Svenska författare vilkas verk översatts till kinesiska under perioden 1917-1949

(Romerska siffror refererar till en bibliografi som kommer att publiceras på denna blogg)

Hjalmar Bergman:

”Judith”; ”Kan ni bota mig, doktor?”, ”En ny prästkappa” XXI (Wu Lifu), 1935;

”En ny prästkappa” XXII (Wu Lifu), 1941;

Albert Ulrik Bååth (Ba-shi: 巴士):

”Och vore jag poet” VIII (Feng Xu = Shen Yanbing)), 1925;

Sophie Elkan (En-gen: 恩根):

”Sheng yu si” 生與死 ”Liv och död”? V (Ji Zhi), 1924;

Verner von Heidenstam (He-teng-si-dun: 赫滕斯頓):

”Den ombytlige mannen”; ”Ett tema med två variationer”; ”Namnlös och odödlig”; ”Ensamhetens tankar”; ”Mannens sista ord till kvinnan”; ”Den sovande systern”; ”Den tyngsta vägen”; ”Ensam på sjön”; ”Månljuset”; ”Min levnad”; ”Den skeppsbrutne”; ”Bön vid lågorna”; ”Juvelen”. IX (Shen Zemin). 1925.

Gustaf Hellström :

”Fru Petterson” XXI (Wu Lifu) 1935;

Pär Lagerkvist :

”Källarvåningen” XXI (Wu Lifu), 1935;

Selma Lagerlöf (Nuo-ge-luo-fu: 挪個洛孚, La-rui-lie-fu :拉瑞列孚, La-qi-er-luo-fu啦綺爾絡孚):

”En julgäst” V (Shen Yanbing), 1924;

”Legenden om julrosorna” VII (Xie Songgao), 1932;

”En herrgårdssägen” XIX (Liu Dajie), 1934;

”Morbror Ruben” XX (Shen Yanbing), 1935;

”Hunli jinxingqu 婚禮進行曲 Bröllopsmarschen (?) XXV (Shi Zhecun) 1945

Viktor Rydberg(Liao-te-pei-ge: 廖特倍格):

”De badande barnen”, ”Din sorg är din” VIII (Xi Zhen = Shen Yanbing)), 1925;

Sigfrid Siwertz:

”Klas och Bob” XXI (Wu Lifu), 1935;

Marika Stiernstedt:

”Harpspelet i graven” XXI (Wu Lifu), 1935

August Strindberg (Si-te-lin-bao :斯特林堡，Shi-te lin-bao:施特林堡，Shi-te-lin-bao :史特林堡，(Si) -Te-lin-pei-ke- (斯):忒林培克，Shi-qu-en-bai: 史屈恩白):

”Fågel Fenix” I (Zhou Shoujuan), 1917;

”Kärlek och spannmål” II (Hu Shi) 1919; XX (Hu Shi), 1935; XXII (Hu Shi), 1941; 

XXVII (Hu Shi); utan år; XXVI (Peng Zi), 1947;

”Onaturligt urval eller rasens uppkonst” och” Reformförsök” III (Zhou Zuoren), 1920;

”Moderskärlek” ”Fröken Julie”, ”Fordringsägare” IV (Zhang Yugui), 1922;

”Ett fragment ur mänsklighetens historia” VIII (Shen Yanbing), 1925: XXVIII (Shen Yanbing);”Oväder”, ”Den starkare” IX (Fang Xin och Qin Yu), 1927;

”Yile yihou 譯了以後Efter översättandet” (?), ”Den starkare” X (Översättare okänd), 1928;

”Tvekamp” XIII (Xu Peiyang), 1929;

Nitton stycken ur Giftas: ”Kärlek och spannmål”, ”För att bli gift”, ”Ersättning”, ”Hjälpen”, ”Onaturligt urval eller rasens uppkomst”, ”Reformförsök”, ”Naturhinder”, ”Ett dockhem”, ”Måste”, ”Brödet”, ”Höst”, ”Fågel Fenix”, ”Utan vigsel och med”, ”Tvekamp”, ”Hans piga” och ”Familjeförsörjaren”, XIV (Peng Zi och Du Heng), 1929;

Nio stycken ur Giftas: ”Ersättning”, ”Reformförsök”, ”Naturhinder”, ”Fågel Fenix”, ”Brödet”, ”Höst”, ”Utan vigsel och med”, ”Tvekamp”, ”Hans piga”, 

XVI (Liang Shiqiu), 1930;

”Dödsdansen” XVIII (Wu Banyun), 1934;

”Moderskärlek” XXIII (Zhang Shangzhi), 1944;

”Samvetskval” (?) XXIV (Zhong Xianmin);

Hjalmar Söderberg(Su-te-er-bao-ge: 蘇特爾褒格):

”Tuschritningen”VII (Shen Yanbing), 1925;

”En kopp te” XI (okänd översättare);

”Pälsen” XV (Liu Dajie), 1929;

”Sotarfrun” XXI (Wu Lifu), 1935;

”Den brinnande staden” XXII (Xu Tianhong), 1941;

Esaias Tegnér (Tai-yi-na:泰依纳):

”Det eviga”, ”Flyttfåglarna”, Den sjusträngade lutan” VIII (Xi Zhen = Shen Yanbing)), 1925;

Elin Wägner:

”Busi de lingniao” 不死的靈鳥 ”Den odödliga fågelanden”? XII (Zhu Zehuai), 1929;

”Jag har bara en hand” XXI (Huang Weirong), 1935.

Yang Mu, Lectures講學

Yes, it does seem that I have climbed innumerable levels of clouds

to land from a strange world and yet fearlessly walk along

the path of moist red tiles, seeking, to confirm

that on the road ahead a small two-storied library will float up

before my eyes in the moonlight; when the rain is over

the evening breeze will fan us where we sit cross-legged to listen to lectures

by the water’s edge, fanning away all our concerns and worries, cinnabar and

ferules and the discipline that might otherwise be forgotten

and the rules we have been forced to obey ─ under the old pine tree a volume

thread-bound in a yellow case that will never fade, its fragrance never evaporate.

Kinesiska Översättare

Korta biografier över några framstående kinesiska översättare av svensk litteratur under perioden 1917−1949

(Romerska siffror hänvisar till en bibliografi över monografier och antologier innehållande översättningar till kinesiska av svensk litteratur som senare kommer att publiceras på denna blogg. Utgivningsår anges i parentes efter verkets titel)

Hu Shi胡適(1891-1962)

Översättning: Strindbergs ”Kärlek och spannmål” (1919). Se Bibliografi II.

Hu Shi, filosof, essäist, litteraturvetare och diplomat, spelade en utomordentligt viktig roll som en av initiativtagarna till Den litterära revolutionen (1917-1919) och förespråkare för en litteratur på Baihua, ”det osmyckade språket”, baserat på det nordkinesiska talspråket. Med hjälp av ett statligt stipendium tillbragte Hu Shi tio år i USA, där han studerade, först vid Cornell och sedan vid Columbia University. Vid Columbia studerade han under John Dewey, vars pragmatiska filosofi, tack vare Hu Shis förmedling, vann anklang i 1920-talets Kina.

I januari 1917 publicerade Hu Shi essän ”En preliminär diskussion rörande en litterär reform”, i vilken han i åtta punkter preciserar riktlinjerna för en ny litteratur:

1. Skriv om väsentliga ting!

2. Imitera inte de klassiska författarna!

3. Var noggrann med grammatiken!

4. Ägna er inte åt inbillat svårmod!

5. Utmönstra alla gamla klichéer!

6. Använd inga allusioner!

7. Använd aldrig parallellverser!

8. Undvik inte att använda talspråkiga uttryck!

Ett år senare publicerade Hu Shi följande handfasta regler i en uppsats med titeln ”En konstruktiv litterär revolution: en litteratur på riksmålet”:

1. Tala bara när du har något att säga!;
2. Säg vad du vill säga på det sätt som du själv vill!
3. Tala med egna ord och inte med någon annans!
4. Tala det språk som tillhör din egen tid!

För att befästa den moderna talspråkslitteraturens ställning bedrev Hu Shi textkritisk forskning rörande 1700-talsromanen Hongloumeng, Drömmar om röda gemak, skriven på ett språk som stod den tidens talspråk mycket nära. 

För att föregå med gott exempel publicerade Hu Shi 1917 en samling dikter under titeln Changshi ji (Experiment), som på intet sätt kan mäta sig med de verk som inom några få år presenterades av skalder som Liu Fu (Liu Bannong, 1891-1934)  Zhu Ziqing (1898-1948) och andra.

Under åren 1938-1942 tjänade Hu Shi som Kinas ambassadör till USA. Efter att ha tjänstgjort som rektor vid Pekings universitet (1946-48) lämnade han fastlandet och bosatte sig på Taiwan, där han 1957 valdes till preses för Academia Sinica, en post som han behöll till sin död.

Zhou Zuoren 周作人 (1885-1967)

Översättningar: Strindbergs ”Onaturligt urval” samt ”Reformförsök” (1920). Se Bibliografi III.

Zhou Zuoren, yngre bror till Zhou Shuren (Lu Xun,1881-1936)), var en framstående översättare och betraktas allmänt som Kinas främste essäist. 1906 följde han sin äldre bror i spåren och förlade sina studier till Japan i syftet att avlägga en nyttig civilingenjörsexamen. I stället valde han att studera klassisk grekiska, i hopp om att kunna översätta Evangelierna till klassisk kinesiska. Den planen förverkligades aldrig, men hans goda kunskaper i klassisk grekiska gjorde det möjligt för honom att översätta ett antal forngrekiska farser, Sapfos lyrik och flera av Euripides tragedier till kinesiska. Själv betraktade han sin tolkning av Lucianus dialoger som sitt främsta verk som översättare.

Efter återkomsten till Kina 1911 tog Zhou Zuoren aktiv part i den radikala rörelse som utmynnade i Den litterära revolutionen och Fjärde Maj-rörelsen 1919. Tillsammans med sin bror Lu Xun, Lin Yutang (1895-1976) och andra startade han veckotidskriften Yusi, för vilken han tjänade som chefredaktör. Han undervisade också tidvis vid olika lärosäten, bland annat Pekings universitet. När universitetet 1937 evakuerades till staden Kunming i den sydliga provinsen Yunnan, föreslog universitetets rektor att Zhou Zuoren, som hade goda kontakter i Japan, skulle stanna kvar och bevaka universitetets intressen, vilket han gjorde. Det blev en av anledningarna till att han efter fredsslutet 1945 anklagades för landsförräderi och hamnade i fängelse, varifrån han frigavs 1949. Efter regimskiftet 1949 publicerade han översättningar och essäer under skilda pseudonymer. Under kulturrevolutionen pinades han till döds av rödgardister.

Den engelske sinologen David Pollard har skickligt översatt ett antal av hans essäer till engelska (Zhou Zuoren, Selected Essays. Chinese-English bilingual edition. Hong Kong: Chinese University Press 2006.

Shen Yanbing沈雁冰, Shen Dehong,沈德鴻, Mao Dun茅盾 (1896-1981)

Översättningar: Hjalmar Söderbergs ”Tuschritningen” (1925). Se Bibliografi VII; Selma Lagerlöfs ”En julgäst” (1924). Se Bibliografi V; August Strindbergs” Ett fragment ur mänsklighetens historia” (1915). Se Bibliografi VII.  Selma Lagerlöfs ”Morbror Ruben” (1935). Se Bibliografi XX. Feng Xu馮虛 och Xi Zhen希真 är två av Shen Yanbings många pseudonymer. Under en av dessa två pseudonymer publicerades Albert Ulrik Bååths, ”Om jag vore poet” (Feng Xu); Esaias Tegnérs ”Det eviga”, ”Flyttfåglarna”, ”Den sjusträngade lutan” (Xi Zhen)Viktor Rydbergs ”De badande barnen” och ”Din sorg är din (Xi Zhen)” (1925). Se Bibliografi VIII.

Shen Yanbing, författare, kulturjournalist, litterär kritiker, översättare och framstående kulturbyråkrat, föddes i en småstad i provinsen Zhejiang. Han visade tidigt prov på en betydande litterär begåvning och antogs 1913 till en treårig specialkurs vid Pekings universitet, där han studerade kinesisk och engelsk litteratur. Därefter fick han anställning som förlagsredaktör vid sektionen för översättningslitteratur vid Kinas på den tiden största bokförlag, Shanghai Commercial Press. Jämte Zhou Zuoren tillhörde Mao Dun den ledande kretsen i Wenxue yanjiuhui (Sällskapet för litterära studier), som utgav den litterära tidskriften Xiaoshuo Yuebao (Novellmagasinet). Många av Kinas främsta författare publicerade sina första verk i den tidskriften. Sedan Mao Dun 24 år gammal 1920 hade övertagit chefredaktörposten vid tidskriften kom den i ökande utsträckning att publicera översättningar av verk av utländska författare som Tolstoj, Chekhov, Balzac, Flaubert, Zola, Keats, Shaw och andra. Han torde ha varit den första litteräre kritiker i Kina som intresserade sig för skandinavisk litteratur.

Mao Dun kom tidigt i kontaktmed den kommunistiska rörelsen. Redan 1921 anslöt han sig till Shanghais kommunistiska förening, som samma år omvandlades till Kinas kommunistparti. 1930 grundades Sammanslutningen av vänsterradikala författare, vars medlemmar kom att helt dominera 1930-talets litteratur. Mao Dun hade redan under åren 1927-1928 publicerat sin första roman, trilogin Shi (Eklips), som en följetong i Xiaoshuo Yuebao (Novellmagasinet). Denna omedelbara framgång följdes av romanen Hong (Regnbågen1929), i vilken han med psykologisk skarpblick skildrar en ung kvinnas kamp för frigörelse. Många av Mao Duns romaner och noveller har inspirerats av hans erfarenheter som kommunistisk revolutionär. Hans kanske mest kända verk är Ziye (Midnatt), som har översatts till både engelska, franska och svenska.

Redan flera år före regimskiftet 1949 hade Mao Dun upphört med sin skönlitterära verksamhet. Under åren 1949-1965 tjänade han som Kinas kulturminister. Under en lång följd av år (1949-1981) var han ordförande i Kinas författarförbund. Genom ett legat i hans testamente skapades en stipendiefond som vart fjärde år tilldelar två eller flera skönlitterära författare Mao Duns Pris, som betraktas som Kinas förnämsta litterära utmärkelse. Kinas författarförbund förvaltar stipendiefonden och utser också pristagare. 2011 tilldelades Mo Yan priset för sin roman Wa, vars franska översättning har getts titeln Grenouilles.

Shen Zemin沈澤民 (1902-1933)

Översättningar: Följande 13 dikter av Heidenstam: ”Den ombytlige mannen”, ”Ett tema med två variationer”, ”Namnlös och odödlig”, ”Ensamhetens tankar”, ”Mannens sista ord till kvinnan”, ”Den sovande systern”, ”Den tyngsta vägen”, ”Ensam på sjön”, ”Månljuset”, ”Min levnad”, ”Den skeppsbrutne”, ”Bön vid lågorna”, ”Juvelen” (1925) . Se Bibliografi VI. Samtliga dikter utom ”Den ombytlige mannen publicerades först i Xiaoshuo Yuebao 13.3, mars 1922; ”Den ombytlige mannen” publicerades i Xiaoshuo Yuebao 13.4,  april 1922.

Shen Zemin var yngre bror till Shen Yanbing, som han i flera avseenden följde i spåren. 1920 begav han sig till Japan, där han under ett år studerade vid Kejserliga universitetet i Tokyo. Den essä om Heidenstam som ingår i Shen Zemins volym med tolkningar av Heidenstams dikter är daterad den 12 januari 1921 och skrevs därför förmodligen under vistelsen i Japan. Efter återkomsten till Kina anslöt han sig liksom sin äldre bror till Shanghais kommunistiska förening och deltog samma år i grundandet av Kinas kommunistiska parti. I januari 1922 deltog han i Kinas socialistiska ungdomspartis första kongress och invaldes i dess centralkommitté. 1925 gifte han sig med Zhang Qinqiu, som längre fram kom att göra karriär som chef för en kvinnlig brigad. På våren 1926 sändes Shen Zemin och hans hustru tillsammans med ett hundratal andra ungdomar till Moskva för att studera vid Sun Yatsen-universitetet där. På hösten 1930 återvände de till Shanghai; Shen Zemin blev följande år ledamot av kommunistpartiets centralkommitté samt chef för dess propagandaavdelning. På våren 1931 sändes Shen Zemin och hans hustru till ett stödområde i gränstakterna mellan provinserna Hubei, Henan och Anhui, där de båda fick viktiga politiska poster. Shen Zemin dog på vintern 1933, drabbad av lunginflammation och malaria. Hans hustru Zhang Qinqiu blev ett offer för kulturrevolutionen.

Wu Lifu伍蠡甫 (1900-1992)

Översättningar: Hjalmar Bergmans ”Judith”; ”Kan ni bota mig, doktor?”, samt ”En ny prästkappa”; Marika Stiernstedts ”Harpspelet i graven”; Hjalmar Söderbergs ”Sotarfrun”;

Gustaf Hellströms ”Fru Petterson”; Pär Lagerkvists ”Källarvåningen”;

Sigfrid Siwertz ”Klas och Bob” (1936). Se Bibliografi XXI.

Wu Lifu, översättare, författare, litterär kritiker, konstnär och konstkritiker, föddes i en småstad i provinsen Guangdong. Han var son till Wu Guangjian 伍光健 (1867-1943), en av sin tids förnämsta översättare som hade fått en gedigen utbildning vid Royal Naval College i Greenwhich (Navy’s University) och som bland annat översatt Goethes Reineke Fuchs (Rävsagan), George Eliots första roman Adam Bede och Alexandre Dumas den äldres De tre musketörerna. I sin ungdom studerade Wu Lifu språk vid universitetet i London och beslöt sig tidigt för att ägna sitt liv åt översättandet av europeisk litteratur till kinesiska. Efter hemkomsten till Kina tjänstgjorde han som universitetslärare i språk samtidigt som han ägnade sig åt översättningsverksamhet. Före regimskiftet 1949 översatte han verk av Gorkij, Goethe, Rousseau och de svenska författarna. Efter 1949 översatte han bland annat verk av Thomas Hardy och Shelley. Före kulturevolutionen redigerade han ett stort upplagt arbete i två band med titeln Västerlandets litteraturteori, ett pionjärarbete av stor vikt. Under kulturrevolutionen gjorde detta arbete honom till måltavla för rödgardisternas kritik: hans stora samling av kalligrafi och måleri skingrades och hans privata bibliotek, som han hade anskaffat under studietiden i London, brändes.

När kulturrevolutionen hade rasat ut utnämndes Wu Lifu till professor i jämförande litteratur vid Fudan-universitetet i Shanghai. Vid sidan av sin professorstjänst hade han viktiga uppdrag, bland annat som föreläsare vid Shanghais konstakademi (Wu Lifu var ansedd som en framstående målare) och som redaktör för stora samlingsverk som den kinesiska nationalencyklopedien Da Baike Quanshu. I slutet av sitt liv författade Wu Liufu flera viktiga konstteoretiska verk.

Liu Dajie劉大杰 (1904-1977)

Översättningar: Hjalmar Söderbergs ”Pälsen”; Selma Lagerlöfs ”En herrgårdssägen”.(1929) Se Bibliografi XV.

Liu Dajie, författare, poet, översättare och litteraturvetare, föddes i Shanghai och bedrev i sin ungdom litterär verksamhet i staden Wuchang i provinsen Hupei. 1948 publicerade han sitt magnum opus Zhongguo wenxue fazhanshi (Den kinesiska litteraturens utveckling), vilket verk sägs ha inspirerats av Gustave Lansons (1857-1934) Histoire de la littérature francaise (1894). Samma år utnämndes Liu Dajie till professor vid Ji’nan-universitetet i staden Kunming. Efter maktövertagandet 1949 utnämndes han till en professur i kinesiska vid Fudan-universitetet i Shanghai och fick samtidigt en mängd uppdrag, som förstärkte hans ställning som betydande kulturbyråkrat. Hans stora verk utkom nu i nya utgåvor och varje utgåva speglade troget förändringarna i den officiella politiska diskursen.

Liang Shiqiu梁實秋 (1903-1987)

Översättningar: Följande nio berättelser ur August Strindbergs Giftas: ”Ersättning”, ”Reformförsök”, ”Naturhinder”, ”Fågel Fenix”, ”Brödet”, ”Höst”, ”Utan vigsel och med”, ”Tvekamp” och ”Hans piga” (1930). Se Bibliografi XVI.

Liang Shiqiu föddes i Peking och fick sin tidiga utbildning vid gymnasiet som tillhörde Qinghua-universitet (1915-1923). 1923 reste han till USA, där han studerade vid Colorado College, Columbia och Harvard. Vid Harvard hade han möjlighet att följa de föreläsningar som Irving Babbitt (1865-1933) gav över utvecklingen av den litterära kritiken sedan 1500-talet. Flera av Liang Shiqius litteraturteoretiska skrifter vittnar om Babbitts starka inflytande på hans tänkande. Hans övertygelse om litteraturens klasslöshet och hans starka opposition mot varje försök att tvinga litteraturen att gå i politikens ledband utlöste en häftig polemik mellan honom och Lu Xun (1881-1936) och dennes allierade bland de vänsterradikala författarna. Den polemiska debatten, som avbröts efter Lu Xuns död, tycks i en viss grad ha väckts ur sin slummer efter 1980-talet.

Efter sin återkomst från USA 1926 tjänstgjorde Liang Shiqiu som professor i engelsk och västerländsk litteratur vid skilda universitet, samtidigt som han ägnade sig åt eget författarskap, huvudsakligen essäistik, översättande och litteraturvetenskaplig verksamhet. 1930 startade han sitt väldiga projekt −översättandet av Shakespeares samtliga verk till kinesiska− vilket avslutades 1967. Därefter fullföljde han ännu ett stort projekt – en historia av engelsk litteratur i tre volymer jämte tre volymer översättningar av representativa litterära verk− vilket han hann slutföra före sin död.

1949 valde Liang Shiqiu att slå sig ner i Taiwan, där han utnämndes till professor i engelsk litteratur vid Taiwan Normal University, en tjänst som han uppehöll till sin pensionering 1966. Under dessa år författade han ett antal utmärka engelsk-kinesiska och kinesisk-engelska ordböcker. Före 1949 hade han framträtt som översättare av engelsk litteratur. Till hans främsta översättningar från den tiden hör James Barries Peter Pan, George Eliots Silas Marner och Mr. Giflin’s Love Story samt Emely Brontë’s Wuthering Heights. Efter 1949 översatte han bland annat George Orwells Animal Farm och Marcus Aurelius’ Självbetraktelser.

Liang Shiqiu framstår som en av det moderna Kinas främsta essäister. Översättningar av flera av hans essäer ingå i David Pollard, The Chinese Essay. New York: Columbia University Press, 2000.

Shi Zhecun施蟄存 (1905-2003)

Översättning: Selma Lagerlöfs ”Bröllopsmarschen” och August Strindbergs enaktare ”Att leka med elden”.(1945) Se Bibliografi XXV.

Shi Zhecun, författare, översättare och litteraturvetare, var en av 1930-talets främsta företrädare för den modernistiska litteraturen. Han föddes i staden Hangzhou, men 1913 flyttade familjen till Shanghai. Redan som elev i en av stadens mellanskolor fick han korta litterära verk publicerade i en tidskrift som huvudsakligen var reserverad för romantiska berättelser av traditionellt slag. 1923 började han studera vid Shanghais universitet. Under 1920-talet försörjde han sig som förlagsredaktör och som översättare av utländsk litteratur, men hann också publicera egna verk, huvudsakligen noveller och dikter. 1932 blev han chefredaktör för den viktiga tidskriften Xiandai (Les Comtemporains), vilken under några år tjänade som den modernistiska litteraturens främsta språkrör. Under motståndskriget mot Japan gav han ut en serie essäsamlingar, vilka fick honom att framstå som en av den tidens främsta essäister. Efter maktskiftet 1949 ägnade han sig huvudsakligen åt att översätta västerländska verk till kinesiska. Sedan han 1957 hade stämplats som ”högerelement” slutade han skriva skönlitteratur och översätta och ägnade resten av sitt liv åt studiet av klassisk litteratur, främst poesi, samt epigrafik. Den modernistiska litteraturens uppsving från början av 1980-talet har lett till att många av hans verk har utgetts i nyutgåvor och att han själv har fått motta flera utmärkelser.

Svensk litteratur i Kina, del 3: Selma Lagerlöfs ”Vägen mellan himmel och jord”

I två tidigare inlägg på denna blogg har jag behandlat Zhou Shoujuans roll som översättare samt hans tolkning av August Strindbergs ”Fågel Fenix”. Detta inlägg presenterar min återöversättning till svenska av Zhou Shoujuans tolkning till kinesiska av Selma Lagerlöfs berättelse ”Vägen mellan himmel och ord” ur samlingen Troll och människor från 1915. Innan jag började översätta avstod jag från att läsa om berättelsen som jag första gången läste i min tidiga ungdom. Efter att ha avslutat översättningen kontrollerade jag min stavning av namnen på de personer och orter som omnämns i berättelsen.
           VÄGEN SOM LEDER TILL HIMLEN*

Under en följd av år hade majorskan på Ekeby rått över en flygel som tillhörde godset och som hade upplåtits åt kavaljererna och till dem hörde den gamle översten Beerencreutz.

       (Det förefaller mig att inledningen till Zhou Shoujuans       översättning på ett utomordentligt sätt friserar Selma Lagerlöfs enligt min mening ganska tafatta inledning: ”Det var en gammal överste Beerencreutz, som under många år hade hållit till på Ekeby hos majorskan och bott i kavaljersflygeln.”)

När majorskan hade gått hädan, var det slut på det glada livet för kavaljererna. Överste Beerencreutz hade då flyttat till en gård vid sjön Lövens södra strand. Han bodde i två rum på övervåningen, ett lite större rum och där innanför en liten kammare. Bonden och hans familj bodde på nedre botten och lät den gamle översten förfoga över hela övervåningen. Där bodde han ända till sitt sjuttiofemte år utan att ha städslat en enda tjänare. Hans två rum var alltid välstädade och tre mål om dagen lagade han åt sig själv. Till och med sin häst både ryktade och utfodrade han själv. Han påstod att dessa sysslor höll honom sysselsatt, men om sanningen skall fram var han så fattig att han inte hade råd att städsla tjänare. Dagen i ända hade han händerna fulla.
I det stora rummet vävde den gamle översten en märklig matta. Folket i kyrksocknen funderade väldeliga över vad han höll på med. Mattan vävde han inte på någon vävstol; han lät garnet löpa från den ena väggen och till den andra och tillbaka igen. Folk som kom in i det rummet trodde sig ha hamnat i ett väldigt spindelnät. Den gamle översten kröp fram och tillbaka, från vägg till vägg, med sina garn som han så sinnrikt vävde samman i passande färger. När den mattan väl vart färdigvävd skulle den nog kunna mäta sig med den finaste matta från Kandahar och Buchara. Men det gick långsamt för gamlingen och trots att han hade arbetat länge på mattan hade han bara lyckats åstadkomma några få fot.
Den gamle översten sov på en tältsäng i den inre kammaren och den hade han sovit på när han på tysk mark stred mot Napoleon. Det övriga möblemanget var prydligt arrangerat i rummet. 
(Här har översättaren utelämnat 70 ord, som skildrar möblemanget i kammaren och som har till uppgift att låta läsaren veta att den gamle översten hade sett bättre dagar).
En sommarnatt, när översten sov i den inre kammaren, väcktes han plötsligt av tunga steg i trappan. 

      (Här har Zhou Shoujuan utelämnat följande rader: ”Den nattliga vandrarn stampade så, att det dånade genom hela huset, stadigt och säkert, som om han skulle ha varit en gammal soldat.”)

När han såg halvmörkret utanför fönstret, förstod han att midnattstimman var nära.

     (Här har Zhou Soujuan utelämnat följande rader: ”Men riktigt mörkt var det visst inte i rummet, för det var ju årets ljusa tid, och som översten bodde en trappa upp och inga grannar hade, höll han sig varken med luckor eller rullgardiner.”)

Han tänkte i sitt stilla sinne: ”Nog är det bra märkligt med gårdsfolket att de går och lägger sig utan att ha låst ytterdörren.” Översten var en mycket ordentlig herre och han brukade gräla på gårdsfolket för att de gick till sängs utan att ha låst dörren. Den här kvällen hade de säkert glömt att låsa dörren och det var därför som den objudne gästen hade kunnat ta sig in i huset. Att döma av de tunga stegen var inkräktaren inte någon tjuv och inte heller någon suput som i fyllan och villan letade efter natthärbärge.

(Här har Zhou Shoujuan utelämnat följande rader: ”Men någon, som inte hade där att göra, var det i alla fall, för översten visste att ingen av husets folk kunde gå på det där taktfasta sättet.”)

När översten lyssnade på stegen trodde han först att någon var på väg upp till vinden. Men vem hade kunnat tro att stegen ledde rakt fram till hans egen dörr. Efter en liten stund hörde han hur nyckeln vreds om i nyckelhålet. Den gamle översten tänkte för sig själv: ”Jojo, hur du än försöker öppna min dörr har du inte mycket för det: hitin kommer du inte!” För så förhöll det sig att översten innan han gick till sängs hade både låst dörren och häktat på haspen. Eftersom gårdsfolket var så slarviga, var han själv särdeles försiktig. Men underligt nog lyckades gästen hur lätt som helst öppna dörren och kliva in i det yttre rummet. Men därinne var ju den ofärdiga väven uppsatt, med garn som löpte kors och tvärs. Mörkt var det också i rummet och utan lyse vore det svårt att treva sig fram där. Den gamle översten tänkte: ”När den där sällen fastnar i min väv kommer han att förstöra mitt arbete.” Just som han tänkte kliva ur sängen och kasta den objudne gästen nerför trappan, hörde han hur stegen närmade sig dörren till kammaren, och de stegen var lika taktfasta som en soldats på exercisfältet. När översten vände blicken mot dörren såg han klart och tydligt att haspen var påhakad och sade då till sig själv: ”Hitin kommer du i alla fall inte, din…”… Men innan han hade hunnit tala till slut, slets dörren upp och dundrade i väggen, som om den hade gripits av en stormvind. 
Den gamle översten satt rätt upp i sängen och röt med sin kommandostämma, som dånade likt åskan: ”Vem där?”

       (Här har Zhou Shoujuan utelämnat följande rader: ”Än en gång var han färdig att rusa ur sängen för att visa ut den främmande, men blev så slagen av förvåning, att han blev sittande stilla. Han såg nämligen inte alls till den, som hade kommit in i rummet. Dörren stod uppkastad på vid gavel, översten kunde se in i nästa rum ända till de motliggande fönstren, och ljust tillräckligt var det, men han såg inte ens så mycket som skymten av en människa. Men att någon var inne i hans rum, det var i alla fall tydligt. Han hade hört stegen, ända tills de stannade innanför tröskeln.”)

Gästen slog klackarna samman och det risslade, som när ett svärd dras ur sin slida, och nu hördes en röst som svarade: ”Det är döden som anmäler sig, överste!” Den rösten lät mycket märklig, det var inte en mänsklig röst, men den var inte heller skrämmande. Översten tyckte att den kom liksom från en orgel eller något annat stort instrument. Den lät så allvarlig, men när han tänkte efter fann han den ändå behaglig. Hans själ fylldes av en längtan att själv få tränga in i den trakt varifrån det vackra ljudet kom.
Översten slet upp sin skjorta i väntan på att hans hjärta skulle genomborras av det vassa vapnet och sade: ”Klara raskt av den här saken!” Men i stället för att gripa till vapen svarade gästen: ”Överste, jag kommer tillbaka före morgondagens midnatt!” Sedan hördes hur klackarna slogs samman, hur svärdet risslade mot slidan och hur de tunga stegen avlägsnade sig. Efter en kort stund hördes hur ytterdörren stängdes och hur haspen lades på.
Den gamle översten sjönk bestört ner på kudden och låg helt tyst och lyssnade till stegen som avlägsnade sig. När gästen hade kommit ut ur huset och vandrade över fältet, tycktes stegen inte längre lika tunga. Översten skyndade sig ur sängen, sprang fram till fönstret och såg ut, i hopp om att kunna få syn på gästen. Men fast han tryckte ansiktet mot rutan och ivrigt spanade efter gästen, och fast han klart och tydligt såg den smala stigen över fältet, syntes ingen människa till där. Men ljudet av stegen hördes tvärs genom rutan och han kunde klart peka ut var mannen borde befinna sig.
Den gamle översten ryckte på axlarna. Han hade tidigt fått klart för sig att detta inte var något skämt. Han hade försökt intala sig att det var någon ohängd yngling som ville spela honom ett spratt eller försöka skrämma honom. Men innerst inne var han på det klara med att det inte förhöll sig så. Rösten, som han nyss hade hört, tillhörde klart och tydligt inte någon av denna världen. Han hade redan förstått vad som väntade honom den följande dagen. Som gammal krigare kunde han bevara sitt lugn. Men den här natten kunde han inte somna om. Han tog fram sina bästa kläder och klädde sig omsorgsfullt, tvättade ansiktet och borstade sitt vita hår, tills det glänste likt silver. Han tänkte att han borde snygga till sig, nu när någon annan snart skulle ta hand om hans kvarlevor.
Översten drog fram en länstol till fönstret och slog sig ner med sin mors gamla bibel i knät och väntade tills det skulle bli ljust nog att läsa. Efter en liten stund steg några röda skyar upp i öster, som förjagade mörkret, och morgonsolen skulle strax välla fram ur molnbanken. Då satte han på sig sina glasögon och läste några sidor ur Bibeln. Så lyfte han blicken från boken och tänkte att här satt han mol ensam, utan en präst till hjälp. Han ville så gärna nå något slags uppgörelse med Skapelsens Herre. 

      (Här har översättaren utelämnat drygt en och en halv sida, som   skildrar hur översten förgäves försöker göra upp räkningen med sitt förflutna, hur han blir alltmer missmodig när han betänker sina tillkortakommanden, och hur han ”när solen rullade upp på himlen, glänsande och majestätisk, och tog världen i besittning” insåg att ”han snart skulle möta ett väsen av så underbar härlighet, att det inte var honom möjligt att mästra eller begripa det.” Detta avsnitt har en viktig funktion i berättandet, då det starkt kontrasterar mot det följande avsnittet, som skildrar hur effektivt översten tar itu med testamenterandet av sina jordiska ägodelar.)

Till slut slog han igen Bibeln, reste sig, lade handen på den och sade: ”Jag förmår inte förstå dig, men när jag ställs inför den högsta domstolen blir väl dess utslag lättare att förstå än denna låga domstols.” När han hade sagt detta, fick han ro i sinnet och satte sig ner vid sitt skrivbord och skrev ner hur han ville att begravningen skulle utformas. I sitt testamente måste han bestämma hur hans häst skulle avlivas och dessutom skänka en liten silverbägare till den som var villig att skjuta hästen. Han gjorde också upp alla räkenskaper och räknade ut vilka hans tillgångar var och hur mycket han var skyldig andra, och vem som skulle få ärva hans möbler och annat lösöre. Det mesta skänkte han till gårdsfolkets yngsta dotter, som hade varit mycket snäll mot honom och ofta suttit hemma hos honom när han arbetade. Hennes tillgivenhet ville han gärna gengälda efter sin död. När allt detta var avklarat, var klockan nästan åtta på morgonen och han måste ta itu med de dagliga sysslorna. Efter två timmars arbete var han äntligen ledig och kunde nu ägna sig åt vad han helst önskade göra under denna sin sista dag på jorden. Han bestämde sig för att göra något alldeles särskilt för att fira sig själv.

Han satt ute på gården och funderade en lång stund. ”Idag har jag självfallet ingen lust att arbeta på min matta”, tänkte han, ”för den hinner ju aldrig bli färdig. Jag måste ge mig ut i min kalesch och låta den föra mig vart den vill. Det här blir min sista dag i livet och då kan jag inte sitta här på gården och ha tråkigt. Folket här har ju inte aning om vem jag en gång var.” När han hade tänkt så långt, flammade hans livslust upp och han fick tillbaka sin forna spänst. Han bestämde sig för att låta denna dag skänka honom åter något av den överdådiga glansen i hans forna liv. Han trängtade tillbaka till livet, trängtade efter att ännu en gång få uppleva vad som förr hade skänkt honom glädje. Även om han inte kunde få uppleva allt, kunde han ändå få uppleva något av det vackraste och det ljuvligaste.
Den gamle översten reste sig hastigt och gick att spänna hästen för kaleschen. Han klädde sig i sin gamla uniform, som inte var det minsta luggsliten, trots att han hade använt den ett helt liv. Han klättrade upp i vagnen och satte av i rasande fart. Efter en stund kom han till ett ställe, varifrån fem vägar ledde åt skilda håll. Han hejdade hästen och tänkte att då ju detta var hans sista dag i livet, borde han noga överväga hur han på bästa sätt skulle tillbringa den. Dessa fem vägar bar åt fem olika håll, som alla kunde skänka honom tillfredsställelse.
Stora vägen rakt fram ledde till Karlstad, som han kunde nå inom några få timmar. Några av hans gamla kamrater bodde kvar där och dem kunde han samla till en trevlig kväll på krogen. De kunde skämta, dra skrönor tillsammans, dricka de ädlaste viner och sedan bjuda nattväktaren i staden att sjunga några visor för dem.

   (Det är inte alls förvånande att översättaren, helt säkert okunnig om den svenske skalden Bellman, har trott att termen betecknar en härold eller nattväktare. Selma Lagerlöfs ”De skulle /---/. sjunga Bellman” har ordagrant översatts som ”De skulle få lyssna till några glada visor, framförda av den person i staden, som hade till uppgift att låta klockan ljuda och rapportera timade händelser”. Det är inte omöjligt att översättaren, som uppenbarligen var väl bevandrad i engelsk litteratur, hade läst den överdådiga balladen ”The Hunting of the Snark” av Lewis Carroll, i vilken en ”bellman” spelar huvudrollen.) 

Till slut kunde de förnöja sig med ett parti kort. När den gamle översten erinrade sig hur det kändes att hålla korten i handen, blev han så lycklig att han darrade …

(Här har Zhou Shoujuan utelämnat följande rader: ”Han hade ju en gång varit den vilde Beerencreutz, den oförbätterlige spelaren, som hade kunnat sätta ut på ett kort en hel förmögenhet. Längtade han inte efter spelets retelse mer än efter något annat av allt det, som han under sin fattigdoms år hade måst försaka? / Men översten satt stilla i karriolen utan att mana hästen att vika in på vägen mot staden. Det fanns en sådan underlig önskan inom honom den här dagen. Han hade velat vika in på en väg, som inte stannade vid något mål, som han redan kände till. Han skulle vilja komma till något obekant. Han skulle vilja följa en väg, som förde honom bort i det oändliga. Det var en orimlig önskan av översten, men den gjorde ändå så mycket, att han vände sig från vägen mot Karlstad till en av de andra.”)

Till höger om stora vägen fanns en väg som ledde till Trossnäs och där fanns Värmlands jägarregemente. Översten visste väl att om han i sin egenskap av tidigare regementschef en vacker dag kom dit, skulle hela regementets officerare och manskap hälsa honom välkommen. Klädda i sina gröna uniformer skulle ynglingarna glädjestrålande komma honom till mötes. Alla kände till hans modiga bedrifter i fält. Regementets musikkår, eller åtminstone trumslagarna, skulle hälsa honom välkommen, och hans älskade fana skulle fladdra i vinden …

   (Här har Zhou Shoujuan utelämnat följande rader: ”Han skulle råka på gamla officerare, som hade kommit in i tjänsten redan på hans tid, och med dem skulle han leva om sin äras dagar och höra sina gamla bragder dragas fram och prisas. Skulle inte översten på sin sista dag vilja påminnas om de tider, då han brann av lust att offra sig för fosterlandet? Skulle han inte än en gång vilja stå inom dessa leder, som han en gång förde till blodig kamp och ärofull seger? Fanns det något ståtligare sätt för honom att möta döden än där borta, där det fanns människor, som kunde vittna om hans storhets och äras tid?”)

I det ögonblicket fick översten lust att fara till Trossnäs, men till slut valde han att inte göra det. Ty vad han trängtade till var den gränslösa platsen utan ände. Därför ville han välja en annan väg.

Till vänster fanns en väg som skuggades av grönskande pilträd. Valde han den vägen, skulle han snart komma till ett gods, som ägdes av en älsklig och mycket firad kvinna. En gång i tiden hade den gamle mannen varit djupt förälskad i henne. Nu var hon gammal, men flera år yngre än han själv. Och kvinnor som hon bevarade sin skönhet även när de hade åldrats. Den gamle översten och hon hade varit åtskilda i många år, men han visste med sig att båda skulle bli mycket lyckliga om han sökte upp henne på denna sin sista dag. Det skulle vara som att hamna i Himmelriket: de skulle kunna vandra tillsammans fram och tillbaka i godsets praktfulla salar, som de hade gjort i hans ungdom, omgivna av en sagolik prakt, och det skulle få honom att glömma den fattigdom och ensamhet som hade drabbat honom på ålderns höst …

   (Här har Zhou Shoujuan utelämnat följande rader: ”Skulle han inte än en gång vilja se människor med fina åthävor, med mjukt klingande röster, med sköna dräkter, med förbindliga talesätt? Skulle han inte än en gång vilja leva bland sina likar? Skulle han inte vilja drömma om sitt livs enda, korta kärleksdröm? / Beerencreutz vände hästen åt detta hållet, men drog åter till sig tömmarna. Också denna vägen ledde till ett bestämt mål. Han kunde se var den slutade. Den förde inte långt bort till det obekanta, till det, varav han kände en ljuv försmak på sina läppar, fastän han inte visste vad det var eller hur han skulle finna det.”)

Där fanns också en väg som ledde åt nordväst, åt Ekeby till. Där fanns Värmlands största järnbruk och där fanns den forna majorskans gods och kavaljerernas flygel, som den gamle översten hade älskat. Visserligen kände han inte dem som bodde där nu, men de skulle helt visst välkomna honom med öppen dörr. Ty han var en av de berömda kavaljererna och det var delvis hans förtjänst att det ensliga och glädjelösa Ekeby hade förvandlats till en glädjens högborg…

     (Här har Zhou Shoujuan utelämnat följande rader: ”Kavaljersflygeln skulle ta emot honom med en hel värld av minnen, Den stolta forsen dånade ännu hotande förbi en smedja, som Beerencreutz hade varit med om att uppföra. Skulle inte översten en gång till vilja skåda Ekebys skönhet och naturens härlighet vid Lövens långa sjö? Skulle han inte vilja känna sina ögon fuktas vid minnet av de människor, som hade gjort hans liv rikt och hans dagar korta? Skulle han inte vilja se dem på nytt träda fram för hans själs ögon: den stolta majorskan, den sköna Marianne, den onde Sintram, den store bedåraren Gösta Berling? / Beerencreutz skakade återigen på huvudet, ’Jag borde ha rest dit en gång’, tänkte han, men inte i dag. Nu måste jag fara till ett annat ställe, där jag kan få stilla den där törsten, som jag känner, efter något, som är omöjligt att nå fram till.’”)

Hans blick sökte sig till den sista vägen. Om han valde den, skulle han innan solen hade gått ner kunna hinna fram till gården Lövdala. Den gårdens ägare var den vittberömde fiolspelaren Liljecrona. Gården var mycket liten och oansenlig. Vad som drog honom till sig var fiolspelarens musik. När översten såg den vägen, visste han att det var den han måste välja. Han tyckte själv att det var märkligt att han valde just den vägen. Men han hade redan bestämt sig och det gick inte att ändra. Mot kvällningen den dagen anlände han till Lövdala och när Liljecrona såg att en gammal kamrat från Ekeby hade sökt upp honom, välkomnade han hjärtligt gästen. Innan denne hann be honom om det, hämtade han sin fiol och började spela. Men Liljecrona hade också blivit gammal och hans skicklighet var inte densamma som förr. Översten tyckte sig höra en viss tveksamhet i melodin, det föreföll som om Liljecrona sökte något som han inte kunde uttrycka i ord. Det fanns de som sade att hans fiolspel inte längre var värt att lyssna till. Översten hade själv hört de ryktena, men när han nu satt där stilla och lyssnade fann han musiken djupt gripande. Han visste att han skulle dö om några timmar och att Liljecrona nu höll på att bereda den väg för honom som ledde till den stora tomheten. Medan han lyssnade tänkte han på hur musiken nådde till trakter dit den mänskliga tanken aldrig kunde nå. Han blev då så rörd att han berättade för Liljecrona att Döden hade hälsat på honom natten innan och att detta var hans sista dag på jorden. Liljecrona, som blev mycket rörd när han hörde detta, sade: ”Det är alltså därför som du har kommit för att hälsa på mig?” Översten stirrade rakt fram och svarade: ”Det var inte enbart för att hälsa på dig som jag kom hit, jag kom i själva verket för att höra dig spela. Jag tänkte att det inte fanns någonting som jag hellre ville lyssna till på denna min sista dag. Tycker du inte att musiken rymmer en säregen kraft?” ”Det har du rätt i”, svarade Liljecrona, ”visst har musiken en säregen kraft. ”Kanske beror det på att musiken inte tillhör denna världen”, sade översten. ”När man försöker förklara dess dunkla innebörd, finner man den svår att förstå.” När översten hade sagt detta pekade han mot himlen och sade: ”Käre bror, nog måste du väl någon gång ha tänkt att musiken är det språk som talas i Himlen? Vad som når ner till oss här på jorden är endast ett svagt eko av den. ”Du menar alltså…!” sade Liljecrona, som hade svårt att finna ord för sina tankar och därför inte fullföljde vad han ville ha sagt. ”Jag menar att musiken hör till både Himlen och människans värld”, sade översten, ”och nu håller du på att bygga den väg som om en stund skall leda mig till Himlen.

När Liljecrona hade hört vad översten sade, lade han ner hela sin själ i spelandet, när han på nytt lät stråken glida över strängarna. Översten satt där i den stilla sommarnatten och lyssnade spänt. Plötsligt föll han framstupa och slog i golvet. Liljecrona skyndade fram och hjälpte honom till en säng. Den gamle översten öppnade munnen och sade: ”Det fattas mig ingenting. Jag vandrar nu på vägen mellan Himlen och jorden. Du ska ha tack, min bror!”

Efter detta yttrade han inget mer. Inom två timmar var han död.
                                               * * *
Det förefaller mig att Zhou Shoujuan på ett skickligt och varsamt sätt har redigerat sin översättning av Selma Lagerlöfs berättelse. Han har nöjt sig med att utelämna avsnitt som innehåller upprepningar och sådana avsnitt som svårligen skulle förstås av läsare som saknar kunkap om Selma Lagerlöfs författarskap, framför allt om Gösta Berlings saga.
---------------------------------------------------------------------------------
*Zhou Shoujuans tolkning av Selma Lagerlöfs ”Vägen mellan himmel och jord” publicerades första gången i tidskriften Banyue (Halfmånen),volym 4, nr 16, den 4 augusti 1925.

Svensk litteratur i Kina, del 2: Strindbergs ”Fågel Fenix”

I ett tidigare inlägg diskuterade jag Zhou Shoujuans roll som översättare av västerländsk litteratur. Här följer min kommenterade återöversättning till svenska av Zhou Shoujuans tolkning till kinesiska av August Strindbergs ”Fågel Fenix”.

Den lyckliga tiden

De två råkade mötas hemma hos kyrkoherden en sommar, när smultronen redan hade mognat. Innan dess hade han åtskilliga gånger träffat bedårande flickor, utan att lägga märke till dem. När han nu träffade henne blev han helt betagen och förstod med ens att det var henne han ville dela sitt liv med och älska i nöd och lust. Trots att detta var hans innersta önskan vågade han inte yppa något för henne. Flickan, som var barnsligt skälmsk, gycklade med honom och sa. ”Du är ju bara en pojkvasker, som springer omkring med skolväskan under armen!”

(För det kursiverade avsnittet har Strindberg: ”Men han vågade icke säga något och hon log åt honom, ty han var bara gymnasist ännu.” Det förefaller mig att Zhou Shoujuan här är mer strindbergsk än Strindberg själv. En möjlig förklaring till denna diskrepans är att den text som har varit tillgänglig för Zhou Shoujuan skiljer sig från nationalupplagans. En annan men mindre trolig förklaring är att Zhou Shoujuan här har velat ”förbättra” Strindberg och därför gett den kvinnliga huvudpersonen i stycket åtminstone en replik i denna ledsamt manschauvinistiska tirad. I de sena tonåren författade Zhou Shoujuan sju ”falska” översättningar, vilket innebär att han under ett fiktivt utländskt namn gav ut egna romaner, föregivande att de var översättningar. Det är inte omöjligt att erfarenheter av den sysslan gav honom smak för att ”förbättra” texter som han översatte.)

Den andra gången de råkade mötas, hade han ännu inte tagit sin examen. Så snart han fick syn på henne kunde han inte lägga band på sina känslor utan tog henne om livet och kysste henne. Han blev så helt överväldigad av sina känslor att han inte visste var han befann sig: brinnande pilar störtade likt ett hällregn ner inför hans ögon; hans öron fylldes av samfälld musik från klockor, trummor och trumpeter och marken tycktes ge vika under hans fötter. Hon var då bara fjorton år, men hennes bröst tycktes redan vänta på att små händer och munnar skulle leta sig till dem. Hennes gång var så bestämd att han förstod att hon inte skulle vackla om hon bure ett barn i famnen. Hennes hår, gyllenblont som den renaste honung, omgav hennes runda ansikte som en gloria; flammande lågor brann i hennes ögon och hennes jadeskimrande hud var mjuk som det mjukaste handskskinn. Han behandlade henne som en blomma och greps av en stark kärlek till henne. Så förlovade sig de två och blev oskiljaktiga. Deras kärlek växte i styrka. När de stundom vandrade och sjöng tillsammans i den skuggade grönskan syntes de som små fåglar som häckade i parkens lind och sträckte sina halsar mot en framtid som låg framför dem, likt en grönskimrande äng, som ännu inte mejats av lien. Men han hade ännu inte avslutat sina studier och måste först klara av bergsingenjörsexamen. Tillsammans med utlandsstudier skulle den examen kräva tio år. Han återvände till universitetet och ägnade sig på nytt åt sina studier. Nästa sommar avlade han visit hos kyrkoherden och fann henne lika vän som tidigare. Under tre år besökte han henne varje sommar. Den fjärde sommaren fann han att hennes anlete hade förlorat sin fräscha färg och han upptäckte att hennes en gång så vackra näsveck vanpryddes av tunna röda linjer. Hennes skuldror var hopsjunkna och hennes hållning inte lika rak som tidigare. När han återvände den sjätte sommaren fann han henne kry nog att med håret uppsatt i en knut i nacken både tvätta och därefter stryka tvätten. Den sjunde sommaren reste hon bort för att undvika sommarhettan. 

(Strindberg: ”När sommaren sjätte gången föll in tog hon järn, och den sjunde for hon till en badort.”Även här förefaller mig Zhou Shoujuans version mycket strindbergsk. Förmodligen stöder sig Zhou Shoujuan här på en text som avviker från nationalupplagans.)

Den åttonde sommaren drabbades hon av tandvärk som fick hennes nerver att råka i olag; hennes hår förlorade sin glans och hennes röst blev hes; de röda linjerna i hennes näsveck hade nu ersatts av svarta prickar och hennes skönhet hade bleknat. Hon släpade fötterna efter sig när hon gick och hennes forna behagfullhet hade helt försvunnit. Hennes förr så vackra kinder var insjunkna och kindkotorna starkt markerade. Den vintern drabbades hon av hög feber, som fick svåra följder: hon började tappa håret och lät därför klippa det av sig. När det sedan växte ut igen var det mycket mörkare. Tio år tidigare hade han förälskat sig i en fjortonårig flicka med gyllenblont hår. Hade sköna kvinnor svärmat kring honom då, hade han inte skänkt dem en blick. Men nu gifte han sig med en tjugofyraårig kvinna, som hade förlorat sin skönhet, en brunett vars hår hade förlorat sin glans och vars skrumpna bröst hon tvangs dölja. 

(Strindberg: …”och han gifte sig med en cendré tjugofyraåring, som icke ville vara barhalsad som brud.”)

Ack, hur snabbt skönheten förgår! Men trots att hon hade förändrats älskade han henne fortfarande och höll fast vid sina tidigare planer. Men hans kärlek, som inte var lika glödande som tidigare, hade nått en djupare dimension. När de hade gift sig, levde de lyckliga tillsammans och i den lilla staden där de bodde fanns ingenting som kunde grumla deras lycka. Hon födde honom två präktiga gossar, men han hade innerligt längtat efter en flicka. Men till sist gjorde Himlen honom till viljes och skänkte honom ett flickebarn med vackert hår. Den flickan älskade han som sin ögonsten. När flickan var liten var hon lika vacker som hennes mor hade varit i hennes ålder. Vid åtta års ålder var hon ännu mer lik sin mor. Han älskade henne mycket och vek inte från hennes sida. Men hennes mor blev alltmer förändrad och var inte längre den skönhet hon en gång varit. Dagen i ända ägnade hon sig åt sina hushållssysslor: hennes väna drag hårdnade och hennes kinder blev alltmer insjunkna. Då hon varje dag stod böjd över grytorna på spisen förlorade hon alltmer sin en gång raka hållning. Nu möttes makarna endast vid måltiderna och när de hade gått och lagt sig. Han och hon skötte sina sysslor, till en början utan missämja. Men stämningen i hemmet förvandlades i takt med att ungdomskärleken bleknade.
Nu var dottern hans enda glädje. Och hans kärlek till henne var lika djup som hans kärlek hade varit till hennes mor. Han betraktade henne som en blomma, som den unga flicka som han hade råkat möta en sommar när smultronen hade mognat. Han inte bara älskade henne innerligt, han dyrkade henne, som dyrkade han ett gudomligt väsen.

(Strindberg: ”Man skulle nästan kunna säga att han var kär i henne. Det var som om han i henne såg den återuppståndna modren, som om hans första syn som så hastigt försvunnit, skulle gå igen. Han var nästan blyg för henne och gick aldrig in när hon klädde sig. Han avgudade henne.”Att översättaren utelämnar originaltextens skildring av faderns blyghet inför dottern beror helt säkert inte på bristande uppmärksamhet utan är snarare resultatet av en kulturkrock: för de kinesiska läsarna skulle en översättning av passusen ”Han vara nästan blyg för henne och gick aldrig in när hon klädde sig” ha varit lika chockerande som scenen när Jean i den moderna kinesiska uppsättningen av Fröken Julie dricker champagne ur Julies sko!)

Vem hade kunnat tro att flickan en morgon skulle vägra att stiga ur sängen, som om hon hade ont i kroppen. Modern ville låta henne stanna i sängen, men fadern skickade genast efter doktorn.

(Strindberg: ”Mamma trodde hon var skolsjuk, men pappa skickade efter läkaren.” Zhou Shoujuans version kan tyda på att skolsjuka är en okänd åkomma i Kina.)

Dödsängeln hade nu trätt in i hemmet. Vad flickan hade drabbats av var scharlakansfeber. Lagen bjöd att föräldrarna måste skilja den sjuka från hennes syskon, för att dessa inte skulle smittas. 

(Strindberg: ”En av föräldrarne måste fly med de andra barnen.”)

När fadern vägrade att flytta ut ur hemmet, tog modern med sig de andra barnen och flyttade till en våning i en förort. Fadern stannade hemma och såg efter sin dotter. Hela våningen stank av sulfurrök: tavlornas förgyllda ramar blev med ens svarta och silversakerna på toalettbordet förlorade sin glans. Nedtyngd av oro vandrade fadern fram och tillbaka i den tomma våningen. På nätterna sov han ensam i dubbelsängen och kände sig redan som en änkling. Dotterns tillstånd förvärrades och ingen bättring stod i utsikt. Dessutom kände hon sig så ensam om dagarna och kunde inte längre glädja sig åt någonting. I sitt försök att muntra upp sin älskade dotter köpte fadern mängder av leksaker åt henne och spelade kasperteater vid hennes sängkant. Flickan blev lite gladare, log mot sin far och frågade var hennes mor och hennes syskon befann sig. Fadern blev mycket lättad och begav sig strax åter en gång till det lilla huset i förstaden, ställde sig nedanför ett fönster, nickade åt sin hustru, tecknade med händerna och kastade slängkyssar åt alla barnen. Hans hustru stod nära fönstret och viftade med färgade pappersark för att trösta sin make. Så gick många dagar: flickans tillstånd blev kritiskt och kasperteatern kunde inte roa henne. Hon log inte längre när hon såg sin far och låg för det mesta tyst dagen i ända utan att öppna munnen. Döden hade redan sträckt ut sina långa knotiga armar och tagit ett grepp om flickans hals för att strypa henne. Gränsen mellan liv och död var tunnare än en tråd. Modern återvände nu hem och ångrade bittert att hon hade lämnat sin flicka. Hela familjen sveptes in i ett moln av sorg och alla var modlösa. Läkaren insisterade på att obducera flickan lik, men det vägrade fadern gå med på och förklarade hårdnackat att inga vassa knivar skulle få ens nudda vid hans älskade dotters kropp. Men beslutet var fattat och flickans kropp kunde inte räddas undan obduktionen. Fadern blev rasande och sökte upp läkaren för att sparka och bita ihjäl honom. När flickan hade begravts reste fadern en sten vid hennes grav. Under ett års tid besökte han graven varje dag. Det följande året besökte han inte graven så ofta, då han ju var strängt upptagen och hade alltför lite fritid.
Åren gick och han kände själv att hans gång blev långsammare och inte var lika spänstig som förr om åren. Sorgen över den döda dottern mildrades också. Stundom tyckte han själv att han hade glömt henne alltför snabbt och drabbades då av skamkänslor. Men så hamnade hon på nytt i glömskan och saknaden kändes därför inte så svår. Sedan han förlorat en dotter, fick han två nya döttrar. Men dessa kom aldrig att betyda lika mycket för honom som hans döda dotter hade gjort. Förlusten efter henne kunde aldrig någonsin uppvägas.
Den lyckliga tiden var förbi. Människan blir också så lätt utsliten av vardagslivet. Den fjortonåriga glada flicka som han hade råkat möta en sommar när smultronen hade mognat var nu en vissen blomma och ett stycke skadad jade. 

(Strindberg: ”Förgyllningen hade omärkligt gått av den unga kvinnan som en gång var så─som ingen annan kvinna på jorden.”)

Den glans som förr hade förgyllt deras hem hade nu bleknat. Barnen hade haft sönder många av sin mors bröllopspresenter, repat sina sängar och sparkat sönder benen på både bord och stolar; stoppningen i soffan skymtade fram under klädseln; pianot var täckt av damm och hade inte öppnats på flera år och han stördes av barnens skrik.
De ömma kärleksord som förr ideligen hade strömmat ur deras munnar hade nu lagts undan tillsammans med spädbarnens blöjor. Tidigare hade de smekt varandra för att visa sin kärlek, men om de numera någon gång råkade smeka varandra, liknade det mest en läkares massage. Makarna hade redan åldrats. Han låg inte längre på knä framför sin älskade hustru och talade vackra ord till henne. Nu satt han i sin nötta länstol och lät henne leta efter fyrstickor att tända hans pipa. Ack! Den lyckliga tiden var förbi. De hade båda åldrats.
När han var femtio år gammal gick hans hustru bort. Minnena av det förflutna drabbade honom nu, som om han hade vaknat upp ur en dröm. När hans älskade hustrus stoft hade lagts i graven, återuppstod hennes skönhet sådant det en gång hade varit. Helt oväntat började han minnas sin fjortonåriga älskade och hennes bild syntes präntad i hans hjärna. Hans sorg tycktes gälla den fjortonåriga flicka han hade råkat möta i en lycklig tid och till en början mindes han inte sin döda hustru och hennes sätt att vara (Jag läser här即其為人för 即為其人). Men så länge hon levde hade han aldrig behandlat henne illa, han hade alltid tagit hänsyn till henne. Men den fjortonåriga flicka som han hade råkat möta hos kyrkoherden, henne dyrkade han högre än han dyrkade Gud. Men hon som hade stått vid hans sida framför altaret hade varit en tjugofyraårig tärd kvinna. Nu sörjde han den fjortonåriga flicka som han hade råkat möta i en lycklig tid, men kunde samtidigt inte glömma den gamla kvinna som nu hade lämnat världen. God mat hade hon lagat och omtänksam hade hon också varit.
När han hade förlorat sin gamla hustru blev hans förhållande till barnen mycket gott. De äldsta hade redan lämnat hemmet, men de yngre bodde fortfarande hemma. Han gick sysslolös varje dag och hade ingenting att sköta. För sina vänner berättade han omständligt sådant som rörde hans bortgångna hustru. Så gick ett år, tills han av en händelse lärde känna en artonårig kvinna med yvigt hår som påminde honom om hans döda hustru när hon var fjorton år. Så snart han såg henne blev han djupt förälskad. Han förstod att Gud i sin barmhärtighet hade skänkt honom hans ungdoms älskade tillbaka. Så fjättrades han ännu en gång av kärlekens bojor, som inte kunde lossas, och rödbröstade (!) svalor slog sig än en gång ned på hemmets målade bjälkar.

(Strindberg: ”Och så gifte han sig igen.” Zhou Shoujuans version färgas av hans erfarenheter som författare av romantiska kärleksromaner.)

Hans andra hustru liknade hans döda maka och han älskade henne innerligt. Men hans barn ogillade i högsta grad att deras far hade gift om sig, då ju den stora åldersskillnaden mellan makarna inte bådade gott för äktenskapet. Deras far hade ju inte heller varit trogen mot sin avlidna hustru. Men vad som var gjort var gjort och gick inte att ändra. Barnen lämnade hemmet och levde för sig själva utan att ägna en tanke åt sitt forna hem. Men han var överlycklig och brydde sig till en början inte om det. Hans gamla vänner tisslade och tasslade bakom hans rygg, skällde honom för gubbsjuk och trodde aldrig att det skulle gå väl. 

(Strindberg: ”Efterslåtter bara! sade hans gamla vänner.”)

Men det hörde han aldrig. Inom ett år skänkte honom hans nya hustru honom ett barn, men då var han gammal och ville sova gott om natten. Han kunde inte tåla att höra barnet skrika och vägrade därför att dela sovrum med sin hustru. Trots att hans hustru gråtande försökte hindra honom, vägrade han envist att lyssna till henne. Hustrun hade anlag för svartsjuka och blev upprepade gånger svartsjuk på hans första hustru. Han hade tidigare sagt henne att hon var mycket lik hans första hustru och hade även låtit henne läsa hans kärleksbrev från ungdomsåren. Svartsjuka och ursinne blandades i hennes bröst och hon förstod att hennes man inte hade äktat henne av kärlek utan tagit henne till sig eftersom hon var en avbild av hans första hustru. När hennes ursinne stegrades, tog hon till vilka skändligheter som helst och han lät henne hållas och uppträdde som om det inte berörde honom. Men när han för sig själv jämförde sin nya hustru med den gamla, fann han att hans nya hustru inte på långa vägar gick upp mot hans gamla. Hans första hustru framstod som en ljuvlig vårglans, medan hans andra hustru liknade ett härjande höstväder. Hans första hustru kunde göra honom glad, medan hans andra hustru ständigt väckte hans vrede. 

(Strindberg: ”Hon var icke så mild som den andra och hon retade hans nerver.”)
När han hade tänkt så långt, blev han djupt deprimerad. När han stundom tänkte på sina barn, överväldigades han av faderskärlek. På nätterna drabbades han ofta av mardrömmar. När han drömt om sin döda hustru, anklagade han sig själv för att ha varit otrogen mot henne genom att gifta om sig. Han blev orolig och rastlös och trivdes inte längre hemma. Då han inte visste vad han skulle ta sig till, tillbragte han mycken tid på klubben. Hustrun blev ursinnig, anklagade mannen för att vara självisk och förebrådde honom för hans avoga uppträdande.

(Strindberg: ”Men då blev frun rasande. Han hade bedragit henne. Han var en gammal stork, men han skulle akta sig. En sådan gammal kamrat skulle inte lämna sin unga fru ensam, det kunde vara farligt! / ─Gammal? Var han så gammal? Det skulle han visa henne!”)

Mannen stannade därefter hemma och delade åter sovrum med sin hustru. Men situationen förvärrades och blev tiofalt sämre än tidigare. När han hade lagt sig att sova blev han mäkta förgrymmad när barnet kinkade. Han vred och vände sig i sängen och tänkte då i sitt stilla sinne att så hade det aldrig varit medan hans första hustru levde. Men hur som helst måste han möta sin hustru på halva vägen för husfridens skull och svälja det bittra teet.

(Strindberg: ”Han ville inte hjälpa henne vagga om nätterna och den lilla skulle bo i barnkammaren! Nej, pass, så hade han inte gjort med den förras barn.” När Zhou Shoujuan betraktar de citerade raderna som utryck för mannens och inte hustruns förtrytelse begår han det enda språkliga misstaget i denna översättning.)

Även om han tidigare hade betraktat sin döda dotter och sin nya hustru som inkarnationer av hans fjortonåriga älskade, var det innerst inne sin döda hustru som han tänkte på och längtade efter. Det var henne han hade råkat möta hemma hos kyrkoherden en sommar när smultronen hade mognat och det var henne han hade kysst under linden i parken. Nu höll solen på att dala och han hade inte många dagar kvar. Varje gång han kände sig nedslagen, framträdde bilden av hans döda hustru för hans inre syn. Hon hade verkligen älskat honom och älskat deras barn. Hennes känslor hade varit uppriktiga och hon hade aldrig klagat över någonting. Och hon hade varit särdeles duktig när det gällde matlagning. Stundom lappade hon barnens kläder och hon sydde ofta nya kläder åt dem. Och hushållet hade hon skött utan att någonsin förfalla till lättja. När livets strid nu för hans del närmade sig sitt slut nådde han fram till den otvivelaktiga insikten att hans döda hustru var en inkarnation av hans fjortonåriga älskade. Hennes gestalt var som en féernas fågel i Himmelriket, som plockade fjun från sitt eget bröst för att bygga ett bo åt sina ungar, som hon med uppbjudande av alla sina krafter matade och fostrade tills de hade vuxit upp. Till sist tvangs hon ge vika för en utmattning som ledde till hennes död. Kastande sig av och an i sin säng tänkte han mycket över detta och kunde inte låta bli att förvåna sig. När han för sista gången lät sitt huvud sjunka mot kudden, tänkte han på sin döda hustru, som hade varit hans älskade en sommar då smultronen hade mognat.

(Strindberg: ”Han undrade länge över det, och när han äntligen lade sitt trötta huvud ner på kuddarne för att aldrig stiga upp mer, då var han viss på det!)

***

Det låter kanske vanvördigt, men inte sällan framstår för mig Zhou Shoujuans meningsbyggnader som en skicklig förlagsredaktörs förslag till rättelser av ett manus.

Svensk litteratur i Kina, del 1

Redan för nära hundra år sedan började kinesiska översättare intressera sig för svensk litteratur. De översatta texterna publicerades dels i litterära tidskrifter, främst Xiaoshuo Yuebao (Novellmagasinet), som under många år redigerades av Shen Yanbing (1896-1981), bäst känd under pseudonymen Mao Dun茅盾, en av 1930-talets största författare och främjare av skandinavisk litteratur, dels i antologier av översättningar av utländska verk. Den svenske författare som tilldrog sig störst uppmärksamhet var August Strindberg: ett trettiotal översättningar av hans berättelser och enaktare publicerades mellan åren 1917 och 1947. Listan över översättningar från denna period omfattar också tretton dikter av Verner von Heidenstam, fem berättelser av Hjalmar Söderberg, fem berättelser av Selma Lagerlöf, tre dikter av Esaias Tegnér, två dikter av Viktor Rydberg, två berättelser av Hjalmar Bergman, två berättelser av Elin Wägner samt enstaka verk av Albert Ulrik Bååth, Sophie Elkan, Gustaf Hellström, Pär Lagerkvist, Sigfrid Siwertz och Marika Stiernstedt.
Det svenska verk som tidigast översattes till kinesiska är August Strindbergs ”Fågel Fenix” ur sviten Giftas. Översättaren Zhou Shoujuan周瘦鵑 (1895-1968) bör enligt min mening betraktas som den ojämförligt främste bland Kinas tidiga översättare av västerländsk litteratur, främst noveller. Hans stora antologi Ou Mei mingjia duanpian xiaoshuo (Noveller av berömda europeiska och amerikanska författare), som utkom 1917, omfattar tre volymer med översättningar av 47 noveller av 44 författare.
Zhou Shoujuan föddes i Shanghai men flyttade i vuxen ålder till staden Suzhou i provinsen Jiangsu. Han började skriva redan i gymnasiet. Under åren 1916 till 1949 tjänade han under skilda perioder som språkgranskare och förlagsredaktör vid bokförlaget Zhonghua shuju och flera viktiga tidskrifter. Den första volymen av hans stora antologi omfattar engelsk litteratur; den andra volymen fransk och amerikansk litteratur, och den tredje volymen rysk, tysk, italiensk, ungersk, spansk, schweizisk, dansk, svensk, holländsk, serbisk och finsk litteratur. Inom varje språkområde är verken placerade i kronologisk ordning efter författarens födelseår. Varje författare introduceras av en mycket kompetent sammanställd kort essä. Förmodligen har Zhou Shoujuan stött sig på en engelsk antologi av liknande omfång, som måste ha publicerats någon gång mellan 1885, då Strindbergs novell ”Fågel Fenix” publicerades, och 1915, då översättaren tog sig an sin svåra uppgift. I den korta essä som presenterar Strindberg nämner översättaren att styckets ursprungliga titel är ”Phoenix”. Att han själv har valt titeln ”Fangshi”, ”Lyckliga tider”, beror förmodligen på att den kinesiska fenixmyten helt skiljer sig från den västerländska.
Zhou Shoujuans antologi är beaktanvärd i två viktiga avseenden: för det första torde den vara det mest omfattande bland de verk som för omkring hundra år sedan introducerade förmodern och modern västerländsk skönlitteratur för kinesiska läsare; för det andras skiljer sig Zhou Shoujuans översättningsstrategi helt från den som användes av samtida kinesiska översättare. Den unge Zhou Shoujuan (han var tjugo år gammal när han började översätta Strindberg) utnyttjade nämligen i sina tolkningar fyra skilda och helt distinkta stadier i det kinesiska skriftspråkets utveckling: det klassiska skriftspråket (guwen), som går tillbaka till 500-talet före vår tideräknings början; det pseudo-klassiska skriftspråket (wenyanwen), som alltsedan sen Han-tid (200-talet e. Kr.) har utvecklats till ett skriftspråk helt utan kontakt med det talade språket; en medeltida talspråksprosa av det slag som användes i 1500-talsromanen Shuihuzhuan, (Berättelser från Träskmarkerna), samt ett modernt skriftspråk (baihuawen) baserat på det moderna talade språket. Zhou Shoujuans baihuawen förefaller mig mer renodlat än det som de radikala ledarna för Den litterära revolutionen började skriva några år efter det att Zhou Shoujuans antologi hade publicerats. Det förhållandet att Zhou Shoujuan var den förste som översatte ett verk av Maksim Gorkij till kinesiska föranledde den framstående författaren Lu Xun (1881-1936) att karaktärisera hans verk som ”en strimma av ljus i dunklet och en sjungande trana bland en flock hönor”. Hans stora antologi innehåller verk av åtskilliga västerländska författare, som för första gången introduceras för kinesiska läsare.
Under åren 1915-1919, då Kina tvangs ge vika för Japans krav på eftergifter, skrev Zhou Shoujuan ett antal patriotiska romaner, några i dagboksform. Under 1920-talet tjänade han som redaktör för några av Kinas förnämsta tidskrifter. 1931 flyttade han till staden Suzhou, där han fortsatte sin verksamhet som översättare och författare och därtill ägnade tid åt traditionellt måleri. Efter maktskiftet 1949 kom han att ägna mycken tid och energi åt skapandet av en trädgård, som med tiden blev känd som en av de främsta i trädgårdsstaden Suzhou och berömd i hela Kina. Hans gästbok visar att många av de kommunistiska ledarna, som Mao Zedong, marskalken Zhu De, Zhou Enlai och andra, besökte Zhou Shoujuans trädgård och uttryckte sin uppskattning av hans verk. Under kulturrevolutionen blev han hårt ansatt av De fyras gäng. Förföljd och pinad av hurtiga rödgardister valde han den 11 augusti 1968 att begå självmord genom att kasta sig i en brunn i sin egen av rödgardister skövlade trädgård.
I regel har Zhou Shoujuan valt att översätta äldre västerländska stycken till något av de två äldre kinesiska skriftspråken guwen och wenyanwen. Av någon märklig anledning har han valt att översätta Strindbergs ”Fågel Fenix” till en märgfull klassisk kinesiska! En läsare i dagens Kina med gedigen utbildning bör utan alltför stora svårigheter kunna tillägna sig texten. Läsare som saknar den gedigna utbildningen har ingen möjlighet att ta sig igenom den. Det vore stört omöjligt att imitera detta unika stildrag i en översättning till svenska.
Trots att Lu Xun hyllade Zhou Shoujuan som en föregångsman på översättandets område uppskattades hans förtjänster inte av de unga radikaler som 1916-1919 kämpade på Den litterära revolutionens barrikader och som krävde att det traditionella klassiska skriftspråket, som aldrig blev var mans egendom, skulle ersättas av ett skriftspråk baserat på det talade språket. Detta berodde förmodligen dels på att Zhou Shoujuan höll fast vid äldre skriftspråksnormer, dels på att han som ung författade ett antal romantiska kärleksromaner, en genre som illa rimmade med radikalernas krav på en didaktisk litteratur.
Under senare år har flera forskare i både folkrepubliken Kina, Taiwan och Hongkong börjat uppmärksamma Zhou Shoujuans enastående insatser. 2010 publicerade ett Shanghaiförlag en nyutgåva av hans samlade verk i fyra volymer. Den tredje volymen innehåller bland annat en antologi med titeln Ou Mei mingjia (Berömda författare från England och Amerika), som sammanlagt innehåller 55 noveller. Av dessa har åtta skrivits på baihua, en på wenyanwen. Av de övriga 46 novellerna har 45 skrivits på baihua, en enda på wenyanwen. Denna antologi innehåller ett enda svenskt bidrag, nämligen Selma Lagerlöfs ”Vägen mellan himmel och jord” ur samlingen Troll och människor från 1915. För denna tolkning har Zhou Shoujuan valt ett mycket njutbart modern skriftspråk.
I syftet att utröna hur den unge översättaren har lyckats (Zhou Shoujuan var endast tjugo år då han 1915 tog itu med uppgiften att översätta Strindberg) har jag återöversatt den kinesiska versionen till svenska, utan att ha läst originaltexten. Det förefaller mig att översättaren har lyckats väl med att överföra Strindbergs enligt min mening melodramatiska och ganska banala text till kinesiska. Översättningen har förmodligen gjorts från en översättning till engelska, ett språk som översättaren uppenbarligen behärskade utomordentligt väl.



I mitt nästa inlägg på denna blogg kommer jag att redovisa min kommenterade återöversättning till svenska av Zhou Shoujuans översättning av Strindbergs ”Fågel Fenix”.