2014-07-04

Martin Åberg


Häromdagen gick jag in på nätet, sökte upp en auktionsfirma som bjöd ut en målning av Martin Åberg och lade ett bud på den. Uppenbarligen var jag den ende spekulanten och jag fick tavlan billigt. Alltför billigt.
De senaste dagarna har jag tänkt mig tillbaka till det tidiga 1930-talet, då min familj bodde i Höganäs och Martin Åberg och hans familj hade sitt sommarviste i först Arild och sedan Torekov. Martin Åberg och min far hade känt varandra sedan 1911, då min far studerade vid dåvarande Konstfack i Stockholm och Martin Åberg antogs som frielev på Carl Wilhelmsons målarskola. Min far och Martin Åberg föddes båda 1888. Martin Åberg gick bort 1946, min far 1952. De förblev goda vänner livet ut.
Året innan Martin Åberg gick bort sammanfattade Georg Svensson skickligt hans konstnärskap:
Martin Åberg är inte var mans målare. De som uppskattar ofelbart klingande färgharmonier, ett i detalj genomarbetat måleri, där ingen färgklick är insatt av en slump, inte en linje dragen på måfå. la peinture pure med andra ord, går kanske ofta tomhänta från Martin Åberg. Man kan aldrig uppfatta hans måleri enbart som yta och abstraktion, därtill är det alltför fast knutet direkt till den inre och yttre upplevelsen. Man måste se på Martin Åbergs målningar som subjektiva känsloutgjutelser, då har de alltid något att ge även om man ibland inte lyckas få in den rätta våglängden utan råkar ut för störningar. I ett stämningsbetonat måleri som Åbergs har även disharmonien sin plats; ångest, sorg och upprördhet kan i måleriet lika litet som i musiken uttryckas genom klingande harmonier. Men det måste understrykas att Åberg även har en ovanlig förmåga att måla ”vackert” på ett sätt som borde tillfredsställa även den högre gourmandisen. Ibland kan han rentav leda tankarna till något så förtjusande som Renoir. Att han rent manuellt är en av våra skickligaste målare är obestridligt. Men ingen kan vara längre från den tomma virtuositeten och det snarvackra än han. Det sammanhänger med hans ovanligt gedigna personlighet och hans ödmjukhet inför konsten. Hans måleri är i moraliskt avseende oantastligt; det segrar genom sin djupa känsla, sin ärlighet och sin nakna öppna hängivenhet. Genom dessa egenskaper skall det ha något att ge även åt eftervärlden. (Svenska konstnärer. Martin Åberg, Göteborg: Förlagsaktiebolaget Bokkonst 1945).
Den förhoppning som Georg Svensson uttrycker i den sista meningen infriades inte. Få människor känner i dag till Martin Åbergs verk. Till dem som förmådde uppskatta Martin Åbergs storhet som konstnär hörde Prins Eugene, som genom att köpa ett verk av den unge och okände Martin Åberg gjorde det möjligt för denne att resa hem till sin fars begravning; Gustaf Näsström, som skrev inkännande recensioner av Martin Åbergs utställningar, samt inte minst Ulf Linde, som vintern 1978 anordnade en vacker utställning av hans verk på Thielska Galleriet.
Under de senaste åttio åren har priset på varor och tjänster stigit hundrafalt, stundom mer. Bensinen kostade 1934 15 öre, nu nästan 15 kronor; en stor Marabou chokladkaka kostade 15 öre, nu femton kronor; en biobiljett kostade 65 eller 90 öre, beroende på var man satt, nu åtminstone 70 kronor; en Wahlström & Widstrands ungdomsbok kostade 75 öre och skulle väl, om den hade överlevt, nu kosta betydligt mer än 75 kronor; en flaska billigt vitt vin (Villa Franca) kostade 70 öre, nu åtminstone 70 kronor. Priset på en liter brännvin, då 2.50, måste ha mer än hundrafaldigats. Årshyran för en fyrarums enplansvilla i Höganäs var 780 kronor; årshyran för en attraktiv femrums tvåplansvilla i samma stad var 1020 kronor.
Hyran för ett sommarviste i Arild eller Torekov varierade 1934 mellan300 och 400 kronor, beroende på bostadens storlek och läge. För en väl tilltagen bostad med stor trädgård i Arild, strax intill hamnen, betalade Martin Åberg sommaren 1934 300 kronor. Sommarvistet i Arild möjliggjordes av det förhållandet att han på senvåren hade sålt en tavla till just det priset. (Jag vill minnas att min far, som tjänade som teckningslärare i samrealskolan i Höganäs, 1934 hade en årslön på omkring 4000 kronor).
Någon gång på det tidiga 1930-talet, förmodligen 1934, tog min far hela familjen med sig på en bilresa till Lund för att bese en av Carl Kylbergs första stora separatutställningar i Sverige. Trots att jag då bara var tio år gammal minns jag klart att detta måleri inte liknade något som jag tidigare sett, och jag hade då faktiskt sett ganska mycket. Min förmåga att minnas siffror är ganska märklig: jag minns väl att priserna på Kylbergs tavlor då varierade mellan 250 och 400 kronor. Recensenterna i lokalpressen gjorde sig lustiga över Kylbergs kludderier. Jag minns att min far nästan grät av ilska när han läste dem. Det var inte enbart lokalpressens recensenter som vägrade att förstå Kylbergs måleri. Några år senare, 1937, satte dåvarande ecklesiastikminister Artur Engberg stopp för Nationalmuseums inköp av Kylbergs ”Uppbrottet”. I den hårda polemik som detta tilltag ledde till ställde sig märkligt nog Isaac Grünewald på Engbergs sida.
Jag träffade aldrig Carl Kylberg. Det hindrar inte att jag finner vissa både inre och yttre likheter mellan Martin Åberg och den tio år äldre Carl Kylberg. Båda var i början av sina karriärer elever till Carl Wilhelmson, båda kände sig kallade till konsten; hos dem båda fanns en djup och sann religiositet, helt fri från kyrkans dogmer; i bådas måleri var färgen helt överordnad formen; båda tog den hårda kritik som riktades mot dem med jämnmod och båda vägrade att kompromissa med sin övertygelse.
Nu tillbaka till den hårda verkligheten. 1934 kunde inkomsten från försäljningen av en enda tavla tillåta både Martin Åberg och Carl Kylberg att hyra ett sommarviste någonstans i Sverige. 2014 krävs det upp mot en miljon riksdaler för att ropa in ett verk av Kylberg på något av Stockholms auktionsverk, medan en målning av Martin Åberg kan fås för 1500 kronor. Vem eller vilka är det som styr denna utveckling?
Till konstnärskretsen i Arild 1934 hörde den gudabenådade lutsångaren och målaren Hjalmar Arleman, som inte bara liknade Bellman utan också sjöng som jag tror att Bellman måste ha sjungit. Efter en festmåltid på färskpotatis och smör hemma hos Martin och hans hustru Rut i sommarvistets trädgård i Arild sjöng Hjalmar Arleman Bellman, Sehlstedt, Fröding, Sjöberg och Ruben Nilson. Hjalmar Arleman tillhörde kotteriet Lutans vänner. Jag har länge förgäves letat efter inspelningar av hans oförlikneliga Bellmantolkningar. Jag är övertygad om att han någon afton hos Åbergs i Arild måste ha sjungit Bellmans visa ur Bachi tempel:

Hvem är som ej vår broder mins
fastän hans skugga mer ej fins?
Fastän hans valdthorn tystnat har,
är skogens genljud ändå qvar.
Än Floras fågelskara
skall ömt hans spel förklara.
Än jägarn vid sin snara
skall på sin pipa svara
hur, ibland Orfei söner
af Bachus krönt så sköner
han utan like var.
(Detta är en nostalgisk betraktelse och det kan inte hjälpas att nostalgiska betraktelser ofta blir sentimentala).
Martin och Rut Åbergs son Dag och Dags yngre syster Inga hörde till mina bästa vänner. Dag, som jag senast träffade 2012, gick bort förra året. Inga har jag förgäves sökt. Om någon av mina läsare vet var, och om, hon finns, vore jag tacksam för besked därom.


Martin Åberg



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar