I anslutning till min uppsats ”William Blake i Kina” vill jag här presentera mina tolkningar av några av Blakes dikter ur samlingarna Songs of Innocence (1789), Songs of Experience (1794) och The Rossetti Manuscript (1787-1818) samt den burleska vaudevillen An Island in the Moon (1784). I mina tolkningar har jag försökt visa att diktverkets form spelar en högst väsentlig roll som bärare av diktens budskap och att därför översättaren i sin tolkning bör vinnlägga sig om att skapa en motsvarighet till originalets metriska struktur.
SOTARGOSSEN
När mor min dog var jag ännu ung
och far min sålde mig medan ännu min mun
måste läspa visan om viska och klot.
Så jag sotar er skorsten och sover i sot.
Där är lille Tom Dacre som fällde en tår,
när rakkniven skar hans lammull till hår.
”Strunt i det, Tom!”, sa jag, ”för nog är det en tröst
att ditt hår slipper sotet på ålderns höst!”
Han teg med sitt gnäll och just samma kväll
då såg han i drömmen en syn så säll:
att tusende sotare, Dick, Joe, Ned och Jack
låstes i kistor av svartaste lack.
Då kom där en ängel med en nyckel som sken
och släppte dem fria varenda en.
Nu springer de glada på ängen så grön
och skrattar mot solen och badar i sjön.
Och fria från säckar och vita i hyn
de svävar på molnen och tumlar i skyn.
Då sa ängeln till Tom: ”Om du bara är snäll
får du Gud till far och blir lycklig och säll!”
Nu vaknade Tom; från vår mörka bod
vi gick till vårt slit med viska och lod.
Men fast det var kallt var Tom varm och nöjd:
gör alla sin plikt blir livet en fröjd!
DEN VILSNE GOSSEN
Ack, far, min far, vart är du på väg?
Ack, vandra inte så fort!
Ack, tala far, till din lille son,
ty annars kommer jag bort!
Natten var mörk, ingen far syntes till,
och gossen av daggen blev våt.
Mossen var sank och gossen var rädd,
men töcknet vek för hans gråt.
KRISTI HIMMELSFÄRDSDAG
Barnen kom vandrande två och två en Kristi Himmelsfärdsdag,
klädda i grått och blått och grönt, med tvagade anletsdrag,
med snövita stavar väktare grå gick främst i deras tåg,
till in i Sankt Pauls höga dom de väller likt Themsens våg.
O, vilken mäktig skara, dessa Londons blommor små,
och kring dem där de sitter syns en egen strålglans stå.
Och massans sorl nu stiger, från de fromma lammens flock,
tusende späda barnahänder sträcks mot himlen opp.
Och lik en mäktig vind nu stiger barnaskarans psalm,
likt samfällt dån i Himlens sal från åskans tunga malm.
Nedom dem sitter vise män från stadens fattigvård,
hav misskund att du ej kör bort en ängel från din gård!
BARNJUNGFRUNS VISA
När barnen stoja på sommaräng
och skratten hörs ifrån lund,
mitt hjärta är tröst uti mitt bröst
allt annat stillnar i denna stund.
”Kom nu hem, mina barn, ty solen går ned,
och daggen står upp på nytt;
kom, kom, det är dags, låt oss skynda strax,
ni få leka när morgon har grytt.”
”Låt oss leka ett slag, ty än är det dag,
att somna nu är inte så lätt.
Och fåglarna små mot rymden ju slå
och i hagen stå fåren tätt.”
”Nåja, lek då, men hör! När ljuset dör
skall ni skynda er hem till er säng.”
Och glada rop ifrån barnens hop
gav genljud på kulle och äng.
Ur Songs of Innocence
LYSS TILL BARDENS RÖST
Lyss till Bardens röst!
Han ser vad som skett, skall ske och sker.
Ty han har hört
det helga ord
som vandrade bland Edens träd.
Han ropar på en bannlyst själ,
hans gråt förnims i vindens sus:
”Du stjärnors träl,
du mäktar väl
att bannlyst tända bannlyst ljus!”
O Jord, O Jord nu styr
ur gräsets daggbädd åter fram!
Natten flyr
och dagen gryr
ur sömnens mörka slam.
Räck ut din hand!
Vi vända om på nytt?
Ty stjärnors brand
och vattnig strand
är allt dig bjuds tills dag har grytt!
KRISTI HIMMELSFÄRDSDAG
Är detta en rättfärdig syn
i ett rikt och bördigt land:
barn som lider bitter nöd
bespisade av girig hand?
Är detta skälvande skrik en sång?
Gömmes kanske glädjen där?
Och alla dessa arma barn?
Att detta land så fattigt är!
Och deras sol är alltid släckt,
och deras fält ej skördar bär,
och deras stig är törnefylld:
en evig vinter råder där.
Ty varthelst solens strålar når,
och varhelst regnet strömmar ner,
barn kan aldrig hungra där
och armod stör ej sinnet mer.
SOTARGOSSEN
Ett svart litet kryp i drivan vit
gnäller sin visa om sotarens slit.
”Var är din fader och moder, säg?”
”Till mässan i kyrkan är de på väg.”
”Och då jag var lycklig på hedens stig
och log mot snön hela vintern lång,
i dödens dräkt de klädde mig
och lärde mig sjunga min dystra sång.
Och då jag var lycklig med dans och sång
de tror att de inte har gjort mig förnär.
De prisar nu Gud och hans Präst och Kung,
som bygger en himmel av vår misär.
DEN SJUKA ROSEN
Ack, ros, du är sjuk!
En osynlig larv
omtumlad av stormnattens
larmande harv
har funnit din bädd
så fröjdefullt röd
och hans hemliga åtrå
skall bli din död.
ÄNGELN
Jag drömde en dröm! Vad betyder den?
Att jag var jungfrudrottningen!
En ängel vakade över mig:
Namnlös sorg lät ej lura sig!
Och jag grät både natt och dag,
och han stillade hjärtats slag.
Och jag grät både dag och natt,
och gömde för honom mitt hjärtas skatt.
Han slöt sina vingar och avsked bjöd;
då rodnade morgonen rosenröd.
Jag torkade tåren och drev fruktan ut
med tusende sköldar och spjut.
Snart vände min ängel om:
jag var väpnad, förgäves han kom.
Ty flydda var ungdomens år,
och mitt huvud täckt av grånade hår.
TIGERN
Tiger, tiger flammor slår
i den mörka nattens snår:
är denna fasans symmetri
en skapelse i Guds regi?
I vad avgrund, i vad höjd
blev elden i ditt öga röjd?
Vilka vingar honom bär?
Vilken hand grep elden där?
Vilka skuldror, vilken håg,
snodde hjärtats sega tåg?
När blodet svällde hjärtats rot,
vad gruvlig hand? vad gruvlig fot?
Vems var släggan? Vilket lod?
I vilken smältugn sjöd ditt mod?
Vems var städet? Vem nog djärv
att våga detta fasans värv.
När stjärnan kastat ner sin lans
och tårar dränkte himlens glans,
såg Han sitt verk och gladde sig?
Har lammets skapare skapt dig?
Tiger, tiger, flammor slår
i den mörka nattens snår.
Är denna fasans symmetri
en skapelse i Guds regi?
KÄRLEKENS LUND
Jag gick till kärlekens lund
och såg vad jag aldrig sett:
en kyrka stod rest på den äng
som fordom mig fröjder berett.
Och grinden till kyrkan var stängd.
”Du skall icke!” stod på dess dörr.
Jag gick då till kärlekens lund,
där blommorna prunkade förr.
Men i lunden låg gravarna tätt,
endast gravstenar prunkade där.
Och präster i svartrock gick runt i flock
och band med törnen min glädje och lust.
DEN LILLE LUFFAREN
Min moder, min moder, kyrkan är kall,
men krogen är trivsam och sund och varm.
Och jag vet förstås var min lycka bestås.
men i himlen går sånt inte an, gunås!
Men om prästen i kyrkan på öl oss bjöd,
och själen finge värmas vid brasans glöd,
med bön och med sång hela livsdagen lång,
vi funne väl aldrig kyrkan för trång.
Om han präkte och drack och sjöng, våran präst,
vi gladdes som lärkor när de kvittrar som bäst!
Och pryda madam List, som är kyrksam och trist,
hon sluppe aga barnen och späka sig, helt visst!
Och Gud, lik en far som blir glad när han ser
hur barnen hans gläds och sjunger och ler,
han slipper läsa bann över Kaggen och Fan
och kan ge’en både kyssar och öl och kaftan.
LONDON
Jag vandrar längs var fjättrad gränd,
där fjättrad Temsen flyter fram.
Och varje panna mot mig vänd
är märkt av vanmakt, märkt av skam.
I varje skrik, i varje ljud,
i spenabarnens skrämda kör,
i varje röst, i varje bud
jag själens fjättrar rassla hör.
Hur sotargossens skrik som slag
drabbar kyrkans svarta stod.
Och krigarn’s tunga andetag
sölar slottets port med blod.
Men oftast på min midnattsstråt
jag hör den unga skökans ed
förbanna det nyfödda barnets gråt
och slå med pest var bröllopsbår.
Ur Songs of Experience
JAG SÅG EN KYRKA HELT AV GULD
Jag såg en kyrka helt av guld
som ingen djärvdes närma sig,
men mången stod där utanför
och grät och sörjde jämmerlig.
Jag såg en orm som reste sig
mot kyrkans vita port,
och den bröt och bröt och bröt
dess gyllne gångjärn bort.
Och längs en vacker stensatt gång
sirad av ädla stenars glans,
ett slemmigt spår där ledde fram
till kyrkans altarkrans,
där ormen spydde ut sitt gift
på nattvardsbröd och nattvardsvin.
Till svinens stia gick jag då
och la mig ner bland stians svin.
JAG BAD TJUV ATT SNO MIG EN FRUKT
Jag bad en tjuv att sno mig en frukt,
han lyfte mot höjden sin blick.
Jag bad en ljuv kvinna att lägga sig,
”Herreminje!” till svar jag fick.
Så snart jag gick en ängel där stog:
mot tjuven han blinka’,
mot kvinnan han log,
och utan att något blev sagt,
fick han från trädet en persika söt,
och när jungfrun sig lagt,
hennes gunst han njöt.
Ur The Rossetti Manuscript
DENNA STAD OCH DETTA LAND HAR FRAMBRAGT MÅNGEN MÄR
Denna stad och detta land har frambragt mången mär,
som pampig tronar på bänk av ek och folket lagen lär,
brun i hyn som en kastanj av gott och mustigt dricka.
Leve engelsk gästfrihet, ty den får aldrig klicka!
I guldsnoddskantad rock så varm att en livgardist knappt den tål,
med strumporna rullade över knät och med skor lika svarta som kol,
pigga och krya de äter sin biff och djupt i bägar’n blicka.
Leve engelsk gästfrihet, ty den får aldrig klicka!
Mären och hans åldermän, de satt vid sitt breda bord;
Alla åt de för tio män, när de tolkade lagens ord.
De hungriga stackarna trädde ditin att tära god biff och dricka.
Leve engelsk gästfrihet, ty den får aldrig klicka!
HELL ÄKTENSKAP, AV KÄRLEK GJORT
Hell, Äktenskap, av Kärlek gjort,
ack, vilken skara till din port,
nu hastar utan töv!
Änkor och ungmör i bästa år,
som trippar lätt på vackra tår,
eller sitter på vacker röv.
Hell, fingerfotade sköna väsen,
ni vackra hälft av mänskorasen,
som tar oss alla till ert bröst.
Ni finns tillhands när vi slås av nöd,
utan er ginge släktet mot sin död,
och vi finge ingen tröst.
Ty om en ungmö är halt och blind,
och om hon har skapts båd’ skev och vind
eller fiskögd och inte kan höra,
lägger hon bara manken till,
finner hon säkert någon som vill
henne i brudstol föra.
Detta beprövade grötomslag
botar krämpor av alla de slag
hos ungmö och hos änka kåt.
Det lockar fram skratt och nöjda pip;
likt fåglar nyss botade från sitt knip,
de kvittrar sin muntra låt.
Kom då ni ungmör och svenner alla,
kom och bli kvitt er sura galla
i äktenskapets Gyllne bur.
ATT VARA ELLER EJ
Att vara eller ej,
en mästare som säj,
Sir Isaac Newton,
eller Locke och Doktor Söder
eller Sherlock von Döder?
Jag vore hellre Sutton.
Ty han byggde en kasärn,
till gubbars och ynglingars värn,
med murar av tegelsten.
Och allt som fanns däri
han vann på lotteri,
allt tillhörde honom allen!
Han gick på Börsen in
fick pengar i ett skrin
och sände sin lakej
till murarbasen Gren
och snickarmästaren:
nog var han nitisk, säj?
Hans skorstenar? Tre tjog!
Man än fler fönster såg,
och till kroppens fromma,
han sänkte avloppsrör
i jorden som sig bör,
att pesten förekomma.
Och fast hans liv så hastigt svann,
nog var han lika god en man −
och namnet hans var Sutton –
som Locke och Doktor Söder
eller Sherlock von Döder
eller Sir Isaac Newton?
JOE, HÖRRU DU!
Joe, hörru du!
Släng hit min boll!
Annars går jag nu
åt mitt eget håll!
Jag har väl aldrig se-sett maken,
att slänga min boll i en koskit!
Och torka den på min näsduk sen,
utan att ens säja prosit!
Den där Bill är ett ärans nöt,
han gav mig en snyting i ögat!
Om kricket vet han inte ett skvatt
mer än en hund eller katt!
Han har fällt våran grind
och knäckt våra stänger
och ränner utan skor för att spara sina känger!
LÄMNA, ACK, LÄMNA MIG ÅT MIN SMÄRTA
Lämna, ack lämna mig åt min smärta,
här skall jag sitta och tyna av,
tills jag intet är och själen
sin jordiska boja har kastat av.
Om sedan ödet genom skogen
för någon hit längs stiglös stråt,
skall han i dunklet se min skugga,
i kvällens bris skall han höra min gråt.
Ur An Island in the Moon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar