Litteratur, politik och litteraturpolitik

Någon har sagt att världslitteraturen är översättning. Om verk av de stora kinesiska författare och poeter som debuterade under 1920- och 1930-talen hade översatts till något eller några västerländska språk hade den kinesiska litteraturen redan då framstått som en omistlig del av världslitteraturen. 1920-talet framstår som poesins guldålder i den moderna kinesiska litteraturen. Under 1930-talet framträdde berättare och dramatiker, vilkas verk kan mätas med de främsta verken inom den västerländska litteraturen.
Överläggningarna om konst och litteratur i Yan’an i maj 1942, som sammanfattades av ett tal av Mao Zedong, ledde småningom till att litteraturen och konsten tvangs gå i politikens ledband. Detta hindrade emellertid inte ett fåtal författare som Zhao Shuli (1906-1970) och Sunli (1913-2002) från att skapa litterära verk av bestående värde utan att bryta mot Mao Zedongs dogmer att litteraturen främst måste tjäna bönderna, arbetarna, soldaterna och de politiska kadrerna samt att det politiska kriteriet måste överordnas det konstnärliga.
Det hårdnande politiska klimatet från slutet av 1940-talet gjorde att Kinas etablerade författare avstod från att skriva (eller åtminstone från att publicera) och att med några få undantag inga betydande verk publicerades förrän mot slutet av 1970-talet, då en grupp unga poeter, med Bei Dao i spetsen, trädde fram med en modernistisk poesi, som bröt mot Kinas poetiska traditioner. Trots ett  starkt motstånd från regimens sida på det tidiga 1980-talet har de unga poeterna, som har följts av flera ”generationer” av poeter, haft stor framgång.
Vid mitten av 1980-talet inleddes ett skede som med rätta kan betraktas som en förnyelse av den kinesiska berättarkonsten. Verk av framstående författare som Yu Hua, Su Tong, Han Shaogong, Jia Pingwa, Feng Jicai, Li Rui, Cao Naiqian, Yan Lianke, Mo Yan och de kvinnliga författarna Wang Anyi och Can Xue blir i ökande grad tillgängliga för västerländska läsare genom goda översättningar.
Nobelpriset i litteratur är, som ju benämningen anger, ett litterärt pris. Att Mo Yan är medlem av kommunistpartiet och tjänar som en av många vice ordförande i kinesiska författarförbundet (utan lön och andra förmåner) saknar därför relevans för bedömandet av den litterära lödigheten i hans omfattande författarskap, det enda kriterium som ligger till grund för Svenska Akademiens bedömning. Att Mo Yan jämte 99 andra kinesiska författare valde att tillmötesgå en förfrågan från ett kinesiskt förlag om han ville kopiera ett kort avsnitt ur Mao Zedongs sammanfattning av Överläggningarna om konst och litteratur i Yan’an, maj 1942, finner jag inte på något sätt märkligt. Mao Zedongs tal är ett historiskt dokument som har frambragt flera fullödiga verk av författare som de ovan nämnda Zhao Shuli och Sunli. Att talet längre fram kom att spela en negativ och ödesdiger roll för den fortsatta litterära utvecklingen är en helt annan sak. Vem som än läser Mo Yans verk med den uppmärksamhet som de förtjänar kommer att finna att han djärvt gisslar sådana företeelser i det samtida kinesiska samhället som korruption, nepotism, maktfullkomlighet, rättsröta och bristande respekt för mänskliga rättigheter. Under de sextio år som jag efter bästa förmåga har följt den kinesiska litteraturens utveckling har jag inte träffat på någon enda kinesisk författare som i lika hög grad och med samma integritet som Mo Yan har försvarat den enskilda människan mot förmyndaren Staten.

Göran Malmqvist