har omvandlats till en känsla som svävar bort över det gröna gräsfältet som jag förbryllad kommer mig för att ställa den frågan.

”Jag sjunger lite hur som helst, inte vet jag vad det betyder….”, säger farfar.

Nyvakna fåglar lämnar sina bon i det täta gräset och slår drillar i skyn. Ödemarken vaknar med ens till liv. Något tiotal lärkor cirklar kvittrande över fältet. Kortsvansade vaktlar muttrar i gräset. Farfar sätter ner skottkärran och säger:

”Nu får du stiga av, pojken min.”

”Är vi framme, farfar?”

”Hm.”

Farfar skjuter upp skottkärran på gräsmarken, rätar på kroppen, tar av sig jackan, lägger den över skottkärrans hjul, tar mig vid handen och leder mig in på mossen för att leta efter bomullsgräs. Bomullsgräsets vattenhalt är lågt, det torkar snabbt och hästarna tycker om det. Farfar bär på en stor skära och jag på en liten. Framför ett stånd av bomullsgräs sätter han sig på huk och säger: ”Se nu på hur jag skär!” Farfar visar mig hur man ska skära. Han undervisar mig inte på riktigt, han bara visar hur det går till och börjar sedan med sänkt huvud skära sitt gräs. Hans sätt att skära är så vackert och hans rörelser så rytmiska. Jag försöker skära som farfar en liten stund, men blir så trött att jag ledsnar, slänger ifrån mig skäran och ägnar mig i stället åt att jaga fåglar och fånga gräshoppor. Det finns gott om gräshoppor i gräset. Jag är inte så slängd på att skära gräs, men fånga gräshoppor, det är jag en hejare på. Vid middagsdags tänder farfar en eld, värmer upp vår torrskaffning och grillar gräshopporna som jag har fångat. Gräshoppornas magar är fulla av frön som doftar gott.

Jag vaknar ur min slummer av att farfar knuffar på mig. När jag öppnar ögonen och ser mig omkring märker jag att halva eftermiddagen har gått. När vi hade ätit våra gräshoppor byggde farfar en liten koja åt mig och i den kröp jag in och sov en bra stund. Den varma vinden, fylld av dofter från de vilda örterna på gräsmarken, fick mig att bada i svett. Farfar har redan bundit ihop fyra stora balar med bomullsgräs som han bär fram till fördämningsvallen och dit skjuter han också skottkärran.

Skynda på, Lillpojken! Det blir omslag i vädret och vi måste iväg kvickt!” säger farfar.

Jag vet inte när, men någon gång medan jag sov har väldiga svarta moln hopats på den tefärgade himlen. Solen har redan dragit västerut, dess orangefärgade strålar har kort räckvidd och de tycks ha tappat orken innan de nådde vårt gräsfält.

”Kommer det att regna, farfar?”

”Grå moln bådar regn, svarta moln bådar storm.”

Jag hjälper farfar att lasta gräsbalarna på skottkärran, där de tornar upp sig till ett litet berg. Farfar fäster ett tunt rep kring tvärslån längst fram på skottkärran och säger: ”Nu är det dags för min lilla fölunge att dra kärran.”

Farfar böjer sig ner, hakar fast axelremmen på skottkärrans skalmar och grabbar tag i dem. Jag drar i repet tills det sträcks och skottkärran börjar sin vingliga färd framåt. Vallen är hög och sluttningen brant. Jag blir lite yr i huvudet.

”Farfar, du är väl försiktig så att vi inte tumlar ner i floden?”

”Dra ordentligt du! Din farfar har skjutit kärror i hela sitt liv och aldrig har det hänt att kärran har stjälpt.”

Jag är övertygad om att farfar talar sanning. Farfar har starka ben och det är därför som folket i byn kallar honom Farfar Skuttskutt.

Vallen vindlar precis som en orm som krälar på marken. Vi trampar på ormens rygg. Ett grönt sken kastas nu över oss. När jag sänker min blick kan jag se mina knän och jag kan också se min navel. Jag vänder då och då på huvudet och ser på farfar genom en springa mellan gräsbalarna. Farfar stirrar på mig med tårade ögon. Jag vänder mig snabbt om och drar i repet av alla krafter.

När vi har gått någon li täcks solen helt av svarta moln. Gränsen mellan himmel och jord utplånas och det är alldeles moltyst. Olika slags fåglar flyger strax ovanför gräset utan att våga ge ljud ifrån sig. Plötsligt grips jag av en oförklarlig rädsla. Jag vänder mig om och ser på farfar. Hans ansikte är fortfarande alldeles uttryckslöst, som skuret i trä.

Bladen på grödorna nedanför vallen börjar plötsligt vaja, men fortfarande hörs inte ett ljud. Blanka vågor väller fram på flodens yta, också de helt ljudlösa. Från en avlägsen höjd når oss ett ljud som inte är av denna världen och samtidigt blir allt mellan himmel och jord purpurfärgat, medan luften fylls av en doft av hö, som sticker i näsan, den bittra smaken av malört och doften från vilda krysantemer som påminner om medicin.

Jag vänder mig om och ser på farfar. Hans ansikte är fortfarande alldeles uttryckslöst, som skuret i trä.

Jag hämmas av min försiktighet och vågar inte öppna munnen, utan väntar bara stilla. En väldigt lång gräshoppa skuttar upp på min mage och stirrar fientligt på mig med sina femfärgade fasettögon. En harpalt, inte större än en knytnäve, skuttar fram ur ett vetefält nedanför vallen och försvinner strax igen.

”Farfar!” skriker jag förfärad.

Framför oss dyker en svart rund pelare upp som från marken höjer sig mot skyn och den runda pelaren snurrar med en rasande fart på sin väg mot oss och ger ifrån sig ett skrämmande ljud som låter som åskan.

”Vad är det där, farfar?”

”Vinden”, säger farfar lugnt. ”Dra ordentligt, gossen min!” När han har sagt hukar han sig ner.

Jag lutar mig framåt, tar spjärn med båda fötterna i marken och drar i repet så hårt jag kan.

Vi dras in i stormen. Jag hör inte någonting och har bara en känsla av att två väldiga handflator fläktar intill mina öron så att mina trumhinnor dallrar. Vinden griper tag i min kropp som om den ville slunga mig från vallen. Grödorna nedanför vallen beter sig som soldater som kastar sig framstupa när de tar emot en befallning. Flodens vatten kastas i höjden och karpar med röda fenor flyger som blixtar i skyn.

”Farfar!” Jag skriker i högan sky men hör inte själv vad jag skriker. Repet över min skuldra är fortfarande hårt spänt och det får mig att tänka på att farfar finns. Så länge farfar finns behöver jag inte vara rädd. Jag lutar mig framåt så mycket jag kan och när min ena arm når marken grabbar handen tag i en grästuva vid kanten av stigen och släpper inte taget. Det kommer för mig att min kropp saknar tyngd och att jag skulle förvandlas till vind om jag släppte taget.

När farfar bad mig dra kärran var det egentligen bara en symbolisk gest. Repet är så tunt att det brister med en gång. Jag faller framstupa på stigen. Den hårda vinden får mig att slå kullerbyttor och jag hamnar på sluttningen halvvägs ner mot floden. Jag lyckas grabba tag i några grästuvor och kravla mig upp på vallen. Jag höjer huvudet och spanar efter farfar och kärran. Kärran står kvar på vallen och bakom kärran står farfar. Farfar greppar med båda händerna skottkärrans skalmar och hans rygg är spänd som en båge. Hans bägge fötter står som fastrotade i vallen och benens svällande muskler ter sig som trädrötter. Vinden griper tag i det halvtorra gräset på kärran och slungar det mot höjden. Kärran skakar.

Jag grabbar tag i några grästuvor och kryper närmare farfar. Jag ser hur farfars ben börjar darra och hur svetten rinner nerför hans rygg.

”Farfar, släpp kärran!” skriker jag medan jag kravlar på marken.

När farfar tar ett steg tillbaka kommer skottkärran farande: farfar förlorar fotfästet och vacklar baklänges.

”Farfar!” skriker jag skrämd medan jag kryper framåt så fort jag kan. Skottkärran, som har knuffat undan farfar, kommer farande förbi mig. En plötslig impuls får mig att kasta mig på kärran. Det ger farfar en chans att spjärna mot och hans bägge fötter tycks igen slå rot i marken. Jag kryper på skottkärran och ser skakad på farfar. Farfars ansikte är alldeles uttryckslöst, som skuret i trä.

Det var stormen som for förbi. När stormen har farit förbi stillnar alltet för en kort stund. Kvällssolen träder ljudlöst fram; flodens vatten blir lysande rött, som en kall ström av smält järn. Grödorna reser sig långsamt. Farfar står där stark som en staty av brons.

Jag skuttar ner från kärran och ropar: ”Farfar, stormen har farit förbi!” Farfars ögon fylls plötsligt av tårar. Han sätter långsamt ner kärran och rätar med svårighet på kroppen. Jag ser att hans fingrar är krökta av kramp.

”Är du trött, farfar?”

”Jag är inte trött, gossen min.”

”Det var en väldig storm.”

”Hm.”

Stormen har slungat bort allt vårt gräs, nej, ett enda grässtrå har fastnat i en springa mellan bräderna i kärran. Jag visar upp det grässtrået för farfar, ett helt vanligt bomullsgräs, men jag minns inte längre om det var rött eller grönt.

”Farfar, vi har bara ett enda strå kvar!” säger jag besviken.

”Det mörknar, vi måste iväg”, säger farfar, böjer sig ner och börjar skjuta skottkärran framför sig. Med grässtrået i handen traskar jag efter farfar. Efter en stund kastar jag strået nerför branten där det slukas av den blekgula kvällningen.

”När han vart gammal blev han barn på nytt!”, säger min mor. ”Att i hans höga ålder beger sig hela långa vägen till den nordöstra mossen och komma tillbaka med ett enda grässtrå och säja: ’När Lillpojken kommer tillbaka ska han få tala om för oss vad detta är för slags gräs, han är lärd han.’ Vet du vad det är för slags gräs?” frågar min mor när hon räcker mig grässtrået.

Jag tar emot grässtrået och lägger det försiktigt i fotografialbumet. Bladet som pressar grässtrået inramar ett fotografi av min fästmö, som är sex år äldre än jag.